Unken rättsuppfattning i våldtäktsdebatt

Min lördagskrönika den här veckan handlar om de senaste dagarnas våldtäktsdebatt:

——————————————–

Unken rättsuppfattning i våldtäktsdebatt

Det har under veckan från en del håll hävdats att debatten kring kammaråklagaren Rolf Hillegrens kontroversiella uttalanden om vad som är våldtäkt och inte spårat ut; att en pöbelstorm uppstått som vill förvägra en åklagare hans yttrandefrihet.
 

Ser man till det som skrivits i tidningar och på politiska bloggar, och sagts i radio och tv, är det påståendet trams.

Debatten har stundom varit beklämmande. Men inte av det skälet. Det som varit beklämmande är att en del ledande debattörer, företrädesvis inom den konservativa sfären, faktiskt inte förmått se att Hillegrens stenåldersaktiga syn på vad män har rätt att göra mot kvinnor inte bara är illa i sig, utan därtill direkt diskvalificerar honom för uppgiften att som åklagare handlägga sexualbrott.
Att Hillegren ges andra arbetsuppgifter av sin chef vid City åklagarkammare i Stockholm, är rätt inte därför att han har yttrat en kontroversiell åsikt vilken som helst, utan därför att hans uttalanden avslöjar en uppenbar inkompetens i och olämplighet för den egna yrkesrollen.

Två uttalanden av Hillegren har väckt reaktioner. Som kommentar till två kontroversiella friande våldtäktsdomar i Högsta domstolen sade han i förra veckan:

”När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse.”

I ett försök att försvara sig mot den skarpa kritiken för liknelsen med ordningsförseelser skrev han några dagar senare i SvD:

”Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker.”

Här handlar det inte – som en del patetiska försök att ärerädda kammaråklagarens grymtande gjort gällande – om juridiska spetsfundigheter och intressanta nyanser. Här handlar det om ett renodlat ställningstagande för rätten att ha samlag mot någons uttryckliga vilja utan att rättssamhället överhuvudtaget ska ha med saken att göra. Då har en gräns passerats, bortom vilken det måste finnas vissa konsekvenser.

Rolf Hillegren är givetvis i sin fulla rätt att företräda sina åsikter i offentligheten och kräva att mäns överordnade ställning över kvinnor ska vara vägledande för rättssamhällets syn på våldtäkter. Men i rollen som handläggare av just sexualbrott kan han inte rimligen få fortsätta. Det har med professionell trovärdighet och lämplighet, inte yttrandefrihet, att göra.
 

Frågor om juridisk beviskraft, brottsrubriceringar och straffskalor på det här området hör, som även några av Hillegrens skarpaste kritiker påpekat, till de mest sammansatta och svåra som finns. De ställer utredare och domstolar inför stora utmaningar. De misstänkta brottens karaktär skapar oundvikligen juridiskt snåriga situationer. Det lär ingen kunna förneka, och är ett av de starkaste argumenten för att ytterligare resurser och prioriteringar bör läggas ned på att göra utredningar av sådana fall så effektiva, gedigna och rättssäkra som möjligt.
 

Debatten om behovet av en eventuell samtyckesparagraf har också visat att det utifrån samma grundvärderingar går att komma till ganska olika slutsatser om exakt hur lagstiftningen ska se ut. Kring allt detta förs och ska föras en kvalificerad, illusionslös och öppen debatt.

Men för att något vettigt ska komma ur den måste debatten föras inom ramarna för vissa grundläggande principer: att sexuella övergrepp mot någons uttryckliga vilja är ett allvarligt brott, inte en etikettfråga eller ordningsförseelse, och att kvinnor inte är mindre värda än män. Om vi inte ens är överens om det lär det dröja innan samhället hinner framåt. Om vi hela tiden ska behöva lotsa enskilda ärkereaktionärer upp från stenåldern in i 2000-talet innan vi går vidare med brådskande debatter på en mer seriös nivå blir situationen ohållbar.
Och om våldtagna kvinnor riskerar att behöva lämna sin anmälan till en åklagare som offentligt uttalat sig om just våldtäkter i stil med Hillegren är vi långt från ett rättssäkert förfarande.

Mot bakgrund av den kritik som länge funnits mot hur illa rättssystemet och polisen ibland bemöter våldtäktsoffer och utreder våldtäktsfall är Hillegrens uttalanden överhuvudtaget en påminnelse om att det pågående arbetet inom rättsystemet med att komma till rätta med sådana attityder måste fullföljas.
Hillegren är i sitt extrema synsätt knappast längre representativ för mer än en mindre klick bakåtsträvare inom rättssystemet – men hans uttalanden vittnar om vilka forntidsattityder som våldtagna kvinnor fortfarande riskerar att möta från enskilda myndighetsrepresentanter, även på höga nivåer.

Misstanken som åter luftas att åsikter liknande Hillegrens funnits med som delförklaringar till kontroversiella våldtäktsdomar de senaste åren är oundviklig. Redan det visar hur ifrågasatt rättssamhällets trovärdighet är på den här punkten.
Den största vreden över Hillegrens uttalanden borde därför rimligen finnas bland de av landets poliser och åklagare som dagligen i sina gärningar försöker visa att de fördomar som finns mot respektive kår på det här området allt mer saknar berättigande.

Men det finns också en vidare politisk aspekt på den senaste veckans turbulens, om man i bedömningen av den debatt som förts även tar en titt på en del som förekommit i så kallade, och vanligtvis anonyma, nätkommentarer. Antifeminismen i Sverige är i dag så upphetsad, obalanserad, historielös och paranoid att den inte förmår upptäcka en unken människosyn ens när den upprepar sig gång på gång i det offentliga samtalet. Det är värt att minnas när den lite småvulgära propagandan mot feminism och genusstudier från högerhåll breder ut sig.

För dem som inte anser att det fortfarande finns djupgående maktstrukturer i det svenska samhället som missgynnar kvinnor borde den gångna veckans debatt ha varit en väckarklocka. En ökad genusmedvetenhet har visserligen gjort att det går åt rätt håll på de flesta område. Gamla förtryckande mekanismer arbetas bort steg för steg, kunskaper och insikter om könsroller och maktstrukturer fördjupas – det har den gångna veckan också visat. Men de som arbetar för att vrida klockan tillbaka har inte gett upp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>