Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite friare till formen och med några korta ögonkast på historien lite om den svåra konsten att tolka en valseger, något Barack Obama nu kämpar med:

————————————–

Den svåra konsten att tolka en valtriumf rätt

Att tolka ett valseger på rätt sätt kan vara lika viktigt – och lika svårt – som att vinna ett val.
Frestelsen att, med jublet och talkörerna från valvakan ringande i öronen, övertolka väljarnas besked, läsa in för mycket i några få procentenheter, kan föra politiska ledare på irrvägar.
Men även de som i triumfens ögonblick blir för ödmjuka, försiktiga och räddhågsna – nästan uppträder som om de egentligen inte vunnit valet överhuvudtaget – kan lätt bli offer för en brölande, bitter och revanschsugen oppositions försök att lamslå de nya makthavarna.

(När Barack Obama nu står inför sin djupaste kris hittills blir det uppenbart att han inte är säker på vilket förändringsmandat han och det demokratiska partiet fått av de amerikanska väljarna.
Var förslagen till sjukvårdspolitiska reformer ett viktigt skäl till hans valseger? Eller var det något väljarna ogillade men inte lade särskilt stor vikt vid när de, av andra skäl, röstade på Obama?
När han satte hårt mot hårt och – på mycket goda grunder i sak – satsade all prestige på en sjukvårdsreform: hade Obama då tolkat valresultatet rätt, eller hade han läst in saker i det som inte finns där?
Genom frenetisk kritik, delvis vulgär, och skrikiga attacker på offentliga möten, har republikanerna sökt förmedla en bild av Obama som helt ur takt med väljarna. Och Obama har plötsligt tappat greppet om dagordningen, pressats till eftergifter.
De närmaste månaderna avslöjar vems tolkning av valresultatet som är rätt. Har Obama övertolkat sitt mandat, och det kan vara så, lär det få negativa återverkningar för resten av mandatperioden. Har han läst av stämningarna rätt, blir det en historisk framgång.)

De politiker och partier som lyckats bli framgångsrika och effektiva över längre tid har ofta haft både en försiktigt finstämd och en burdust osentimental känsla för hur ett valresultat ska tolkas – och hur det absolut inte ska tolkas.

(Socialdemokratins historia i Sverige har alltid varit lätt präglad av den motsättningen mellan realistiska, jordnära partiledningar, även i kommunerna, och frasradikala partifalanger i synen på vad som grundlagt socialdemokratiska valsegrar. När en intern socialistisk vänsterfalang kanske trott att väljarna gjort tummen upp för radikala samhällsexperiment har pragmatiska socialdemokratiska partiledningar för det mesta insett att en sådan uttolkning av resultatet skulle garantera en förlust vid nästa val.
Socialdemokratins ledning i Sverige var under sina glansdagar kanske rentav bäst i Europa på att tolka valresultat. Mona Sahlin ger tyvärr inget intryck av att vilja knyta an till den traditionen.)

Vilket budskap under valrörelsen utlöste den där sista, lilla, avgörande förskjutningen av opinionen till den ena eller andra sidans fördel? Vad gav väljarna klartecken för, vad sade de bestämt nej till?

(Det är också med den balansgången som alliansregeringen haft att brottas under mandatperioden. Relativt skickligt har man på flertalet områden, några sorgebarn undantagna, förmått att analysera sin egen valseger, utan att skynda fram bortom vad väljarna accepterade 2006 eller bli alltför passiva på områden där väljarna faktiskt bett om genomgripande förändringar.
Faran inför nästa val är dock att man förväxlar 2010 med 2006 och söker exakt samma mandat en gång till. Då glömmer man att varje nytt val kräver fräscha idéer, tydliga ställningstaganden i tidigare obesvarade frågor och en uppdaterad, självkritisk verklighetsbild. Vad som blir konsekvensen om man försummar ett sådant framåtblickande idéarbete bortom tidigare vinnarrecept kan Göran Persson upplysa om.)

Politiker utan genomtänkt uppfattning om vilket mandat, vilket konkret uppdrag, medborgarna egentligen tilldelat dem, får svårt att regera effektivt.

(De icke-socialistiska regeringarna i Sverige på 1970- och början av 1980-talet framstår, åtminstone i historieböckerna, som väldigt osäkra om vad de egentligen fått för mandat efter alla år i opposition.
François Mitterrand var visserligen en begåvad och tänkande politiker, utan tvekan, men hans första, och i efterhand kritiserade, mandatperiod som fransk president i början av 1980-talet visar hur oerfarna socialisterna i Frankrike var när det gällde att långsiktigt analysera en seger i ett presidentval efter decennier av nederlag.)

Partiaktivister inom det vinnande lägret vill gärna tro att det är de radikalaste, mest ideologiska budskapen som äntligen gått hem – det där som de kämpat för under alla år. Sällan är det sant. Om en partiledare ibland ser märkligt reserverad ut trots att röstsammanräkningen bara bjuder goda nyheter, kan det bero på insikten om att jublande anhängare övertolkar triumfens räckvidd.
Men ibland kan också en politisk ledare i oklara, svårtolkade lägen se ett tydlig mandat, ett historiskt tillfälle, som lite molokna partikamrater i första skedet missat.

(Som när annars ibland vankelmodige och tvehågsne Willy Brandt 1969 direkt på valkvällen insåg att tiden var mogen för en socialliberal koalition mellan SPD och FDP och med glöd drev igenom den trots motstånd inom högsta partitoppen.)

De som, på olika sätt, har en snabb och felfri fingertoppskänsla för valresultat blir svårslagna i åratal.

(Som genrens mästare Tony Blair, när Nya Labour kom till makten i Storbritannien 1997 eller föregångaren Margaret Thatcher efter de konservativas seger 1979 .)

Barack Obamas presidentskap står inför en avgörande höst.

 

Etiketter: ,

2 kommentarer

  1. Det fria ordet hyllas

    Lisbet, jag håller med dig men vågar knappt skriva det, för om G i bloggen intill får syn på våra kommentarer så blir hon så väldigt illa berörd. Det verkar som om kommentarerna från oss läsare förväntas bestå av enbart beröm. För vissa personer är ‘ALLT LJUS PÅ MIG’ en märklig drog. Andra nöjer sig med att vara som dem är.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>