Inom parentes och helt kort sagt: När Umeå brann 1888 flydde människorna med sitt räddade lösöre ut på fälten utanför staden. När sedan staden skulle byggas upp igen var det många, skriver Gunnar Balgård i en essä om branden i boken "Norrifrån. Essäer om norrländsk litteratur, konst och historia", av stadens småfolk med ringare hus som föredrog att stanna kvar ute i periferin i stadsdelen Amerika eller på Haga och bygga nytt där, istället för att flytta tillbaka:

"Då behövde de heller inte vänta i två år på stadsplaneförändringen, vilken handelsmännen i centrum tvangs till. En viss omstrukturering av befolkningen blev alltså en följd av branden. Bara bättre folk och affärsmän återvände till den inre stadskärnan"

Så vidgades även staden i en småfolkets rörelse, kanske om man så vill och lite tillspetsat, från brända tomter till gröna vågen.

Senare gick drömmarna åter in mot centrum, sedan tillbaka ut i en kort, i dag obegriplig men under några år och för en generation med minnen av nöd och elände stark förortsromantik.

Nu är det åter centrumnära förtätning som gäller, något som ringledstänkandet i trafikplaneringen delvis understryker, delvis motsäger, beroende på vad man tror om bilismens framtid.

Så har synen på centrum och periferi växlat genom Umeås historia. Den lär fortsätta växla.