Svininfluensan och risken för hysteri

Follow the Money, följ pengarna, är sällan ett dåligt tips när man vill förstå samhällsfenomen som vid första anblicken ger ett irrationellt intryck.

Jag hävdar inte att debatten om svininfluensan varit uteslutande irrationell eller att besluten om massvaccinering varit i grunden felaktiga. Risken finns att åtgärderna gör mer skada än nytta, men de kan också visa sig vara rimligt förutseende. Jag har respekt för att myndigheterna i sina rekommendationer hellre vill ta det säkra före det osäkra.

Vi befinner oss, som så ofta, i ett läge där vaksamhet inför nya hot bör samsas med skepsis inför undergångsprofetior. Inte bara hysteriska överreaktioner utan även aningslös passivitet har skapat elände i historien. Ingen vill bli anklagad i efterhand för att ha suttit med armarna i kors. Den rädslan, underblåst av medierna, har med åren lett till en viss nervös, stressad aktivism hos politiker och myndigheter.

Ibland har den tagit sig patetiska uttryck. Ibland har den varit direkt skadlig. Men ofta har den också, det glömmer man lätt, visat sig vara ganska framsynt och förnuftig.

Sett mot den bakgrunden bör vi känna viss ödmjukhet inför de svåra avvägningar som ansvariga beslutsfattare måste göra när ett problem av det här slaget uppstår.

Men med det sagt går det inte att komma i från att debatten och rapporteringen kring svininfluensan varit obalanserad, tidvis direkt hysterisk. Besluten som nu fattats om massvaccinering är inte, det vore en grotesk förenkling att påstå, oproblematiska. Och den årliga och farliga «vargen kommer och världen går åt fanders«-ritual som håller på att institutionaliseras och kommersialiseras i samhället har inte av tillräckligt många ifrågasatts som det kanske största hotet av dem alla. Vad beror obalansen och hysterin på? Varför ställs motfrågorna bara i marginalen?

Eller för att börja helt krasst: vilka tjänar på att vi blir skraja och okritiska? Det finns framför allt två grupper som har mycket att vinna på att nya utbrott av influensa beskrivs i så dramatiska och oroväckande termer som möjligt: de som säljer vaccin och de som säljer rubriker; läkemedelsbolagen och medierna.

Över det behöver man inte moralisera. Vinstintresse är en positiv och nödvändig drivkraft i samhällsutvecklingen. Men man bör, när den samlade bedömningen ska göras, vara helt på det klara med att varken vaccinfabriken eller den braskande löpsedeln står för de mest balanserade beskrivningarna av svininfluensan. Läkemedelsbolagen och rubrikmedierna, som båda vinner på att hålla oss nervösa, är en mäktig, indirekt koalition. Den måste balanseras upp för att inte debatten ska kantra.

Dessutom bör man komma ihåg att även myndigheter, organisationer och andra intressegrupper alltid kämpar för att rättfärdiga sina existenser. De vill framstå som centrala och viktiga, för att få behålla eller helst öka sina resurser och anslag.

Nej tack till uppmärksamhet kommer de aldrig att säga. Och när medborgare känner oro så får myndigheter, organisationer och andra auktoriteter större genomslag än annars. Alltså ligger det till viss del i deras intresse att inte helt tona ned ett tänkbart hot på sina ansvarsområden.

Inte heller kring det behöver man moralisera. Men man bör vara medveten om att det ska mycket till för att de – när allt ljus faller på dem – ska tona ned faran, lugna oss med budskapet att det finns tusen andra saker i världen och samhället som är långt farligare och hänvisa oss till andra instanser istället. Så går det inte till.

Lugna oss, om det är det rationella, får vi göra själva. Alltså kan vi inte heller ta enskilda myndigheters eller experters ord som den absoluta sanningen, hur mycket vi än litar på deras avsikter och kompetens.

Den debatt som nu äntligen kommit igång handlar förstås inte om vaccinering eller inte vaccinering i några absoluta termer. Att riskgrupper och utvalda yrkesgrupper, exempelvis inom sjukvården, ska vaccineras är en självklarhet. Att vissa företag, inte minst småföretag, på eget initiativ vill vidta förebyggande åtgärder är begripligt. Enskilda individer kan av olika skäl vilja vaccinera sig just i år och mot just denna influensa för att slippa obehag när nu risken att drabbas är större än andra säsonger. Framtagandet av och forskningen kring vaccin är viktigt inte bara för framtiden, utan även på kort sikt.

Den besvärligare frågan gäller massvaccinering av i princip alla medborgare. De motargument som forskare framför mot en alltför omfattande vaccineringskampanj handlar om att eventuella biverkningar, som kan vara allvarligare än influensan själv, inte hinner testas ordentligt i tid. Risken för resistens ökar i takt med paniken, om inte bara vaccinering utan också andra läkemedel sätts in hämningslöst, samtidigt som normala förebyggande åtgärder som hygien och kost glöms bort.

Nyttan av massvaccineringen måste ställas mot andra insatser för hälsa, medicinsk säkerhet och samhällsproduktion som samma pengar skulle möjliggöra.

Den långsiktiga effekten av vaccineringen har också ifrågasatts. Varje år bjuder nya undergångsscenarier. Kan vi skydda oss mot alla, vilka ska vi frukta mest? Ska vi massvaccinera varje år?

Till slut imploderar en sådan skräckslagen stämning tillsammans med ekonomin och när det verkligt allvarliga läget inträffar och en pandemi går från att vara ett kvantitativt problem till att bli ett akut medicinskt hot, är vi avtrubbade. Ropen om att vargen kommer har varit så många och slukat sådana väldiga resurser att ingen längre lyssnar.

De argumenten bemöts å andra sidan med påpekandet att det den här gången handlar om en ovanlig pandemi, inte en vanlig influensasäsong, och att ett tillfälle av massvaccinering för att mildra konsekvenserna för produktion och tillväxt därför är ekonomiskt rationellt för samhället.

Och så står man där, med kloka argument från experter på bägge sidor. Är svininfluensan ett undantagsfall som kräver speciella åtgärder, eftersom pandemiers kraft att lamslå ett samhälle aldrig får underskattas, eller en trots allt hanterbar influensavåg av ett slag som vi kommer att få vänja oss vid, eftersom sådant hör till livet, och som vi inte bör överreagera på? Hur ska man tänka när erbjudandet om vaccination kommer?

Kanske är det så till slut, att de flesta av oss, som inte tillhör riskgrupperna eller de speciella yrkesgrupper där vaccinering är det enda rimliga, har att fatta ett individuellt beslut. Så blir frågan om vaccinering mot svininfluensan nästan existensiell. Den har med vår syn på livets och människans villkor att göra, och den kommer, tror jag, att ställas ofta framöver. Vad är vi mest rädda för: årets influensa eller årets hysteri? Det är en rysligt svår avvägning. I slutändan finns det ingen som med allsmäktig trovärdighet och sanning kan göra den åt oss.

Vi måste, och det är nog bäst så, bestämma själva.