Är det dags att förändras igen, Umeå?

Umeå, förändringar och epokskiften är temat i en krönika av mig på dagens ledarsida. Det är första delen i en serie om två Umeå-krönikor på det temat (jag lyckades inte hålla ned textlängden i går kväll trots tappra försök, så av nöden och en tickande deadline blev en tvådelad krönikeserie). Den andra delen kommer på lördag.

——————————-

Är det dags att förändras igen, Umeå? (del 1)

Det är alltid lockande att tala om vändpunkter, epokskiften, avgörande ögonblick och präglande erfarenheter, även i städernas historia. Ibland talar vi om dem som vore de människor, eller som vore minnet kollektivt; nedärvt i gator, kvarter, byggnader, parker, vattendrag, skogsdungar, vyer, bilder, föreningar, organisationer, företag, kulturella verk. Nätet.

Man flyttar till Umeå, promenerar runt en sommar, gör utflykter till kommundelar och stadsdelar i öst och väst, norr och söder. Man läser, lyssnar och kopplas gradvis upp till detta kollektiva minne, blir en av dess tusentals bärare.
I en stad där de som flyttat hit i vuxen ålder är så många, blir det där föreställda, kollektiva minnet brokigt, motsägelsefullt och – förstås – mer grovhugget än sentimentalt kring små detaljer.
Och så finns det där epokgörande hållpunkterna som skiljer ett före från ett efter.
Det sägs i de historiska återblickarna på Umeå och den torra, blåsiga och ödesdigra junidag 1888 när staden brann ned till grunden, att branden blev en vändpunkt inte bara i bebyggelsen, utan även för Umeås attityder och självbild.

Den gamla näringsidkande handelsstaden med låga skatter, sparsamhetsfilosofi och en trygghet i sakernas gilla gång blev fram emot sekelskiftet en stad med högre skatter, lånefinansierade projekt, en aktivare kommunledning och en ny självmedvetenhet i konkurrensen med andra Norrlandsstäder om prestigefulla etableringar och statusen som Norrlands huvudstad.
Så blev Umeå bland annat regementsstad och fick prägel av förvaltning, militär och ämbetsmannaskap.
Det var på gott och ont, mörka inslag fanns också under seklets första decennier. Men där inleddes något som skulle ge Umeå djärvhet och expansionslust nog att vinna dragkamper om både institutioner och infrastruktur.
Branden 1888 lade i aska ett Umeå som sedan inte återkom. Det som byggdes upp fysiskt såg annorlunda ut. Men även det som byggdes upp ekonomiskt, politiskt, kulturellt och administrativt hade en ny karaktär.

Nästa stora skiljelinje blev den utveckling som inleddes i mitten av 1900-talet, tog fart med universitetets tillkomst, skapade den atmosfär av bildningssökande öppenhet, oförväget kulturliv och livstilstolerans som Umeå i dag förtjänt förknippas med, men som i stadsbilden också symboliserades av en olycklig men tidsenlig rivningsiver i de centrala delarna.
I slutet av den epoken lever vi nu. Även sedan 1960-talet har mycket hänt, men det har funnits en logisk, övergripande berättelse bakom förändringarna. Så började det, så fortsatte det, nu står vi här.
Det är alltid lockande att leta efter avgörande ögonblick som vittnar om en ny tids inbrott även i den egna samtiden. Står Umeå i dag inför ännu ett epokskifte?

Kanske är det så. Umeå står i alla fall inför vägval och utmaningar som påminner om dem staden stått inför tidigare. Vill kommunen växa? I vilket tempo? Och vilka nya tillväxtfaktorer kommer att spela den roll som handel, militär och högre utbildning spelat i tidigare historiska skeden?
Debatten om stadsmiljön, byggnadsplanerna, prestigeprojekten, budgetprioriteringarna, relationen mellan politik och företagare – de givna svaren saknas, men frågeställningarna känns igen.

———————–
Detta är den första av två krönikor om Umeå. Del två kommer på lördag.