Kärnkraften och uranbrytningen i Sverige

Ett av de stora moraliska problemen, enligt min mening, med fortsatt kärnkraftsdrift i Sverige bortom de nuvarande reaktorernas livslängd är uranbrytningen.

Är det inte ändå ett moraliskt anständighetskrav att ett land som bygger en väsentlig del av sin energiförsörjning på kärnkraft också bryter sina egna fyndigheter och är berett att ta ställning för det, så länge det kan ske inom ramarna för miljölagstiftningen? Säger man inte annars som kärnkraftsanhängare A utan att våga säga B? En ledare i Expressen kommer jag ihåg som tog upp detta dilemma på ett klart och tydligt sätt ur ja till uranbrytning-perspektiv.

Jag har tidigare skrivit att det är fullt möjligt att faktiskt vara för uranbrytning i Sverige men mot kärnkraft (även om just den ståndpunkten nog är ytterst sällan förekommande), men att det är moraliskt mycket tveksamt att vara för förlängd kärnkraftsdrift för oöverskådlig framtid men mot uranbrytning.

I morse debatterades frågan i P1-morgon. Kärnfrågan är ju inte om en förlängd kärnkraftsdrift kommer att innebära att uranbrytning inleds i Sverige, utan om inte förlängd kärnkraftsdrift moraliskt förutsätter uranbrytning i Sverige, och vad det i så fall säger om kärnkraften som energikälla?

Här bör rimligen de som förespråkar kärnkraft som central energikälla för kanske resten av detta sekel göra hemläxan och ge tydliga svar för att inte tappa trovärdigheten. I Västerbotten blir denna fråga naturligtvis extra laddad, där bejakandet av uranbrytning som potentiell, regional energikälla bryts mot ett välkänt motstånd utifrån många andra aspekter.

Även om min egen slutsats är att kärnkraften inte är någon rationell energikälla för framtiden bortom dagens reaktorer, och att uranbrytningen är ett av skälen till det, tycker jag att det vore bra med en öppen och respektfull debatt om detta, utan grova fördömanden, men också utan undanglidningar och försök att undvika grundfrågan.

Eftersom kärnkraftsskeptiker nu avfärdas som dogmatiska, irrationella och svarslösa, kanske det därför vore på sin plats om kärnkraftsanhängare gav klart besked: (1) bör uranbrytning i Sverige drivas igenom som ett moraliskt grundkrav i framtidens energipolitik? (2) vilken politisk nivå ska ytterst besluta om det? Och (3) om det finns en uppenbar motstridighet mellan svaren på den första och den andra frågan, hur ska den motstridigheten lösas?

Kärnkraftsdebatten är nog varken över eller så entydig som den senaste veckan skulle kunna ge sken av.