Staten gör comeback – men på vilket sätt?

Staterna har både varit närvarande och frånvarande på fel områden vid fel tidpunkter i uppbyggnaden av den finansiella krisen. Av det måste rätt och pragmatiska slutsatser dras. Det behövs mindre stat i vissa avseenden. Och det behövs mer, framför allt bättre, stat i andra avseenden. Det är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Staten gör comeback – men på vilket sätt?

Det är mycket som står på spel nu, när bakgrunden till den globala finanskrisen ska analyseras och slutsatser för framtiden dras. Sällan har enigheten varit så kompakt som i dag att förändringar måste ske. Men sällan har heller riskerna för ogenomtänkta åtgärder och förhastade beslut varit så stora.
Det mesta kretsar på både gott och ont, kring staternas roll och uppgifter. Dels finns det mycket oroande tendenser till protektionism och kontraproduktiva, nationalistiska statliga ingrepp.
Dels finns det angelägna och välmotiverade krav på nya regelsystem för, bättre insyn i och tydligare genomlysning av de globala finansmarknaderna.

Orsakerna till den djupa krisen är komplexa och återfinns lite här och var. Men en någorlunda klar bild av vad som gått snett kan ändå tecknas. I de flesta analyser återkommer två grundproblem: Dels obetänksamma statliga ingrepp och beslut i USA under det senaste decenniet som, om än med ursprungligen socialt goda avsikter, fick bostadslånemarknaden att börja lätta från mark och verklighet när allt fler människor utan kreditvärdighet lockades/lurades in i en på sikt ohållbar skuldsättning.

Dels en internationell finansmarknad som löpt amok, där regler, insyn och överblick saknades, rimliga kapitaltäckningskrav ignorerades, chefbonussystem utformades som belönade ansvarslösa beteenden, riskvärderingar och kreditprövningar blev odugliga i takt med att värdepappersmarknaden blev ett oöverblickbart luftslott och bostadslånen i USA försvann upp i molnen (det som kallats "värdepapperiseringen"). Så kallade hedgefonder, investmentbanker och ratingagenturer har, med rätta, gjorts till centrala syndabockar. Och en förutsättning för deras fiasko var statens bortvända blickar.

Staterna har alltså både varit närvarande och frånvarande på fel områden vid fel tidpunkter. Av det måste rätt och pragmatiska slutsatser dras. Det behövs mindre stat i vissa avseenden, exempelvis genom ett absolut nej till protektionism och ekonomisk nationalism. Och det behövs mer, framför allt bättre, stat i andra avseenden, exempelvis genom långsiktiga investeringar och tydliga ramverk och internationell samordning kring en hållfastare reglering av finansmarknaderna.

Vid helgens toppmöte i Berlin mellan de europeiska G20-länderna inför G20-mötet i London senare under våren var huvudbudskapet att finansmarknaderna ska kontrolleras bättre genom robustare system och ökad transparens. Till skillnad från protektionistiska frestelser är det lovvärt att staterna vill spela en mer aktiv roll på det området.

Men även här gäller självklart att åtgärderna måste vara genomtänkta. De måste, som Stefan Kaiser skriver i Die Zeit, utformas så att de blir effektiva och återupprättar den princip av ansvar och ansvarsutkrävning för riskbeslut som alla normala företag lever under, även på finansmarknaden. De måste också vara välavvägda så att de inte skadar frihandel och ekonomisk rörlighet. Vi behöver inte fler, utan bättre och smartare regleringar, som Assar Lindbeck uttryckt saken.’