Abborrtjärn var utflyktsmålet i helgen. En…

Av , , 1 kommentar 1

Från mobilen

Abborrtjärn var utflyktsmålet i helgen. En tredje bild därifrån.

1 kommentar

I helgen blev det en utflykt inåt landet,…

Av , , Bli först att kommentera 0

Från mobilen

I helgen blev det en utflykt inåt landet, till bland annat den här vackra platsen. Någon som vet var kortet är taget?

Bli först att kommentera

Reinfeldt testade sin valstrategi i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 0

I en krönika på dagens ledarsida funderar jag lite vidare kring Fredrik Reinfeldts tal på universitetet i Umeå i går. (David Lloyd George-citatet är inom parantes sagt hämtat från Herbert Tingstens essä-bok "När Churchill grep makten" och så bjuder jag på en fotnot också som inte fick plats i papperstidningen):

—————————————————

Reinfeldt testade sin valstrategi i Umeå

Walesare – lär den brittiske liberalen David Lloyd George ha svarat en gång när han i underhuset 1940 uppmanades att tala högre så att han hördes bättre – talar lågt i början men brukar sedan höja rösten.

Hade inte Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt haft mikrofon och högtalarteknik till sin hjälp skulle samma uppmaning kunnat riktas till honom också: tala högre. Åtminstone i retoriskt avseende.

Liksom David Lloyd George, inga jämförelser i övrigt, behöver Reinfeldt en viss startsträcka.

Statsministern började gårdagens anförande på universitet lite som vore det en samhällsvetenskaplig föreläsning mitt under en hösttermin: Hej, trevligt att vara här, i dag ska vi tala om hur bolånekrisen uppstod i USA, fram med anteckningsblocken; typ.

Man spärrar inte upp ögonen direkt. Man kastar sig inte på mobilen för att ladda upp något klipp på YouTube. Men faktum är att Reinfeldts metodiska, pedagogiskt överskådliga steg-för-steg-beskrivning av finanskrisens tidiga förlopp var riktigt träffsäker. Även hans beskrivningar av psykologin bakom klimatförhandlingarna inför Köpenhamnmötet i december var intresseväckande.

I förra veckan var det miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand som höll ett tal på universitetet. Hon ägnade sig nästan uteslutande åt klimatfrågan, med samma blick fram mot toppmötet i Köpenhamn som Reinfeldt. Inte heller Wetterstrand lägger någon större vikt vid det teatrala och retoriska*, men har likt Reinfeldt en pedagogisk talang i sakliga genomgångar av stora, komplicerade förlopp.

En jämförelse mellan Reinfeldts och Wetterstrands framträdanden på universitetet ger några ledtrådar om kanske framför allt Reinfeldts strategi inför nästa års val:

Språkröret talade som nationell oppositionspolitiker i polemik mot den inhemska regeringen. Statsministern talade som EU:s ordförande lyft högt över inrikespolitikens vardag, som till en global publik, utan polemik.

Det kan tyckas orättvist att Reinfeldt nu får spela denna roll av ett slags europeisk talesman för höga klimatambitioner. Han vaknade för egen del sent till insikt. Långt in i förra valrörelsen förklarade han aningslöst och omodernt att miljöfrågan inte var någon prioritet för honom, som vore den ett område isolerat från övriga frågor om tillväxt, jobb, företagande och välfärd. Verkligheten tvingade honom att lära om fortare än kvickt. Fortfarande håller han sig egentligen till klimatpolitikens standardformulär för ledare som vill framstå som handlingskraftiga utan att riskera för mycket. Maria Wetterstrand har en poäng i att en hel del av det som regeringen skryter om i klimatpolitiken på global nivå kan hänföras till tidigare regeringar.

Å andra sidan har Fredrik Reinfeldt i alla fall visat förmågan att flytta fokus och sätta sig in i ett nytt, tidigare ignorerat område.

Det är en kvalitet som inte ska underskattas. Oppositionen har svårt att vinna poäng i klimatdebatten. Frågan uppfattas inte som partiskiljande. Reinfeldts personliga popularitet hos medborgarna har förstås mer med den ekonomiska krishanteringen och hans ledarstil att göra, än med trovärdighet i klimatfrågan. Men genom statsmannaframtoning och Sveriges ordförandeskap i EU försöker han neutralisera sina svagare områden – som miljö och hållbar utveckling – samtidigt som han söker behålla greppet om områden där han åtnjuter högt väljarförtroende – som arbetslinje och värnandet av kvaliteten i välfärdens kärna.

Gårdagens tal visade ganska bra hur Reinfeldt hoppas kunna styra dagordningen inför nästa års val för att inte bjuda oppositionen på några blottor. Hans strategi i klimatfrågan – att tona ned och dämpa debatten som vore alla redan överens – påminner inte så lite om den som nu gett den lågmälda föreläsartypen Angela Merkel en andra mandatperiod

Det blir inte helt lätt för oppositionen att hitta en motstrategi.

———————————————–

Fotnot: Det är inte helt sant. Wetterstrand skickade i början av sitt tal ut en Rubiks kub till publiken, som någon fick snurra till och vrida fel. Mot slutet av sitt anförande bad Wetterstrand att få kuben tillbaka. Sista tio minuterna trixade hon den sedan långsamt och metodiskt rätt medan hon fortsatte att tala flytande och utan avbrott som förut om miljöpartiets syn på klimatutmaningarna. När alla färgerna stämde och kuben var löst, avslutade hon sitt tal med några ord om att fatta rätt beslut för att allt ska bli bra till slut. Sannolikt lyssnade inte åhörarna lika koncentrerat på vad hon sade de där sista minuterna, när kuben fångade en del av uppmärksamheten; å andra sidan var det en lekfull demonstration av koncentrationsförmåga.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Snabbrecension av Reinfeldts tal

Av , , Bli först att kommentera 2

Snabbrecension av Fredrik Reinfeldts tal på universitetet:

Bäst: den pedagogiska genomgången av finanskrisens inledande förlopp och psykologin bakom de stundande globala klimatförhandlingarna i Köpenhamn.

Sämst: det svajiga, ologiska svaret på en fråga om kärnkraft och uranbrytning i Sverige Där hängde det inte ihop.

I övrigt: Statministern är ingen retoriskt generös talare som bjuder på one liners, varierat tonfall, gester, skämt och bländande metaforer. Han är en saklig, grundlig, lite småtorr föreläsare som litar på sin publik. Men hans lågmälda framträdande kräver också koncentration.

Det är nog, opinionsmätningar tyder ju också på det, en förtroendeskapande stil, men fungerar inte så mycket längre än ungefär de 40 minuter som hans talade varade i dag. Liknelserna mellan Reinfeldt och Angela Merkel när det gäller politisk framträdanden är inte helt missvisande. Statsministern har säkert inget emot dem.

Och så hade det varit intressant med något lite mer om inrikespolitiken också, när Reinfeldt nu ändå var här och höll ett längre offentlig anförande. Det han sade i dag var i det stora hela ganska okontroversiellt och allmängiltigt. Men statsministern vill förstås inte kliva av från rollen som kringresande, upphöjd statsman under EU-ordförandeskapet för att gå i polemik med den inrikespolitiska oppositionen i onödan.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Ett tyskt val med lärdomar för framtiden

Av , , Bli först att kommentera 0

 

 
Plockepinn-nervositeten fick konsekvenser.
 
Den övergripande trenden var otvetydig i dagens förbundsdagsval:
De två stora partier som suttit i en blocköverskridande regering de senaste fyra åren – kristdemokratiska CDU/CSU (sjunker något till strax under 34 procent, historiskt lågt) och socialdemokratiska SPD (störtar till kring 23 procent, historiskt katastrofalt) – har förlorat. 
De tre mindre oppositionspartierna, liberala FDP (lyfter till kring 14,5 procent), De gröna (upp till över 10 procent) och vänsterpartiet Die Linke (upp till kring 12 procent) har samtliga gått framåt och fått sina bästa resultat någonsin.
 
Samtidigt är de tyska väljarnas besked i regeringsfrågan också klart: kristdemokrater och liberaler får tillsammans en stabil majoritet av mandaten. De avgörande faktorerna bakom det lär diskuteras livligt. FDP blev visserligen störst av de tre mindre partierna, ett inte oviktigt skäl till att de tillsammans med kristdemokraterna nu bildar regering.
Men man kan utgå ifrån att det snarare var leda vid den blocköverskridande koalitionen, i kombination med rädslan för ett vänsterparti regering, än längtan till just en CDU/CSU-FDP-allians, som avgjorde för väljarmajoriteten.
 
Att dra slutsatser direkt efter ett val är alltid vanskligt. Och att dra paralleller mellan olika länder är ännu vanskligare. Men några närliggande slutsatser från det tyska valet med relevans inför det svenska valet nästa år kan vara på sin plats:
 
(1) Det alternativ som har den populäraste kandidaten till regeringschefsposten har en klar fördel i kampen om marginalväljare som vacklar direkt mellan de två största partierna.
 
(2) Socialdemokratiska mittenväljare har svårt för tanken på ett ekonomiskt extremt och utrikespolitiskt isolerat vänsterparti med grumligt förflutet i regeringen. (När spekulationerna tilltog sista veckorna att SPD i mitten av nästa mandatperiod kanske skulle lägga om kurs och samarbeta med Die Linke, skrämde det sannolikt en del.)
 
(3) Socialdemokratiska vänsterväljare, å andra sidan, har svårt för en partiledning som försöker övertyga mittenväljare och bestämt säger nej till ett formellt samarbete vänsterut. En del valde att stanna hemma.
 
(4) Ett regeringsbärande parti, i det här fallet CDU, med en aldrig så populär ledare kan inte slumra sig igenom en valrörelse, undvika alla kontroversiella frågor och ligga lågt när det hettar till, utan att riskera förluster.
 
(5) Vilket av de mindre partierna som lyckas bäst hos de ickesocialistiska, ickekonservativa, liberalgröna väljarna kan ha stor betydelse för utgången i ett på förhand jämnt val.
 
Det finns en hel del för både allianspartierna och för den rödgröna oppositionen i Sverige att grunna på efter dagens förbundsdagsval i Tyskland.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Brottsligheten kan bli stor valfråga 2010

Av , , Bli först att kommentera 2

Min lördagskrönika den här veckan gör ett försök att argumentera mot antingen-eller-debatter om brottslighet och brottsbekämpning och istället argumentera för ett både-och-perspektiv där sambanden mellan ett socialt, förebyggande arbete, en tuff brottsbekämpning och en rehabiliterande, humanistisk kriminalvård hålls levande:

————————————————-

Brottsligheten kan bli stor valfråga 2010

Huruvida man tycker att Tage Danielssons ”Släpp fångarne loss det är vår” är en djupt och varmt humanistisk film om hårdhänt kriminalpolitik eller en förljugen, hånfull spottloska i ansiktet på sargade brottsoffer – båda åsikterna finns som bekant – beror nog både på dagshumör och egna erfarenheter.

 

Jag fastnar personligen två gånger av tre för det humanistiska budskapet. Bara var tredje gång upplever jag dess extremt förenklade människosyn och lätt infantila samhällsanalys som outhärdlig. Men hur många inflytelserika våldsamma actionfilmer fallerar inte när det gäller nyanser och människosyn, fast utifrån helt andra utgångspunkter? Att fallera i ett försök till humanism är, tycker jag, värt mer respekt än att fallera i ett försök till gestaltad grymhet. Släpp fångarne loss var en film, inte en statlig utredning.

 

Men rättvist eller inte: bilden av en svensk kriminalpolitik alltför mycket byggd på en Släpp fångarne loss-filosofi, har satt sig hos många medborgare. Att de politiska partierna under senare år, med skiftande kvalitet och framgång, tävlat om att tala brott och straff är ingen slump. De har satt upp våta fingrar i samma luft och känt samma opinionsvindar.

 

Och vägen, det kan inte förnekas, från Frida och Harald till grovt kriminella, hänsynslöst agerande ligor av det slag som även sannolikt utförde veckans helikopterrån utanför Stockholm, är oändlig.

 

Den brutala verkligheten bakom organiserad brottslighet, hot, förföljelser och grova våldsdåd inbjuder inte till serenader på blomstenängen om alla människors goda vilja när naturen står grön.

 

När konsekvenser av anmälningar och vittnesmål uteblir; unga förövare dyker upp och hotar sina ännu yngre offer på nytt kort efter ett gripande; destruktiva gäng tillåts ta över och förpesta livet för människor i övergivna förorter och sedan ursäktas av aningslösa debattörer som aldrig själva bott där; straffsatser i våldsbrottsmål upplevs som rena skämten; maffiautpressare triumferar över enskilda, modiga näringsidkare som tvingas ge upp, flytta eller gå under jorden inför ögonen på ett till synes handfallet rättssamhälle; medborgargarden anses som en nödvändig sista åtgärd när rättsstaten pysslar med annat; och välorganiserade ligor kan driva gäck med polismakten och komma över hundratals miljoner genom ett glastak med hjälp av slägga och helikopter, då är det få som har lust citera Birger Sjöberg-visans refräng.

 

Dessvärre är det då även betydligt färre som överhuvudtaget har lust att tala om brottslighetens orsaker, förebyggande arbete och kriminalvård. Och då är vi illa ute.

 

Givetvis är det även så att olika grupperingar i debattens ytterkanter utnyttjat varandra som ömsesidiga skrämspöken för att tvinga fram en polariserande antingen-eller-debatt av destruktivt slag.

 

Det kan verka som om en grupp vill att samhället tvångsmässigt ska tona ned brottslighet som ett samhällsproblem och agera som vore Släpp fångarne loss verkligen en statlig utredning, inte en film, medan en annan grupp tvärtom vill fokusera allt på brottsbekämpningen, låsa in alla dömda i rymningssäkra rum, slänga bort nycklarna och inte tänka mer på saken. 

 

Då blir det svårt för en nyanserad helhetssyn – som ser sambanden mellan ett socialt, förebyggande arbete, tuff brottsbekämpning och en rehabiliterande, humanistisk kriminalvård – att göra sig gällande.

 

Det komplexa området brott, straff, rättsväsende och kriminalvård är i ett skriande behov av politiska omtag och omprövningar. Men det är också ett område där frestelsen till populistiska förenklingar och slabangattityder i upphetsad stämning är stor.

 

Därför vore det välkommet mer av blocköverskridande samsyn mellan alliansen och socialdemokraterna kring en rad balanserade principer och åtgärder som de flesta partier står för, nämner i debatter, inser vikten av eller rimligen borde sträva till:

 

* Slå till hårt mot den organiserade brottsligheten. Samla alla myndighetsresurser till breda angrepp. Regeringens planer på myndighetssamverkan, särskilda insatsresurser och lokala perspektiv i arbetet är bra. Men någon form av ett svenskt FBI därutöver vore ännu bättre. Samordna resurser och se den grövsta brottsligheten för vad den är: militäriskt utförda angrepp på samhället.

 

* Överge inte grundläggande rättsprinciper i kampen för att försvara ett grundläggande rättssamhälle. Värdet av integritetskränkande massavlyssningsåtgärder av helt nya slag i brottsbekämpningen är extremt överdrivet.

 

* Ta ett helhetsgrepp kring polisen. Mer resurser är bra, men det i sig varken räcker eller hjälper. Det handlar, som påpekats otaliga gånger av insatta personer, lika mycket om organisation, ledning, interna rutiner, arbetskultur och resurseffektivitet. Det gäller att få ut mer av varje enskild polistjänst. Kvantitativa mål löser inte problem.

 

* Se hela rättssystemet. Som DN:s politiska redaktör Peter Wolodarski påpekat i fler läsvärda artiklar den senaste tiden måste hela rättskedjan vara effektiv och fungera rättssäkert för både misstänkta och brottsoffer, annars lönar satsningar på gatan inte särskilt mycket.

 

* Satsa på det förebyggande arbetet i tidigare skeden och med stävjande närvaro i problemområden. Dalta inte med unga förbrytare, tappa inte bort dem under processens gång och överge dem inte för snabbt. Insatserna mot unga brottslingar måste vara tydliga, konsekventa, meningsfulla och sammanhängande mellan olika myndighetsaktörer. Den ena handen måste veta vad den andra gör och förstagångsbrottslingen måste veta dels att läget är allvarligt, dels att han eller hon kommer att få all hjälp och allt stöd att byta spår.

 

* Se brottsoffren, romantisera inte problemområden i städerna, ursäkta inte våld och skadegörelse med skenargument och upprätthåll rättsprocessernas integritet mot hot och sabotage. Skärp straffskalorna för grova våldsbrott eller använd åtminstone de som finns så att inte allmänhetens förtroende för rättsstaten undergrävs än mer.

 

* Skärp rutinerna på fängelserna så att inte den organiserade brottslighetens ledare ostört kan planera och rekrytera till sin verksamhet just där.

 

* Rucka inte på principen att ett avtjänat straff är ett avtjänat straff. Den som suttit av sin tid ska få en ny och rättvis chans att börja om som fri samhällsmedborgare. Den farliga tendens till eviga misstänkliggöranden som finns i det offentliga livet får inte accepteras. Slå vakt om den humanistiska, vårdande grundsynen i kriminalvården. Låt inte politiken stirra sig blind på bekämpnings- och straffelementen. Tro benhårt på möjligheten till rehabilitering. Frida och Harald ger inte mycket vägledning för brottsbekämpningen, men när det gäller den humanistiska grundsynen kan de ropa till oss från sjuttiotalet och faktiskt påminna oss om en del principer som vi riskerar att glömma på vägen.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,