Dags att låta vinnarna ta rubbet?

I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite på frågan om hur svensk demokrati kan vitaliseras och frågan om det proportionella valsystemet vs majoritetsval i enmansvalkretsar:

————————————————

Är det dags att låta vinnarna ta rubbet?

Är det dags att låta vinnarna ta rubbet? Är majoritetsval i enmansvalkretsar, med antalet partier reducerat till två, kanske tre, vägen till vitalare demokrati i Sverige?
Argumenten för är uppenbara: de valda ledamöterna får med majoritetsval ett långt tydligare mandat från väljarna i den egna regionen och en större självständig i de beslutande församlingarna. Partipiskornas makt minskar. Kandidater tvingas också att bekänna personlig färg gentemot medborgarna på ett annat sätt än i dag.
Så skulle majoritetsval bidra till en klar, lättfattlig valrörelsedramaturgi. Är det räddningen? Jag svarar ändå nej, men utan utropstecken. För behovet av något slags förändring låter sig inte förnekas.

Den gamla, svenska modellen av parti- och folkrörelsebaserad demokrati i kombination med ett proportionellt valsystem börjar se lite småhalt ut. En veterinär skulle kanske inte tvångsstryka, men säkert be om en extra provstart.
Anonyma ledamöter utan rejäla mandat i de beslutande församlingarna. Medlemsfattiga och toppstyrda partier som blir allt svårare att sätta ideologiska etiketter på. Ifrågasatta, avfolkade ungdomsförbund. Lokala frågor i ständig skugga av de nationella under valåren. Hur blev det så här?

Inte för att det är något fel på modellen i sig, varken principiellt eller praktiskt. Tvärtom, i sin glans dagar fungerade den förträffligt. Folkrörelsernas betydelse för det moderna Sverige kan inte överskattas. Och det proportionella systemet säkerställde en nyansrikedom i partilandskapet som ett majoritetsvalsystem aldrig hade klarat.

Farhågorna om svaga regeringar som fanns från den demokratiska sidan, alltså från liberalt och socialdemokratiska håll, mot ett proportionellt valsystem när rösträttsstriden stod som hårdast under 1900-talets inledande decennium, visade sig snart ha varit överdrivna. En liberal, frisinnad vågmästare som underskattade C.G. Ekman, Sveriges förste statsminister med arbetarbakgrund, ledde ganska effektiva regeringar under sent 20- och tidigt 30-tal trots rekordsvajigt riksdagsunderlag. Till och med det gick. Fördelarna med det proportionella valsystemet var, i en folkrörelsedominerad demokrati, större än nackdelarna.

Fortfarande tål modellen en internationell jämförelse. Sveriges problem är ju inte unika. Inte ens den lilla exklusivitetsstämpeln kan vi sprätta med. Många länder brottas med liknande dilemman.
Problemet med även den svenska folkrörelsemodellen är att den lever på ett gammalt, ihopsparat förtroendekapital som nu i allt högre grad börjat användas till den ”löpande driften”. En parti- och folkrörelsebaserad demokrati förutsätter just partier och folkrörelser med en viss förankring bland medborgarna. Men i dag söker partierna sin legitimitet i historieböckerna, och dess medlemmar, värda erkänsla, är för få för att på sikt orka bära upp organisationsformerna.

Det betyder inte automatiskt att den gamla modellen måste ersättas av något fundamentalt annorlunda för att demokratin ska kunna hållas levande. Men det betyder att om inte förändringar äger rum som erkänner att en del av det gamla spelat ut sin roll, så hotas på sikt även demokratin.

Ett sätt att knyta an till argumenten för majoritetsval, men ändå ge både det proportionella systemet och partierna en ärlig chans att visa vad de duger till på 2000-talet, vore att införa skilda valdagar och ett renodlat personval.