Tuffare för Norrland att få gehör

Att det blir tuffare för Norrland framöver att få gehör av omvärlden för krav på stora infrastruktursatsningar framöver och att regionen nu måste ta initiativet själv är temat för min lördagskrönika den här veckan:

——————————————

’Tuffare för Norrland att få gehör

Exempel 1: Norrbotniabanan finns inte med i den nationella planen för transportsystemet perioden 2010-2021. Det kunde VK berätta i går på nyhetsplats.
Pengarna går till projekt söderut.
Projekt kring Storstadsregionerna prioriteras.
No shit, vilken skräll.

Låt mig måla fan på väggen en stund: Att hitta engagerade röster söder om Sundsvall, kanske rentav söder om Umeå, som tycker att Norrbotniabanan – kring vilkens funktion och beräknade lönsamhet okunnigheten i debatten utanför Norrland är anmärkningsvärt stor – borde prioriteras högt av staten är inte helt lätt.
Inte ens i Umeå är engagemanget för Norrbotniabanan – i jämförelse med den oerhörda laddning Botniabanans ankomst omgärdas av – mer än pliktskyldigt.

Attityderna och ryggmärgsreaktionerna i övriga landet inför stora investeringar i norra Sverige håller på att förändras, till det sämre. Botniabanan, som kommenteras med större respekt söderöver än Norrbotniabanan, hinner fram i grevens tid, räddad av gonggongen. Hela landet ska leva är i allt lägre utsträckning en slogan som tas på allvar i storstadsregionerna.

Beredskapen att lyssna på fakta och rationella argument för varför infrastruktur borde prioriteras just i länen med de största avstånden och de stora naturresurserna är inte obefintligt, men på väg att sjunka dramatiskt.

Den kärva behandlingen av Norrbotniabanan, som är så långt kommen i planering att den rimligen borde prioriteras, talar klarspråk om det nya debattklimatet och de nya styrkeförhållandena mellan regionerna när det gäller lobbymuskler.

Obygden och vildmarken är etiketter som i den centralistiska vulgojargongen bestås även de mer tätbefolkade sträckorna längs Norrlandskusten. Intresset för och insikten om de glesbefolkade inlandskommunernas verklighet, problem, satsningar och möjligheter är rekordlågt.

I värsta fall blir dragkampen om pengar till Botniabanan den sista avgörande tekning i anfallszon som Norrland vinner över konkurrerande projekt söderöver på ett långt tag, likgiltigt regeringens sammansättning. Så tufft ser det ut.

Men Norrlandsfördomar i den Stockholmscentrerade debatten är förstås en sak, verkligheten något helt annat. Förhoppningsvis. För nu, i den djupa men övergående ekonomiska krisen, avgörs om Norrland orkar titta framåt och dra rätt slutsatser.

Exempel 2: Som VK också berättade om på nyhetsplats i går hölls i veckan ett seminarium där Cecilia Hermansson, chefsekonom på Swedbank och Dan Hjalmarsson, generaldirektör för nybildade Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, talade om hur finanskrisen och den pågående strukturomvandlingen faktiskt kan vara en chans för Umeå. Via nytt entreprenörskap, innovationer och småföretagande skulle Umeå kunna lägga grunden till långsiktig tillväxt, stärka sin konkurrenskraft och vitalisera sin arbetsmarknad.

En ny tjänstesektor byggd på vård- och omsorgsprodukter, med exportpotential, stimulerad av miljön kring universitetet och universitetssjukhuset, togs upp som ett exempel på i vilken riktning utvecklingen skulle kunna gå.
Men även global tjänsteexport av specialutbildningar kring exempelvis hur man kör skogsmaskiner, byggd på existerande kompetens i regionen, fick illustrera möjligheterna.

Exempel 3: Stockholm har hittills klarat sig lindrigare undan lågkonjunkturen än andra regioner visade den senaste Småföretagarbarometern, som presenterades i förra veckan. Per-Erik Eriksson, chef för Företagarna i Stockholm, förklarade det med att Stockholm har en stor befolkning, en stark tjänstesektor och därmed inte är lika beroende som andra regioner i landet av enskilda, dominerande industriföretag.

Exempel 4: I en underlagsrapport på uppdrag av Globaliseringsrådet skriver Bengt Johannisson, professor i entreprenörskap Växjö universitet, och Anders Lundström, professor Mälardalens högskola, att det blir allt viktigare att bejaka entreprenörers och innovatörers lokala eller regionala förankring.

Regionala kunskapsmiljöer som står pall i den globala konkurrensen, lokala nätverk som bygger upp nödvändigt, ömsesidigt förtroendekapital och effektivare samarbete och idéutbyte mellan stora och små företag kan inte nog värderas. Framtiden, menar forskarna enligt rapporten, kräver en global näringspolitik som "är mer lokalt och globalt anpassningsbar än nationellt orienterad."
Mer makt åt regionerna alltså, kan bli en nödvändighet.

Man kan sticka ned håven lite var som helst i nyhetsrapporteringen om krisen just nu. Bilden av vilka utmaningar som väntar Norrland de kommande decennierna bekräftas hela tiden: Det är genom småföretagande inom nya branscher – en smältdegel av toppklassig utbildning och gynnsamt klimat för modiga entreprenörer – som framtidens jobb skapas.

De större, i grunden livskraftiga, företagen i traditionella branscher – av det slag som bär upp mycket av arbetsmarknaden i Västerbotten och nu ofta kämpar med rent konjunkturrelaterade problem i kreditkrisens spår – kommer givetvis alltid att ha en stor betydelse för lokal tillväxt. Men att vinna matchen om landets bästa småföretagarklimat är en överlevnadsfråga för Norrland, ännu mer än för storstadsregionerna.

Det behövs också många fler lokalt och regionalt förankrade kapitalister (fler Balticgrupper) som kombinerar starka, långsiktiga finansiella resurser, idérikedom och engagemang för staden, orten, bygden. Och Norrland måste samla sig i de stora utvecklings- och framtidsfrågorna, oftare höja en gemensam stämma, för att ha någon som helst chans att hävda sig i konkurrensen om och sätta tillräcklig tyngd bakom kraven på statliga investeringar.

Om det sker i form av en formell storregion eller inte är av underordnad betydelse. Men mentalt, attitydmässigt, är storregionstänkandet enda chansen om Norrland vill spela i högsta divisionerna.

Då duger det inte att låta förlegade fiendebilder mellan kapital och välfärd, nedstämd "det är synd om oss vi behöver mer statsbidrag"-stämning eller ömsesidigt misstroende, destruktiv, lokal "lita inte på de andra"-patriotism mellan olika Norrlandsstäder dominera. Läget är svårt på många håll, men det här är fel tid att framhäva för omvärlden vad Norrland inte klarar av i hopp om central givmildhet. Nu gäller det att visa vad Norrland kan – och låta kalla fakta tala för sig.’