Efter en vecka i höstförkylningens tecken lyckades jag i går kväll samla ihop mig tillräckligt för att vara moderator för en mycket intressant samtalskväll om alkohol och föräldraskap på Backens familjecentral, arrangerad av IOGT-NTO, KRIS, VLN, NBV och Blå Bandet. Många kloka, tänkvärda och personliga saker blev sagda i ett svårt men ständigt aktuellt ämne.

Efteråt, i väntan på bil hem, stod jag och tittade lite på stjärnorna. Det gjorde jag nästan varje kväll som barn, som vuxen och stadsbo blir det inte lika ofta. Men det är lika betagande varje gång, och jag får direkt lust att leta fram Peter Nilsons böcker i bokhyllan.

Nu väntar några veckors semester från tidningen för min del när jag ska pyssla med annat. Därmed kommer även aktiviteten på bloggen att sjunka till det minimala. Kanske kommer det något blogginlägg ändå, men annars återkommer jag om en månad med nya krafter.

Vår huvudledare i dag handlar om socialdemokraternas dubbelspel i inrikespolitiken.

Och så har vi en underledare om turerna kring kommunernas inblandning i etanolföretaget Sekab.

Mats Olofsson skriver signerat om FRA-frågan.

Och i papperstidningen har vi även en krönika av Sven-Olof Moliis om finanskrisen.

(Uppdaterad med citat) När jag var lantisbarn var väl det tryggaste och friaste som fanns att om sommarkvällen se skogen avteckna sig som en fond på andra sidan åkrarna och bara vagt i bakgrunden höra några enstaka bilar på landsvägen en halv kilometer bort, knastret på grusvägen om man tog en promenad ner mot bäcken, hundarna som löpte genom något snår.

Senare, sedan en björn sprungit över gårdsplanen en sen kväll, smög sig en viss irrationell vaksamhet mot misstänkta ljud inifrån skogen in över kvällspromenaderna, i synnerhet in på hösten när det börjat mörkna tidigare och fantasin fick större spelrum.

Nu förtiden, efter ett och halvt decennium som i huvudsak stadsbo, tycker jag fortfarande att naturen vinner de ljusa sommarkvällarna. Om det är en skog i bakgrunden, en älv eller insjö, kanske havet, spelar ingen stor roll - men att se den ljusaste natthimlen tona bort över naturen inger en speciell känsla.

Resten av året däremot, i synnerhet mörka höst- och vinterkvällar, tycker jag att det urbana glittret som bara fortsätter i fjärran med nya hus, nya kvarter, byggnader, broar och stadsdelar, inger en större trygghet och känsla av tillhörighet. Att se tusentals fönster lysa, eller ana skenet från dem, att se gatlyktorna marschera genom en stad, att höra ett visst permanent brus från människor på väg någonstans, har något rogivande över sig - även om det naturligtvis är en romantisering av staden och inte hela sanningen om den urbana vardagen.

Tomas Tranströmmer har fångat den speciella stämningen bäst i dikten "Schubertiana" som inleds så här:

"I kvällsmörkret utanför New York, en utkikspunkt där man med en enda blick kan omfatta åtta miljoner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en spiralgalax från sidan. Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte sätter några spår."

Och som lite längre ned har de fantastiska raderna:

"Jag vet också - utan all statistik att just nu spelas Schubert i något rum därbora och att för någon är de tonerna verkligare än allt det andra."

Det gäller även, i det långt mindre formatet, för Umeå.
Jag brukar fundera på hur vyn in mot eller ut från de mer centrala delarna av Umeå kommer att te sig när Ön är bebyggd, när husen på Öbacka strand är byggda, när kanske ytterligare någon högre byggnad tillkommit mitt i stan. Och hur har det utvecklat sig om femtio år?
Ett mer urbant ljusglitter kommer kanske att lysa upp staden på ett tilltalande sätt under de mörka månaderna, jag är böjd att hoppas på det. Eller så river det, som några varnar för, bara bort den stadsnära naturvyn utan att ersätta den med något vettigt.

Jag har inte körkort och kan ingenting om motorteknik (jag åkte som yngre något år kring på en gammal moped, sällan har någon så okunnig åkt kring på moped).
Men jag har trots det, av någon anledning och säkert överraskande för trogna bloggläsare som är vana vid stickspår som trav, tennis, schack och virkning, ett visst intresse för bilbranschen, koncernernas utveckling, strider och problem, märkesevolutionen, designlösningarna, lanseringen av nya modeller osv. Artiklar om sådant har en trogen läsare i mig.

Just nu pågår ett avancerat maktspel inom Porsche-familjen och mellan Volkswagen och Porsche. Spiegel International har en artikel som sammanfattar vad det handlar om. Och som bonus för dem som läser tyska: en intressant intervju med BMW-chefen Norbert Reithofer i Die Zeit.

Ja, det är varje gång ett pinsamt ögonblick. Och varför journalisterna står upp kan man onekligen fråga sig. Jag var inte på plats vid gårdagens riksmötesöppnande, men det känns betryggande att några närvarande för traditionen att sitta ned vidare.

Vår huvudledare i dag handlar om gårdagens regeringsförklaring.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om dagens begivenhet i riksdagen, framför allt statsministerns regeringsförklaring:

'Kanske dyker höstens stora snackis upp i en bisats

Även för inrikespolitiska freaks and geeks hör en statsministers regeringsförklaring till det tråkigaste som finns. Att lyssna till en regeringsförklaring är lite som att tvingas plöja igenom bruksanvisningens förnumstiga detaljer, och vänta i oändliga timmar på att batterierna ska laddas, när man just köpt en flashig elektronisk pryl och bara otåligt vill kasta sig över play-knappen.

Jag har varit med några gånger live på riksmötets öppnande - en gång som student i färd med att skriva en magisteruppsats i teatervetenskap om den fascinerande ceremonin runt omkring, ett par gånger som politisk journalist.
Själva regeringsförklaringen har varit en kollektiv eftermiddagsslummer varje gång, en paus mellan terminsstartpigga spekulationer i korridorerna före och skvallrigt och lite flåsigt minglande i gamla riksdagshusets sammanbindningsbana efteråt.
Det har inte varit statsministrarnas fel. Genren är retoriskt hopplös, det konstitutionella syftet glasklart, men utan leende i mungipan.

men det har faktiskt sin kärva tjusning att åtminstone ett politiskt tal om året är befriat från retoriska måttstockar - att torra besked står i centrum.
Erfarenheten säger att den som läser bruksanvisningen först och ger batterierna den tid de behöver har roligast på sikt. En regeringsförklaring kan säga mer än tusen snuttintervjuer. Formella avsiktsförklaringar har tyngd.

Riksmötets öppnande som ceremoni är annars nu för tiden ett par koncentrerade konstitutionella punkter på dagordningen inpackade i flera timmars månghövdad, traditionsrik, bitvis reaktionär, bitvis progressiv och i alla händelser oerhört genomarbetad ritual där en nationell självbild iscensätts. I år förväntas också breda FRA-demonstrationer prägla dagen - hur blir intressant att se.
Visst gör den klokt som har tid och kan, att lyssna i eftermiddag. Visst skruvar också jag på tv:n, men kanske först när svansandet för monarkin är förbi och statsministern intar talarstolen.
Vem vet, kanske dyker höstens stora snackis upp i en bisats, när vi minst anar det, mitt i tredje gäspningen.'

Vår huvudledare i dag handlar om bolånekrisen i USA.

Magnus Krantz skriver i en krönika om vad alliansen behöver göra under resten av mandatperioden.

Regeringen har några utmärka veckor bakom sig.
Den senaste tidens budgetlansering har varit första gången under mandatperioden som alliansen verkligen haft initiativet över dagordningen och varit ordentligt på offensiven när det gäller verklighetsbeskrivning och prioriteringar.

Samtidigt har socialdemokraterna långsamt börjat erkänna, om än bara indirekt och utan ryggrad nog att stå för det öppet, att man inte bara haft fel på en rad områden under förra mandatperioden utan fortsatt att ha det i den måttlösa oppositionsretorik man ägnat sig åt sedan förra valet.
För varje konkretisering som kommit om den socialdemokratiska politiken har intrycket växt att man söker närma sig den politik som alliansen gick till val på och nu genomför. Problemet för Mona Sahlin är förstås att hon inte kan bilda något trovärdigt regeringsalternativ kring en sådan politik så länge som vänsterpartiet hör till det tänkta regeringsunderlaget och hennes eget parti inte är med på förnyelsens noter. Det är en förklaring till den motstridiga retoriken och de dubbla budskapen. Nu börjar det avslöjas, och lätt hantera lär det inte bli för s-ledningen.

Regeringen och alliansen har inte haft ett sådant gynnsamt läge sedan valrörelsen.
Om det inte vore för FRA-frågan. Och det är av allt att döma en lika stor reservation nu som i våras.
Regeringen har chansen att dominera höstens debatter helt, men då måste man ge sig i den fråga där man hamnat allra mest snett och valt att ösa in prestige på ett sätt som är omöjligt att begripa. FRA-frågan kommer inte att försvinna. Det nyvaknade integritetsengagemanget är ingen tillfällig trend.

FRA-frågan kommer, på goda grunder, att kasta en skugga över, vissa dagar helt dominera, debatten ­ tills det att regeringen och alliansledningarna erkänner det berättigade i den hårda kritiken, backar från sin tidigare linje och accepterar kraven på exempelvis en bred och grundlig parlamentarisk utredning av hela området.

Det är något av ett mognadstest för regeringen och alliansledningarna.

Vår huvudledare i dag handlar om klartecknet för vägpaketet i Umeå.

Evastina Bender ironiserar i en krönika över hur debatten urartat i det amerikanska presidentvalet.

Min lördagskrönika den här veckan gör ett litet historiskt svep över partipolitikens historia för att så småningom landa i dagsdebatten:

'Från hattar och mössor till allians och röra

Det började, brukar man ibland säga, med hattar och mössor under frihetstiden 1718-1772. Man skulle rentav kunna säga att det började med en förolämpning. "Nattmössor" kallade oppositionen den makthavande gruppen kring åldrade kanslipresidenten och regeringschefen Arvid Horn några decennier in på 1700-talet. Ur elakheten växte, så tror man, ett partinamn: mössorna. Oppositionen själv, snart med eget regeringsansvar, samlades under beteckningen hattarna.
Mössor mot hattar (i dag kanske det skulle ha blivit foppatofflor mot vandrarkängor, eller fleecejackor mot slipsknutar): manegen var krattad för några spännande decennier i svensk historia.
Givetvis hade det funnits många antydningar till partiliknande sammanslutningar i den svenska riksdagshistorien även innan dess. Men det var med hattpartiet och mösspartiet under 1700-talet som Sverige fick sitt första egentliga partisystem.
Partier i dagens mening handlade det förstås inte om. De var lösa sammanslutningar koncentrerade till riksdagarna, utan de landsomfattande och permanenta organisationer som dominerar i vår tid.

Men de var tillräckligt beständiga för att gå att identifiera vid en historisk återblick. Hattarna och mössorna stred framför allt om den ekonomiska politiken och förhållandet till Ryssland, senare blev grundlagsfrågor kring tryckfrihet och offentlighetsprincip viktiga, manifesterat genom 1766 års tryckfrihetsförordning. Kontrasterna mellan dem ökade i takt med att partierna blev etablerade. Hattarna fick med åren en tydligt aristokratisk och merkantilistisk framtoning, förankrad bland ämbetsmän, militär och storhandel. De mer fredsinriktade mössorna framstod mot slutet av frihetstiden som utpräglat antiaristokratiska med basen i de ofrälse stånden och med försiktigt liberala tendenser i synen på byråkrati, statsfinanser och näringspolitik.
Utvecklingen bröts, frihetstiden tog slut och partierna upplöstes genom Gustav III:s statskupp 1772. Men erfarenheterna från hattarnas och mössornas kamp om makten fanns med som ett både inspirerande och plågsamt minne för parlamentarismens senare utveckling i Sverige.

Ett antal nya partier grundas, förändras, upplöses och vimlar rent allmänt förbi i den ganska kaotiska vägen från ståndsriksdag via övergången till tvåkammarriksdag 1866 fram till de första av våra nuvarande partier, det demokratiska genombrottet och en äntligen stukad kungamakt en bit in på 1900-talet. Där fanns, för att nämna några, Liberala partiet, Reformvännernas sällskap, Junkerpartiet, Nyliberala partiet (socialliberala föregångare), Allmänna Rösträttsförbundet, Gamla lantmannapartiet, Nya lantmannapartiet osv.
Inget av dem höll tillräckligt länge för att vara ihågkomna än i dag. Men de lämnade efter sig en växande insikt om att långsiktig, rikstäckande och permanent organisation var nyckeln till framgång. De moderna partiernas framväxt som uthålliga folkrörelsestrukturer var en av förutsättningarna för den svenska demokratin.
Men det kan också vara värt att notera en annan sak: även om den partipolitiska stabiliteten, så småningom i hägnet av en låst blockpolitik, varit resultatet av en historisk utveckling, är det samtidigt något mycket ovanligt. De tydligaste partibildningarna tenderar att skapas i lägen när mycket står på spel. I vår relativt lugna inrikespolitiska epok är det naturligt att partierna istället går in i ett annat slags förändringsfas - nedbrutna hierarkier, nya arbetssätt, ifrågasatta partipiskor och ökat nätverksbyggande.

Vid en ytlig anblick kan det partipolitiska läget te sig förutsägbart. Men under ytan rör det på sig, som i fornstora dagar: De nya moderaternas omvandling som väckt högerns irritation men möjliggjorde alliansens sammanhållning och valseger är ett pågående experiment. Alliansens kluvenhet består mellan att vilja vara ett enhetligt alternativ och fortsatt representera fyra idétraditioner. Centerpartiet är inne i en geografisk omvandlingsprocess med oklar utgång.

Folkpartiet söker att bredda sitt historiskt sett krympande väljarunderlag utan att förlora den status som pålitligt liberalt idéparti man kan tacka sin överlevnad för. Kristdemokraterna kämpar med sitt eget förflutna och önskan om att växa till nivå med sina europeiska förebilder.
Socialdemokratin försöker att förnya sin framtoning och samtidigt förbli ett parti även när det ensamma maktinnehavet med dess möjligheter att dela ut belöningar i gränslandet mellan parti och stat inte längre limmar ihop intressegrupperna. Vänsterpartiet är på väg ut i en tilltagande isolering. Miljöpartiet vacklar mellan vänsterretorik och liberala instinkter. Uppmaningarna till ett blocköverskridande liberalgrönt samarbete kan bli flitiga om nästa val skapar nytt läge med sd-mandat i riksdagen. Och nybildade partier lurar alltid i bakgrunden.

Några av dagens partier kommer säkert att leva i hundra år till. Andra kommer att brytas upp eller läggas ned. Men inget parti kommer att undgå genomgripande förändringar och ingen koalition är den för alla tider slutgiltiga. Från mössor och hattar till allianser och röror - historien bara rusar på. Det är hur spännande som helst.'

Vi kommenterar beskedet om vägpaketet på måndagens ledarsida, men en intressant sidoaspekt är onekligen sättet på vilket presentationen av det och andra infrastrukturprojekt runt om i landet byggts upp. Alliansen tycks ha tagit åt sig av kritiken mot undermålig kommunikation. Just nu lyckas man mycket bättre med att ta kontroll över dagordningen. De senaste veckornas budgetlöften har lanserats på ett kampanjstrategiskt skickligt sätt, VK:s Anders Brodin är också inne på det i en nyhetsanalys i dagens tidning. Vägpaketet är bara ett exempel på det.

Skulle inte opinionsläget långsiktigt utjämnas efter den här höstens budgetdebatter - i synnerhet med tanke på oppositionens splittring och socialdemokraternas nu alltmer konkreta besked om den egna politiken - kan det knappast förklaras med bristande kommunikation från regeringens sida.

För övrigt var det länge sedan jag såg som Fredrik Reinfeldt så pass övertygande som i dagens TV4-intervju i Nyhetsmorgon med Lasse Bengtsson. Växlingen mellan honom och en inspelad intervju med 82-årige Thorbjörn Fälldin verkade göra gott för humöret.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om utlandsstudier, uppmärksammad på Högskoleverkets rapport av Henrik Berggrens ledare i gårdagens DN:

'Intresset för utlandsstudier viktigt för Sverige
Till tjusningen med universitetsstudier hör chansen att lära känna människor från världens alla hörn. Många kan vittna om det, även om kanske bara ett fåtal kontakter överlever efter avslutad kurs eller färdig examen.
Varje ny människa som man lär känna från ett annat land eller rentav en annan kontinent, om så bara för en tid, lyser upp den egna världskartan, gör nya regioner intressanta och relevanta, bidrar till en känsla av gemenskap länge efteråt. Man följer händelseutvecklingarna i deras länder lite mer noggrant; och utvecklar förhoppningsvis en instinktiv skeptisk mot inskränkta fördomar och stereotyper. Det är både individuellt och nationellt berikande.

Men det riktigt djupa utbytet sker först när resorna går i alla riktningar.

Enligt Högskoleverkets årsrapport 2008 minskar antalet svenska studenter som väljer att studera i ett annat land. Inte minst är siffrorna över det låga intresse för EU:s utbytesprogram Erasmus, som Henrik Berggren skrev på ledarsidan i gårdagens DN, "alarmerande".
Sett över längre tid har det sammanlagda antalet utresande ökat. Men sedan ett decennium tillbaka har utvecklingen avtagit, med en svag nedgång de senaste åren.
Under samma period, visar Högskoleverkets rapport, har antalet inresande studenter till Sverige däremot nästan tredubblats och är nu fler än de utresande.
Utlandsstudier ger vanligtvis erfarenheter som är ovärderliga. Kulturellt genom nya kontakter, möten över gränser, en breddad och fördjupad världsbild, fler språk, ny litteratur och vaccin mot nationell självtillräcklighet. Men även rent akademiskt och intellektuellt: en utmanande process som höjer kvaliteten och kraven även på studierna i hemlandet när utresare återvänder.
Därför är det synd att svenska studenter inte i högre utsträckning väljer att studera utomlands. Orsakerna kan vara många: byråkrati, dålig information, brist på förebilder och uppmuntran, förbättrad arbetsmarknad. Oavsett vilket bör mer göras för att stimulera studenter att våga steget.'

Jag var ingen storskolkare, men fick i gymnasiet sänkt betyg i ett par ämnen på grund av för mycket ogiltig frånvaro. Vanligtvis satt jag då i biblioteket och läste.
Skolk är ett komplext problem som kan ha många olika orsaker och som inte ska analyseras ensidigt och förenklat; men just det borde erkännas: att det är ett problem som kräver uppmärksamhet och insatser. Närvaro är på något sätt grundförutsättningen för all skolverksamhet. Ger man upp kravet på närvaro rasar det mesta. Det vore den värsta formen av förenkling.

Därför är det fullt rimligt att skolk redovisas på betyget. Det är en insats som kan bidra till att påtagligt få ner den slentrianmässigt ogiltiga frånvaro som inte har särskilt komplexa orsaker och därmed underlätta för mer gedigna, lyhörda och genomtänkta insatser i svårare och mer sammanfatta fall av skolk.
Som flera har påpekat finns det gränsdragningsproblem som måste lösas, insikten om att skolk inte är ett enhetligt fenomen och att insatserna inte får stanna vid att notera ett timantal på ett betyg måste vägleda skolans sätt att hantera frågan. Men att ge upp inför problemet löser ingenting.

Jag fick häromveckan en förfrågan från Ekot om att delta i en meningslös enkät med så ytliga och förenklade frågor att inga seriösa svar var möjliga och med uppenbart syfte att vantolka eventuella svar - oavsett i vilken riktning de går. Självklart deltog jag inte (och inte enbart av det skälet att jag inte lystrar till begreppet borgerlig), och jag är förvånad över att ens hälften av de tillfrågade gjorde det.

Häromdagen fick jag tillfälle att ställa lite frågor till MUF:s ordförande Niklas Wykman, på turnebesök i Umeå, över en lunch. Redan när jag kom upptäckte han blixtsnabbt den ihopvikta travrond som jag bar i innerfickan på min jacka - varpå ett kort samtal om trav, söndagens derbyduell mellan Sahara Dynamite och Wellino Boko, spelmonopol och hästminnen från barndomen utspann sig, innan de riktigt politiska spörsmålen tog över.

Nicklas Sandström, från MUF i Umeå, som också var med, verkade kluven mellan å ena sidan pressstrategens belåtenhet över att Wykman fått den surmulne politiske redaktören på bättre humör genom inledande travsnack och å andra sidan lätt fundersamhet över hur det står till i världen när en politisk presslunch direkt spårar in på travovalen.

Och apropå träffar på stan stötte jag samma dag ihop med en socialdemokratisk tidningsprofil i en miljö som inbjöd till ett kort samtal om politiska biografier - och bristen på dem. Vi var snabbt överens om att det saknas ett stort biografiskt verk över Tage Erlander.

Den svenska politiska historien är fortfarande en guldgruva för hugade biografiförfattare.

Vår huvudledare i dag handlar om att det är fem år sedan Anna Lindh mördades:

'Fem år efter mordet

I dag har fem år gått sedan det tragiska mordet på dåvarande utrikesministern Anna Lindh i centrala Stockholm; en händelse som bedrövade Sverige på samma sätt som mordet på Olof Palme 17 år tidigare. Sorg över att en sällsynt lyskraftig och högt aktad - nationellt som internationellt - politiker fallit offer för ett vansinnesdåd blandades med upprörda frågor över varför säkerheten inte var bättre?
Mordet på Anna Lindh har fått till följd att bevakningen kring ledande politiker skärpts och att hotbilder tas på större allvar, utan att någon järnring för den skull slagits kring de folkvalda. Den rätta balansen mellan säkerhet och öppenhet är svår att hitta, och det råder fortfarande delade meningar kring om huruvida den är lyckad i Sverige. Men de flesta torde hålla med om att det är demokratiskt eftersträvansvärt att ändå söka hitta just en balans mellan skydd av och fortsatt tillgänglighet kring makthavare.

När stora politiker rycks bort uppstår ett tomrum som bara långsamt, om någonsin, fylls. En viss tystnad lägrar sig efterhand kring deras gärningar. I förlängningen riskerar det att leda det till en ytlig, anekdotisk historielöshet. Det är en brist i Sverige att framträdande politiska insatser så sällan värderas i form av genomarbetade, ingående och välskrivna biografier i mötespunkten mellan forskning och populärvetenskap. Den hafsigt ihopsvängda sammanfattningen blir alltför ofta sista ordet.

Anna Lindhs insatser förtjänar, fem år efter mordet, större och mer seriös uppmärksamhet. De frågor hon med omvittnad skicklighet drev i utrikes- och säkerhetspolitiken, med ett djupt engagemang för EU och internationellt samarbete - inte minst manifesterat i hennes ja till euron - är lika aktuella 2008 som de var 2003.
Anna Lindh verkade i en brytningstid, och tillhörde den typ av konstruktiva politiker som hellre tittar framåt än bakåt. Okontroversiell var hon långt ifrån. Det glöms lätt att hon ofta väckte reaktioner och stod i debattens centrum. Politiker med starka övertygelser är sällan okontroversiella. Det är det som gör dem minnesvärda.'

Miljöpartiets interna medlemsomröstning om huruvida kravet i partiprogrammet på svenskt utträde ur EU ska finnas kvar eller inte tar snart sin början. Resultatet i den är viktigt för både allianspartierna och socialdemokraterna, då EU-frågan annars blir svår att hantera för miljöpartiets språkrör i nästa valrörelse och för eventuella miljöpartistiska statsråd någon gång i framtiden.
EU-motståndet har förtagit trovärdigheten i partiets miljöpolitik och för varje år framstått som alltmer svårbegripligt. Att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson önskar slippa frågor om varför deras parti vill gå ur och avskaffa det samarbete som man själva erkänner är ett av de viktigaste i exempelvis klimatpolitiken - och vars östutvidgning man välkomnar - är förståeligt.

Om miljöpartiets medlemmar ändå skulle rösta emot sin ledning och vilja behålla utträdeskravet vore det en signal om att man vill vårda en mer utpräglad och udda outsiderstatus i svensk politik, även om det sker på bekostnad av trovärdigheten som samarbetspartner med eller i ett regeringsalternativ och på bekostnad av möjligheten att påverka i andra sakfrågor. Det vore också en tydlig markering mot partiledningen och språkrören. För både socialdemokraterna och alliansen - och jag anser som bekant att miljöpartiet borde vara en intressant samarbetspartner även för allianspartierna, inte minst om en ny situation skulle uppstå efter nästa val med sd-mandat - skulle det göra ett samarbete med mp mycket svårare.

Därför kan resultatet i miljöpartiets medlemsomröstning bli viktigt för hela inrikespolitiken.

Vår huvudledare i går handlade om bidragsberoendet och välfärden.

Mats Olofsson skrev i går en krönika på ledarsidan om Lycksele Industrihusbolag.

Karin Rebas, Liberala Nyhetsbyrån, hade en signerad text om offentlighetsprincipen.

På dagens ledarsida har Mats Olofsson en signerad text om beskedet att försvarsbeslutet skjuts upp.

Socialdemokraternas omsvängning i synen på hur utanförskapet ska motverkas och regeringens budgetsatsningar på bättre företagsklimat är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

'Mollbergare i pik, trippel Salchow och dubbel Axel
Två och en halv mollbergare i pik; trippel Salchow, och dubbel Axel. Simhopp och konståkning är två sporter där man förstår av själva klangen och knorren i de tekniska begreppen att det strax kommer att snurras, roteras, vridas och voltas på ett alldeles synnerligen avancerat sätt. Och allt hänger på att landningen blir lyckad, med så lite skvätt eller felskär som möjligt.

Ibland är det lockande att beskriva politiken med samma konstrika uttryck när exempelvis ett parti lämnar en tidigare ståndpunkt för att via olika piruetter landa i en helt ny. Alla partier har vana av det, ofta med goda skäl, stundom av ren opportunism. Ibland blir det magplask eller duns på ändan. Ibland är landningen fulländad. Och så har vi förstås socialdemokraterna - de politiska mollbergarnas mästare. I går fick vi ett nytt exempel på det.
Efter att ha hetsat i upprördaste tonläge mot alliansens försök att minska utanförskapet, ger man nu plötsligt alliansen helt rätt i kritiken av den socialdemokratiska utanförskapspolitiken. Nu vill även s införa arbetslinje med tydligare krav i socialförsäkringssystemen. Ylva Johansson, som leder rådslaget om välfärdspolitiken, skräder inte orden om det egna partiets tidigare hållning: "Vi socialdemokrater har lämnat människor i passivitet." - "Vi är väldigt självkritiska till att människor har kunnat ramla mellan stolarna". - "Våra systemlösningar har inte alltid fungerat men vi har kramat om systemen i alla fall."

Hoppsan, vad snabbt det kan vända. Med tanke på hur s-företrädare skränat mot regeringen med motsatt budskap lär den kovändningen orsaka våndor för socialdemokratins företrädare i politik och media. Att erkänna att man haft grundligt fel - på högsta volym dessutom - är aldrig lätt. Hur partiet landar efter den här piruetten återstår att se.
Även svårighetsgraden är viktig i konstsporterna. Regeringens förslag om sänkt bolagsskatt, sänkta arbetsgivaravgifter och regelförenklingar som presenterades i går har rätt inriktning och är ett väsentlig steg framåt mot förverkligade löften om ett bättre företagsklimat. Sänkt bolagsskatt hjälper till att stärka Sveriges konkurrenskraft. Sänkta sociala avgifter har länge efterlysts av de flesta som en sätt att stimulera jobbtillväxten i mindre företag. Värdet av regelförenklingar är uppenbart för alla.

Ingen kan klaga på det tekniska utförandet i sig. Men ska man ha en invändning är det ändå att svårighetsgraden känns lite låg i programmet, med tanke på förväntningarna. Sammantaget är det en ansenlig satsning, men intrycket kan bli av en snygg volt här och en elegant skruv där, något för alla, men inget halsbrytande risktagande som ger allra hösta poäng. Spåren av kompromiss är tydliga. En djärvare, mer entydig prioritering av småföretagarna hade känts mer spännande. Det bör upp på programmet inför nästa budget.'

Jag orkade tyvärr inte stanna upp för att se mer än första set av nattens US Open-final, men det var redan efter några game uppenbart att Roger Federer skulle motbevisa alla - jag har tillhört dem - som tvivlat på hans fortsatta karriär genom att vinna sitt femte raka US Open.

Jag tyckte att Nadal såg trött ut mot Murray i semifinalen, och Murray såg sliten (eller nervös - det gör ofta samma intryck) ut mot Federer i början av finalen - men jag tror inte att det var någon avgörande faktor. Roger Federer var helt enkelt för bra, hans felprocent verkade sjunka och han hittade bättre och säkrare vinklar i grundslagen. Murray fick aldrig det dirigerande övertag i duellerna som han hade mot Nadal.

Och plötsligt verkar det återigen sannolikt att Federer kommer att ta sig förbi Pete Sampras (som vann fem US Open-titlar på åtta finaler och 14 Grand slam-titlar sammanlagt) på genom-tiderna-listan över flest vunna Grand Slams. Det fattas en titel för lika och två för ledning.
Om han kan återta förstaplatsen på världsrankingen är dock en annan sak: fenomenet Nadal lär inte bli sämre under de kommande åren och inte Andy Murray heller, samtidigt som motivationen hos lite äldre spelare brukar koncentrera sig allt mer till enbart de största turneringarna.
Hardcourt är förmodligen Federers bästa underlag nu. På grus är Nadal för uthållig och säker, jag tror inte att Federer någonsin kommer att vinna franska öppna, på gräs är Nadals monsterforehand lika direkt dödande som Federers bästa slag, även om Federer säkert har någon titel kvar att hämta i Wimbledon - kanske är det därför på hardcourt som Federers eleganta effektivitet kommer allra bäst till sin rätt.

Det är intressant, vid en historisk återblick, hur få spelare det faktiskt är som lyckas vinna de största turneringarna. Så här ser finalhistorien i US Open ut.

Vår huvudledare idag handlar om nytänkande för värdig äldreomsorg.

Anders Märak Leffler skriver en krönika om individuell föräldraförsäkring.

Jag ska återkomma med en lite mer ingående analys av den plötsliga, om än bara delvis överraskande, vändning som tysk inrikespolitik tog i helgen när utrikesministern Frank-Walter Steinmeier utsågs till SPD:s kanslerkandidat och partiledaren Kurt Beck avgick.

Men en spontan reflektion ändå:
Kritiken mot Beck har varit intensiv det senaste halvåret och att Steinmeier skulle bli partiets kanslerkandidat och utmanare till Angela Merkel har stått klart en tid. Men att Beck skulle avgå redan nu var ändå ganska oväntat.
Och det säger en del om låsningarna mellan olika falanger inom SPD att åldersmannen 68-årige Franz Müntefering, som redan varit partiledare en vända och som hunnit lämna både den posten, regeringen och toppolitiken, nu återkommer för att rafsa ihop spillrorna inför nästa års val.

Steinmeier får det tufft mot Angela Merkel - att SPD skulle bli största parti nästa år ter sig i dagsläget osannolikt. Regeringsfrågan är däremot helt öppet, eftersom chansen/risken (beroende på vem man frågar) är påtaglig att inget av traditionella regeringsalternativen bestående av två samarbetande partier (CDU/CSU-FDP, SPD-FDP, SPD-De gröna) kommer att kunna erbjuda en majoritetsregering.
Då krävs antingen en fortsatt stor, blocköverskridande koalition mellan CDU/CSU och SPD, på nationell nivå nya koalitionssammansättningar eller att vänsterpartiet Die Linke på något sätt ingår i ett regeringsunderlag - vilket SPD hittills helt utesluter.

Bakom kulisserna smider dessutom SPD-vänstern, enligt en del spekulationer, långsiktiga planer, som kan förklara varför man nu släpper fram två representanter för partiets mittenfalang till makten.
Så här kan ett scenario se ut: SPD:s vänsterfalang räknar kallt med att Steinmeier förlorar mot Merkel nästa år och att Merkel förblir förbundskansler - om än oklart i vilken koalition. Då har SPD:s mittenfalang bränt ut sitt starkaste namn och vänsterfalangen står beredd att ta över initiativet, troligen genom Berlins borgmästare Klaus Wowereit.
Han leder sedan ett antal år, som av en händelse, en koalition i huvudstaden tillsammans med vänsterpartiet, och tillhör dem som på sikt är öppen för ett samarbete mellan SPD och Die Linke även nationellt.
2013, vid nästnästa förbundsdagsval, har sannolikt Die Linkes ledare, tidigare SPD-ledaren och finansministern, men sedan några år tillbaka SPD:s ärkefiende, Oskar Lafontaine, lämnat toppolitiken. Då kan SPD, under Wowereits ledning, öppna för ett samarbete vänsterut och därigenom skapa ett majoritetsalternativ till en vid det laget förmodligen tröttkörd Merkel och ett tröttregerat kristdemokratiskt parti.

Men det är förstås bara ett tänkbart scenario bland många, lita på att spekulationsgrytan kommer att bubbla över de kommande veckorna i tysk inrikespolitik.

När jag ska börja skriva den här bloggen kommer jag att tänka på ett valtal (ett utsnitt kan ses en bit in i den här videon) som Franklin D Roosevelt höll i New York, på Ebbets Field, 1944, där han sade:

"You know, I come from the State of New York and I've got to make a terrible confession to you. I come from the State of New York and I practiced law in New York City, but I have never been in Ebbets Field before. I've rooted for the Dodgers, and I hope to come back here someday and see them play."

I går tillbringade vi några idylliska timmar ute på Norrbyskär. Jag har bott i Umeå i över två år, och Norrbyskär var en av de första rekommendationer av utflyktsmål vi fick när vi flyttade hit.
När jag gjorde en lördagslista nyligen över sommarens bästa utflykter dök frågan upp varför Norrbyskär inte stod med. Sanningen är att jag aldrig varit där, förrän i går. Övriga familjen har varit där flera gånger, men jag har inte haft möjlighet att vara med de gångerna.
Nu tillhör Norrbyskär mina favoritplatser alla kategorier. Vi vandrade tvärs över till Stengrundet och satt på stenarna vid vattnet, absolut stilla och varmt i luften, det var några lyckliga timmar. Någonting där ute gjorde att jag inte ville ta färjan tillbaka. Så, för att sälla mig till ledet: Norrbyskär - rekommenderas.

Jag trodde att sommarens Wimbledonfinal mellan Nadal och Federer skulle bli årets idrottshöjdpunkt, men gårdagens travderby är en stark utmanare om titeln.

Jag har kaxat mig lite här på bloggen och skrivit att min nya favorit Wellino Boko skulle vinna derbyt från dödens om det krävde, plocka ned Sahara Dynamite från utvändigt läge.
Jag fick fel, men baske mig, vad nära det var - och vilket minnesvärt lopp det blev med två blivande världsstjärnor i maktkamp sista varvet.
Wellino Boko såg ut att ta initiativet i början av upploppet, men Sahara Dynamite höll honom ifrån sig fram till sista hundra meterna, då Wellino Boko kom med en sällsynt tapper avslutning, bet i på det sätt som bara topphästar kan: ett huvud skiljde i mål, till Sahara Dynamites fördel.
Det var travsport när den är som bäst, och för Wellino Bokos del tror jag att den slutgiltiga revanschen kommer när han vinner Prix d´Amerique 2010. Sahara Dynamite får väl trösta sig med att vinna Elitloppet samma år, eller kanske redan nästa år.

Vår huvudledare i dag handlar om det amerikanska presidentvalet.

Jonas Morian kommenterar några aspekter av amerikansk politisk kommunikation under rubriken 'Veckan som gick'.

I min lördagskrönika den här veckan skriver jag om ett personligt minne, Googles nya webbläsare, FRA, Truman Show och integritetsfrågan. (För dem av er som inte upptäckt den ännu så är det här den bästa platsen att följa FRA-debatten sedan en tid tillbaka).

Min krönika:

'Lita inte för mycket på storebröderna

Personligt minne: När jag gick på högstadiet - det bör ha varit i slutet på 80-talet - lyckades jag och ett par kamrater utverka skriftligt tillstånd från rektorn eller dataläraren att få be städerskorna öppna skolans låsta datasal åt oss även under rasterna. Där satt vi och skapade vad jag minns som ett mycket basalt och syrligt ironiskt strategispel på enklaste programmeringsspråk - så som man gjorde om man tillhörde de då lätträknade datanördarna.

Datasalen var en märkvärdig och udda plats. Investeringen var splitterny, miljön en blandning av prestigefull teknik, lätt tråkighet och lite pirrande pionjäranda. Salen var noga låst, och de enskilda elevernas personliga disketter var absolut tabu att snoka bland, trots att de ju knappast innehöll något annat än lektionsmaterial. Jag tror att vår önskan att tillbringa även raster där för att programmera spel betraktades med utpräglad skepsis av omgivningen. Varje timme framför datorn innebar att en timme helt avskärmad från det stora nyhets-, informations- och skvallerflödet på skolgården, i uppehållsrummen och i skolkorridorerna. Det här var före internets tidevarv.

Datanörderiet tog för min del slut när jag började på gymnasiet och fastnade i ett allt mer slukande intresse för litteratur, teater, poesi och politisk historia. Tangentbordet ersattes av bokhyllan i ett läge när förstås alla karriärhänsyn borde ha vrålat för motsatsen. Sedan dess har utvecklingen rasat förbi i obegriplig hastighet. I dag skvalpar jag i bakvattnet när det gäller datakompetens. Jag upptäcker de flesta nyheter först något år efter genomsnittsanvändaren. Minnena från ett par år som ung datanörd i utvecklingens framkant - när datorvärlden ännu var en liten, ganska sluten och lätt isolerad värld i sig som man måste kämpa för att få tillgång till, har bleknat betänkligt.

Färsk nyhet: För några dagar sedan lanserade Google sin nya webbläsare Chrome, som man hoppas ska ta upp konkurrensen med monopolsträvande Microsofts läsare Explorer, men som man framför allt hoppas ska ytterligare upplösa gränsen mellan enskilda datorer och internet. Det är ur vissa aspekter en god nyhet: större konkurrens, utvecklingsarbete i öppenhet, fler alternativ, jättar som åtminstone utmanar varandra, är positivt.

Men ur andra aspekter ger den också skäl till åtminstone vissa betänkligheter. Googles oerhörda dominans som sökmotor - i första hand resultatet av dess fantastiska kapacitet och nytta - och dess växande inflytande även på andra områden har redan utlöst invändningar ur integritetssynpunkt mot företagets möjligheter att lagra data om enskilda människors internetanvändning.
Christian Krügel skriver i Süddeutsche Zeitung med anledning av Googles lansering av Chrome att det finns debattörer som nu varnar för den övervakningsmakt Google börjar besitta. Googles ställning ställer krav på medvetenhet och vaksamhet hos användarna, skriver Krügel:

"Användaren får ett slags huvudnyckel av Google som förment öppnar porten till den stora, brokiga internetvärlden. Men istället erbjuder den bara en blick på det som en maskin och dess sökprofil tillåter. Det är inte en verklighet som presenteras, utan en manipulerad värdering".

Var går gränsen för hur mycket man bör anförtro en enskild aktör, hur man än i grunden skattar deras insatser och litar på dess försäkringar om goda uppsåt? Vi har sett otäcka antydningar om hur farligt det kan bli när stora aktörer med enormt förtroendekapital plötsligt börjat vika ned sig för diktaturregimer, rakt mot de officiella principerna. Det är samma insikt som driver även motståndet mot FRA-lagstiftningen i Sverige: vill man värna den personliga integriteten måste man värna den som grundläggande princip i sig, inte kompromissa bort något i en naiv och aningslös förtröstan om att inga missbruk förekommer, att allt går rätt till i världen.

Kanske är det den allra största vinsten med hela FRA-debatten, i väntan på att regeringen ska inse allvaret i kritiken: allt fler upptäcker att integriteten inte tål alltför stor tillit till någon, att den bara kan upprätthållas om man sätter bestämda gränser från början, att det finns befogenheter som ingen bör få.

Google, FRA, Facebook, sajter, bloggar, telelagringsregister, allt vad det är - den genomlysta kommunikationen, det genomlysta internet, är som många påpekat inte längre någon överblickbar värld man träder in i och behöver nycklar till, det är i allt högre något man är innesluten av tills dess man frigör sig; man behöver nycklar för att ta sig ut.
Om inte liberala krafter tar den fajten för personlig integritet på största allvar, går i spetsen, rusar till barrikaderna så fort någon makt vill sälja ut den för ytterligare lite mer kontroll, ytterligare lite mer registrering, ytterligare lite mer naggade rättigheter i säkerhetens namn, ytterligare lite mer kartläggning för smartare annonsering, då riskerar en i grunden oslagbar kommunikationsvärld, med befriande och berikande verktyg och program, att mörkna i kanterna och bli ett hot vi måste hålla på avstånd.

Då står vi snart som Truman i slutet av Truman Show, när han tittar upp mot den artificiella himlen och lyssnar till rösten från ovan, programskaparen, som vädjar till honom att stanna kvar i en genomreglerad värld. Att välja friheten blir att våga ett steg ut i något lite mer osäkert, där hemligheter, vrår och privata sfärer är utom räckhåll för instinkten att kontrollera allt för maximal Trygghet och Säkerhet.

I dikten "Du måste värja ditt liv", från 1949, skriver Karl Vennberg:

"...själv dunkel, eld och djup
måste du i djupet, elden, dunklet
vid den avhuggna stammens
löddrande smärta
värja ditt liv."

Broprojektet som påminner om att brobyggen fortfarande har en framtid, inga jämförelser med Kvarkenbrotankarna i övrigt..

Skandalen kring fellagrat kärnkraftsavfall i Tyskland är en ny påminnelse om att kärnkraften inte är någon ideal energikälla. Dess negativa sidor, avfallshanteringen, den mänskliga faktorn och risken för att något går snett kan inte viftas bort som irrelevanta i en debatt om framtidens energiförsörjning, lika lite som de positiva sidorna kan avfärdas i krav på förtida avveckling. Som balans i kärnkraftsdebatten - som spänner från klimatansvarslösa och ohållbara krav på snabb avveckling till miljöansvarslösa och teknikpessimistiska krav på omfattande utbyggnad - är det nödvändigt att påpeka.

I en signerad text på gårdagens ledarsida skrev jag om socialdemokraternas trista utspel om flyktingar:

'Trist s-utspel om flyktingar

Socialdemokraterna har länge varit det riksdagsparti, tidvis i konkurrens med moderaterna, som haft den hårdaste synen på invandring, flyktingmottagande och asylpolitik.
Den titeln verkar man måna om. Partiets talesman Veronica Palm sade i går - i ett trist utspel på DN-debatt - nej till alliansens och miljöpartiets förslag om arbetskraftinvandring och inlindat ja till tvångsplacering av flyktingar i kommuner. Det knyter an till tidigare s-förslag i asylpolitiken om ett slags ekonomisk kommunarrest.
Det finns problematiska inslag även i regeringens asylpolitik, vilket vi återkommande kritiserat. Det gäller för liberala krafter att skärpa uppmärksamheten. Och i en del integrationsfrågor tänker, för all del, både alliansen och s ganska klokt.
Men sammantaget fortsätter socialdemokraternas asylpolitik att sticka ut i riksdagen - i negativ mening.'

Det har inte funnits tid till bloggande de senaste dagarna. Våra senaste ledare och krönikor:

Vår huvudledare i torsdags handlade om varför individuell föräldraförsäkring är ett bra förslag.

David Nyström skrev en krönika om olika partiledartyper från de senaste decennierna i svensk politik.

Mats Olofsson skrev signerat om nämndemansdebatten.

Vår huvudledare i går handlade om riksbankens räntebesked och regeringens höjning av pensionerna.

Lisa Redin skrev en krönika om hållbara transporter.

I dag skriver vi om att regeringen nu visar hur en politik för fler jobb och minskat utanförskap ger resurser till satsningar på en rad områden, men att reformutrymmet fortfarande är stort och bör tas i anspråk under mandatperioden.

Att projektet Staden mellan broarna tar ett steg framåt lät välkomnas av de flesta, även om det återstår en hel del frågetecken och det i sig inte innebär att någon enighet råder om hur området på bästa sätt borde gestaltas och utnyttjas.
Att det hela börjar bli lite mer konkret är ändå utmärkt. Stadsbibliotekets framtida placering och läget för det tänkta kulturens hus lär bli den stora tvistefrågan. Redan de första reaktionerna tyder på det.
Jag tycker att det vore något djupt sympatiskt med att en offentlig mötesplats för kultur skulle ges det kanske mest attraktiva läget i staden, förhoppningsvis i en helhetslösning som ersätter den anskrämliga parkeringsplatsen med en gestaltning som sätter tillgängligheten och estetiken i främsta rummet ända ner till vattnet.

I en kommentar till ett par repliker på dagens VK-debatt har jag en signerad text på dagens ledarsida om den nya skolpolitiken.

'Den nya skolpolitiken förtjänar beröm

Innan jag söker sammanfatta varför jag är varm anhängare av den övergripande inriktning som skolpolitiken fått sedan regeringsskiftet vill jag för nyansens skull börja med en reservation: Det är inte alla utspel i Jan Björklunds och folkpartiets skolpolitik som vunnit mitt gillande.
Jag är emot ordningsbetyg och litteraturkanon, har varit kritisk till njuggheten mot vuxenutbildningen (något som nu ändras), är skeptisk mot det för snäva behörighetsbegreppet och väljer hellre ord som kreativ arbetsmiljö i skolan än ordning och reda. Det är några exempel på invändningar jag haft.

Men vid en samlad bedömning av de förändringar som den nya skolpolitiken står för och som Jan Björklund drivit fram blir omdömet mycket positivt.
Det finns och har funnits allvarliga problem i den svenska skolan. De dåliga arbetsmiljöerna och mobbningsfallen har varit för många, en för hög andel elever har lämnat skolan utan tillräckliga kunskaper i kärnämnena och allt för ofta har barn med sämre förutsättningar och extra behov av tidig hjälp osynliggjorts och övergivits. Socialdemokraterna har hopplöst svårt att erkänna de här problemen. Den nu inledda reformeringen av skolpolitiken identifierar och tar dem på allvar, bland annat genom att via tidigare utvärderingar möjliggöra effektivare stödinsatser. Så kan sociala klyftor minskas.
Att påtala allvarliga brister står inte i motsättning till att lyfta fram de många positiva exempel och lyckade miljöer som svensk skolvardag också bjuder, och står inte i motsättning till att samma problem finns även i andra länder.

Ett av de allra mest behjärtansvärda inslagen i den nya skolpolitiska hållningen är den skärpta attityden mot mobbning, våld och trakasserier i skolan. Många av oss som engagerat oss i de frågorna är lättade över att förnedringens år nu är över då svensk skolpolitik tycktes styrd av relativiseringar som kom snubblande nära att skuldbelägga offren. Grundläggande trygghet är en förutsättning för kreativa skolmiljöer.

Den som inte tror att många inom lärarkåren är upprörda över förslaget att elevbetyg på lärare ska vara del av chefsutvärdering och kanske lönesättning har, vågar jag påstå, dålig koll på vad lärarna tycker. Hela förslaget bygger på en förvriden uppfattning om relationen mellan lärare och elev och har föga med elevinflytande att göra. Tvärtom kan det genom undermineringen av lärarkåren bidra till ökad otrygghet för elever i konfliktsituationer om lärarens status är oklar. Förslaget nedvärderar yrket, frånkänner det en del av dess professionella ställning.

Svensk skolpolitik har varit som bäst när liberala och socialdemokratiska traditioner sammanfallit. För båda har skolans som demokratisk och socialt frigörande och utjämnande kraft, med en positiv syn på läraryrket och breda bildningsideal, varit en central punkt. Att alla ska få chansen har varit en ledstjärna. Värdesättandet av ämneskunskaper har förbundits med målet att forma självständiga, fria individer.
Mycket i den nya skolpolitiken knyter an till de traditionerna. Problemet är att socialdemokratin i allt för hög grad vänt dem ryggen.'

Vår huvudledare i dag handlar om säkerheten inom rättspsykiatrin.

På krönikeplats skriver Mats Olofsson om regeringens omsvängning i presstödsfrågan.

Lite personligt först: Tollare folkhögskola var ett begrepp under min uppväxt, även fast jag nästan aldrig varit där. Min farfar jobbade där en period som lärare och bibliotekarie, min pappa har jobbat där som lärare, min mormor och morfar har ofta varit där på evenemang, min mamma gick en av sina första fotokurser där på vägen till att bli fotograf, osv.

Därför är det lite folkrörelsevemodigt att läsa om hur den så kallade Godtemplarbyn som ligger i närheten av folkhögskolan nu ska rivas. Historien återfinns i senaste numret av IOGT:s tidskrift Accent, men kan läsas i en snarlik version här. Vill man förstå folkrörelsernas framväxt, genomslag och kanske även relativt sett minskade inflytande i dag är sådana här livsstilsfenomen viktiga att känna till.

I lördags hade jag förmånen att utanför Folkets hus få hålla i en timmes utfrågning av miljöpartiets båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson samt ett av Grön Ungdoms språkrör, Jakop Dalunde. (En bild från det hela finns här där jag står och ser förvirrad ut med en ostpåse i handen, vilken jag sedan lyckades tappa bort i pressrummet efteråt, och innan dess hade jag glömt min ryggsäck bredvid scenen i hällande ösregn - organisatoriskt var det inte min dag.) Det var intressant, gav svar och väckte nya frågor. Ett par reflektioner så här i efterhand.

Eftersom jag tillhör dem som gärna vill se tätare kontakter mellan allianspartierna och miljöpartiet, både på kort och lång sikt, tycker jag alltid att det är spännande att lyssna till nyanserna och tonfallet i miljöpartiets syn på dels vänsterpartiet, dels tanken på ett samarbete med exempelvis något mittenparti.
Intrycket jag fick av utfrågningen här i Umeå bekräftade det de flesta väl redan har: miljöpartiet har uppenbart svårt för vänsterpartiet och skulle helst av allt vilja bilda en regering tillsammans med bara socialdemokraterna. Det senare alternativet är det miljöpartisterna hoppas och tror mest på.
Man är ändå noga med att inte definitivt utesluta tanken på ett samarbete i liberal riktning. Även om tonfallet mot alliansen är mycket hårdare än det är mot socialdemokraterna, så är dörren åtminstone inte helt stängd och i ett läge där exempelvis sverigedemokraterna får något slags vågmästarställning är det nog inte alls uteslutet att miljöpartiet skulle kunna finnas med i ett blocköverskridande samarbete för att hålla sd borta från inflytande.

Jag tycker att miljöpartiet låser sig alldeles för hårt vid socialdemokraterna i regeringsfrågan, på sakligt svaga grunder. Att man är tydliga med sin aversion gentemot vänsterpartiet är hedervärt, men på samma sätt som alliansen borde vårda det långsiktiga samtalsklimatet med miljöpartiet borde miljöpartiet avhålla sig från att falla ned för djupt i oppositionsretorik med vänsterklang om man vill behålla något lite av den självutnämnda statusen som potentiellt blocköverskridande parti. Kanske ger den kommande medlemsomröstningen om partiets utträdesparagran i EU-frågan en antydan om vilken partiidentitet miljöpartisterna runt om i landet vill satsa på: ganska traditionellt vänsterparti med gröna tendenser eller grönt parti med liberala tendenser?

Det var annars ett frågetecken som bestod även efter utfrågningen: hur ska språkrören, som vill att miljöpartiet ska sluta argumentera för ett svenskt utträde ur EU, kunna hantera den debatten om medlemmarna om några veckor röstar för att behålla utträdesparagrafen?

Man hinner tyvärr aldrig ta upp mer än hälften av det man tänkt i sådana där debatter, men en fråga som jag hann med att fråga om var kärnkraften. Och det är tydligt att den frågan kommer att bli en av de svåraste för oppositionen att hantera: miljöpartiets avvecklingslinje låter sig svårligen förenas med den växande kärnkraftsvänliga opinionen bland allmänheten och inom socialdemokraterna.
Förhandlingarna på den punkten mellan s, mp och v inför valet kan bli en rysare - om nu inte frågan hinner lyftas upp på en blocköverskridande nivå innan dess. Men även i det senare fallet lär miljöpartiet få det mycket svårt att vinna gehör för sin linje hos den socialdemokratiska ledningen. Frågan är då om man är beredda att gå med på kompromisser och finnas med i en uppgörelse eller hellre ställer sig utanför just den framtida kärnkraftspolitiken.

Gårdagens ledare handlade om Lars Ohlys vädjande om samarbete med s och mp och om den socialdemokratiska rådslagsgruppens förslag om en ny modell för föräldraförsäkringen.

Anders Rönmark kommenterade några aktuella ämnen under rubriken "Veckan som gick".

Caroline Lundström hade en signerad text om försvarsmaktens bristande självkritik.

Vår huvudledare i dag är ett svep kring orkanen Gustav i USA och Georgienfrågan.

Magnus Krantz skriver om den föreslagna satsningen på vuxenutbildningen.

Olof Kleberg skriver en krönika om Frankrike.