Godmorgon världen

Av , , Bli först att kommentera 0

I går morse var jag, uppkopplad till Stockholm från radiohuset i Umeå, för första gången med i Godmorgon Världens panel, som den här gången handlade om Saab framtid, Lars Leijonborgs avgång och sponsring av kulturevenemang.

Det var roligt att vara med, och lite spännande blev det också när tekniken inte riktigt fungerade vid ljudtestet kort före sändning. Coola tekniker och radiomedarbetare löste dock med rutinerat lugn situationen lagom med ett par minuters marginal, efter att jag fått byta studio och mikrofoner ett par gånger.

Programmet finns att lyssna till här.

Bli först att kommentera

Det får bli som det kan

Av , , Bli först att kommentera 0

Det spörs. Det får bli som det kan. Vad fan ska det vara bra för? Såna jävla busar som er. Men hur ska det bli med årensningen? Vilken oförskämd fan. Jo, som sagt var, det kan ju bli lite mycket ibland. Resignera! Det är ju rena skansen. Slit och släp, aldrig är det något annat. Man kan väl få vila benen lite. Värmen söker. Nu är du förlorad. Nu bjuder jag farväl.

I veckan, efter intensiv dvd-genomgång av hela tv-serien, har jag börjat tala som karaktärerna i underbara Hedebyborna – baserad på Sven Delblancs romaner. En del har trott att jag varit på dåligt humör. Svenska språkets karga uttrycksfullhet från förr. Uttrycksfullheten finns kvar, men uttrycken är nya.

Det har varit väldigt passande att Hedebyborna och Hammarkullen, två suveräna, charmiga och mångtydiga bilder av Sverige kring kriget och Sverige på 90-talet, sänts relativt samtidigt på tv senaste tiden.

Bli först att kommentera

Saab måste överleva på egna meriter

Av , , Bli först att kommentera 0

En lite banal text om Saab, spekulationerna kring nya ägare och vad som är pudelns kärna utgör min lördagskrönika den här veckan. Med det tar också mina lördagskrönikor ett uppehåll och återkommer 18 juli.

—————————–

Saab måste överleva på egna meriter

Pudelns kärna är ett banalt och för de drabbade dystert faktum: fordonsindustrins globala kapacitet att tillverka bilar överstiger vida vad människor kan och vill köpa. Ekvationen går inte ihop. Överetableringen och överkapaciteten var kännbar i redan innan den djupa finanskrisen fick försäljningssiffrorna att rasa för nästan alla märken.

Lågkonjunkturen har i vissa avseenden grumlat bilden och fått mångåriga förluster och ohållbara situationer att ibland felaktigt framstå som rena konjunkturfenomen. Skillnaden mellan exempelvis lastbilsbranschen och personbilsbranschen i det avseendet tål att understrykas.

I en Nutek-rapport tidigare i år om ‘Fordonsindustrin i nationell och regional belysning’ konstateras:

‘Krisen inom svensk fordonsindustri är två överlappande kriser. En global konjunkturell kris för både lastbils- och personbilstillverkning. För personbilarna tillkommer mer djupgående och strukturella faktorer: global överkapacitet, förstärkt av bristande anpassning till förskjutningar i efterfrågan; efterfrågan; akuta finansiella problem för GM och Ford, det vill säga ägarna till Saab och Volvo Personvagnar.’

Lastbilstillverkarna är i huvudsak offer för den av finanskrisen förstärkta lågkonjunkturen, med goda utsikter att kvickt återta mark när det vänder igen. Det är ett skäl till varför företagsledningarna där borde vara varsamma med varslen och söka alternativa lösningar så länge det går för att behålla kompetens och snabbt kunna öka produktionen igen när det krävs.

Inom personbilsindustrin, däremot, är krisen för de hårdast utsatta bolagen inte överdrivet konjunkturrelaterad. Den växte fram redan under de goda åren, och förstärktes av strategiska felbeslut och arroganta omvärldsanalyser. Likgiltigt vilka fusioner, försäljningar och restaureringar som genomförs, eller vilka lurendrejeriaktigt kontraproduktiva och kortsiktiga subventionsåtgärder som regeringar runt om i världen vidtar – även efter ett ekonomiskt uppsving med stärkt efterfrågan finns inte plats för hela dagens globala bilindustri.

En del fabriker och jobb, sannolikt även ett par bilmärken, kommer att försvinna, för att ersättas av tillväxt, arbetsplatser och framgångssagor i andra branscher. Så har det alltid varit.
Strukturomvandlingarna har över tid, trots jobbiga omställningar för drabbade i omvandlingens mitt, skapat fler jobb och ökat det samlade välståndet.

Det mönstret lär fortsätta. Ansträngda statliga resurser, som behövs för att bära upp trygghetssystem, utbildningsväsende, arbetsmarknadsinsatser och social service genom lågkonjunkturen, ska inte slängas bort i hopplösa försök att frysa tiden. Vissa subjektivt utvalda branscher bör inte räddas från ekonomiska realiteter på bekostnad av alla andra löntagare och företag, med på sikt förvärrad arbetslöshet som följd.

Frågan nu är bara vilka som kommer ur bilindustrins oundvikliga och nödvändiga strukturomvandling som vinnare och förlorare. Även där är pudelns kärna banal, men ärlig: Det bestämmer konsumenterna.

Biltillverkare som erbjuder fordon folk är beredda att betala tillräckligt för i relation till produktionskostnaderna kommer att överleva. Biltillverkare som år efter år säljer för lite för att gå runt kan och bör inga statliga åtgärder i världen rädda.

För Saab – med gott branschrykte men också en lång historia av förlustbringande verksamhet – är enda chansen till överlevnad att hitta fler köpare av företagets produkter än som funnits hittills. Att vara uppskattade och framgångsrika på den svenska marknaden räcker inte.
Det finns ett skäl till att både Volvo personvagnar och Saab Automobile har utländska ägare. Svensk industrinostalgi betalar inte räkningarna.

Det är på den internationella marknaden Saab måste lyfta med nästa generations bilar. Att kompetensen för slagkraftiga innovationer, förädlade i en traditionsrik tillverkningsmiljö, finns inom Saab tvivlar nog få på. Men den finns även hos konkurrenterna. Och bilköparna är inte tillräckligt många för alla.
Med tanke på det mycket svåra utgångsläge som Saab har kommer det att krävas nya ägare med inte bara uthålliga, tålmodiga och mycket starka finansiella muskler, utan också nya, fräscha och obekväma idéer om vad som varit fel med Saab under alla dessa år, och vad som måste förändras i grunden för att företaget inte ska bli ett av dem som slås ut.

Om de nya svensk-norska intressenterna kring supersportbilstillverkaren Koenigseggs, som nu sägs vara beredda att köpa Saab, har de idéerna och det tålamodet återstår att se.
Å ena sidan kan man, som många framhävt de senaste dagarna, starkt tvivla på om de verkligen har resurser, erfarenheter och affärsplaner som duger för den extremt svåra räddningsaktion som krävs.
Å andra sidan kan kanske inslag av lite mindre, lite modernare och lite mer fritänkande entreprenörstyper vara precis rätt medicin för ett blödande företag som kört fast.

För existenshotade och nästan redan avskrivna Saab är det givetvis en framgång att någon seriös aktör överhuvudtaget är beredd att ta risken. I så måtto finns inte mycket att förlora.
Men avgörande är att företagsledningen och eventuella nya ägare mitt under alla diskussioner om lån och krediter inte glömmer bort vad som är det banala villkoret för överlevnad: att långt fler människor än i dag tycker att där värt att betala vad som krävs för just de bilar Saab tillverkar. Något annat sätt att rädda jobben på finns inte.’

Bli först att kommentera

Nya partier som lyckas eller försvinner

Av , , Bli först att kommentera 0

Partier har alltid i första läget grundats kring vissa, enskilda intresseområden. För hundra år sedan var det kring engagemang för eller emot demokrati, rösträtt, sociala reformer, näringsgrenar och ny maktbalans på arbetsmarknaden olika partier drogs igång. Med tiden växte deras program.

Senare har det varit kring så olika saker som kommunism, kristna moraliska värderingar, ekologi och miljöfrågor, politikerförakt, invandring, feminism och EU-motstånd. För kristdemokraterna tog det lång tid att få fotfäste. För miljöpartiet gick det snabbare. Ny Demokrati försvann snabbt. Sverigedemokraterna verkar tyvärr vara på väg att etablera sig långsiktigt åtminstone i vissa regioner. Feministisk initiativ har inte lyckats ännu, men finns kvar med viss valrörelsevana.

Nu har ett parti bildats kring frågor om personlig integritet och teknikskifte på internet.

Har piratpartiet någon långsiktig framtid i nationella och kommunala beslutande församlingar? Det kan förstås ingen veta säkert i dag, eftersom det är svårt att bedöma hur partiet kommer att utvecklas efter framgången i Europaparlamentsvalet.

Historien lär att det är genom att lyckas bli inkluderande och ideologiskt expanderande som nybildade partier överlever och etablerar sig, inte genom att vara exkluderande och ideologiskt statiska eller skryta om frånvaron av idébas.

För att ett parti ska kunna växa och få en permanent plats i partilandskapet krävs att det öppnar sig för människor med olika infallsvinklar, förutsättningar och bakgrund, att det förmår utveckla viss ödmjukhet och lyhördhet inför verklighetens komplexitet och att det förmår införliva fler och fler sakområden i sin samhällsanalys tills något slags åtminstone lös ideologisk helhet uppstår.

Piratpartiet står lite grand inför ett vägval, så känns det när man följer debatten kring partiet och hur partiets anhängare reagerar på kritiska invändningar.

Dels förstås när det gäller huruvida man vill utveckla en politik på fler områden än man gjort hittills eller medvetet förbli ett parti som avstår från att ta ställning i, eller rentav föraktfullt avfärda, en mängd centrala frågor som är avgörande för de flesta medborgares vardagsliv – även om man då riskerar att falla sönder. Det kan bli en svår balansgång. Men alla partier som etablerat sig har stått inför liknande vägval och dilemman.

Dels när det gäller om man vill vara ett exkluderande, introvert, mot utomstående hånfullt parti, eller ett inkluderande, öppensinnat, på sätt och vis lyssnande parti.


Ska piratpartiet bli ett större parti än det är i dag krävs sannolikt både att det expanderar sin samhällsanalys och förmår bli en inkluderande rörelse. Antar det istället en exkluderande, lite elitistisk "de som inte är med oss är idioter"-hållning, får det svårt att överleva mer än en mandatperiod.

Kring det kommer säkert en diskussion att föras internt i partiet under förberedelserna inför nästa års val.

Om det sedan överhuvudtaget är partiets mål att hitta en permanent plats i partilandskapet är en annan fråga. Kanske nöjer det sig med att driva sina nuvarande frågor stenhårt några år tills de etablerade partierna genomgått generationsväxlingar och införlivat integritetsfrågorna på nätet i sina program på ett definitivt sätt.


Nödvändigheten av att vara inkluderande och ha förmåga att ta in nya perspektiv, förstå nya fenomen, lyssa till och omfamna nya grupper gäller även de etablerade partierna.

De som stelnar och sluter sig förlorar.

Jag tror att det var MUF-ordföranden Niklas Wykman som i en eftervalsanalys insiktsfullt sade att moderaternas ledning (och det gäller ju partiledningarna i övriga allianspartier och socialdemokraterna också) försökt skilja internet från verkligheten och därför inte förstått hur de unga lever med den nya tekniken. Det är en träffande sammanfattning av ett exkluderande förhållningssätt.

Lyckas och vill de etablerade partierna utöva självkritik och införliva de nya frågorna kring integritet och teknikutveckling i sina traditionella samhällsanalyser, och därmed även med större trovärdighet gå in i debatten kring upphovsrättsproblematiken?

Lyckas och vill piratpartiet med bevarad sammanhållning införliva klassiska politikområden i sina besked till väljare inför nästa nationella val och visa en viss lyhörd öppenhet för fler perspektiv och infallsvinklar än hittills, även på sina kärnområden?

Det är en av kapplöpningarna inför 2010.

Bli först att kommentera

Lars Leijonborgs avgång

Av , , Bli först att kommentera 0

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om Lars Leijonborgs avgång som minister:

‘Leijonborg går vid rätt tillfälle

Lars Leijonborg kunde knappast ha valt ett lägligare tillfälle för sin avgång som högskole- och forskningsminister.

Han har en lång, intressant och uthållig politisk karriär bakom sig, präglad av både rejäla nederlag och spektakulära succéer, kritik och segertecken. Men kanske blir de senaste årens insatser de på sätt och vis mest bestående.

Som högskole- och forskningsminister har han sedan sin avgång som partiledare fört en lätt undanskymd tillvaro, men får nu välförtjänt goda vitsord, även från socialdemokratiske föregångaren Leif Pagrotsky, för effektiva insatser på ett ibland bortglömt, men mycket viktigt fält. I rollen som fackminister kom han till sin rätt.

Den nya högskolepolitiken med ökade forskningsanslag har sjösatts, Globaliseringsrådet lämnat slutrapport, kårobligatoriet avskaffats och det prestigefyllda ESS-projektet säkrats. Leijonborg lämnar ett välstädat skrivbord bakom sig.

Samtidigt är det över ett år kvar tills nästa val. Folkpartiet är säkert sugna på att lansera ett nytt namn som statsråd även av valrörelseskäl. Leijonborgs avgång redan innan sommaren lämnar tid för en efterträdare att någorlunda hinna komma in i rollen. Om det sedan blir ett statsråd med samma ansvarsområde, eller om en lätt regeringsombildning sker med nya statsrådstitlar, är redan föremål för spekulationer – alla kopplade, givetvis, till frågan om vilken ledande folkpartist som nu lyfts in i regeringen.

Det personvalet kan bli en signal om vilka områden och vilken fp-profil Jan Björklund vill stärka inför nästa års val. Litet grand tvingas han nu bekänna färg på ett sätt han sluppit hittills. Kommunalrådet i Göteborg Helene Odenjung, utrikespolitiska talesmannen Birgitta Ohlsson och partisekreteraren Erik Ullenhag är namn som snabbt dök upp när Leijonborgs avgång blev känd. ‘

Bli först att kommentera

Osäker spåsump inför 2010

Av , , Bli först att kommentera 0

Några randfunderingar på dagens ledarsida kring valresultatet utifrån ett inrikespolitiskt perspektiv med blicken mot nästa års riksdagsval:

———————–
Osäker spåsump inför 2010

Europaparlamentsvalen, med sina låga valdeltaganden, brukar vara opålitliga som spåsumpar för efterföljande riksdagsval. Man ska akta sig för att söka mer i valnattens siffror än det finns fog för. Trenden sett över riket var liberal, grön och Europavänlig, och det var glädjande. Men väljarna tenderar allt mer att sudda ut tavlan och ta fräsch ställning inför varje val.

Allra intressantast ur ett inrikespolitiskt perspektiv är nog därför hur valresultatet kommer att påverka partiernas egna strategier. Då tror jag att tre detaljer i valresultatet förtjänar uppmärksamhet: (1) Resultatet i Stockholm, (2) stödet för småpartierna som blev utan mandat och (3) röstfördelningen inom de så kallade blocken.

(1) Redan tidigare har det funnits skäl att tro på en ökad Stockholmscentrering inför valet 2010. Starka krafter inom socialdemokraterna fruktar en utveckling där partiet håller ställningarna någorlunda i Norrland men långsamt förvandlas till småparti i huvudstaden, medan alliansen kämpar förgäves i norr men dominerar helt i storstadsregionerna. Ren väljarmatematik förklarar varför socialdemokratins ledning inte vill se ett sådant geografiskt renodlat partilandskap.

I gårdagens val blev socialdemokraterna med 15,1 procent bara fjärde största parti i Stockholms stad, mindre än moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet. Sådant stressar och tär på den socialdemokratiska självbilden. Stockholmscentreringen i riksdebatten lär stärkas ytterligare nästa år.

(2) Feministiskt initiativ spurtade starkt och blev på valnatten åter synlig med egen procentstapel. Resultatet med 2,2 procent och större stöd i flera universitetsstäder ger partiet möjlighet att hålla ihop organisationen och finnas med som en faktor i ett riksdagsval till, antingen i kamp om egna mandat eller som röstdragare på marginalen. Deras närvaro kan få betydelse på flera sätt vid ett jämnt val.

Sverigedemokraterna vann inte något mandat. Några främlingsfientliga kandidater skickar de svenska väljarna inte till Europaparlamentet. I det tycks Sverige glädjande nog ha gått emot en annars oroväckande tendens på flera håll i Europa till ökat stöd för extrema, populistiska partier. Men sd befäste sin position i södra Sverige och är fortfarande farligt nära att nå upp till fyraprocentgränsen. Övriga partier kan inte andas ut, och alliansen borde en gång för alla ge besked om att man inte tänker regera med stöd av sd eller ge sd vågmästarroll.

(3) Under våren har det förts en diskussion om moderaternas helt dominerande ställning inom alliansen på de andra partiernas bekostnad. Att folkpartiet blev tredje största parti och kristdemokraterna gjorde ett överraskande bra val, kan både få en lugnande och splittrande effekt på samarbetet inom regeringskretsen, beroende på hur den moderata ledningen reagerar.

Inom oppositionen är miljöpartiet dragplåstret för dagen, alliansens svåraste konkurrent om mittenväljare. Vänsterpartiets nedgång och socialdemokraternas nationella bakslag visar på nytt att ju längre vänsterut oppositionen placerar sig, desto sämre resultat. Troligen söker Mona Sahlin nu åter att inom det rödgröna samarbetet närma sig mp och distansera sig så gott det går från v. Men får hon det egna partiet med sig?

Väljarna har för stunden sagt bestämt nej tack till ett tvåpartisystem. I övrigt lämnar valresultatet vad inrikespolitiken anbelangar fritt spelrum för spekulationer.

Bli först att kommentera

En liberal och grön vind

Av , , Bli först att kommentera 0

Valdeltagandet ljuger inte. Kampanjerna inför gårdagens Europaparlamentsval går visserligen inte att jämföra med den intensitet och bredd som präglar månaderna inför ett riksdagsval. Men både partierna, enskilda kandidater och medierna ägnade den här gången mer kraft åt Europaparlamentsvalet än tidigare skett.

Att en bit över 43 procent valde att rösta återspeglar därför väldigt väl hur valrörelsen engagerade och hur relevanta sakfrågorna kändes för väljarkåren. Om nästan 44 procent, en klar uppgång från 2004, ska ses som hoppfullt med tanke på valdeltagandet 2004 eller erbarmligt med tanke på hur det brukar se ut i riksdagsvalen, beror på vilket perspektiv man har och vilka förväntningar man hade.

Även bortsett från valdeltagandet kan gårdagens valresultat tolkas, och övertolkas, på många olika sätt. Men i grunden tycker jag att det var rätt uppfriskande. Det blåser en liberal och grön vind genom det svenska valresultatet – på ett helt annat sätt än i opinionsmätningarna det senaste året.

Folkpartiet gick till val som det mest Europavänliga partiet, och med Marit Paulsens i väljarnas ögon obrutet höga trovärdighet överst på listan belönades det med 13,6 procent. Folkpartiet blev även största alliansparti i Västerbotten. Det tydliga linjen uppskattades uppenbarligen av väljare som är i grunden positiva till EU. Lägger man ihop folkpartiets stöd med resultatet för centerpartiet, det andra svenska partiet i den liberala gruppen i Europaparlamentet, kan man konstatera att fp + c tillsammans blev lika stora som moderaterna.

Miljöpartiet bytte inför det här valet, med hänvisning framför allt till klimatfrågan, äntligen åsikt om det svenska EU-medlemskapet. Trots en toppkandidat med motsatt hållning i just den frågan, kunde man tack vare det bedriva en mycket mer genomtänkt valrörelse inriktad på sakfrågor. Där har miljöpartiet haft en bra tajming. Precis som fp:s framgång känns även miljöpartiets lyft välförtjänt och logiskt.

Piratpartiet (som antytt att de vill ansluta sig till antingen den liberala eller den gröna partigruppen i Europaparlamentet) har organiserat sig skickligt och fångat upp en ung opinion centrerad kring personlig integritet och teknikskifte på internet. Även om pp får det svårare att övertyga i ett riksdagsval, när granskningen av partiet börjar gå mer på djupet och kraven på gedigna besked i fler frågor ökar, är deras mandat en viktig signal till etablerade partier att ta integritetsfrågor på större allvar.

Myten om det framväxande tvåpartisystemet fick sig en knäpp på näsan i gårdagens val. Men valresultatet visar också att det svenska EU-medlemskapet mognat till en självklarhet. Socialdemokraterna, moderaterna, junilistan och vänsterpartiet blev valets förlorare – sett till tidigare resultat, förväntningar den här gången och nivåer i de inrikespolitiska opinionsmätningarna. De två stora partierna och de mest EU-kritiska partierna tappade.

En signal från väljarna i går var att det nationella navelskåderiet inte är särskilt populärt. Socialdemokraterna, vars EU-kritiska toppkandidat Marita Ulvskog bitvis kört med skrämselpropaganda mot östeuropeiska arbetare, hamnade åter igen på ett för partiet mycket lågt resultat.
Moderaterna, som valde att satsa på ett mer nationellt sinnat tonfall i valrörelsen än partiets faktiska kandidater nog hade önskat, kom inte över tjugo procent.
Vänsterpartiet, som i motsats till mp inte släppt kravet på svenskt utträde ur unionen, mer än halverades. EU-kritiska junilistan tappar tre mandat och försvinner ur parlamentet, trots ett långt större stöd i Västerbotten än i riket.

Glädjande och viktigt i går var också att Sverigedemokraterna inte nådde fram till något mandat, och att Sverige därmed inte bidrog till några främlingsfientliga Europaparlamentariker.

Det var, sammantaget, ett liberalgrönt valresultat som sände flera positiva signaler.

Bli först att kommentera

Slutdebatten inför Europaparlamentsvalet

Av , , Bli först att kommentera 0

Gårdagens slutdebatt i Sveriges Television mellan toppkandidaterna inför Europaparlamentsvalet blev väl kanske ingen höjdare, men kändes ändå intressantare i det här läget än partiledardebatten häromveckan.

Plus i debatten utifrån givna förväntningar, höga eller lite lägre, gick nog Marit Paulsen (fp), Carl Schlyter (mp), Ella Bohlin (kd) och Sören Wibe (junilistan).

Fullt godkända utifrån sina respektive ståndpunkter, men kanske utan att sticka ut riktigt eller lyckas vinna många nya anhängare utöver de redan existerande, var Lena Ek (c), Gunnar Hökmark (m) och Eva-Britt Svensson (v)

Marita Ulvskog (s) bekräftade intrycken från hela den här valrörelsen, att hon ger socialdemokraterns Europapolitik, som är bättre än så, en oförtjänt negativ framtoning. Eftersom hon redan är ifrågasatt och sitt partis toppnamn lär hon inte ha förlorat så många röster åt socialdemokraterna just i går kväll, men något övertygande uppträdande var det inte.

Några fler ledarbloggar som kommenterade slutdebatten:

Expressens Anna Dahlberg tycker så här.

Alex Voronov, Eskilstuna-Kuriren, i två inlägg om första respektive andra halvlek.

Södermanlands Nyheter skriver så här.

Svenska Dagbladets ledarblogg summerar sina intryck.

Peter Wolodarski i Dagens Nyheter bloggade detta.

Bli först att kommentera

Framgångsrikt EU måste bli ännu bättre

Av , , Bli först att kommentera 0

Ingen lördagstidning denna vecka, därför kommer min helgkrönika redan i dagens tidning. Den handlar om söndagens Europaparlamentsval:

————————————-
Framgångsrikt EU måste bli ännu bättre

"Ingen har någonsin lyckats att skapa ett epos över freden. Vad är det med freden som gör att den inte begeistrar över längre tid och att det knappt går att berätta om den? Ska jag ge upp nu?"
Homer i "Himmel över Berlin"

Europeiska Unionen är ett av historiens mest framgångsrika fredsprojekt. Till vardags, när vi med rätta tittar framåt och koncentrerar oss på missförhållanden och oacceptabla inslag i EU:s arbete, är det ofta en irrelevant, beskäftig anmärkning.
Men så här strax inför ett Europaparlamentsval, när vi försöker sammanfatta alla det europeiska samarbetets förtjänster och problem, är det en grundläggande insikt som inte får tappas bort.

Till stor del tack vare det europeiska samarbetet har det senaste halvseklet sett en fantastisk utveckling för fredlig samvaro, demokrati, välstånd och mänskliga rättigheter på en under århundraden av krig, förtryck, övergrepp, militarism, lidande, fattigdom och konflikter plågad kontinent.

Att det i dag kan framstå som ett nästan banalt påstående säger, i ett historiskt perspektiv, det mesta om?EU:s förtjänster. Bakslagen har varit många och svåra, men framstegen, trots allt, fler. Den positiva och värdefulla kraften i det Europasamarbete som växte fram efter andra världskriget är otvetydig. Sverige, med en egen historia länge ständigt förvecklad i de europeiska krigen, hör hemma i det samarbetet.

Att Sveriges medlemskap under de senaste åren mognat bort från gamla konflikter kring folkomröstningen 1994 och idag blivit något för en stor majoritet självklart och givet, befriar den svenska Europadebatten. Det gör att tidigare EU-motståndare långsamt börjar inta mer konstruktiva, samarbetsvilliga attityder, samtidigt som varma EU-anhängare börjar ägna mer tid åt att granska och kritisera de missförhållanden som trots allt är uppenbara i EU:s komplicerade vardag. Europadebatten i Sverige är på väg in i en ny och mer spännande fas. Invanda rollfördelningar från folkomröstningsbataljerna löses upp. Det berikar.

De senaste veckornas kampanjer inför Europaparlamentsvalet har inte alltid, men stundom, bjudit positiva exempel på den utvecklingen. Fortfarande finns krafter, kandidater och partier, mestadels på ytterkanterna, som i EU ser något ont och som vill avskaffa unionen eller åtminstone kräver svenskt utträde. Men de är få och får allt svårare att vinna gehör för ett reaktionärt budskap.

De flesta partier och kandidater ser nu EU som något i grunden positivt och som en given nivå för Sverige och svenska politiker att agera på.?Sedan kan graden av engagemang för samarbetet och graden av kritisk inställning till olika delar i EU:s politik växla. Så ska det vara, så bör det vara. Det mesta av meningsutbytet sker ändå inom en allt robustare ram av insikt om det europeiska samarbetets stora värde. På det sättet möjliggörs en friskare och fräsigare debatt om sakfrågor utifrån ett EU-perspektiv än det hämmande medlemskapsträtet tillät.

Klimathotet och miljöfrågorna har på ett övertydligt sätt visat hur avgörande det är med internationellt, gränsöverskridande samarbete för att möta problem som inte känner några gränser. Till och med EU är för litet i klimatfrågan för att ensamt kunna åstadkomma tillräckligt, men 27 europeiska länder i gemensamma åtaganden är i varje fall långt bättre än om nationell inskränkthet skulle leda till att varje land stängde dörrarna om sig och fördjupade sig i de egna navlarnas detaljer.
Det är inte någon slump att just EU:s relativt offensiva uppträdande i klimatfrågan är ett vanligt skäl som anges när tidigare EU-motståndare förklarar varför de nu är för det svenska medlemskapet.

Den globala finanskrisen, men hotande massarbetslöshet, har påmint EU:s medlemsländer om att man tillsammans, med samordnade insatser och koordinerade ram- och regelverk kan åstadkomma mycket mer än var för sig.
Då handlar det lika mycket om att värna jobb- och välståndsskapande liberala reformer, marknadsekonomi, frihandel och ökad rörlighet för människor och företag, som om att bekämpa fattigdomsalstrande protektionism, ekonomism nationalism och främlingsfientliga misstänkliggöranden. Här pågår en dragkamp i krisens spår där risken för att kontraproduktiva panikåtgärder i enskilda medlemsländer ska förvärra krisen kvarstår.

Integritetsfrågan är en av det här valets allra viktigaste. EU vacklar mellan fortsatt slentrianmässigt övervakningstänkande och en tillnyktring inför hotet om storebrorssamhället. Lyfter man in upphovsrättsproblematiken i debatten blir det uppenbart hur stort behovet av framåtsyftande lösningar är. Men när lagar stiftats och direktiv antagits har det nästan hela tiden varit till privatsfärens nackdel. En klar bekännelse till den personliga integriteten hör till grundkraven i det här valet.

EU:s jordbrukspolitik måste reformeras. Den nuvarande ordningen är inte bara obegripligt dyr, utan också omoralisk gentemot fattigare delar av världen. Ingen kan påstå att det blir en okomplicerad reform, självklart finns det jordbruksvärden att värna, men det är dags för radikala förändringar av en ohållbar situation.

EU:s alltför stängda gränser och hårda asylpolitik är en skamfläck. En union som i de öppna gränserna och den stora rörligheten mellan sina medlemsländer ser en väg till fred och välstånd får inte brutalt sluta sina yttre gränser mot nödlidande. Att stå upp för öppnare gränser, humanare flyktingpolitik och internationell solidaritet är en viktig uppgift för nästa mandatperiods parlamentariker.

Ett mer fullödigt samarbete mot grov kriminalitet och människohandel måste utvecklas mellan medlemsländerna. EU-apparaten skulle må bra av ett mer betonat feministiskt perspektiv och en på fler områden genomförd genusanalys. EU behöver en restriktivare syn på alkohol och en större medvetenhet om alkoholskadorna som motvikt till alkoholindustrins lobbyism.

Så där kan man hålla på länge. Den gemensamma nämnaren är att lösningarna ofta måste sökas i samarbete med andra.

"Europa ­ det svåra, men härliga ackord, i vilket dissonanserna flyter samman utan att någonsin gå upp i varann."
Klaus Mann (1906-1949)

Det fantastiska med EU ­gör det självklart med ett helhjärtat bejakande av unionens existens och fördjupade samarbete. Det bedrövliga i EU manar intensivt till reformer och förändring på viktiga områden. Det är när engagemanget för och kritiken av EU går hand i hand som både engagemanget och kritiken blir som mest effektiva.
Jag håller tummarna för ett högt valdeltagande på söndag.

Bli först att kommentera

Goda råd kom väl till pass

Av , , Bli först att kommentera 0

O.NAlltid vara vaksam

Ytterligare en bild från i helgen. Föraren av bilen, själv har jag fortfarande inget körkort, på sin första inlandsresa konstaterade att de goda råden från trafikskolan om hur man ska reagera vid sådana här möten var just goda och kom väl till pass.

Bli först att kommentera