Synen på grov, organiserad brottslighet

Synen på grov, organiserad brottslighet är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Saklig principfasthet utan ursäktande romantisering

…för övrigt finns det nog få saker som medborgarna är beredda att stödja så helhjärtat som hårdare tag mot, mindre romantisering av och lägre tolerans inför den grova organiserade brottsligheten.

Att bedöma när sådan brottslighet faktiskt fått fäste i en stad, eller när det bara är olyckliga omständigheter, fördomar och övertolkningar som leder till falskt alarm, är inte så lätt. På den punkten, som när det gäller allt annat, måste rationalitet, saklighet och rättssäkerhet gälla.

Någon guilt by associationen är inte acceptabel där heller. Panik och det-vet-man-väl-hur-det-är-attityder är sällan omdömesgilla. På dem kan inte ett rättssamhälle bygga. Det är en, nog så viktig, sak.

Men i själva grundfrågan: tror man inte att grovt kriminella ligor som fenomen – när sådana faktiskt uppträder och etablerar sig på nytt ställe – förr eller senare börjar förpesta tillvaron även för vanligt folk, som exempelvis företagare, måste man antingen ha tittat på för många maffiaromantiserande filmer eller hållit för öronen väldigt hårt när modiga offer vittnat.
Det senare har bevisligen skett alltför ofta i det svenska samhället. Men just de vittnesmålen visar varför man inte ska bagatellisera faran. Det är viktigt för civilkuraget i samhället att medborgarna kan lita på myndigheternas principfasthet när det gäller.

Det ska givetvis finnas bevis och belägg med substans, men handlar det till slut om belagd grov organiserad brottslighet ska den bekämpas med nolltolerans och i så tidigt skede som möjligt.
Den ska inte ursäktas, underskattas eller romantiseras. Det måste vara utgångspunkten.

Den inställningen står inte på något sätt i motsats till tron på en positiv, humanistisk grundval för en rehabiliteringsinriktad kriminalvård. Och den tron bör värnas mot förenklad och antiliberal "straffa alla brottslingar hårdare och må de vara evigt fördömda och aldrig förlåtna"-retorik. Tvärtom, den humanistiska kriminalpolitiken omöjliggörs och undergrävs när de mest brutala upplevs få härja fritt, på de ignorerade, övergivna offrens bekostnad.

Föreställningen om den grova organiserade brottsligheten som något slags egen värld, som för evigt utspelar sig vid sidan av vanligt folks vardag, är aningslös, vilseledande och naiv.’