Samordning kring inlandsflyget

Flygets framtid i Västerbottens inland – önskemålen, realiteterna, riskerna och möjligheterna – är en viktig fråga som vi ägnar vår huvudledare åt på dagens ledarsida:

——————————–

’Samordning kring flyget

Den dynamiska utvecklingen i inlandet motiverar en gemensam satsning i flygplatsfrågan.

Storuman har fått i gång flygtrafiken på Gunnarn igen genom kommunal upphandling. Det är ett påtag mot alla odds. Denna flygförbindelse med Stockholm faller nämligen utanför den transportpolitik som regering och riksdag slagit fast. Åtminstone så som Rikstrafiken omsätter transportpolitiken i verkligheten. Rikstrafiken, som är den statliga myndighet som har till uppgift att genom trafikavtal lösa tillgänglighetsbrister över hela landet valde bort Storuman i den statliga upphandlingen.
Under den socialdemokratiska regeringens tid var de höga kostnaderna för upphandlingen av flygtrafik föremål för växande missnöje. Rikstrafiken har i utredningar sett över möjligheterna att få ned kostnaderna.
I utredningen för fem år sedan om flygtrafikförsörjningen i Norrland, Flyg i norr, menade Rikstrafiken att det vore rimligt att Vilhelmina, Storuman och Lycksele samlar sig kring en satsning på en flygplats i stället för att sprida underlaget på flera. Det var mer allvar bakom orden än berörda kommuner velat inse.

Flygets betydelse för Norrlands inland är stor. Flygförbindelser krävs för att klara rimliga restider till och från Stockholm, södra Sverige och utlandet. Det kan därtill understrykas att de utredningar Rikstrafiken låtit göra visat att flyget ger den lägsta kontaktkostnaden. Vinster i restid bidrar starkt till det.
Men samtidigt har de vid det här laget redan gamla utredningarna hakat upp sig på flygplatstätheten i Västerbotten. I utredningen Flyg i norr ingick helt enkelt en uppmaning till kommunerna i inlandet att försöka ena sig om satsning på en flygplats. Men denna samverkan har uteblivit. Kommunerna har därmed släppt initiativet, handlingsförmågan och beslutsrätten till aktörerna på riksplanet. Med resultatet att Gunnarn utan pardon fick stryka på foten.
Löper Rikstrafiken linan ut drabbas en annan flygplats av samma öde i nästa vända. Kommunerna har alltså att välja mellan en gemensam satsning och med den som bas ställa krav på den statligt upphandlade trafiken eller att tvingas till samma lösning som Storuman med Gunnarn, det vill säga klara trafiken med egna medel.
Om Storuman klarar flygtrafiken på egen hand kan Rikstrafiken kanske förvänta sig att Vilhelmina och Lycksele gör detsamma.

Västerbottens inland har minskande befolkning och långa avstånd. Kommunerna är väldiga till ytan och glesbefolkade. De sliter hårt med finansieringen av kärnverksamheterna på allt knappare resurser. Men samtidigt är inlandet inne i en dynamisk utveckling.
Gruvnäringen har satt ny fart och skogsnäringen är betydande. Biltestverksamheten växer. Turistnäringen ser nya möjligheter. Alltihopa är branscher med behov av fungerande, snabba förbindelser med utlandet. Det skulle motivera satsningen på en gemensam flygplats. Men det kräver att kommunerna tänker om.’