Släpp prestigen – samordna inlandsflyget

Min lördagskrönika den här veckan handlar om att flygplatsfrågan i inlandet måste få en lösning som bygger på rationell samordning mellan kommunerna, för att de inte ska förlora makten och kontrollen över frågan ännu mer än vad som redan börjat ske:

’Släpp prestigen – samordna inlandsflyget

Oavsett med vilka komponenter man sätter samman ett optimistiskt framtidsscenario för Västerbottens inland spelar fungerande flygförbindelser en central roll. Gruvnäringen, skogs- och verkstadsindustrin, biltestningen, fjällturismen, småföretagandet, distansutbildningen, inflyttningen av unga familjer; anlägg vilket perspektiv som helst: flyget har avgörande betydelse för inlandets möjligheter att överleva och utvecklas.

Men att värna flygets framtid i inlandet är inte liktydigt med att värna alla i dag existerande flygplatser i inlandet. I själva verket kan de två ambitionerna på sikt stå i motsättning till varandra. En destruktiv konkurrens och ett ömsesidigt rackarspel mellan inlandskommunerna i flygplatsfrågan kan försämra – och har redan så gjort – möjligheterna att genom samordning och samarbete behålla så mycket det går av makten över flygets framtida organisering och omfattning inom regionen.

Flygplatsfrågan i Västerbottens inland måste få en rationell, framtidsinriktad och långsiktigt hållbar lösning.
Då måste antalet flygplatser med upphandlad trafik minska och en gemensam satsning på en av dem komma till stånd. Ibland går kritisk självinsikt om egna begränsningar och offensiva satsningar för framtiden utmärkt väl hand i hand. Ur ett tillväxtperspektiv och en både konstruktiv och realistisk bedömning av den norrländska landsbygdens utvecklingspotential och geografiska förutsättningar behövs inte alla nuvarande flygplatser i länet.

Det är inte en pessimistisk slutsats, utan en vädjan till kommunerna om att inse allvaret, samla befintliga resurser och söka få ut maximal infrastrukturnytta av dem i ett helhetstänkande.
Kommunledningarna måste ta ansvar, resa sig ur byatänkandets destruktiva prestigesåpa och – om det är problemet – sluta surblänga på varandra.
Samordna flyget på frivillig väg genom att välja en entydig strategi, kraftsamla, uppträda enigt utåt och behålla avgörandet i egna händer. Annars kommer flyget att samordnas med tvång – av resenärerna och centralmakten i kombination. Och efter ett sådant fiasko kommer inlandskommunernas synpunkter att tillskrivas långt lägre relevans än tidigare.

Hanteringen av flygplatsfrågan är ett skolboksexempel på beteendemönster och ryggmärgsreflexer som kommunerna i Norrlands inland måste komma bort ifrån om den framtida infrastrukturen ska kunna räddas. Även för debatten om ett framtida Stornorrland har flygplatsdilemmat i inlandet en symbolisk betydelse. Så ska man inte snava över varandra, så ska man inte misstänka varandra, så ska man inte investera stora summor var för sig på ett område där samordning är enda sättet att behålla konkurrenskraft, makt och handlingsfrihet. Står och faller gör man i det avseendet tillsammans.

Det är – oavsett hur man ser på de enskilda flygplatserna i Västerbottens inland, deras historia, tillkomster, lägen och kapaciteter – ohållbart och verklighetsfrämmande att tro på en framtid för flera flygplatser samtidigt i Vilhelmina, Lycksele och Storuman. Den visionen tar inte hänsyn till några realiteter vad gäller ekonomi, befolkningsunderlag och passagerartal. Tvärtom riskerar den att undergräva inlandsflygets framtid helt och hållet.
Det enda vettiga och det enda offensiva vore naturligtvis att det upphandlade flyget i inlandet samordnades till huvudsakligen en flygplats.

Vilken flygplats av de tänkbara som i så fall är det bästa alternativet – sett till läge, kapacitet och politiska bedömningar – kan bara en uppgörelse i sig ge klart svar om. Utgångspunkterna för samtalen måste från alla parters sida vara att en uppgörelse under alla omständigheter ska nås, inte att en uppgörelse ska nås på vissa villkor och att det gäller att övertyga de andra eller lämna rummet. Klarar man inte att lyfta sig över gamla motsättningar har man inte förstått allvaret i situationen.
Men om låsningarna faktiskt är så starka att ingen kompromiss är möjlig, tja, be då exempelvis universitetet att tillsätta en oberoende expertgrupp som får analysera frågan ur ett långsiktigt tillväxtperspektiv och komma med en rekommendation.

Är det kommunala attityder av ömsesidigt sårade stoltheter som spökar är det dags att snyta sig, sätta plåster över skrubbsåren, ta djupa andetag, se varandra i ögonen, stänga in sig i ett rum och inte låsa upp dörren förrän gemensamt ansvar tagits för regionens gemensamma överlevnad i en gemensam framtidsfråga.’