Fiskarkapellet och en magisk plats

Av , , Bli först att kommentera 1

Men ännu mer förtjust är jag nästan i kapellet vid Bjuröklubb och området nedanför ut mot havet.

Kapellet1

En magisk plats med en alldeles egen stämning, var vårt omdöme även detta år. Den går inte att förmedla med mobilkameran, men här är vägen ned mot vattnet:

Kapellet2

Bli först att kommentera
Etiketter:

Mäktiga Bjuröklubb

Av , , Bli först att kommentera 1

I helgen blev det en utflykt till mäktiga Bjuröklubb, ett favoritställe i Västerbotten. Utsikten uppifrån fyren slår det mesta, även om min mobil inte riktigt lyckas göra den rättvisa:

Bjuroklubb1

Man har egentligen ingen lust att vandra tillbaka ned igen, utan sitter gärna kvar och låter tankarna vandra istället.

BK2

Bli först att kommentera
Etiketter:

Vem kommer att tala för de mest utsatta 2010?

Av , , 1 kommentar 0

MIn lördagskrönika den här veckan:
 
Vem kommer att tala för de mest utsatta 2010?
 
Om ett samhälle med gott samvete kan se sig i spegeln eller inte beror på många faktorer. Men ett utslagsgivande krav på det samhälle som vill förtjäna beteckning gott måste alltid vara behandlingen av de allra mest utsatta. Solidariteten med de sårbaraste är både en förutsättning för och en bekräftelse av ett välmående, etiskt och utvecklat samhälle.
 
I Sverige pågår ett svårt missbruk av värdeord i verklighetsbeskrivningen. Skulle tidigare generationer – utslitna och prövade under mycket hårda liv på ett sätt som de flesta av oss i dag via vittnesmålen, statistiken och historieböckerna kan ana men kanske ändå inte fullt ut förstå – resa sig ur gravarna och höra vilka hysteriska överord som en del politiska aktörer använder för att utmåla dagens samhälle som ett lidandets mittpunkt, skulle de nog bli skitförbannade. Både moraliskt och språkligt, över överdrifterna och bristen på uppskattning av framstegen de lade grunden till.
 
Det finns många missförhållanden, mycket slit och hårda prövningar kvar även i 2000-talets Sverige. Men den politiska debatten når sällan fram till dem. Den kretsar istället ofta nästan hysteriskt kring vad som i ett större perspektiv är detaljer. Någon procentenhet i ett ersättningssystem, någon hundralapp i vaccineringsavgift, någon ojämnhet i en väg eller några ören i en skattesats kan blåsas upp till groteska proportioner, som gällde det liv och död.
 
Problemet är inte att sådana detaljer debatteras friskt. De är viktiga. De måste debatteras. Ibland kan de symbolisera samhällsutvecklingen. Ibland är de bara dåliga ursäkter för idélösa politiker att låtsas indignerade. Men irrelevanta är de inte. Problemet är i vilket tonfall och med vilka värdeord de debatteras.
För när nyhetsflödet till slut når fram till de verkligt lidande, och hysterikerna i debatten haft sitt party, då har värdeorden alltför ofta redan slarvats bort, tagit slut eller devalverats värdelösa.
Humaniteten och solidariteten med de allra mest utsatta, de allra längst ned, är en lika träffsäker indikator på hur utvecklat ett samhälle är som tillväxtsiffror, trygghetssystem och jobbstatistik, även om de alla ofta hänger ihop.
 
Till den mest utsatta gruppen i Sverige hör de hjälp- och asylsökande. Och till de mest utsatta av de utsatta hör de asylsökande barnen. I flykting- och asylpolitiken ställs värderingar på sin spets.
 
Den dåvarande socialdemokratiska regeringens kallsinniga behandling av och anklagande attityder mot de apatiska flyktingbarnen under förra mandatperioden hör till de skändligaste kapitlen i svensk politik under 90- och 00-talen. Har socialdemokraterna internt dragit några ordentliga och självkritiska slutsatser av det moraliska sammanbrottet inom partiets högsta ledning och riksdagsgrupp, är det i så fall inget man verkar vilja tala särskilt högt om.
 
När partiet i sina asylpolitiska utspel då och då lanserar nya förslag på det solkiga temat kommunarrest ligger misstanken nära att de överväganden som fick partiledningen att trots massivt motstånd i den offentliga debatten ändå misstänkligöra de apatiska flyktingbarnen fortfarande skvalpar om kring någonstans i partistrategernas analyser av vad som kan tänkas locka väljare i gränslandet mellan socialdemokratin och sverigedemokraterna.
 
I går rapporterade Ekot att antalet apatiska flyktingbarn nu på nytt växer, sannolikt som en följd av långa handläggningstider och hårdare asylpolitik.
Ett problem som minskade drastiskt i omfattning efter antagandet av den tillfälliga lag i vilken många av barnen garanterades uppehållstillstånd, tycks alltså vara på väg tillbaka.
 
Återstår att se om socialdemokraterna och moderaterna (som tillsammans, mot den övriga riksdagens vilja, röstade nej till amnesti för de apatiska flyktingbarnen 2005 och sedan bara motvilligt gick med på den tillfälliga lagen senare samma år) lärt av misstagen från förra mandatperioden. Nu är det moderaterna – som i dag otvetydigt rymmer starkare, liberala grupperingar internt i sådana här frågor än för bara några år sedan – som sitter i regeringsställning, medan socialdemokraterna, vars hållning är oklar, agerar från oppositionsbänkarna.
 
Reaktionerna på de nya rapporterna blir i viss mån ett test av om den breda rörelse som påskuppropet och fem av riksdagspartierna (kristdemokraterna, folkpartiet, miljöpartiet, centerpartiet och vänsterpartiet) formade kring kraven på allmän amnesti för de apatiska flyktingbarnen 2005 lämnat bestående spår efter sig.
Både folkpartiet och vänsterpartiet krävde redan i går ett förtydligande av de nuvarande skrivningarna i lagen så att den individuella bedömningen av flyktingbarnens asylskäl får en starkare betoning. Någonstans är det märkligt att det ska behövas; kanske borde problemet sökas någon annanstans än i själva lagtexten. Men om förtydliganden kan hjälpa under tiden vore de välkomna.
 
I veckan kom också ännu en uppmaning till fler kommuner att ta emot ensamkommande asylsökande barn. Och regelbundet berättas om nya fall av obegripliga, inhumana och destruktiva utvisningsfall.
 
Det finns många saker som skapar ett gott, liberalt samhälle. En human asyl- och flyktingpolitik hör till dem. Men helt positiva är inte tecknen inför 2010.
 
Inom oppositionen har både vänsterpartiet och miljöpartiet varit hyfsat pålitliga och principfasta inom det här området. Men som det största oppositionspartiet, med en närhistoria av inhuman flyktingpolitik i regeringsställning, är det socialdemokraterna som präglar de rödgröna. Och vad Mona Sahlin vill i integrations- och asylpolitiken är minst sagt en obesvarad fråga. Signalerna är blandade.
 
Alliansen har i regeringsställning gjort en del bra saker – öppningen för arbetskraftsinvandring hör till de allra bästa. Men i övrigt är bilden mindre smickrande. Precis som med socialdemokraterna är det svårt att veta vad alliansen egentligen vill. Bakslagen har varit flera: skärpta regler för anhöriginvandring, trög hantering av frågan om vård för papperslösa och ett antal interna arbetsgrupper som likt S lämnat misstänkliggörande, oliberala, inskränkande krav på området integration och asylpolitik.
 
Retoriken har varit reserverad. Det är som om alliansen inte vågar driva den solidariska, öppna, liberala linje man har ansatser till och borde stå fullt ut för.
 
I värsta fall kommer socialdemokraterna och allianspartierna att i nästa valrörelse ängsligt lurpassa på varandra, sneglandes på sverigedemokraterna, och i något slags förebyggande syfte välja en grumlig, restriktiv istället för en tydligt liberal hållning i asyldebatten. Det vore sorgligt. Både allianspartierna och socialdemokraterna har bättre traditioner att knyta an till.
Men skulle det sker blir det upp till enskilda personvalskampanjer inom båda lägren att bryta det mönstret, och upp till väljarna att belöna de kandidater som satsar på liberal solidaritet.

1 kommentar
Etiketter: ,

Socialdemokrater och Timbro låter dogmer förenkla världen

Av , , Bli först att kommentera 0

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite kring det socialdemokratiska utspelet om vinstförbud och Timbros utspel i går om att kultur och fritid står i vägen för välfärd:

———————————————-

Socialdemokrater och Timbro låter dogmer förenkla världen

Det är underhållande och bra med kontraster i debatten. Men det betyder inte att de mest kontrastskapande utspelen alltid har något intressant att komma med.

Till dogmer förklätt svammel på ena sidan kan kontrastera starkt mot till helt andra dogmer förklätt svammel på andra sidan. Men utöver att dogmatismen i sig förenar kombattanterna, är det hela inte nödvändigtvis mer tankeväckande än så.

Fenomenet går just nu att studera både hos socialdemokratin och den nyliberala tankesmedjan Timbro.

I det ena ideologiska diket står bakåtsträvande socialdemokrater och hetsar, synnerligen obalanserat, mot medborgarnas valfrihet och privata aktörer inom välfärdssektorn.

Vinstförbund är fältropet, som dock bara fått hälften av de röda fanorna att vaja.

Socialistiskt sinnade partimegafoner som gillar samarbete med vänsterpartiet myser över hetsen och griper till argument av den sammansättning som normalt erbjuds i ett dike.

Pragmatiska, mer sansade och vågar man dessutom påstå i tjänstesektorn mer bevandrade socialdemokrater, däremot har i en rad inlägg plockat de dogmatiska partikamraternas argument sönder och samman.

Det blåser alltså upp till en intern ideologisk debatt inom socialdemokratin. Någon valrörelse lär de inte kunna bedriva innan den är förd på djupet. Förr eller senare kommer Mona Sahlin att tvingas ta ställning till vilken socialdemokrati hon vill företräda:

Den som vill inskränka valfriheten, tvångslagstifta mot privata entreprenörer och föra samhällsutvecklingen decennier tillbaka i tiden på det för välfärden, tillväxten och jobben så viktiga tjänstesektorområdet.

Eller den som vill utveckla moderna, framåtsyftande socialdemokratiska idéer av det slag Mona Sahlin ställde i utsikt när hon tillträdde som partiledare, men aldrig fått internt klartecken för.

I det andra ideologiska diket står så Timbro och sätter samman utspel av ungefär samma kvalitet som s-bakåtsträvarnas. I går fumlade man på DN-debatt med nybörjarboxen för trollkarlar i ett försök att visa hur kommunerna kan spara utan att dra ned på välfärd. Att få den kaninen ur hatten kräver dock en hel del bortblandade kort och att trollstaven, hokus pokus, förvandlas till statlig pekpinne.

Förvisso har Timbro viktiga poänger vad gäller horribla kommunala prioriteringar i enskilda fall, varningen för automatiserade rop på «mer pengar till kommunerna« och en släpphänt syn på skattemedel som något som faller från himlen, snarare än hämtas från medborgarnas plånböcker.

Men det tar inte Timbro lång stund att avslöja vad deras egentliga, långtgående, avsikter bakom utspelet är: att helt frånkänna området kultur och fritid politiskt existensberättigande. För det är genom att radikalt stryka bort kultur och fritid som Timbro «räddar välfärden«.

Man blandar ihop investeringar med driftskostnader och landar sedan i tvångslagstiftning där kultur- och fritidsnämnder helt ska förbjudas, eller åtminstone avskaffas i kommuner som får extra statsbidrag.

Det speglar en snäv, steril samhälls- och människosyn, som man på flera sätt delar med socialisterna på andra kanten. Och även Timbro fastnar, hoppsan, genom bortviftandet av det kommunala självstyret, i ett centraliserat överhetstänkande.

Både socialdemokraterna och Timbro väljer att låta dogmer förenkla världen.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

En kväll i Tavelsjö med folkrörelseminnen

Av , , Bli först att kommentera 0

I går kväll blev det en utflykt till Tavelsjö och en liten, idyllisk strand som visade sig ligga vid ett sommarhem, eller en kursgård, tillhörande IOGT-NTO.

Perfekt väder och fridfull stämning i den sakta nedåtgående solen:

Tavelsjo

 

Sådana gamla kursgårdar med symboler från folkrörelsernas glansdagar har en speciell atmosfär:

Symbol

 

Och bloggaren själv lät sig fotograferas framför kursgården:

Kursgard

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Dags att låta vinnarna ta rubbet?

Av , , Bli först att kommentera 0

I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite på frågan om hur svensk demokrati kan vitaliseras och frågan om det proportionella valsystemet vs majoritetsval i enmansvalkretsar:

————————————————

Är det dags att låta vinnarna ta rubbet?

 

Är det dags att låta vinnarna ta rubbet? Är majoritetsval i enmansvalkretsar, med antalet partier reducerat till två, kanske tre, vägen till vitalare demokrati i Sverige?
Argumenten för är uppenbara: de valda ledamöterna får med majoritetsval ett långt tydligare mandat från väljarna i den egna regionen och en större självständig i de beslutande församlingarna. Partipiskornas makt minskar. Kandidater tvingas också att bekänna personlig färg gentemot medborgarna på ett annat sätt än i dag.
Så skulle majoritetsval bidra till en klar, lättfattlig valrörelsedramaturgi. Är det räddningen? Jag svarar ändå nej, men utan utropstecken. För behovet av något slags förändring låter sig inte förnekas.

Den gamla, svenska modellen av parti- och folkrörelsebaserad demokrati i kombination med ett proportionellt valsystem börjar se lite småhalt ut. En veterinär skulle kanske inte tvångsstryka, men säkert be om en extra provstart.
Anonyma ledamöter utan rejäla mandat i de beslutande församlingarna. Medlemsfattiga och toppstyrda partier som blir allt svårare att sätta ideologiska etiketter på. Ifrågasatta, avfolkade ungdomsförbund. Lokala frågor i ständig skugga av de nationella under valåren. Hur blev det så här?

Inte för att det är något fel på modellen i sig, varken principiellt eller praktiskt. Tvärtom, i sin glans dagar fungerade den förträffligt. Folkrörelsernas betydelse för det moderna Sverige kan inte överskattas. Och det proportionella systemet säkerställde en nyansrikedom i partilandskapet som ett majoritetsvalsystem aldrig hade klarat.

Farhågorna om svaga regeringar som fanns från den demokratiska sidan, alltså från liberalt och socialdemokratiska håll, mot ett proportionellt valsystem när rösträttsstriden stod som hårdast under 1900-talets inledande decennium, visade sig snart ha varit överdrivna. En liberal, frisinnad vågmästare som underskattade C.G. Ekman, Sveriges förste statsminister med arbetarbakgrund, ledde ganska effektiva regeringar under sent 20- och tidigt 30-tal trots rekordsvajigt riksdagsunderlag. Till och med det gick. Fördelarna med det proportionella valsystemet var, i en folkrörelsedominerad demokrati, större än nackdelarna.

Fortfarande tål modellen en internationell jämförelse. Sveriges problem är ju inte unika. Inte ens den lilla exklusivitetsstämpeln kan vi sprätta med. Många länder brottas med liknande dilemman.
Problemet med även den svenska folkrörelsemodellen är att den lever på ett gammalt, ihopsparat förtroendekapital som nu i allt högre grad börjat användas till den ”löpande driften”. En parti- och folkrörelsebaserad demokrati förutsätter just partier och folkrörelser med en viss förankring bland medborgarna. Men i dag söker partierna sin legitimitet i historieböckerna, och dess medlemmar, värda erkänsla, är för få för att på sikt orka bära upp organisationsformerna.

Det betyder inte automatiskt att den gamla modellen måste ersättas av något fundamentalt annorlunda för att demokratin ska kunna hållas levande. Men det betyder att om inte förändringar äger rum som erkänner att en del av det gamla spelat ut sin roll, så hotas på sikt även demokratin.

Ett sätt att knyta an till argumenten för majoritetsval, men ändå ge både det proportionella systemet och partierna en ärlig chans att visa vad de duger till på 2000-talet, vore att införa skilda valdagar och ett renodlat personval.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Gammlia, eller ”a pig will look you in the eye…”

Av , , Bli först att kommentera 1

Gammlia är ett trevligt andningshål på sommaren, i synnerhet tillsammans med barn. Några bilder från sommarens olika djur.

Det ädlaste av alla djur först, en av hästarna:

Hast

 

Kvigorna hade ingen lust att stå upp bara för att vi ville ta en bild:

Kor

 

Och så djuren som alltid får mig att minnas något som Winston Churchill lär ha sagt: "Always remember, a cat looks down on man, a dog looks up to man, but a pig will look you in the eye and se his equal."

Grisar

Bli först att kommentera
Etiketter:

Vallhundstävling i Lövånger

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag blir lätt nervös vid sportevenemang, även när jag bara följer dem på tv eller via radio. Inför stora travlopp, när startbilen rullar, eller några game in i en Grand slam-final i tennis bultar hjärtat hårt, i synnerhet om jag håller på någon lite extra. För att inte tala om hockeysändningarna på radiosporten när jag kvällsvandrade runt i lägenheten under studieåren.

Men i helgen nådde min nervositet i sådana sammanhang nya nivåer när vi var på vallhundstävling utanför Lövånger och såg föräldrarnas border collies Frodo och Qoss tävla.

Det är en rolig sport om man har en liten aning om regler och poängsystem och gillar samspelet mellan hund och människa, med mycket psykologi och en viktig estetisk dimension där bedömningsmomentet kommer in i bilden.

Vallhundssporten är en liten folkrörelse med tävlingar runt om i landet vår, sommar och höst. Här nedan en bild på "publikplatserna". Tvyärr var jag så nervös under "våra" hundars insats att jag inte fick till några bra bilder alls under deras vallning.

Vallhundstavling

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Liberala lantisar lyfte Sverige

Av , , Bli först att kommentera 2

Min lördagskrönika den här veckan knyter an till en ny läsvärd, liten skrift av Martin Ådahl, chef för tankesmedjan Fores, "Den svenska landsbygdsliberalismens betydelse."

När jag läste den påmindes jag också av några rader som Vilhelm Moberg skrev i "Berättelser om min levnad":

”Bonden är den siste individualisten. Han nöter inte bort sin särprägel genom ständig gnidning mot andra människor. I en genuin bondby skiljer sig den ena människan betydligt skarpare från den andra än i ett stadssamhälle.

Bönderna kan vara och är nästan alltid envetna och ensidiga. Och ensidigare än stadsbon är de utan tvivel. Dock – de kan vara löjliga eller tragiska, sympatiska eller frånstötande, de behåller alltid något iögonfallande individuellt.”

 
———————————————-
När liberala lantisar lyfte Sverige
 
Men först av allt, skriver Martin Ådahl, kom bondeliberalismen. I skriften – ”Den svenska landsbygdsliberalismens betydelse. En skrift om liberalismens rötter på landsbygden och betydelsen av detta för det moderna Sverige och dess politiska arv” söker Ådahl, chef för den gröna och liberala tankesmedjan Fores, påvisa att det var liberala bönder som lade grunden till Sveriges utveckling från ett av Europas fattigaste länder till ett av världens rikaste inom loppet av ett sekel.

Den övergripande bilden är välkänd, men alltid värd att påminna om: Sveriges även vid internationella jämförelser häpnadsväckande snabba avancemang från utbrett elände och djup fattigdom i mitten av 1800-talet till välståndsligornas världstopp ett sekel senare möjliggjordes av en rad frigörande liberala samhällsreformer.

Skråväsendet avskaffades. Näringsfriheten ökades. Korruptionen bekämpades hårdare. Lika arvsrätt för män och kvinnor infördes. Straffrätten humaniserades. Skiftesreformer genomfördes inom jordbruket. Regleringar avskaffades och tullar sänktes. Finanssystemet moderniserades. Investeringar i utbildning och infrastruktur gav snabb effekt

Reformvågen fullföljdes sedan av genomförd demokratisering och inledande socialliberala välfärsreformer under 1900-talets första decennier.

Först 1970-talets starkare socialistiska tendenser, med bland annat hämmande regleringar, höjda marginaleffekter i skattesystemet, försvagad äganderätt och en kontraproduktiv subventionsinriktad konjunkturpolitik bröt denna framgångssaga.
Under de senaste två decennierna har Sverige på nytt valt att med ett antal reformer för avreglering, valfrihet, företagande, pålitliga socialförsäkringssystem och ett viktigt EU-medlemskap börja knyta an till sina bättre, liberala, välfärdsskapande traditioner. Även om vissa områden fortfarande präglas av otidsenliga regelverk, har den historiska medvetenheten om vad som lade grunden till det svenska välståndet fått starkare fäste i debatten igen.

Och följer man framgångssagan till dess ideologiska ursprung hamnar man alltså nog så ofta i det som studerades, tänktes och krävdes ute i bondesocknarna.

”Ser man”, skriver Ådahl, ”på tillväxten i Sverige, inte över årtionden utan över århundraden, syns direkt att något händer i mitten på 1800-talet som har få motstycken i världshistorien. Ett av världens fattigaste länder blir ett av världens rikaste på bara hundra år. (…) Det var inte teknologin eller naturresurserna som gjorde att Sverige skiljde sig från andra länder i världen som hade tillgång till båda men vars ekonomi inte lyfte som Sverige. Det unika med Sverige var revolutionen i institutionerna. Ett land som i slutet av 1700-talet var protektionistiskt, reglerat och fullt med privilegier och titlar var i början av 1900-talet bland de främsta inom fri handel, fri näringsverksamhet, lika rättigheter och jämlikhet inför lagen.”
Ådahls speciella tes, med en träffsäker men säkert för många överraskande infallsvinkel, är att det var ”den svenska landsbygden – mer specifikt bönderna – som drev igenom denna liberalisering”.

Lantisarna som både liberalismens och tillväxtens vagga i Sverige, alltså. Det är inte hela sanningen, men en väsentlig, och i historieböckerna ganska förtigen, del av den. Under flera decennier var det landsbygdsliberalismen (en föregångare till det liberala frisinnet, senare så starkt företrätt i Västerbotten) som i praktisk politik drev på den genomgripande förändringsprocess som krävdes för att göra Sverige friare, rikare och mer välmående.

Ådahl nämner i sin genomgång bland annat Anders Chydenius, Anders Danielsson från Bondarp, Hans Jansson iBräcketorp (som sammanfattade sin livsgärning med ordet “framåt”), Nils Månsson och Per Sahlström.
Även Sverige hade typiska ”briljanta storstadsintellektuella liberaler”, skriver Ådahl, men det som gjorde liberalismen uthålligare och mer framgångsrik i Sverige än i andra länder under denna epok ”var tveklöst ledarrollen från dem som representerade folkmajoriteten på landsbygden”.
De knöt i sin tur an till en mycket gammal tradition av självägande, politiskt stolta, självmedvetna bönder runt om i Sverige. De självägande bönderna var redan långt tillbaka i tiden en politisk maktfaktor i ständig konflikt med, upprepade gånger i revolt mot, överhetens skatter, bud och andra pålagor. Den historiska manegen är alltid krattad när avgörande genombrott äger rum.

Även i senare faser av det moderna Sveriges framväxt, när de stora bataljerna i början av 1900-talet kring rösträtten, militarismen och de sociala reformerna äger rum, spelar bondepolitiker avgörande roller – inte alltid enade eller på samma sida, men tunga röster var helst de uppträder.
Det liberala frisinnet, så småningom med tyngdpunkten i folkpartiet, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, var i viktiga avseenden en fortsättning av 1800-talets landsbygdsliberalism. Centerpartiet har genom hela sin omväxlande historia brottats med liberalismen, och gått balansgång mellan frihetlighet och konservatism. Som bäst har det alltid varit när det bejakat, inte skrämts av, liberala idéströmningar.
Även mer liberala delar av miljöpartiet, med en tro på småskalighet och valfrihet och aversion mot central storskalighet, snuddar armbågarna vid en sådan ideologisk tradition.

Den historiska bakgrund som Martin Ådahl påminner om borde vara en inspirationskälla för politiska aktörer utanför storstäderna även i dag; en uppmaning att återta förlorad mark, att inte acceptera bilden av landsbygden som en eftersläntrare, rentav en bakåtsträvare när det gäller liberalt reformtänkande.

Det sägs ofta att det är tendenserna i Stockholm som visar vägen och avgör valen. Något ligger det förstås i ett sådant påstående. Men en utpräglad Stockholmsfixering vore olycklig.
För om den inrikespolitiska debatten i Sverige de kommande decennierna kommer att kretsa kring behovet av fler liberala reformer – på arbetsmarknaden till förmån för dem som hålls i utanförskap; inom näringspolitiken till förmån för småföretagen och ensamentreprenörerna; inom välfärdspolitiken till förmån för generella socialförsäkringar, valfrihet och privata alternativ; inom familjepolitiken till förmån för jämställdheten; inom integritetspolitiken till förmår för privatsfären; inom asylpolitiken till förmån för solidaritet, humanitet och så öppna gränser som möjligt; inom utbildningspolitiken för bildningsideal och kunskapsmål; inom miljöpolitiken till förmån för teknikutveckling och förnyelsebara energikällor – då är det på landsbygden som de kanske intressantaste debatterna kommer att föras.

Här kommer jämna val att vinnas och förloras, här kan opinionen bölja friast. För liberala lantisar saknas inte historiska inspirationskällor att knyta an till.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,