En gyllene och svår politisk balansgång

Av , , Bli först att kommentera 0

Min lördagskrönika den här veckan:

En gyllene och svår politisk balansgång

’Att tiden från slutet av 1700-talet är ett märkligt, ja ett underbart skede i mänsklighetens utvecklingshistoria är ett faktum, som till den grad införlivats med den allmänna uppfattningen, att dess omnämnande verkar banalt.
De omgestaltande upptäckterna på naturkunskapens alla områden äro åtminstone till sina förnämsta huvuddrag välbekanta för alla. Man förstår, att genom dem världens utseende förändrats och den materiella kulturen stegrats långt mera under årtionden än förut under lika många århundraden.
Och man tänker med en blandning av undran och medlidande på huru människorna hade det, innan den stora tiden hade begynt.’
(Liberalernas ledare Karl Staaff (1860-1915) i inledningen av sitt postumt utgivna verk ’Det demokratiska statsskicket’)

Det jag tycker är fascinerande med Staaffs pampiga, romantiska inledning till ett i övrigt knastertorrt statsvetenskapligt verk, är att den fångar den dubbelbottnade attityd som vägledde hans generation liberala och socialdemokratiska politiker. Passionerad tro på att utvecklingen går framåt och allergi mot dystopi och det var bättre förr-förljugenhet gick hand i hand med en reformistisk vrede över bestående förtryck och sociala missförhållanden.

Den balansgången – tack vare vilken 1900-talets demokrati, ekonomiska tillväxt och sociala välfärd blev möjlig – mellan lättnad över och insikt om det redan uppnådda, och otålig frustration inför allt som ännu återstår, allt som ännu är fel, borde varje ny generation sträva efter att uppnå. Eyvind Johnson formulerade det ur ett annat perspektiv så här i sitt vårtal 1951:

’Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska. Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt – men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre.’

’Jag tycker inte om’, sa Tysklands legendariske tidigare utrikesminister Hans-Dietrich Genscher (liberala FDP) i en tv-intervju häromveckan när utfrågaren Jörg Thadeusz antydde att Genschers efterträdare som partiledare Guido Westerwelle inte förtjänar att nämnas i samma andetag som sina mer intellektuella föregångare, ’när yngre inte ges en chans’.

Det var bättre förr, har varit ett tema den senaste tiden; lokalt med Börje Hörnlund om centerpartiet, Anders Sjölund om moderaterna i kommunen och stadsplaneringsdebattörer i Umeå med Vasaplan och Ålidhem som förebilder. Europadebatten är ofta svårt nostalgisk. förprogrammerade Europadebattörer brukar inför varje nytt EU-toppmöte drömma sig tillbaka till tidigare generationer visionära europeiska toppolitiker och fnysa över samtidens cyniska egoister.

Vi i medierna älskar generellt att vid fötterna hylla och söka upp avgångna politiker (se min inledning ovan som exempel) som kontraster till nutidens maktspelare, som förvandlades politiska ledare till vishetens och idealismens rena källor just i det ögonblick de lämnar sina uppdrag.

Det skulle krävas många USB-mojänger för att rymma hela listan över allt annat som vi också, snälla, måste förstå var bättre förr: Tidningarna var bättre förr, ledarsidorna var, givetvis, bättre förr, tv-programmen var bättre förr, grönsakerna var bättre förr, jularna var bättre förr, hundägarna var bättre förr, operasångarna var bättre förr, livsmedelsbutikerna var bättre förr, älgjakten var bättre förr, finlandsfärjorna var bättre förr, leksakerna var bättre förr, ryggsäckarna var bättre förr, kollektivtrafiken var bättre förr, schlagerfestivalerna var bättre förr, vintrarna var bättre förr, vägarna var bättre förr, kaffet var bättre förr, Ikea var bättre förr, regionalpolitiken var bättre förr, somrarna var bättre förr, soptunnorna var bättre förr, influensorna var bättre förr, dokusåporna var bättre förr, blyertspennorna var bättre förr, snöröjningen var bättre förr, tonåringarna var bättre förr, bakverken var bättre förr, surströmmingarna var bättre förr.

Jag ironiserar, och självironiserar.
För jag deklarerar ofta för egen del instinktivt och surt att mycket var bättre förr på vissa, specifika områden. Jag älskar att gotta ned mig i den bitterljuva känslan av att samtiden befinner sig i förfall jämfört med hjältarnas glänsande epoker i historieböckerna. Det är en dramatisk känsla att låta fylla bröstet, men orättvis och ytlig i sin värdering av vår egen tid.

Samtidigt ropar jag ofta entusiastiskt ut att vi i de lyckligt lottade delarna av världen trots allt, och sett till helheten, lever i den bästa av tider. En kort blick i valfri historisk skildring vaccinerar mot önskan att vrida klockan tillbaka till kvalen och hemskheterna tidigare generationer kämpat sig igenom. Det är en insikt att lyfta som sköld när negativa nyheter väller in. Men den skölden skymmer både nyanserna i historien och de svarta hålen i vår egen tids lokala, relativa, alltid relativa och aldrig allomfattande, lycka.

Studerar jag ett område lite närmare, med jämförelser mellan då och i dag, drar jag nästan alltid slutsatsen att debatten om huruvida det var bättre förr eller inte är rätt meningslöst. Vi kan och måste lära av historien, men inte som något från vår egen tid separerat, varken idealiserat eller demoniserat, utan som arv och åker – att bygga vidare på, så i, korrigera eller kämpa emot. Epoker med början, slut och släckt lyse, existerar egentligen inte. Tiden bara larvar på, som Alf Henriksson dagsversade.

EU och EU-politiken var inte bättre, hjältemodigare eller ädlare förr. Och den är inte utan röveri, idiotier och skamlöshet i dag. Men Europeiska Unionen har haft en enormt positiv, en ovärderlig, betydelse för Europas utveckling det senaste halvseklet. Och den rymmer fortfarande många oacceptabla och djupgående problem som måste angripas. Av båda dessa skäl, det finns många fler, förtjänar Europaparlamentsvalet 7 juni vår uppmärksamhet.’

Många hemläxor kvar för regeringsalternativen

Av , , Bli först att kommentera 0

Om regeringsalternativen, partiledardebatten i söndags och Mona Sahlins dilemma handlar en signerad text av mig på dagens ledarsida:

’Många hemläxor kvar för regeringsalternativen

Renodlade laguppställningar, övertydlig konfliktdramaturgi med blockpolitikens alla kännetecken, grundläggande skiljelinjer kring ett antal finslipade profilfrågor: det var på många sätt startskottet för valrörelsen vi fick se.
Men inte i panik med bara några veckor kvar till valet, utan i lugn och ro, nästan ett och ett halv år innan valdagen.
För när partiledarna drabbade samman i SVT:s Agenda på söndagskvällen var det – tyvärr – riksdagsvalet 2010, inte Europaparlamentsvalet 2009, som stod i centrum.

Den rödgröna oppositionen uppträdde mer enat än någon gång tidigare under mandatperioden. Det underlättar för Mona Sahlin som statsministerkandidat att kunna företräda ett formellt regeringsalternativ. Och alliansens inbördes oenighet på en del viktiga områden – exempelvis när det gäller integration, arbetsmarknadslagstiftning, företagsklimat och flykting- och asylpolitik – kommer på nytt att granskas hårdare, när oppositionen går från att vara hopplöst och djupt splittrad till att vara, efter tandagnissel, enad i alla fall kring regeringsfrågan.

Men för både socialdemokraterna och miljöpartiet – nu bundna vid vänsterpartiet – kan den enigheten visa sig bli långsiktigt dyrköpt. Det blir svårt med trovärdigheten hos avgörande väljargrupper om ekonomiska överbud, oseriösa krisutspel och genomgripande skattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare blir det gemensamma temat, medan förnyelse i utbildnings-, företags-, välfärds- och arbetsmarknadspolitik omöjliggörs genom Lars Ohlys vetorätt.

Då vinner alliansen matchen om vilket alternativ som är mest regeringsdugligt och tar störst ansvar för jobb, välfärd och tillväxt utan problem. Att Fredrik Reinfeldts förtroendesiffror är så överlägsna Mona Sahlins i opinionsmätningarna är en indikation på hur väljarna, efter att ha sett både regering och opposition reagera på den ekonomiska krisen, värderar regeringsalternativen.

Något paradoxalt har alltså det rödgröna samarbetet möjliggjort för Sahlin – som ju på goda grunder hellre ville samarbeta med bara miljöpartiet – att äntligen kunna lämna tydligare besked. Men de beskeden, med påtaglig traditionalistisk vänsterprägel, torde å andra sidan göra många av de väljare besvikna som hoppats på en modernisering av socialdemokratin.

Å andra sidan har inte heller alliansen anledning att skryta alltför högt om sin interna enighet. Hur blir det med småföretagarfrågorna, arbetsgivaravgifterna, arbetsmarknadsreglerna, integrationspolitiken, asyl- och flyktingpolitiken, sjukförsäkringen, a-kassetaket, integritetsfrågorna osv? Även alliansen har, trots övertag på tunga sakområden, många hemläxor kvar att göra innan man kan möta väljarna som alternativ 2010.

Det hade varit bättre om partiledarna fått ta en renodlad debatt om EU och Europa i söndags istället. ’

Det regionala perspektivet är underskattat

Av , , Bli först att kommentera 0

I helgen var jag moderator för en debatt i Umeå mellan Håkan Larsson (c), Britt-Marie Lövgren (fp) och Sören Wibe (junilistan) inför Europaparlamentsvalet. Det övergripande temat för debatten var ’Den nordliga dimensionen i EU’, även om diskussion som sig bör rörde sig över många olika frågor och tack och lov inte fastnade i någon snäv och ängslig regional försvarsställning. Ändå tror jag att det regionala perspektivet är underskattat i debatten inför Europaparlamentsvalet. Om det har jag en text på dagens ledarsida, här i en något längre version än den som fick plats i tidnignen:

Det regionala perspektivet är underskattat

Hur viktigt är det regionala engagemanget i valet till Europaparlamentsvalet? Tillför det en enskild kandidatur något om ett sådant betraktelsesätt anläggs vid sidan om det europeiska, eller förminskar det den till effektlös lokalpatriotism? Kan man anlägga ett västerbottniskt perspektiv på Europaparlamentsvalet? Bör man göra det, är det en vettig priortering, när det redan är så svårt att lyfta blicken ens över nationsgränserna?

Tycker man att euron är bra, tycker man rimligen att den är bra både för nation och region. Vill man bejaka EU-samarbete i klimatfrågan eller i kampen mot grov brottslighet vill man det sannolikt oavsett var man bor. Vill man värna den personliga integriteten gör engagemanget inte halt vid länsgränsen. Det största problemet i den pågående valrörelsen är givetvis att det europeiska perspektivet inte slår igenom tillräckligt starkt.
Och att nationella perspektiv och sakfrågor som avgörs i de nationella parlamenten blir överbetonade även i en valrörelse som handlar om att fördela makt i Europaparlamentet är ett problem som partierna (vissa mer än andra), medierna (framför allt i betoningen av ’spelet’) och väljarna (jo, även väljarna) gemensamt bär skuld till.

Gårdagens partiledardebatt i SVT hade exempelvis en förvånansvärt stark sådan slagsida i sitt upplägg, trots att den hölls bara några veckor inför ett val där partierna fruktar och medierna varnar för ett nytt rekordlågt valdeltagande. Var det partiledarna eller Sveriges Television som inte vågade ta Europaparlamentsvalet på allvar?

Men när det gäller det regionala perspektivet lutar jag åt att det, till skillnad från det nationella, snarare är underskattat, och att det egentligen borde ses som en självklar del av det europeiska.
Alltför ofta förväxlas det regionala perspektivet med budgetfrågor om defensiva regionalfonder och stödbidrag, istället för att kopplas till offensiva tillväxt- och utvecklingsfrågor på ett mer övergripande och liberalt Europaentusiastiskt sätt.
Att koppla de stora Europafrågorna till den egna regionens framtid vore inte att snäva in diskussionen, fastna i ett lokalt perspektiv eller att sänka blicken, utan att visa på sambandet mellan det visionära och det jordnära och att hålla emot tendenserna till att rikslikande teman och nationell trångsynthet tar över Europadebatten. Det lokala och det internationella hör ihop, förutsätter varandra.

Därför tror jag att valrörelsen här skulle berikas med mer kreativ debatt om, låt säga, den förvisso lite vaga men också eggande ’nordliga dimensionen’ i EU.
Nog är den mer intressant än de insnöat rikspolitiska frågeställningar som ännu dominerar inför den 7 juni?

Hur värderas kunskap inom olika samhällssektorer?

Av , , Bli först att kommentera 0

Rektorn för Umeå Universitet Göran Sandberg påpekade häromdagen en intressant sak på ett seminarium om Kunskapshjältar i Västerbotten som anordnades på Länsresidenset: inom det privata näringslivet förstår man att värdera och belöna högre utbildning mycket bättre än inom den offentliga sektorn, där exempelvis en fullföljd doktorsexamen kan vara en ren nackdel ekonomiskt och karriärmässigt.

Varför är det så, varför skiljer sig inställningen till högre utbildning och kunskap så åt mellan olika sektorer av samhället och vad kommer det att få för konsekvenser på lång sikt för Sveriges globala konkurrenskraft?

Inom parantes sagt

Av , , Bli först att kommentera 0

Inom parantes sagt: Kampanjerna inför Europaparlamentsvalen har alltid haft tendenser till att bli en tummelplatser för plötsligt enfrågevindflöjeri (och då i avseende på kandidater mer än på partier) och virrig nationalistisk självtillräcklighet (i det fallet inte minst i avseende på partier). Men de flesta partier brukar ha ett stort antal enskilda kandidater med sammanhängande program som för en seriös debatt. Rösta på någon av dem.

Mats Wiklund skrev bra i VK i veckan om det där med den nationalistiska självcentreringen.

Satsa på kvalitet – bryt Stockholmsfixeringen

Av , , Bli först att kommentera 0

Min lördagskrönika den här veckan handlar om varför public service av kvalitetsskäl bör upprätthålla ambitionen att merparten av riksproduktionerna ska förläggas utanför Stockholm:

’Satsa på kvalitet – bryt Stockholmsfixeringen

Vilket är det största problemet: att det ibland blossar upp en extrem Stockholmsfixering i övriga Sverige eller att det ständigt råder en förunderlig Stockholmsfixering i Stockholm?

Om jag generaliserar lite: för framför allt de norra delarna av Sverige är Stockholmsfixeringen och den egna självkänslan i viss mån kommunicerande kärl: stiger den ena sjunker den andra.
De som är på hugget, driftiga, aktiva, satsande och kaxiga i Västerbotten på olika områden – likgiltigt om kust eller inland – talar väldigt sällan, det är min erfarenhet efter några år i länet, om huvudstaden.
Den är helt enkelt inte särskilt viktig som ekonomisk, politisk, social och kulturell referenspunkt, varken som inspiratör eller konkurrent. Perspektivet är lokalt och globalt på samma gång: Stockholm är då sällan relevant.

Inte heller för dem ur olika generationer – både äldre och unga om jag får tro läsarkontakter under våren – som på olika sätt och med ibland mer bekymrade miner fördjupat sig i regionens, länets eller den egna hemkommunens historia, identitet och själ – frågor om stad och land, hembygd och utflyttning, gradskillnaderna mellan landsbygd och glesbygd – är Stockholm särdeles intressant, provocerande eller hotfullt.
Det är ett annat rotsystem, en jord för andra att gräva kring och påta i. Gott så; lycka till där, vi kämpar på här, och så tackar vi domaren med ett hej.
Och när Stockholm kommer på tal – som besöksmål eller som symbol för centralmakt och centrum – är tonfallet inte särskilt emotionellt – varken positivt eller negativt, utan präglat av avspänd distans.
Hur befriande, oneurotiska är inte dessa attityder?

I Stockholm kommunicerar det egna navelskåderiet med omvärldsanalysen: fördjupas det förstnämnda begränsas den sistnämnda. Att så mycket av det offentliga Sverige finns där, den formella makten, prestigefulla institutioner, många invånare, vital arbetsmarknad och starka ekonomiska muskler förvrider lätt perspektiven på motsatt sätt.
Det riskerar alltid att skapa en självupptagen, mot omvärlden lätt nedlåtande, arrogans som skymmer sikten mer än skapar metropolens öppenhet och nyfikenhet.
Inom de politiska och mediala etablissemanget är just det fenomenet uppenbart. Ju mer Stockholmsdominerad debatten är, desto mer Stockholmsprovinsiell tenderar den att bli, medan den intellektuella nivån höjs och perspektiven vidgas när referensramarna famnar mer av landet.

I en diskussion om public services framtid, kvalitetsmål och prioriteringar är det senare en aspekt som inte får underskattas.

När public service-utredningen förra året föreslog att den så kallade 55-procentregeln – föreskriften att över hälften av allmänproduktionen i Sveriges Televisions och Sveriges Radios rikssändningar ska produceras utanför Stockholm – ska slopas, väckte det viss debatt.
Det finns alla skäl att hålla den debatten, och kritiken som riktades mot förslaget, levande.
Inte för att 55-procentsregeln är helig eller ens i sin stela form lyckad, utan därför att syftet med den – att undvika en centralisering av de tunga riksproduktionerna och att upprätthålla en regional närvaro i hela landet – framför allt kan motiveras ur ett kvalitetsperspektiv.

Tyvärr har kravet på att hela landet ska speglas i sin mångfald ofta motiverats från aktörer och regioner utanför Stockholm med helt fel argument, som om det handlade om en regionalpolitiskt styrd reglering, en nödvändig kompromiss till fromma för den stackars landsbygden, trots nackdelar för effektivitet och kvalitet.

Det påstås också ofta från dem som vill släppa Sveriges Television fritt att ohämmat kvotera in Stockholmsproduktioner att 55-procentsregeln skulle hämma möjligheterna för public service att bedriva en rationell verksamhet. Nonsens.
Som Folkbildningsrådet träffande skrev i sitt remissvar på public service-utredningen: ’En allsidig spegling av verkligheten i olika delar av landet och olika sociala sammanhang bör vara ett av de viktigaste kvalitetskraven för public service. Det är en av grundvalarna för förtroende och legitimitet för public serviceverksamheten.’

Från Göteborgspolitiker och Göteborgs-Postens ledarsida har ett förslag lanserats om att hålla emot Stockholmsfixeringen genom att flytta en hel tv-kanal till Umeå…nej då, bara skämtar, till Göteborg förstås. Gör den reklamfinansierad, som kvalitetsinriktade public service-kanaler är i exempelvis Tyskland, föreslår Gert Gelotte i en ledarkrönika i GP.
Ja, varför inte? Attityden är helt rätt.

Minska inte andelen produktioner som står fria från Stockholms introverta kotterier, öka den istället. Sök nya finansieringslösningar i ett läge när det byråkratiska licensfogderiet ändå håller på att gå över styr och andra modeller måste hittas.

Public service måste styras av ett grundläggande och disciplinerat kvalitetstänkande för att ha någon legitimitet kvar, i sin samhällsbevakning och traditionsrika kulturgärning.
Då vore en ökad andel Stockholmscentrerade produktioner – öppet eller under falsk flagg – ett allvarligt problem. Det sänker den intellektuella nivån, begränsar perspektiven och snuttifierar innehållet, precis som all övergripande ensidighet gör, oavsett var den har sin utgångspunkt.

Ambitionen att spegla hela landet, dess människor och regioner, mångfalden, utvecklingen och miljöerna, och därmed att sprida produktionerna, är inte rätt av regionalpolitiska skäl, utan därför att slutresultatet med största sannolikhet blir bättre, kvaliteten högre och innehållet djupare, än om ett enskilt perspektiv och en enskild kommun blir helt dominerande.
Public service har en skyldighet att prioritera kvalitet och substans. Då kan inga lokalpolitiska hänsyn tas till Stockholm.’

Tuffare för Norrland att få gehör

Av , , 1 kommentar 0

Att det blir tuffare för Norrland framöver att få gehör av omvärlden för krav på stora infrastruktursatsningar framöver och att regionen nu måste ta initiativet själv är temat för min lördagskrönika den här veckan:

——————————————

’Tuffare för Norrland att få gehör

Exempel 1: Norrbotniabanan finns inte med i den nationella planen för transportsystemet perioden 2010-2021. Det kunde VK berätta i går på nyhetsplats.
Pengarna går till projekt söderut.
Projekt kring Storstadsregionerna prioriteras.
No shit, vilken skräll.

Låt mig måla fan på väggen en stund: Att hitta engagerade röster söder om Sundsvall, kanske rentav söder om Umeå, som tycker att Norrbotniabanan – kring vilkens funktion och beräknade lönsamhet okunnigheten i debatten utanför Norrland är anmärkningsvärt stor – borde prioriteras högt av staten är inte helt lätt.
Inte ens i Umeå är engagemanget för Norrbotniabanan – i jämförelse med den oerhörda laddning Botniabanans ankomst omgärdas av – mer än pliktskyldigt.

Attityderna och ryggmärgsreaktionerna i övriga landet inför stora investeringar i norra Sverige håller på att förändras, till det sämre. Botniabanan, som kommenteras med större respekt söderöver än Norrbotniabanan, hinner fram i grevens tid, räddad av gonggongen. Hela landet ska leva är i allt lägre utsträckning en slogan som tas på allvar i storstadsregionerna.

Beredskapen att lyssna på fakta och rationella argument för varför infrastruktur borde prioriteras just i länen med de största avstånden och de stora naturresurserna är inte obefintligt, men på väg att sjunka dramatiskt.

Den kärva behandlingen av Norrbotniabanan, som är så långt kommen i planering att den rimligen borde prioriteras, talar klarspråk om det nya debattklimatet och de nya styrkeförhållandena mellan regionerna när det gäller lobbymuskler.

Obygden och vildmarken är etiketter som i den centralistiska vulgojargongen bestås även de mer tätbefolkade sträckorna längs Norrlandskusten. Intresset för och insikten om de glesbefolkade inlandskommunernas verklighet, problem, satsningar och möjligheter är rekordlågt.

I värsta fall blir dragkampen om pengar till Botniabanan den sista avgörande tekning i anfallszon som Norrland vinner över konkurrerande projekt söderöver på ett långt tag, likgiltigt regeringens sammansättning. Så tufft ser det ut.

Men Norrlandsfördomar i den Stockholmscentrerade debatten är förstås en sak, verkligheten något helt annat. Förhoppningsvis. För nu, i den djupa men övergående ekonomiska krisen, avgörs om Norrland orkar titta framåt och dra rätt slutsatser.

Exempel 2: Som VK också berättade om på nyhetsplats i går hölls i veckan ett seminarium där Cecilia Hermansson, chefsekonom på Swedbank och Dan Hjalmarsson, generaldirektör för nybildade Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, talade om hur finanskrisen och den pågående strukturomvandlingen faktiskt kan vara en chans för Umeå. Via nytt entreprenörskap, innovationer och småföretagande skulle Umeå kunna lägga grunden till långsiktig tillväxt, stärka sin konkurrenskraft och vitalisera sin arbetsmarknad.

En ny tjänstesektor byggd på vård- och omsorgsprodukter, med exportpotential, stimulerad av miljön kring universitetet och universitetssjukhuset, togs upp som ett exempel på i vilken riktning utvecklingen skulle kunna gå.
Men även global tjänsteexport av specialutbildningar kring exempelvis hur man kör skogsmaskiner, byggd på existerande kompetens i regionen, fick illustrera möjligheterna.

Exempel 3: Stockholm har hittills klarat sig lindrigare undan lågkonjunkturen än andra regioner visade den senaste Småföretagarbarometern, som presenterades i förra veckan. Per-Erik Eriksson, chef för Företagarna i Stockholm, förklarade det med att Stockholm har en stor befolkning, en stark tjänstesektor och därmed inte är lika beroende som andra regioner i landet av enskilda, dominerande industriföretag.

Exempel 4: I en underlagsrapport på uppdrag av Globaliseringsrådet skriver Bengt Johannisson, professor i entreprenörskap Växjö universitet, och Anders Lundström, professor Mälardalens högskola, att det blir allt viktigare att bejaka entreprenörers och innovatörers lokala eller regionala förankring.

Regionala kunskapsmiljöer som står pall i den globala konkurrensen, lokala nätverk som bygger upp nödvändigt, ömsesidigt förtroendekapital och effektivare samarbete och idéutbyte mellan stora och små företag kan inte nog värderas. Framtiden, menar forskarna enligt rapporten, kräver en global näringspolitik som "är mer lokalt och globalt anpassningsbar än nationellt orienterad."
Mer makt åt regionerna alltså, kan bli en nödvändighet.

Man kan sticka ned håven lite var som helst i nyhetsrapporteringen om krisen just nu. Bilden av vilka utmaningar som väntar Norrland de kommande decennierna bekräftas hela tiden: Det är genom småföretagande inom nya branscher – en smältdegel av toppklassig utbildning och gynnsamt klimat för modiga entreprenörer – som framtidens jobb skapas.

De större, i grunden livskraftiga, företagen i traditionella branscher – av det slag som bär upp mycket av arbetsmarknaden i Västerbotten och nu ofta kämpar med rent konjunkturrelaterade problem i kreditkrisens spår – kommer givetvis alltid att ha en stor betydelse för lokal tillväxt. Men att vinna matchen om landets bästa småföretagarklimat är en överlevnadsfråga för Norrland, ännu mer än för storstadsregionerna.

Det behövs också många fler lokalt och regionalt förankrade kapitalister (fler Balticgrupper) som kombinerar starka, långsiktiga finansiella resurser, idérikedom och engagemang för staden, orten, bygden. Och Norrland måste samla sig i de stora utvecklings- och framtidsfrågorna, oftare höja en gemensam stämma, för att ha någon som helst chans att hävda sig i konkurrensen om och sätta tillräcklig tyngd bakom kraven på statliga investeringar.

Om det sker i form av en formell storregion eller inte är av underordnad betydelse. Men mentalt, attitydmässigt, är storregionstänkandet enda chansen om Norrland vill spela i högsta divisionerna.

Då duger det inte att låta förlegade fiendebilder mellan kapital och välfärd, nedstämd "det är synd om oss vi behöver mer statsbidrag"-stämning eller ömsesidigt misstroende, destruktiv, lokal "lita inte på de andra"-patriotism mellan olika Norrlandsstäder dominera. Läget är svårt på många håll, men det här är fel tid att framhäva för omvärlden vad Norrland inte klarar av i hopp om central givmildhet. Nu gäller det att visa vad Norrland kan – och låta kalla fakta tala för sig.’

Europaparlamentsvalet blir hetare

Av , , Bli först att kommentera 0

Det börjar närma sig den heta fasen av valkampanjerna inför Europaparlamentsvalet 7 juni. En hel del talar för att valdeltagandet faktiskt blir högre den här gången.

Den mediala bevakningen framstår som mer alert.
Flera aktuella frågor – som nu senast Telekompaketet – har visat att det har betydelse både hur styrkeförhållandena mellan partigrupperna i Europaparlamentet ser ut och vilka enskilda ledamöter som sitter där. Inställningen till EU har gradvis blivit allt mer positiv och avspänd i Sverige.

Den globala ekonomiska krisen liksom klimatfrågan har visat hur viktig EU är som aktör och arena. Och även om bilden av Europaparlamentet i sig, dess funktion, arbete, roll, partiförhållanden, sakfrågor och ledamöter är grumlig och vag, så borde det kännas som en naturlig sak för fler att rösta i år.

Även krassa inrikespolitiska skäl talar för att fler medborgarna kommer att vilja gå iväg till valurnorna än senast det begav sig, för att sända en signal inför nästa års riksdagsval i ett ganska spännande inrikespolitiskt läge och som en konsekvens av att partierna lägger ner mer möda på att mobilisera sina anhängare nu än 2004.

Börje Hörnlund och centerpartiet

Av , , 2 kommentarer 0

Det är närmast en ritual inom de flesta partier att någon tidigare företrädare inför varje kongress går ut med våldsam och bitter kritik mot hur den nya ledningen förvanskar arvet från de gamla goda tiderna (och att det var goda tider brukar tas för givet, som en självklarhet).

Dagens mest förutsägbara utspel måste därför vara Börje Hörnlunds vilda attack mot Maud Olofsson på DN-debatt.

Min gissning är att centerpartiets ledning ser Börje Hörnlunds invektiv som en indikation på att de ligger hyfsat rätt i linje, och att flertalet aktiva centerpartister resonerar ungefär som Sven-Olov Edvinsson.

Det betyder inte att kritiken från Hörnlund är oproblematisk för centerpartiet, framför allt inte medialt och dramaturgiskt. Men den är nog nu för tiden i första hand att betrakta som en kritik av Maud Olofsson riktad utifrån, inte inifrån, det aktiva centerpartiet eller dess väljare i dag.

Andra tänkbara motsättningar inom centerpartiet mellan falanger, regionala intressen och traditioner är säkert mycket större och i sak mer svårhanterade för partiets ledning. Kanske är den rentav lättad över att Hörnlunds ’externa’, och för partiet relativt lätthanterade, kritik stjäl uppmärksamheten.