Liberala lantisar lyfte Sverige
Min lördagskrönika den här veckan knyter an till en ny läsvärd, liten skrift av Martin Ådahl, chef för tankesmedjan Fores, "Den svenska landsbygdsliberalismens betydelse."
När jag läste den påmindes jag också av några rader som Vilhelm Moberg skrev i "Berättelser om min levnad":
”Bonden är den siste individualisten. Han nöter inte bort sin särprägel genom ständig gnidning mot andra människor. I en genuin bondby skiljer sig den ena människan betydligt skarpare från den andra än i ett stadssamhälle.
Bönderna kan vara och är nästan alltid envetna och ensidiga. Och ensidigare än stadsbon är de utan tvivel. Dock – de kan vara löjliga eller tragiska, sympatiska eller frånstötande, de behåller alltid något iögonfallande individuellt.”
———————————————-
När liberala lantisar lyfte Sverige
Men först av allt, skriver Martin Ådahl, kom bondeliberalismen. I skriften – ”Den svenska landsbygdsliberalismens betydelse. En skrift om liberalismens rötter på landsbygden och betydelsen av detta för det moderna Sverige och dess politiska arv” söker Ådahl, chef för den gröna och liberala tankesmedjan Fores, påvisa att det var liberala bönder som lade grunden till Sveriges utveckling från ett av Europas fattigaste länder till ett av världens rikaste inom loppet av ett sekel.
Den övergripande bilden är välkänd, men alltid värd att påminna om: Sveriges även vid internationella jämförelser häpnadsväckande snabba avancemang från utbrett elände och djup fattigdom i mitten av 1800-talet till välståndsligornas världstopp ett sekel senare möjliggjordes av en rad frigörande liberala samhällsreformer.
Skråväsendet avskaffades. Näringsfriheten ökades. Korruptionen bekämpades hårdare. Lika arvsrätt för män och kvinnor infördes. Straffrätten humaniserades. Skiftesreformer genomfördes inom jordbruket. Regleringar avskaffades och tullar sänktes. Finanssystemet moderniserades. Investeringar i utbildning och infrastruktur gav snabb effekt
Reformvågen fullföljdes sedan av genomförd demokratisering och inledande socialliberala välfärsreformer under 1900-talets första decennier.
Först 1970-talets starkare socialistiska tendenser, med bland annat hämmande regleringar, höjda marginaleffekter i skattesystemet, försvagad äganderätt och en kontraproduktiv subventionsinriktad konjunkturpolitik bröt denna framgångssaga.
Under de senaste två decennierna har Sverige på nytt valt att med ett antal reformer för avreglering, valfrihet, företagande, pålitliga socialförsäkringssystem och ett viktigt EU-medlemskap börja knyta an till sina bättre, liberala, välfärdsskapande traditioner. Även om vissa områden fortfarande präglas av otidsenliga regelverk, har den historiska medvetenheten om vad som lade grunden till det svenska välståndet fått starkare fäste i debatten igen.
Och följer man framgångssagan till dess ideologiska ursprung hamnar man alltså nog så ofta i det som studerades, tänktes och krävdes ute i bondesocknarna.
”Ser man”, skriver Ådahl, ”på tillväxten i Sverige, inte över årtionden utan över århundraden, syns direkt att något händer i mitten på 1800-talet som har få motstycken i världshistorien. Ett av världens fattigaste länder blir ett av världens rikaste på bara hundra år. (…) Det var inte teknologin eller naturresurserna som gjorde att Sverige skiljde sig från andra länder i världen som hade tillgång till båda men vars ekonomi inte lyfte som Sverige. Det unika med Sverige var revolutionen i institutionerna. Ett land som i slutet av 1700-talet var protektionistiskt, reglerat och fullt med privilegier och titlar var i början av 1900-talet bland de främsta inom fri handel, fri näringsverksamhet, lika rättigheter och jämlikhet inför lagen.”
Ådahls speciella tes, med en träffsäker men säkert för många överraskande infallsvinkel, är att det var ”den svenska landsbygden – mer specifikt bönderna – som drev igenom denna liberalisering”.
Lantisarna som både liberalismens och tillväxtens vagga i Sverige, alltså. Det är inte hela sanningen, men en väsentlig, och i historieböckerna ganska förtigen, del av den. Under flera decennier var det landsbygdsliberalismen (en föregångare till det liberala frisinnet, senare så starkt företrätt i Västerbotten) som i praktisk politik drev på den genomgripande förändringsprocess som krävdes för att göra Sverige friare, rikare och mer välmående.
Ådahl nämner i sin genomgång bland annat Anders Chydenius, Anders Danielsson från Bondarp, Hans Jansson iBräcketorp (som sammanfattade sin livsgärning med ordet “framåt”), Nils Månsson och Per Sahlström.
Även Sverige hade typiska ”briljanta storstadsintellektuella liberaler”, skriver Ådahl, men det som gjorde liberalismen uthålligare och mer framgångsrik i Sverige än i andra länder under denna epok ”var tveklöst ledarrollen från dem som representerade folkmajoriteten på landsbygden”.
De knöt i sin tur an till en mycket gammal tradition av självägande, politiskt stolta, självmedvetna bönder runt om i Sverige. De självägande bönderna var redan långt tillbaka i tiden en politisk maktfaktor i ständig konflikt med, upprepade gånger i revolt mot, överhetens skatter, bud och andra pålagor. Den historiska manegen är alltid krattad när avgörande genombrott äger rum.
Även i senare faser av det moderna Sveriges framväxt, när de stora bataljerna i början av 1900-talet kring rösträtten, militarismen och de sociala reformerna äger rum, spelar bondepolitiker avgörande roller – inte alltid enade eller på samma sida, men tunga röster var helst de uppträder.
Det liberala frisinnet, så småningom med tyngdpunkten i folkpartiet, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, var i viktiga avseenden en fortsättning av 1800-talets landsbygdsliberalism. Centerpartiet har genom hela sin omväxlande historia brottats med liberalismen, och gått balansgång mellan frihetlighet och konservatism. Som bäst har det alltid varit när det bejakat, inte skrämts av, liberala idéströmningar.
Även mer liberala delar av miljöpartiet, med en tro på småskalighet och valfrihet och aversion mot central storskalighet, snuddar armbågarna vid en sådan ideologisk tradition.
Den historiska bakgrund som Martin Ådahl påminner om borde vara en inspirationskälla för politiska aktörer utanför storstäderna även i dag; en uppmaning att återta förlorad mark, att inte acceptera bilden av landsbygden som en eftersläntrare, rentav en bakåtsträvare när det gäller liberalt reformtänkande.
Det sägs ofta att det är tendenserna i Stockholm som visar vägen och avgör valen. Något ligger det förstås i ett sådant påstående. Men en utpräglad Stockholmsfixering vore olycklig.
För om den inrikespolitiska debatten i Sverige de kommande decennierna kommer att kretsa kring behovet av fler liberala reformer – på arbetsmarknaden till förmån för dem som hålls i utanförskap; inom näringspolitiken till förmån för småföretagen och ensamentreprenörerna; inom välfärdspolitiken till förmån för generella socialförsäkringar, valfrihet och privata alternativ; inom familjepolitiken till förmån för jämställdheten; inom integritetspolitiken till förmår för privatsfären; inom asylpolitiken till förmån för solidaritet, humanitet och så öppna gränser som möjligt; inom utbildningspolitiken för bildningsideal och kunskapsmål; inom miljöpolitiken till förmån för teknikutveckling och förnyelsebara energikällor – då är det på landsbygden som de kanske intressantaste debatterna kommer att föras.
Här kommer jämna val att vinnas och förloras, här kan opinionen bölja friast. För liberala lantisar saknas inte historiska inspirationskällor att knyta an till.
