Lars Leijonborgs avgång

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om Lars Leijonborgs avgång som minister:

’Leijonborg går vid rätt tillfälle

Lars Leijonborg kunde knappast ha valt ett lägligare tillfälle för sin avgång som högskole- och forskningsminister.

Han har en lång, intressant och uthållig politisk karriär bakom sig, präglad av både rejäla nederlag och spektakulära succéer, kritik och segertecken. Men kanske blir de senaste årens insatser de på sätt och vis mest bestående.

Som högskole- och forskningsminister har han sedan sin avgång som partiledare fört en lätt undanskymd tillvaro, men får nu välförtjänt goda vitsord, även från socialdemokratiske föregångaren Leif Pagrotsky, för effektiva insatser på ett ibland bortglömt, men mycket viktigt fält. I rollen som fackminister kom han till sin rätt.

Den nya högskolepolitiken med ökade forskningsanslag har sjösatts, Globaliseringsrådet lämnat slutrapport, kårobligatoriet avskaffats och det prestigefyllda ESS-projektet säkrats. Leijonborg lämnar ett välstädat skrivbord bakom sig.

Samtidigt är det över ett år kvar tills nästa val. Folkpartiet är säkert sugna på att lansera ett nytt namn som statsråd även av valrörelseskäl. Leijonborgs avgång redan innan sommaren lämnar tid för en efterträdare att någorlunda hinna komma in i rollen. Om det sedan blir ett statsråd med samma ansvarsområde, eller om en lätt regeringsombildning sker med nya statsrådstitlar, är redan föremål för spekulationer – alla kopplade, givetvis, till frågan om vilken ledande folkpartist som nu lyfts in i regeringen.

Det personvalet kan bli en signal om vilka områden och vilken fp-profil Jan Björklund vill stärka inför nästa års val. Litet grand tvingas han nu bekänna färg på ett sätt han sluppit hittills. Kommunalrådet i Göteborg Helene Odenjung, utrikespolitiska talesmannen Birgitta Ohlsson och partisekreteraren Erik Ullenhag är namn som snabbt dök upp när Leijonborgs avgång blev känd. ’