Nu klingar kavajfickorna igen

Av , , Bli först att kommentera 0

Söndagens val i Hessen har nu på allvar fått igång spekulationerna i Tyskland om kommande koalitioner och samarbeten i det just nu mycket oklara partilandskapet.
Samtalsklimatet mellan kristdemokratiska förbundskanslern Angela Merkel och liberala FDP:s ledare Guido Westerwelle diskuteras i den här Die Zeit-artikeln (på tyska). Och där noteras att Merkels gratulation till Westerwelle för FDP:s framgång i Hessen skickades via sms.

Det fick mig att minnas en utrikeskrönika jag skrev i februari 2006, några månader innan jag började på VK, för Liberala Nyhetsbyrån från Berlin, om just Angela Merkels vana att skicka sms.
Det känns som om en repris av denna betraktelse är på sin plats, i synnerhet som texten så här i efterhand nog brutalt avslöjar att jag när den skrevs nog inte hade helt koll på hur sms fungerar – det vill säga för knappt tre år sedan…och därför kanske sätter min lätta vilsenhet inför exempelvis Twitter i visst perspektiv:

"Sms i väntan på reformer

Det klingar friskt i kavajfickorna hos den tyska regeringskretsen för dagen, både bland kristdemokrater och socialdemokrater. Angela Merkel, sägs det, gillar att skicka sms – modernt och teknikmedvetet. Och eftersom Tysklands nya förbundskansler är haj på att kommunicera via mobil så har den övriga ministären tvingats att anpassa sig.
Sms-anekdoterna är några i raden av vittnesmål om Angela Merkel som tillsammans med lyckade internationella framträdanden fått hennes popularitet att skjuta i höjden.

Den tidigare så ifrågasatta CDU-ledaren har som förbundskansler tagit Tyskland med storm, stämningen i landet har förbättrats, tilltron till regeringen ökat – och en hel del av äran tillskrivs Angela Merkel. Först gjorde hon succé på EU-toppmötet i Bryssel, sedan vann hon respekt för sin rakhet och öppenhet vid toppmöten med George W Bush och Vladimir Putin. Också blixtdiplomati i Mellanöstern har gjort att hon kunnat sola sig i den glans som utrikespolitiska insatser nästan alltid skänker politiker på hemmaplan. Allt fler socialdemokrater har börjat skruva oroligt på sig i takt med att lovorden regnat över Angela Merkel.

Med smekmånaden avklarad för den stora koalitionen har också kritik börjat yttras offentligt från socialdemokratiskt håll över att förbundskanslern flyr de svåra inrikespolitiska frågorna för att stila på röda mattor runt om i världen. Det är en kritik som börjat få fäste i massmedierna. Ledande tyska dagstidningar och tidskrifter påpekar allt ihärdigare att det nya stämningsläget och medborgarnas höga betyg åt förbundskanslern i längden inte kan dölja det faktum att många av de riktigt stora, svåra, viktiga reformerna uteblivit.
Antalet arbetslösa har åter stigit till över fem miljoner. Finansministeriets kamp mot budgetunderskottet är fortfarande en dans där ett steg framåt ofta följs av ett bakåt och ett åt sidan. Hälso- och sjukvårdspolitiken har förts åt sidan.
Tillväxten visar vissa tecken på att ta fart, men trots att fotbolls-VM till sommaren förväntas ge uppsving åt ekonomin riskerar en planerad momshöjning nästa år att tynga den inhemska konsumtionen.

Den tyska regeringskoalitionen har med Angela Merkel som förbundskansler lyckats ge sken av ett nytt konstruktivt, handlingskraftigt politisk klimat, utan att det egentligen finns något som konkret kan bekräfta att det existerar. Vissa besparingar och vissa reformer har genomförts, också under protester internt i de båda partierna, men frågor som ligger utanför den kompromiss de två partierna kom överens om i koalitionsförhandlingarna präglas av handlingsförlamning.
De hetaste potatisarna har lagts på kylning i en kastrull som nu alla undviker att titta ned i. Dels för att man har svårt att helt överbrygga motsättningarna från valrörelsen, dels för att inget av partierna vill vara först ut med impopulära förslag inför de viktiga delstatsval som väntar under året.

Så trots Angela Merkels personliga popularitet väntar tuffare tider för den tyska regeringskoalitionen. I ärlighetens namn passar ju sms bäst för korta, knapphändiga meddelanden, för snabba tillrop i farten. Vill man överbrygga djupa motsättningar eller bena ut komplicerade frågeställningar så är sms ett dåligt verktyg. Att Angela Merkel drillar sina ministrar i knappandets konst är därför kanske inte enbart ett gott tecken."

Bli först att kommentera

Våga individualisera föräldraförsäkringen

Av , , 6 kommentarer 0

Min lördagskrönika, här i en lite längre version än som fick plats i papperstidningen, den här veckan handlar om debatten kring föräldraförsäkringen och varför jag anser att den bör individualiseras:

Våga individualisera föräldraförsäkringen

Ska föräldraförsäkringen göras helt individuell som andra socialförsäkringar och möjligheten som finns att föra över dagar mellan föräldrarna tas bort? Bör den hellre delas upp så att två tredjedelar av försäkringsdagarna blir individuella och bara en tredjedel går att överföra? Eller ska rentav även de pappamånader som finns i dag tas bort och försäkringen frikopplas från jämställdhetsperspektivet?
Är individen eller familjen samhällets minsta beståndsdel? Är föräldraförsäkringar något unikt som bör lyda under andra principer än övriga socialförsäkringar? Hur mycket ska staten lägga sig i och söka styra hur uttaget av föräldraledighet fördelar sig mellan män och kvinnor? Är argument om jämställdhet, jobb och tillväxt relevanta i sammanhanget, eller handlar det bara om meningslösa försök att ändra biologiska ofrånkomligheter? Vilken begränsning är minst acceptabel ur ett frihetsperspektiv: begränsningen av familjens rätt att själv lägga upp föräldraledigheterna eller begränsningen av kvinnors möjligheter att konkurrera på samma villkor som män på arbetsmarknaden?

Är det, som den högerliberala bloggaren Johan Ingerö skriver, en typisk elitfråga som "universitetsfeminister, söndercurlade finliberaler och genusfixerade ungsocialister" tjatat om i åratal men som vanligt folk inte vill höra talas om? Eller är det som folkpartiets riksdagsledamot Birgitta Ohlsson skrev i en motion förra året att en radikal liberal feministisk politik måste vara grundad i individualismen och att en individualiserad föräldraförsäkring svarar just mot det kravet och att det är hög tid att öka jämställdheten med hjälp av en sådan reform?
Kanske, så är det väl, har båda på sina sätt rätt. För även om jag helt delar Birgitta Ohlssons ståndpunkt i sak – av skäl jag återkommer till i slutet av denna krönika – är jag samtidigt övertygad om att opinionsläget i dag inte är gynnsamt för individualiserad föräldraförsäkring, vilket delvis beror på hur debatten förts och i sig är ett argument så gott som något för en kraftfull opinionsbildning och tydliga ställningstaganden.

Efter nyliga, och ganska snarlika, utspel från socialdemokratiska och moderata arbetsgrupper om fler pappamånader, och i socialdemokraternas fall med helt individualiserad föräldraförsäkring som slutmål, står frågan på nytt i centrum.
Så säg mig hur du vill att föräldraförsäkringen ska se ut och jag kommer förmodligen ändå inte att vara säker på var du står ideologiskt.

Debatten om föräldraförsäkringens framtida utformning är en av vår tids intressantaste ideologiska trafikstockningar – också med den smog, det dåliga humör och de primitiva tutanden som hör dem till. I den kan nyliberaler varna för välfärdsstatens sociala ingenjörsvansinne och ändå gå armkrok med traditionella gråsossar. Där kan liberaler argumentera för principfast individualism och ändå plötsligt stå på samma sida som vänsterpartister.

Det betyder inte att frågan är särskilt het bland vanliga medborgare, eller att partiledningar står på kö för att ta ställning. Snarare tvärtom. Engagemanget bland väljarna är mycket ljumt. Och partierna ser gärna att ett antal interna frifräsare kör egna race i frågan – helst i flera olika riktningar – så att partiledningarna kan hänvisa till dem som bevis på en levande interna idédebatt, för att sedan slippa ta i frågan för ofta.

Mest uppenbara sprickor och känsliga bryderier skapar frågan inom de gamla socialförsäkringspartierna socialdemokraterna och folkpartiet.
Det är inte ologiskt. För i föräldraförsäkringsdebatten 2009 återkommer grundläggande frågeställningar om statens roll och ansvar som färgat, bromsat, hyfsat, lyft och drivit på svenska socialförsäkringsdebatten i över 150 år.
De första fröna till ett vagt socialförsäkringstänkande kan, om man så vill, spåras djupt ner i historien via olika epokers försök att organisera framför allt fattigvård och äldreomsorg – under många århundraden i huvudsak inom familjens eller släktens ram. Men där är först när statens ansvar börjar diskuteras på allvar, nya generationer riksdagsliberaler utvidgar reformtänkandet i socialpolitisk riktning och utkast till statliga socialförsäkringar börjar läggas fram i mitten av 1800-talet som man på allvar kan tala om inledningen på socialförsäkringsepoken.

Ofta brukar liberalen Adolf Hedins motion 1884 om olycksfalls- och ålderdomsförsäkring nämnas som startskottet för den svenska socialpolitiken, även om det skulle dröja ända till Karl Staaffs andra liberala regering trettio år senare innan exempelvis en folkpensionsreform kom.
Men faktum är att det redan vid riksdagarna 1844/45 (motioner från Claes Gabriel Bergenstråle och Adam Christian Raab, Riddarskapet och adeln, och Fredrik Sundler, Borgarståndet), 1853/54 (motion från Nils Selander, Prästeståndet) och 1856/58 (motioner från Gustaf Sillen, Riddarskapet och adeln och Jonas Andersson, Bondeståndet) fördes vad som måste betecknas som socialförsäkringsdebatter – också på initiativ från mer konservativa ledamöter.
Av detta kan man flera slutsatser: (1)socialförsäkringsreformer som bryter ny mark brukar ta lång tid på sig från begynnande debatt till genomförande. Och (2) när de väl genomförs bärs de ofta upp av ett brett pragmatiskt samförstånd.
Fortfarande rör föräldraförsäkringsdebatten mest reformer som noga gör halt innan det stora steget till ett individualiserat system. Det kan ha poänger ur ett pragmatiskt opinionsbildande perspektiv, så länge förslagen går i rätt riktning.

På sikt talar ändå mycket starka argument för att föräldraförsäkringen borde individualiseras. Papporna tar fortfarande bara tar ut ungefär en femtedel av föräldraledigheten. Att kalla dagens system för individualiserat är inte rimligt i ljuset av en sådan nedslående statistik. I dag är familjen i realiteten försäkringens utgångspunkt. Det låser fast gamla könsroller och orättvisa strukturer med mannens karriärförtur som norm. Resultatet blir en ojämställd arbetsmarknad med sämre möjligheter och villkor för – i stort sett alla – kvinnor. Det är ett av de stora, bestående jämställdhetsproblemen.
Individualiserad föräldraförsäkring skulle inte lösa allt – det personliga ansvaret försvinner inte – men innebära ett väsentligt steg framåt. Det individuella frihetsvärdet i det väger för mig tyngre än invändningen att staten något begränsar familjens hittillsvarande valmöjligheter. Föräldraförsäkringen bör rimligen bygga på samma principer som övriga socialförsäkringar.
Så plottret i all ära – individualiserad föräldraförsäkring rakt av, för större frihet och ökad jämställdhet, vore att föredra.’

6 kommentarer

Sverige och ett asyl- och flyktingpolitiskt arv

Av , , Bli först att kommentera 0

Behandlingen av 17-åriga romska flickan Lollo är ytterligare ett bevis för hur avskyvärt Sverige ofta uppträder i asylfrågor. Arvet från järnaxeln (S)+(M) lever kvar. Det måste brytas.

Bli först att kommentera

Obehaglig utveckling

Av , , Bli först att kommentera 0

Mats Olofsson gör en viktig markering på dagens ledarsida med anledning av den här obehagliga utvecklingen och med blick fram mot nästa veckas Förintelsens dag.

En bra kommentar i Expo på detta tema är mycket rekommenderad läsning.

Bli först att kommentera

Konsekvent krishantering av regeringen

Av , , Bli först att kommentera 0

Vår huvudledare i går handlade om regeringens senaste åtgärdsprogram mot lågkonjunkturen:

‘Åtgärder med direktverkan
Lågkonjunkturen blir djup och svår. Regeringen presenterar nya åtgärder för jobb och omställning.

En rad åtgärder för jobb och omställning har regeringen sammanställt i en proposition som finansminister Anders Borg och näringsminister Maud Olofsson presenterade på torsdagen. Det är förslag om olika stöd till arbetslösa, fler platser på yrkeshögskolan och i yrkesinriktad gymnasial utbildning, ökad satsning på infrastruktur och avdrag för reparation, underhåll samt om- och tillbyggnad.
Det mesta är tidigare utlovade åtgärder klara för verkställande. Till detta kommer nu möjlighet till skatteuppskov för arbetsgivare och undsättningslån för fordonsindustrin.
Några statliga räddningsinsatser för industrier, företag eller kommuner i kris på det sätt som förekom förr i tiden handlar det inte om. I stället är strategin att genom konkreta åtgärder med direktverkan bland annat underlätta för företag att lösa akuta likviditetsproblem och för arbetslösa att komma igen via coachning, praktikplatser, nystartsjobb eller utbildning.

Under hösten 2008 sattes kraftiga åtgärder in för att återställa förtroendet och förbättra stabiliteten i det finansiella systemet. Men problemen är alltjämt besvärliga. Lånemarknaden kärvar. Det är ännu svårt för företag och hushåll att få tillgång till krediter. Efter hand förbättras emellertid förutsättningarna i takt med att räntorna sänks och inflationen minskar.
Lågkonjunkturen som följer av den globala finanskrisen kan bli den värsta på flera årtionden. Hela den sysselsättningsökning som åstadkommits under den senaste perioden av goda år riskerar gå förlorad. I så fall är den svenska arbetsmarknaden 2010 tillbaka i det som blev normalläge under de tolv år socialdemokraterna senast var i regeringsställning. Arbetslösheten bet sig då fast på historiskt sett hög nivå även under perioder av högkonjunktur.

Av mycket stor betydelse i regeringens åtgärdspaket mot krisen är beslutet om en tidsbegränsad lag som ger arbetsgivare möjlighet till uppskov med inbetalning av skatt. Syftet är att minska likviditetsproblemen i företag som inte kan få låna på normala villkor på grund av finanskrisen. Det kan rädda många företag och åtskilliga jobb.
Åtgärderna i höstas i syfte att hålla i gång det finansiella systemet har inte haft full verkan. Ännu gäller inte normala villkor. Därför behövs lindring genom skatteuppskov för företag. Senast till våren lär regeringen också komma med förslag om hur kommuner i akuta trångmål skall få lindring i nöden.
Inga mirakelkurer finns för att rädda företag och jobb i en lågkonjunktur av det slag som nu sänker svensk ekonomi. Regeringen väljer en politik för krishanteringen som inte genom väldiga åtaganden fördärvar statsfinanserna eller återhämtningsförmågan i ekonomin. Även det nya åtgärdspaketet är konstruktivt och konsekvent i linje därmed.’

Bli först att kommentera

Sonja Åkesson, tennis, schack och trav

Av , , 3 kommentarer 0

Eftersom jag legat halvt nedbäddad i värsta förkylningen hela veckan har jag egentligen förbud mot att slentrianblogga. Finnes tid och hälsa som räcker för att blogga om livets trivialiteter ska den hellre nyttjas för beredning av citron- och honungste, ungefär så lyder regeln.

Men ibland bara måste man ju ta till orda, även dagar när Barack Obama inte hållit tal. Nu är ett sådant ögonblick:

Dels därför att denna nya travblogg naturligtvis måste hälsas välkommen till mångfalden här bland vk.se:s många bloggare. Prix d´Amerique körs till helgen – alltid en höjdpunkt. Offshore Dream för tredje året i rad vore på något sätt logiskt i mina ögon, men också lätt mysko som det ofta är med stora Prix d´Amerique-vinnare – en häst som matchas uteslutande för ett lopp om året. Jag avstår, vis av erfarenheten, från att tippa vem som vinner.

Dels därför att årets Wijk aan Zee-turnering dragit igång som ordentlig inledning på schackåret 2009.

(Uppdaterat) Dels, förstås, därför att Australien Open i tennis pågår för fullt. Efter att ha sett Roger Federers första matcher var jag övertygad om att han vinner hela turneringen på herrsidan. Efter att ha sett Rafael Nadal vinna sin första match var jag lika övertygad om att han blir slutsegraren. Andy Murray tycker jag inte har imponerat lika mycket spelmässigt trots sina segrar, men det kan också ha med motstånd och det faktum att det fortfarande handlar om de inledande omgångarna att göra. Nu väntar hårdare motstånd för både Federer (Marat Safin) och Nadal (Tommy Haas) i nästa omgång. Då lär bilden klarna.
På damsidan har jag inte sett så många av favoriterna (förutom Venus Williams som nu åkt ut), men skulle jag tippa slutsegrare blir det nog Serena Williams ändå.

Dels därför att Lotten Lindström så där i förbifarten nämner på sin blogg att hon läser Sonja Åkesson.
Ibland, när det gäller vissa dikter, blir jag inte riktigt klok på Åkessons alldeles egna ironi. Hon skruvar ofta ironierna så klurigt, och ovanligt, att jag som läsare missbedömer bollbanan och, så att säga, slår i tomma luften. Ibland blir det fullträff. Alltid är det vitalt.
Har man inte läst Sonja Åkesson bör man skynda till biblioteket och ta chansen. Hon går inte hem hos alla, men faktum är att hon hör till de svenska 1900-talspoeter som faktiskt känns modernare för varje år som går.
Att kalla hennes dikter tidlösa vore att göra så golvnära och vardagsförankrade verk orättvisa, det vore att leda tanken fel, men de står sig, de behåller sin aktualitet och relevans där en del andra åldras värdigt men snabbt.
Och apropå det där med den lurigt skruvade ironin, en av mina personliga favoritdikter av Åkesson heter ‘Vi är lyckligt lottade’ och slutar med raderna:

‘Man måste akta sig
så att man inte blir för entusiastisk.
Man måste akta sig
så att man inte låter personligt trassel
uppta sina tankar.
Man måste akta sig
så att inte ens dåliga sidor kommer i dagen.

Vi värdesätter det vi har.
Vi går aldrig till överdrift.
Vi avlastar aldrig våra vardagsbekymmer på den andre.
Vi räknar med oförutsedda utgifter.
Vi använder vårt sunda förnuft.’

Trav, schack, tennis, poesi: fyra av livets väsentligheter. Tillsammans hjälper de lika bra som honungste mot elaka förkylningar.

3 kommentarer

Supervalår i Tyskland inlett med triumf för liberaler och gröna

Av , , Bli först att kommentera 0

2009 är ett så kallat supervalår i Tyskland. Det drog igång i söndags med det omdiskuterade nyvalet i delstaten Hessen efter ett år av oklara förhållanden, brutna löften och de senaste månaderna ett socialdemokratiskt parti på gränsen till internt haveri.

Som väntat resulterade valet i en majoritet för kristdemokratiska CDU och liberala FDP, men det anmärkningsvärda var FDP:s jätteuppsving till 16,2 procent, inte CDU:s historiskt sett mycket mediokra 37,2 procent.

Även de gröna kunde fira på valnatten efter att nästan ha fördubblat sitt stöd upp till 13,7 procent.

Tyvärr lyckades även det populistiska vänsterpartiet Die Linke på nytt ta sig in i delstatsparlamentet med 5,4 procent.

Entydiga och stora förlorare var förstås socialdemokratiska SPD som rasade från 36,7 procent ned till för partiet katastrofala 23,7 procent

Som signal inför resten av detta valår kan man, som bland andra Karl Rydå gör på UNT:s ledarblogg, konstatera att det – glädjande nog – är mittenpartierna som är de stora vinnarna, medan partierna i den stora koalitionen på förbundsnivå CDU/CSU och SPD, inte har mycket att hurra för.

Och så är det uppenbart vilket jätteproblem socialdemokraterna i Tyskland håller på att få med sitt oklara och från delstat till delstat skiftande förhållande till vänsterpartiet Die Linke.

Hittills har spekulationerna framför allt varit att nästa tyska förbundsdagsval kommer att tvinga fram antingen en fortsatt stor koalition mellan CDU/CSU och SPD eller en ny, aldrig tidigare i Tyskland prövad trepartikoalition (alternativen då vore (1) CDU/CSU-FDP-De gröna, vilket jag tycker rent ideologiskt vore intressant, (2) SPD-FDP-De gröna, vilket också vore mycket intressant ideologiskt, (3) SPD-De gröna-Die Linke – vilket inte vore bra men vilket också SPD uteslutit som otänkbart även för nästa mandatperiod.)

Men kanske antyder ändå valet i Hessen att även det mer traditionella alternativet med en tvåpartikoalition mellan CDU/CSU-FDP har en liten chans till egen majoritet.

Bli först att kommentera

Civiläktenskap vore bättre

Av , , Bli först att kommentera 0


Vår huvudledare i dag handlar om äktenskapslagstiftningen:

"Civiläktenskap vore bättre
Det vore enklare, modernare och bättre att välja en civilrättslig lösning för äktenskapslagstiftningen.
Folkpartiet, Centern och Moderaterna föreslår i en motion att partnerskapslagen ska upphöra – och ersättas med en lagstiftning som gör det möjligt för homosexuella att ingå äktenskap på samma sätt som heterosexuella.
Riktigt så bra som det låter i förstone är det emellertid inte. Med hänvisning till religionsfriheten ges hela samfund och även enskilda vigselförrättare rätt att vägra samkönade par. Svenska kyrkan bestämmer till exempel först i höst om homosexuella faktiskt ska kunna gifta sig där.
Den modell M, C och FP valt innebär att politikerna i någon mening frånhänder sig frågan. Samtidigt som konstruktionen av den nya lagstiftningen i själva verket skapar möjligheter för myndighetsutövare att kunna fortsätta diskriminera – vigseln förblir ju en form av myndighetsutövning eftersom denna slår fast individens civilrättsliga ställning i samhället.

Det är förstås olyckligt. Dels i sak, dels eftersom sex av riksdagens partier nu lär se en möjlighet att komma överens och slå fast en lösning av detta slag i en bred politisk uppgörelse.
Betydligt enklare, modernare och bättre vore att välja en civilrättslig lösning. Att införa någon form av obligatorisk registrering för alla som vill gifta sig – i klartext civiläktenskap.
Formerna för denna rättsligt nödvändiga vigsel skulle politikerna ha fullständig kontroll över. Fullständigt könsneutrala regler skulle vara en självklarhet. I en sådan lösning får kyrkor och samfund ta ansvar för de religiösa ceremonierna. Formerna för dessa angår ingen utomstående, allra minst staten och lagstiftarna."

—————–

Vår huvudledare i tisdags handlade om oklarheten kring vad Volvo Lastvagnar egentligen har för avsikter i Umeå framöver.

Bli först att kommentera

Ingen motsättning mellan säkerhet och ideal

Av , , Bli först att kommentera 0

Man skulle kunna gå igenom rad för rad av Barack Obamas installationstal och tolka nyanserna, spåra historiska referenser och diskutera ordvalen. Några av de bästa passagerna, som även bestått provet av ett antal lyssningar av talet i mp3-spelaren, var:

‘In reaffirming the greatness of our nation, we understand that greatness is never a given. It must be earned. Our journey has never been one of shortcuts or settling for less. It has not been the path for the faint-hearted – for those who prefer leisure over work, or seek only the pleasures of riches and fame. Rather, it has been the risk-takers, the doers, the makers of things – some celebrated but more often men and women obscure in their labor, who have carried us up the long, rugged path towards prosperity and freedom.’

Arbetslinjen, formulerad av Obama, skulle man kanske kunna säga.

‘As for our common defense, we reject as false the choice between our safety and our ideals. Our founding fathers … our found fathers, faced with perils we can scarcely imagine, drafted a charter to assure the rule of law and the rights of man, a charter expanded by the blood of generations. Those ideals still light the world, and we will not give them up for expedience’s sake.’

Den viktigaste markeringen mot George W Bush i Obamas tal var nog denna att det inte finns någon motsättning mellan bevarad säkerhet och bevarade ideal. En värdefull insikt, för övrigt, även i den slentrianmässiga övervakningens tid. Förhoppningsvis kan den nya inställningen i Washington, även om avsikter uttryckta i ett tal inte ska övervärderas i första skedet och parallellen är lite ansträngd, påverka även ledande politiker i Sverige – både inom alliansen och socialdemokratin – som slirat i integritetsfrågorna.

‘We remain the most prosperous, powerful nation on Earth. Our workers are no less productive than when this crisis began. Our minds are no less inventive, our goods and services no less needed than they were last week or last month or last year. Our capacity remains undiminished. But our time of standing pat, of protecting narrow interests and putting off unpleasant decisions – that time has surely passed. Starting today, we must pick ourselves up, dust ourselves off, and begin again the work of remaking America.’

Här dök det inarbetade Yes We Can-temat upp i ny form. Retoriskt var det här en av höjdpunkterna, också när det gäller själva framförandet; rytmen och betoningarna.

Och så slutet förstås:

‘So let us mark this day with remembrance, of who we are and how far we have traveled. In the year of America’s birth, in the coldest of months, a small band of patriots huddled by dying campfires on the shores of an icy river. The capital was abandoned. The enemy was advancing. The snow was stained with blood. At a moment when the outcome of our revolution was most in doubt, the father of our nation ordered these words be read to the people: ‘Let it be told to the future world … that in the depth of winter, when nothing but hope and virtue could survive…that the city and the country, alarmed at one common danger, came forth to meet (it).’

America, in the face of our common dangers, in this winter of our hardship, let us remember these timeless words. With hope and virtue, let us brave once more the icy currents, and endure what storms may come. Let it be said by our children’s children that when we were tested we refused to let this journey end, that we did not turn back nor did we falter; and with eyes fixed on the horizon and God’s grace upon us, we carried forth that great gift of freedom and delivered it safely to future generations.’

Bli först att kommentera

Obama: från Yes We Can till Now We Must

Av , , 1 kommentar 0

(Uppdaterad, efter att jag lyssnat på talet igen och inser att den första iakttagelsen av att Obama snubblade på orden i presidenteden inte alls stämmer, det var Högsta Domstolens domare som missade. Alltså var det "No Drama Obama" hela vägen igår också, min lilla utvikning om hans nervositet var oberättigad, ibland går det för snabbt.)

Och sedan höll han ett av de bästa installationstalen i USA:s politiska historia.
Inte ens nördar som läser gamla amerikanska presidenttal till frukost som andra läser sportsidorna kunde undgå att hålla andan en stund när Obama tog till orda som USA:s 44:e president.

Om hans tal, som jag, alltid svag för men också med höga krav på historiska ögonblick, anser var nästan fulländat utifrån genrens förutsättningar, har jag skrivit en signerad text med spontana funderingar till morgondagens ledarsida. Det lär bli anledning att återkomma mer i detalj till talets olika delar framöver.

‘Barack Obama: från "Yes We Can" till "Now We Must"

Barack Obamas installationstal var ett av de mest välkomponerade som hållits i genren. I mina ögon överträffade det förväntningarna. Det glänste inte genom rubrikvänliga one-liners årskrönikor kan spara tid på, utan genom längre sammanfattande passager som på ett briljant och eftertänksamt sätt knöt an till och band samman avgörande skeden i USA:s historia.
Perspektivet var snarare en pragmatisk historikers än en polemisk ideologs. Obama fullföljde strategin från valrörelsen att dels ta sina åhörare på intellektuellt allvar, hellre än att underskatta dem i tidens anda, och dels söka appellera till så många olika politiska läger som möjligt samtidigt. Det senare kan ha sina baksidor. Den som i talet söker ledtrådar om vad Obama vill göra konkret i sak letar förgäves. Endast om de allra mest övergripande prioriteringarna när det gäller ekonomin och utrikespolitiken gavs tydliga, men redan välkända, besked.

Det hör till ritualen att en nyvald president ska söka framställa sig som syntesen efter år av teser och antiteser, en gestalt under vilkens ledning motsättningar ska helas och klyftor slutas. Den ambitionen har nästan alla presidenter gett uttryck för i olika nyanser. Få har lyckats, helt enkelt därför att den stora Enigheten kring vad som är rätt för Landet, är en tjatig myt som i grunden strider mot demokratins ideal om debatt, meningsutbyte och kritiskt idéarbete. Ett tal som försöker vinna allas bifall brister för eller senare i sömmarna. Så långt gick inte Obama i går. Men som beslutsfattare kommer han att konkretisera sig mer, lägga korten på bordet och därmed bryta något av gårdagens förtrollning. Det är som det ska och måste vara.

Intressantast i går var därför kanske något annat, nämligen att hans långsamma transformation från outsider till statsman fick en vältajmad fullbordan. Det svängiga, oppositionella "Yes We Can" från tacktalet i New Hampshire tidigt förra året, som blev jättehit på YouTube, har nu kommit ut ur elden – glödgat, smitt och härdat av ett års tuffa prövningar i kampanjer och kriser – i form av ett strängare "Now We Must", som professor Michael Eric Dyson träffande formulerade det i ”Face The Nation”. Sedan valet har Obama talat allt mer som en makthavare om vad som krävs. Budskapet är oförändrat, men tonfallet ett annat och kärvare. Inspirerar gör det fortfarande.’

1 kommentar