En gyllene och svår politisk balansgång

Min lördagskrönika den här veckan:

’En gyllene och svår politisk balansgång

’Att tiden från slutet av 1700-talet är ett märkligt, ja ett underbart skede i mänsklighetens utvecklingshistoria är ett faktum, som till den grad införlivats med den allmänna uppfattningen, att dess omnämnande verkar banalt.
De omgestaltande upptäckterna på naturkunskapens alla områden äro åtminstone till sina förnämsta huvuddrag välbekanta för alla. Man förstår, att genom dem världens utseende förändrats och den materiella kulturen stegrats långt mera under årtionden än förut under lika många århundraden.
Och man tänker med en blandning av undran och medlidande på huru människorna hade det, innan den stora tiden hade begynt.’
(Liberalernas ledare Karl Staaff (1860-1915) i inledningen av sitt postumt utgivna verk ’Det demokratiska statsskicket’)

Det jag tycker är fascinerande med Staaffs pampiga, romantiska inledning till ett i övrigt knastertorrt statsvetenskapligt verk, är att den fångar den dubbelbottnade attityd som vägledde hans generation liberala och socialdemokratiska politiker. Passionerad tro på att utvecklingen går framåt och allergi mot dystopi och det var bättre förr-förljugenhet gick hand i hand med en reformistisk vrede över bestående förtryck och sociala missförhållanden.

Den balansgången – tack vare vilken 1900-talets demokrati, ekonomiska tillväxt och sociala välfärd blev möjlig – mellan lättnad över och insikt om det redan uppnådda, och otålig frustration inför allt som ännu återstår, allt som ännu är fel, borde varje ny generation sträva efter att uppnå. Eyvind Johnson formulerade det ur ett annat perspektiv så här i sitt vårtal 1951:

’Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska. Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt – men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre.’

’Jag tycker inte om’, sa Tysklands legendariske tidigare utrikesminister Hans-Dietrich Genscher (liberala FDP) i en tv-intervju häromveckan när utfrågaren Jörg Thadeusz antydde att Genschers efterträdare som partiledare Guido Westerwelle inte förtjänar att nämnas i samma andetag som sina mer intellektuella föregångare, ’när yngre inte ges en chans’.

Det var bättre förr, har varit ett tema den senaste tiden; lokalt med Börje Hörnlund om centerpartiet, Anders Sjölund om moderaterna i kommunen och stadsplaneringsdebattörer i Umeå med Vasaplan och Ålidhem som förebilder. Europadebatten är ofta svårt nostalgisk. förprogrammerade Europadebattörer brukar inför varje nytt EU-toppmöte drömma sig tillbaka till tidigare generationer visionära europeiska toppolitiker och fnysa över samtidens cyniska egoister.

Vi i medierna älskar generellt att vid fötterna hylla och söka upp avgångna politiker (se min inledning ovan som exempel) som kontraster till nutidens maktspelare, som förvandlades politiska ledare till vishetens och idealismens rena källor just i det ögonblick de lämnar sina uppdrag.

Det skulle krävas många USB-mojänger för att rymma hela listan över allt annat som vi också, snälla, måste förstå var bättre förr: Tidningarna var bättre förr, ledarsidorna var, givetvis, bättre förr, tv-programmen var bättre förr, grönsakerna var bättre förr, jularna var bättre förr, hundägarna var bättre förr, operasångarna var bättre förr, livsmedelsbutikerna var bättre förr, älgjakten var bättre förr, finlandsfärjorna var bättre förr, leksakerna var bättre förr, ryggsäckarna var bättre förr, kollektivtrafiken var bättre förr, schlagerfestivalerna var bättre förr, vintrarna var bättre förr, vägarna var bättre förr, kaffet var bättre förr, Ikea var bättre förr, regionalpolitiken var bättre förr, somrarna var bättre förr, soptunnorna var bättre förr, influensorna var bättre förr, dokusåporna var bättre förr, blyertspennorna var bättre förr, snöröjningen var bättre förr, tonåringarna var bättre förr, bakverken var bättre förr, surströmmingarna var bättre förr.

Jag ironiserar, och självironiserar.
För jag deklarerar ofta för egen del instinktivt och surt att mycket var bättre förr på vissa, specifika områden. Jag älskar att gotta ned mig i den bitterljuva känslan av att samtiden befinner sig i förfall jämfört med hjältarnas glänsande epoker i historieböckerna. Det är en dramatisk känsla att låta fylla bröstet, men orättvis och ytlig i sin värdering av vår egen tid.

Samtidigt ropar jag ofta entusiastiskt ut att vi i de lyckligt lottade delarna av världen trots allt, och sett till helheten, lever i den bästa av tider. En kort blick i valfri historisk skildring vaccinerar mot önskan att vrida klockan tillbaka till kvalen och hemskheterna tidigare generationer kämpat sig igenom. Det är en insikt att lyfta som sköld när negativa nyheter väller in. Men den skölden skymmer både nyanserna i historien och de svarta hålen i vår egen tids lokala, relativa, alltid relativa och aldrig allomfattande, lycka.

Studerar jag ett område lite närmare, med jämförelser mellan då och i dag, drar jag nästan alltid slutsatsen att debatten om huruvida det var bättre förr eller inte är rätt meningslöst. Vi kan och måste lära av historien, men inte som något från vår egen tid separerat, varken idealiserat eller demoniserat, utan som arv och åker – att bygga vidare på, så i, korrigera eller kämpa emot. Epoker med början, slut och släckt lyse, existerar egentligen inte. Tiden bara larvar på, som Alf Henriksson dagsversade.

EU och EU-politiken var inte bättre, hjältemodigare eller ädlare förr. Och den är inte utan röveri, idiotier och skamlöshet i dag. Men Europeiska Unionen har haft en enormt positiv, en ovärderlig, betydelse för Europas utveckling det senaste halvseklet. Och den rymmer fortfarande många oacceptabla och djupgående problem som måste angripas. Av båda dessa skäl, det finns många fler, förtjänar Europaparlamentsvalet 7 juni vår uppmärksamhet.’