Kristdemokraternas förslag om barnbonus är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida, där jag även funderar lite kring hur man ska tolka de många testballonger som just kommer från arbetsgrupper inom allianspartierna:

'Förslag om bebisbonus på villovägar

Trots att alliansen har medvind i opinionen just nu finns det en del oroande tecken inför nästa valrörelse. Hur förberedda är man egentligen? Den senaste tidens utspel ger inget klockrent intryck. I går var det kristdemokraternas tur att dominera nyhetsflödet med förslaget att uppmuntra till mer barnafödande genom en statlig bonus på 10 000 kronor för varje nyfött barn.

För det första vilar det något känslomässigt svårsmält över själva grundtanken att staten ska försöka heja fram och sedan belöna barnafödande med omedelbara pengacheckar. Här döljer sig antingen en överdriven uppfattning om akut befolkningskris, en övertro på det inflytande statliga engångsbidrag kan utöva på människor eller en rätt cynisk syn på varför barn kommer till världen.
Vilket extra barnafödande, med vilka nya motiv, är det kristdemokraterna är ute efter med sina 10 000-kronorsbonusar? Hur definieras den marginaleffekten?
Om det bara är tänkt som en ideologiskt färgad belöning i efterhand, ett slags befolkningspolitisk fanfar för dem som ändå skulle ha skaffat barn, vore det en svårmotiverad felprioritering i ekonomiskt ansträngda tider.
Om det faktiskt är tänkt som ett sätt att öka barnafödandet väcker det eviga frågor om individ, samhälle och stat: socialkonservatism och bidragsfixering i en förening som tar fram det sämsta hos båda.

Inte heller folkpartiets utspel häromdagen om ett ytterligare skatteavdrag för hushållsnära tjänster för just barnfamiljer ger något särskilt spännande intryck. Där är jämställdhetsmotiven lovvärda, men metoden kan skapa fler problem än den löser.

Det här är rent allmänt fel spår för alliansen: konservativt riktade bidrag, ny avdrags- och särregeldjungel, valfläsk av den typ socialdemokratiska regeringar ägnat sig åt under alla år. Inför valet 2006 tog alliansen tag i några fundamentala missförhållanden och sökte lösningar genom klara, genomtänkta och grundläggande reformer. Alla var inte lika framgångsrika eller sympatiska, men det fanns en helhetsanalys och ett intellektuellt förarbete bakom.

Nu duggar höftskotten och lättar testballongerna lite väl tätt, och sprids i lite väl många olika riktningar. Alliansen borde istället på nytt våga ta ordentliga tag i ignorerade strukturella problem och gå till val på ett antal strategiska reformer som ger en långsiktig frigörande effekt på arbetsmarknaden och stärker individernas trygghet, rörlighet och möjligheter att gestalta sina liv efter egen fason.
Sådant man inte orkade ta tag i inför förra valet. Individualisera föräldraförsäkringen, gör lagstiftningarna för arbetsmarknad och bostadsmarknad mer flexibla, höj taket i a-kassan, för att ta tre exempel. Det finns vettiga åtgärder så att det räcker och blir över. Duttande symbolpolitik håller bara en nyhetsrunda.
Barnafödandet behöver vi nog inte oroa oss för. Och behöver vi oroa oss är knappast ett 10 000-kronorsbidrag för dygdig fortplantning rätt väg att gå.'