Om varför det är rätt att Pär Nuder lämnar riksdagen åt någon som tar mandatet från väljarna på allvar, handlar vår huvudledare i dag:

———————————-

Ansvar och plikt i riksdagen

Pär Nuder gör rätt som lämnar uppdraget i riksdagen åt någon som tar mandatet från väljarna på allvar.

Pär Nuder har denna vecka förklarat att han lämnar riksdagen. De 4387 personer som röstade på honom i Stockholms läns valkrets i riksdagsvalet hösten 2006 kan känna sig blåsta. Han var inte särskilt brydd om det mandat de gav honom som riksdagsledamot.
Socialdemokraten Nuder har suttit i riksdagen sedan 1994. Han blev statsråd 2002 i regeringen Persson, där han var finansminister 2004-06. I och med förlusten av regeringsmakten var Nuder förbrukad av det stora partiet. Mona Sahlin ville som ny partiledare inte ha Nuder i den närmaste skaran omkring sig.
Av arbetet i riksdagen var Nuder därefter inte ett dugg intresserad. Givetvis är det rätt att han då lämnar över uppdraget åt någon som tar det på allvar.

Nuder är den 25:e ledamoten som lämnar riksdagen under den löpande mandatperioden. En del har giltiga skäl. Andra rent diskutabla. De som, i likhet med Nuder, först söker väljarnas mandat men sedan, beroende på till exempel valresultatet, inte har minsta lust att göra något i riksdagen bär sig ganska fult åt mot väljarna.
Fenomenet med högst godtyckliga avhopp från riksdagen har i någon mån sin förklaring i valsystemet. Politikerna kan tro att de fått mandatet av partiet och inte av väljarna. Partierna ställer kandidaterna i rangordning, det vill säga belönar de mest betrodda och omhuldade med vad som förutsätts vara valbar plats.
Personvalet är ännu nytt och i nuvarande form tämligen otympligt. Det har – om det tillämpas utan röstspärrar och rangordning av kandidaterna – den klara fördelen att varje invald har sitt mandat direkt av väljarna.

Det är folket riksdagsledamoten har att ödmjukt tjäna. Det sker naturligtvis med de förutsättningar som väljarna är införstådda med. Dit hör den politik det parti driver som den enskilde politikern kandiderar för i valet. Men mandatet, ansvaret och förtroendet är genom personvalet tydligt och förpliktande. Personvalet skulle efter fortsatt valreform höja riksdagens status.

Regeringsmakten höll under det långvariga socialdemokratiska styret på att bli en intern partiangelägenhet. De som ville göra karriär fann att det gällde att slå sig fram inom partiet. Riksdagen åsidosattes allt mer i rekryteringen till ministerposter. Följden blev kompetensflykt. Men partiledarnas fogligaste tjänare är inte alltid de bästa politikerna. I riksdagen måste de ambitiösa och kunniga ha möjlighet att visa sin förmåga.
Maktskiftet 2006 har förhoppningsvis utlöst en förändring till det bättre. Inför nästa val bör de som inte tar riksdagsarbetet på allvar gallras bort redan i nomineringen av kandidater.’

Journalistik?, frågar sig Alex Voronov på Eskilstuna-Kurirens ledarblogg.

Om lismandet och kryperiet, skriver Sundsvalls Tidnings ledarblogg.

Lite mer pragmatiskt förhåller sig Expressens blixtledare.

Vestmanlands Läns Tidnings ledarblogg tar det på latin och säger grattis.

Svenska Dagbladets ledarblogg är nöjd och ser mörkret vika för ljuset.

Själv ligger jag lågt en dag som denna och hänvisar för formens skull till vad jag skrivit tidigare i frågan när adrenalinet runnit till: att monarkin givetvis bör avvecklas.

Maria Ripenberg på UNT:s ledarblogg står för en första relevant kommentar:

’Så vi får gratulera! Till kärleken. Och den eventuella förlovningen. I övrigt kan vi bara beklaga. En vuxen kvinna år 2009 som inte själv får avgöra val av livspartner och livets viktigaste ritualer. Som är tvungen att tillhöra ett visst religiöst samfund och som måste fråga pappa om lov när hon ska ut och resa i världen. Så står det nämligen i successionsordningen – den grundlag som reglerar monarkin i Sverige.’

Det skulle egentligen ha blivit en text om debatten i gårdagens fullmäktige i Umeå om antisemitism, rasism, islamofobi och främlingsfientlighet, med anledning av en motion från miljöpartiet som stöddes av folkpartiet, vänsterpartiet och Rättvisepartiet, och om varför jag verkligen tyckte om tonfallet i den debatten – inte minst med tanke på hur förfärligt det sett ut på andra håll i Sverige de senaste veckorna, inte minst den unkna utvecklingen i Malmö där de rödgröna ogenerat fiskar i grumliga vatten.

Men istället blev det en mer personlig signerad text av mig på dagens ledarsida om integration, invandrartäta förorter, fördomar av olika slag på de ideologiska ytterkanterna och mina minnen från Stockholmsförorten Tensta, möjligen något malplacerat i VK, men ändå:

———————————–

’Fördomar som odlas på långt avstånd

Under de närmare tio år jag hade en etta i invandrartäta Stockholmsförorten Tensta som huvudsaklig hemvist lärde jag mig känna igen attityderna.
Man stötte på dem med jämna mellanrum: Fördomarna, främlingsfientligheten, ibland rasismen, i de ofrivilligt rynkade näsorna när man berättade var man bodde. Eller den förvridna solidariteten från människor som gärna i något slags självrättfärdig serietidnings-socialism från ovan ömmade varmt om betongförorten – fast ofta mer om de våldsverkare som förpestade livet för den stora majoriteten där än för alla de människor som kämpade stenhårt för att skapa respekterade, attraktiva och trygga livsmiljöer i sina områden och kvarter.

Både den avskyvärda främlingsfientligheten och den fördomsfulla, missriktade välviljan hade det gemensamt att de ofta frodades på långt avstånd från de områden de var besatta av.
Tensta var många dagar en inspirerande blandning av språksymfoni, befriande, lärorik kulturell mångfald och vänliga, positiva människor som med all kraft sökte bygga upp sina liv, trots att de alltför ofta bara tvingades hantera oförskämdheter, diskriminering och utanförskap.

Men Tensta kunde också vara ruffig hotfullhet, negativa stämningar, fundamentalism, reaktionära sociala mönster och katastrofal stadsplanering. Den som inte vill se förortens baksidor, den som inte förstår varför många även går bland betongen och bara längtar bort, brister helt i respekt för människorna som bor där och söker besegra samhällets misslyckanden varje dag.

De som tror att en lyckad integration handlar om att tvinga och vara misstänksam, inte att ta tillvara och ge chansen, missar allt. Tillåts Sverigedemokraterna sätta dagordningen för diskussionen om mångfald, integration, asylpolitik, invandring och traditioner är vi illa ute. Tendensen att de etablerade partierna håller på att förlora nerverna inför nästa val och anpassar retoriken till ett polariserande vi och dom-tänkande istället för att ta en tydlig värderingsdebatt, är djupt oroande.

På samma sätt blir föreslagna åtgärder missriktade, om de formuleras i teoretiska laboratorier långt från de faktiska miljöerna.

Tar stereotyper odlade på de ideologiska ytterkanterna över verklighetsuppfattningen blir förorten antingen ghettot, det horribla sociala ingenjörsexperimentet som gått snett och får Sverigedemokraterna att vinna stöd, eller den romantiska förortsmiljön där ett litet upplopp, lite extremism och en ordentlig skadegörelse får delar av vänsteretablissemanget att via sina kikare hitta nya hjältar; ligisterna alltså – heja, heja – inte de vanliga invandrarförortsbor som tvingas städa upp efteråt. Fördomar och dubbla måttstockar kan ta sig många olika uttryck. Vackra är de aldrig.’

Svensk inrikespolitik har blivit mer levande och lite mer oförutsägbar sedan maktskiftet. Förändringsprocesser har dragits igång både här och var. Det händer saker, precis som det gärna gör efter maktskiften. Och enligt ganska samstämmiga opinionsundersökningar håller oppositionen långsamt på att förlora sitt stora försprång. Om det nya livet i svensk inrikespolitik och oppositionens förtroendeproblem handlar vår huvudledare i dag:

————————–
Nytt liv i politiken

Partierna omprövar både sin egen roll och gamla ställningstaganden. Det är rent befriande.

Oppositionens övertag i opinionsmätningarna krymper i den ekonomiska krisen. I institutet Skops senaste mätning har den stora skillnaden för ett halvår sedan reducerats till 2,5 procentenheter i februari. Trenden är densamma i andra mätningar.
Förändringen förklaras av de flesta bedömare som ett ganska normalt fenomen. Väljarna sluter upp bakom regeringen i svåra tider. Men det behöver inte vara hela förklaringen. Oppositionen tvingas bekänna färg på ett annat sätt än tidigare under mandatperioden. Den har inte hållit måttet i prövningen. Framför allt socialdemokraterna har misslyckats med att framstå som trovärdiga och kompetenta när det verkligen gällt.

Hur opinionsmätningarna riktigt skall tolkas är emellertid tämligen oklart. Det finns inte mycket att jämföra med, varken vad gäller krisscenario, regeringsunderlag eller oppositionens villkor.
De många socialdemokratiska minoritetsregeringarna hade en särställning även i det avseendet att folk sällan dömde ut dem i opinionsmätningar. Det är oftast inte tilltron till regeringspolitiken som opinionsmätningarna avspeglat utan preferenserna vad gäller regeringsbas.
Efter maktskiftet 2006 har förutsättningarna förändrats. Allianspartierna bedöms mera efter förtjänst. Deras politik i regeringsställning har vidgat vyerna. Politik är inte bara färg, inte bara ideologisk grovindelning i socialister och andra och definitivt inte bara något som ett allenarådande, allsmäktigt parti styr enligt den innersta kretsens diktat.
Alternativen är många fler. Svensk politik har med alliansregeringen fått öppenhet, mångfald och möjligheter. Det är rent befriande. Partierna får nytt liv och omprövar både sin roll och gamla ställningstaganden. De fyra partierna i regeringen går främst i denna förnyelse. Alla uppslag i partierna är inte bra, en del riktigt dåliga och mycket får överges. Men det slår gnistor i processen. Debatten gör gott för det politiska klimatet.
Oppositionspartierna har inte lyckats svara på denna offensiv utan sitter fast i konservativa synsätt och överdriven retorik som i sin tomhet slår tillbaka mot dem själva.
Självgodhet är farligt för en koalitionsregering. En koalition gör sitt bästa under press och om alla medverkande partier tas på allvar. Delaktighet ger delat ansvar – och sammanhållning. Det är särskilt viktigt i svåra tider.

Väljarna är ovana vid flerpartiregeringar. Betygsättningen i opinionsmätningarna är därför försiktigt avvaktande, om än för närvarande allt positivare när regeringen agerar med skärpa och konsekvens i den ekonomiska krisen. Ännu ovanare är väljarna vid en vänsterallians i opposition. De vill gärna veta vad en sådan kan tänkas uträtta. Dröjer beskeden ökar misstron – och ännu mer om beskeden inte är övertygande.’

Willy Brandts namn kommer högt upp på listan över mest intressanta och omväxlande politiska karriärer under 1900-talet. Här i en valfilm från 1961, då Brandt fortfarande var borgmästare i Berlin men muren ännu inte byggts. Det börjar med konfetti i New York och slutar med ett valtal på en SPD-kongress i Hannover. Däremellan dyker bland andra både Eisenhower och Kennedy upp.

Fullmäktige är dagens huvudattraktion, med liverapportering här, även om den omvända dagordningen har lite samma effekt som om en tidning skulle rensa förstasidan och publicera detaljerade börskurser där istället. Tempot sjunker lite, åtminstone för en utomstående lyssnare.

Beskeden om Sekab har varit det mest intressanta så här långt.

Twitter-Ågren levererar veckans första nålstick.

Jag brukar, nästan av princip, inte använda boxningsmetaforer i mina texter, och är just nu mer inne i en fas med handarbetsmetaforer, men jag rekommenderar Anders Ågren att han kikar på dokumentären ”When We Were Kings”, om matchen Ali-Foreman 1974.

Om jag minns rätt är det Norman Mailer som poetiskt (om nu en knockout i boxning kan vara poetisk) beskriver hur Ali i det avgörande ögonblicket i åttonde ronden, efter sin vinnande kombination, höjer armen för ett sista definitivt slag mot en hjälplös och redan slagen Foreman, men hejdar sig och aldrig utdelar det, utan istället låter Foreman vackla och falla av sig själv, som vore det synd att förstöra det estetiska i en sådan gigants långsamma fall till marken med ett överflödigt slag.

Jag överlåter åt bloggläsarna (och Ågren) att se parallellerna – minus det där med ’gigant’ förstås – till Twitter-debatten, sociala medier och motsträviga ledarskribenter i regionalgammelmedia.

Vi vacklar ju redan, låt oss falla i fred.

I förra veckan var jag inbjuden i två olika sammanhang för att hålla anföranden om opinionsbildning.

I tordagskväll var jag hos Umeå Nykterhetsfolks Centralförening (UNC) – en samverkansförening för IOGT-NTO, Blåbandet, UNF, KRIS och MHF – för att på deras årsmöte i KRIS:s lokaler på Slöjdgatan tala lite om opinionsbildning i den moderna och snabbt föränderliga medievärlden.

Plötsligt fann jag mig brottandes med frågan om hur ett sekels folkrörelseerfarenhet skulle kunna glänsa och komma till sin rätt i blogg- och Twitter-epoken? Hur ska folkrörelseorganisationer och idéburna föreningar resonera när det gäller mediastrategier år 2009?

Jag kom förstås inte med några svar, men spaltade upp mitt lilla anförande i några huvudfrågeställningar:

Anser man det överhuvudtaget mödan, tiden och resurserna värt att satsa på opinionsbildning anpassad till den nya medievärlden? (Inte självklart, men för idéburna organisationer är svaret givetvis ja.)

I så fall: på vilket sätt vill man synas och påverka? (Indirekt genom att få uppmärksamhet för det man gör i basverksamheten som idrottsmän får uppmärksamhet för segrar och resultat eller agera opinionsbildare som debattörer, kämpa om dagordningen, driva enskilda sakfrågor, kräva ideologisk uppmärksamhet mer än invänta den?)

Vilka är målgrupperna för olika aktioner? (Gräsrötter, grästoppar, etablissemanget, journalisterna, de politiska makthavarna?)

Ska man satsa allt på ett kort och en enda strategi eller agera utifrån filosofin "många bäckar små"?

Jag antar att erfarna mediekonsulter har både svar och power point-presentationer som spaltar upp frågeställningarna mycket effektivare, men som diskussionen efteråt visade är det långt ifrån självklart hur föreningar med olika slags verksamhet ska resonera och prioritera.

Vi talade en hel del om bloggandet på vk.se som en symbol för ett nytt sätt att kommunicera, synas och bilda opinion i Umeå och Västerbotten, fördelar, nackdelar, oklarheter, myter, risker, problem, målkonflikter och möjligheter.
Jag var, i rollen och av övertygelse, entusiastisk, men också ärlig om vad det kräver och innebär om man vill blogga i opinionsbildande syften.

Även en del skarp, inte oberättigad kritik av mediernas sätt att arbeta och prioritera fick jag – det brukar alltid peppra diskussionerna efter sådana anföranden – ta med mig från mötet.

Det var stimulerande och tankeväckande, jag kände mig klokare och mer optimistisk efteråt, även om ett ledmotiv från min sida var att betona den väldiga och svåra utmaning det innebär att föra det gamla folkrörelsearvet in i en ny tid och värna idéerna mer än formerna.

I måndags förra veckan var jag inbjuden till Rotary för att hålla ett lunchanförande på Norrlandsoperan med rubriken "Vad driver en opinionsbildare?".
Det handlade mer om opinionsbildning ur ett dagstidningsperspektiv, om de liberala tidningarnas historia som demokratisk kraft och arena i svensk samhällsutveckling de senaste 150 åren och om tidningarnas eventuella möjligheter att spela en lika viktig roll de kommande hundra åren – ungefär samma sak som jag talade om i det här sammanhanget.

Frågorna efteråt handlade just om papperstidningens utsikter att överleva på sikt, vilka kriterier som gäller för vad som publiceras som läsarkommentarer på vk.se och hur debattartikelskribenter presenteras i tidningen – om de alltid får bestämma själv vilken titel de ska ha under sitt namn? (Det får de inte alltid bestämma själva, det avgörs av vad vi tycker är en relevant information som underlättar för läsarna att bedöma och värdera innehållet i en debattartikel.)

Även där handlade det alltså om hur ett gammalt, anrikt arv – den liberala opinionsbildningen i dagstidningsform – ska kunna anpassa sig till, överleva i och få ett lyft av en ny medieverklighet där gamla strukturer, hierarkier och vanor bryts ned och ersätts av andra eller inga alls. Inga givna svar på den frågan heller. Vi trevar oss fram varje dag.

Kommunernas ekonomi i den snabba konjunkturnedgången är ämnet för vår huvudledare i dag:

——————————-
’Smäll för kommunerna

Kommunernas ekonomi är mycket sårbar i snabba konjunkturnedgångar. Finanskrisen slår hårt.

Nya prognoser för ekonomin i kommuner och landsting förstärker indikationerna om minskade skatteintäkter i år och nästa år. För Umeå kommuns del skulle det, som VK skrev om på nyhetsplats på fredagen, kunna bli drygt 100 miljoner kronor mindre än beräknat detta år.
Organisationen Sveriges kommuner och landsting, SKL, har reviderat ner prognosen för perioden 2009-11 med anledning av det hastigt försämrade konjunkturläget. Den senaste omräkningen av skatteunderlaget gjordes i december.

Det är samma problem för SKL som för alla andra prognosmakare att förutsättningarna förändras snabbt i den rådande ekonomiska krisen. Prognoser som gjordes för bara någon månad sedan blir snabbt inaktuella.
Om de siffror för skatteutfallet som nu räknats fram håller ens till våren är högst oklart. Men något underlag måste beslutsfattare och tjänstemän i kommuner och landsting ha att utgå från, särskilt som arbetet med nästa års budget snart är i gång för fullt.

Kommunsektorn är helt oförberedd på den kris och lågkonjunktur vars följder får fullt genomslag i samhällsekonomin i år och nästa år. Under några år av högkonjunktur och kraftigt ökande skatteintäkter släppte kommunpolitikerna garden. Krismedvetandet från 1990-talet blåste bort.
Under en tioårsperiod hade kommunerna jagat kostnader och stramat upp verksamheterna. Saneringen började ge resultat samtidigt som den gynnsamma konjunkturen plötsligt gav skatteintäkter som överträffade alla kalkyler. Något nytt inträffade – kommunerna började gå med vinst. Ledande politiker lade sig till med nytt språk och förändrade värderingar. Överskott började betraktas som resultatet av goda affärer och som god lönsamhet, nästan som i vilket företag som helst.

En sak glömdes bort i yran. Nämligen att överskotten huvudsakligen var konjunkturbetingade och tillfälliga intäktstoppar. Man tog för givet att det skulle fortsätta att gå bra. Tillfälliga intäktsökningar räknades in i den förväntade normalekonomin.
Så spetsat var utfallet att när analytikerna på SKL med förvåning såg att den beskattningsbara lönesumman var mindre i december 2008 än i december 2007 trots att antalet arbetade timmar var i stort sett oförändrat var den tänkbara förklaring de kunde finna att bonusarna hade minskat. Till och med bonusarna hann alltså på kort tid bli en del av det förväntade skatteunderlaget i kommunsektorn.

Det höga tempot i konjunktursvängningarna är en ny erfarenhet finanskrisen gett. Kommunerna, som har lång och stramt uppstyrd budgetprocess, är sårbara för hastiga nedgångar. Umeå kommun slår fast följande års budget redan i juni och har som princip att inte ändra den på hösten. Finanskrisen har visat hur drastiskt förutsättningarna hinner förändras på bara några månader. Det ställer krav på ökad flexibilitet och anpassningsförmåga i budgetarbetet.’