Landsorten bör utmana storstäderna i nytänkande

Min lördagskrönika den här veckan handlar om bilden som växer fram av en politisk opinionsklyfta mellan storstadsregionerna och landsorten, plus en liten historisk parantes om Hjalmar Branting som utgångspunkt för påståendet att det svider i socialdemokratins innersta när stockholmarna vänder partiet ryggen.
Jag vet inte om formen för krönikan blev helt lyckad, men här är den i alla fall:
 
———————————————
 
Utmana storstäderna i nytänkande
 
Nästa års valrörelse kommer att handla mycket om storstadsregionerna. Inget parti med ambitioner att spela en nationell roll har råd att framstå som fientligt inställt till landets växande urbana centrum. Det är i Stockholm, Göteborg och Malmö med omnejder som etablerade partier kan triumfera eller kapsejsa så att det märks. Risken finns att allt annat – resultat i landsbygdskommuner – noteras som kuriositeter i riksrapporteringen.
 
…tro inte att socialdemokratins ledning tar så lätt på vad nollåttorna tycker och tänker. Det svider i socialdemokratins innersta när stockholmarna i val och opinionsmätningar vänder partiet ryggen som något i allt högre grad ointressant och mossigt. Tro inget annat än att förluster i Stockholm plågar den högsta partiledningen långt mer än framgångar i exempelvis norrlands inland glädjer den. Det har inte enbart med enkel valmatematik att göra. Huvudstaden och dess politiska liv har alltid spelat en mycket viktig roll för socialdemokraterna…
 
Tidigare i år berättade tidningen Riksdag & Departement att de tre storstadslänen enligt Valmyndighetens preliminära prognos vid nästa val för första gången får en majoritet av riksdagsmandaten. Det blir konsekvensen om Västernorrland, Värmland och Jämtland tappar var sitt fast mandat och dessa sedan tillfaller Stockholms län, Västra Götaland och Skåne.
Ett sådant parlamentariskt epokskifte är en ofrånkomlig följd av en samhällsutveckling där det urbana håller på att ta över som allenarådande politisk norm och referenspunkt i riksdebatten, medan landsbygden marginaliseras och i bästa fall tolereras, utan att tas på särskilt stort allvar.
 
…när socialdemokratin första gången upphöjde sin stämma i Sveriges riksdag skedde det från Stockholmsbänken, och i viss mån på ett liberalt mandat. 1896 valdes Hjalmar Branting, som första socialdemokrat in i riksdagen efter en valrörelse i Stockholm som av Leif Kihlberg betecknats som den “livligaste och över hela landet mest uppmärksammade sedan stora tullstridens dagar”… 
 
Norrland, med den starka ställning som konservativa, förändringsskygga socialistiska krafter har här i kontrast till storstädernas mer liberala stämningar, utmålas allt oftare som en motsvarighet till republikanernas sista fästen på den konservativt dominerade landsorten i USA. Det är inte bra för Norrland.
Även framträdande socialdemokratiska debattörer drog sådana paralleller efter förra höstens amerikanska presidentval. S-bloggaren Magnus Ljungkvist skrev exempelvis: 
“I den glesbefolkade landsbygden frodas konservatismen. I storstadsområdena söker man det nya. Där längtar man efter den förändring som genomsyrat Obamas kampanj. Skillnaden mellan landsbygd och urbaniserade områden finns också i den svenska politiken. (…) Det blåa stråk som följer E4:an genom Sverige är också de mest urbaniserade tillväxtområdena. Det är här som Alliansens förändringsretorik fann fäste. Socialdemokraterna bygger sin väljarbas i glesbefolkade områden där förändringsbenägenheten är mindre och det finns en stark konservativ strömning.” 
 
…eftersom socialdemokraterna inte hade några utsikter att lyckas med en egen lista fick Branting, som vid flera val tidigare, trots annan partitillhörighet kandidera på en liberal lista. Med 822 röster valdes han där in i riksdagen som fjärde namn i femte kretsen (Maria och Västra Kungsholmen)…
 
Bilden är, som vi vet, förenklad och orättvis mot Norrland, som är långt mer mångbottnat och långt mer politiskt spännande än den socialdemokratiska retoriken här kan ge sken av. Men visst fångar den också ett övergripande mönster som går att utläsa i valresultaten.
 
…Nils-Olof Franzén gör i sin Branting-biografi det rimliga antagandet att eftersom så få av kroppsarbetarna hade rösträtt “vågar man förmoda att många av de 822 var liberalt sinnade småborgare eller intellektuella”…
 
I sommarens Europaparlamentsval blev socialdemokraterna bara fjärde största parti i Stockholms stad. I den senaste opinionsmätningen får partiet runt 20 procent i huvudstaden. Nervositeten är stor bland socialdemokratiska kommunpolitiker i Stockholm att det egna partiet därför ska gå till val på en utpräglad vänsterpolitik, som tilltalar partiets kärntrupper i Norrlandskommunerna, men gör att partiets utsikter att vinna ökat stöd i Stockholm blir obefintliga.
För en vecka sedan gjorde fyra av de nervösa ett uppmärksammat utspel på DN-debatt där de bland annat krävde att arbetsförmedlingen ska avskaffas, att det ska bli lättare för fler att bo i eget hus eller bostadsrätt, att valfriheten på skolområdet ska värnas och att LAS bör göras omi grunden. Jämför det med hur Västerbottens socialdemokrater brukar låta.
 
…men basen utanför de röstberättigade var långt bredare. I sitt sirliga hyllningsporträtt av Branting i två band beskriver Zäta Höglund scenen när valresultatet blev känt: “När namnet Branting lyste fram från Dagens Nyheters transparent skallade detta namn som ett fältrop genom den tusenhövdade massan där nedanför och fortplantade sig från mun till mun, åtföljt av stormande hurrarop hela gatan ned”…
 
Sådana utspel får alltid mer traditionalistiska socialdemokrater att ifrågasätta de pragmatiska nytänkarnas egentliga partitillhörigheter och fräsa åt “stockholmare”. Det är svårt att föreställa sig hur Mona Sahlin ska kunna hålla samman sitt parti i en valkampanj som har något vettigt att säga om ett så centralt område som valfrihet och entreprenörskap inom välfärdssektorn när motsättningarna är så stora. Väljer hon att stöta sig med partikamraterna i Stockholm eller i Norrland?
 
…när urstockholmaren Branting på midsommarafton 1923, som åldrande och av alla läger uppburen statsman, höll ett vackert tal vid invigningen av Stockholms stadshus, lyste hans emotionella band till huvudstaden och dess speciella politiska betydelse igenom: “…men livskraften och framtidsförhoppningarna bero ytterst på att vi icke äro, vi medborgare i Stockholm, blott några hundra tusen tillfälligt sammanskakade sandkorn, utan fastmer alla inbördes förbundna med tusen band som hålla oss ihop och i vilkas nätverk livets safter strömma. (…) Vårt stadshus är symbolen för vår stad, som vi alla ägna vår särskilda kärlek inom ramen av det gemensamma fäderneslandet.” …
 
Det är ett rent internt och högst kuriöst socialdemokratiskt problem. Ett parti som rekommenderar en rikspolitik åt storstadsregionerna och en helt annan åt landsorten är på väg mot intellektuell bankrutt. Den spagaten är omöjlig. Tyvärr har socialdemokratins regionala splittring fått fler även i andra läger att sprida myten om att det finns dynamiska storstäder respektive sömniga landsortskommuner som inte kan lyftas av samma politik. Det är förstås nys. Är det bra här är det bra där, är det dåligt där är det dåligt här.
 
Norrland borde inte gilla, bör inte acceptera och får absolut inte ge stöd åt bilden av landsorten som en konservativ, bakåtblickande, socialdemokratisk bromskloss. Vi har långt bättre traditioner än så. Det finns inga skäl att låta storstadsregionerna ensamma göra anspråk på rollen som föregångare och nytänkare.

Etiketter: , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>