Här är karusellen som ska gå till kvällen

Regionfrågan och Maud Olofssons uttalande i dagens VK är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida där jag ger både regionmotståndare som Anders Ågren (m) och Edward Riedl (m) och regionförespråkare som Olle Edblom (c) rätt på olika punkter, men inte någon sida rätt på alla, och där jag resonerar kring vad de olika lägren kan ta fasta på i Maud Olofssons kommentarer:

————————————

’Här är karusellen som ska gå till kvällen…

…och regionfrågan tar en runda till. Maud Olofssons uttalanden om regionfrågan i dagens VK är intressanta ur flera aspekter.
Å ena sidan säger hon klart ut att moderaterna accepterat regionaliseringen av Sverige, att nya regioner kommer att bildas inom några år och regeringens uppgörelse därför är ett genombrott.
Näringsministern verkar alltså veta något som exempelvis de lokala moderaterna i Umeå, Anders Ågren och Edward Riedl – som vill lägga ned Norrstyrelsen, avbryta dess arbete och göra regionfrågan avhängig nästa valresultat – inte fått nys om.
Eller, vilket är troligare, så räknar Ågren och Riedl kallt med att det moderata klartecknet för nya regioner som Maud Olofsson refererar till ändå inte är sista ordet i frågan, att nästa val kan ändra givna besked även på högsta regeringsnivå och att det därför är fritt fram för regionala moderata företrädare att försvåra och komplicera en regionbildning så gott det går medan tid finnes.

Å andra sidan säger Maud Olofsson att hela Norrland måste samlas i en storregion för att möjligheterna till ett centralt klartecken ska öka – alltså underförstått att de nu inlämnade ansökningarna, där Norrland splittras i två regioner, inte duger, vilket antyder att man inte ska vänta sig för mycket av Kammarkollegiets prövning när det gäller klara besked och startskott.

Det är intressant, å ena sidan, att vice statsministern är så frispråkig med detaljerade råd i en fråga där grundtanken är att regionerna själva anförtros att ta initiativ och hitta lösningar. Å andra sidan är det nog inte dumt för regionförespråkarna i Norrland att lyssna ordentligt till vad Maud Olofsson, som regeringsföreträdare, faktiskt säger: det liggande förslaget är för dåligt, lever inte upp till grundkraven i storregiontanken och innebär inte den kraftsamling som Norrland skulle behöva när en stor organisatorisk förändring ska genomföras.

Så vilka slutsatser ska man dra av Olofssons uttalande? Regionmotståndarna, framför allt inom moderaterna, kan gotta sig åt att de föreslagna indelningarna i Norrland får underkänt. Regionförespråkarna kan lyfta fram att regionaliseringen som princip anses fastlagd. 1-1, alltså.

Moderaternas krav på att Norrstyrelsen ska läggas ned avvisas helt av Maud Olofsson, och det känns ganska självklart. Att avbryta det arbetet nu skulle vara snubblande nära att dödförklara regionfrågan, och det kan knappast anses rationellt så länge processen ändå pågår.
Men moderaternas önskemål att regionerna ska bli valfråga 2010, att de norrländska väljarna då ska få en chans att väga in regionfrågan i sina röster, har däremot, som läget ser ut, mycket gott fog för sig. Då är frågan vidöppen igen.

Regionförespråkarna gör därför klokt att lyssna till Maud Olofssons kritik av liggande förslag. Med bara halvmesyrer som alternativ stärks deras argument som helt vill sänka regionerna. Då hotar status quo. Det kan bli den sämsta utgången av alla.’