Värna valfriheten i Umeå

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om angreppen från vänsterpartierna på friskolan Minerva:

——————————–

Värna valfriheten i Umeå

På gårdagens fullmäktige i Umeå gick vänsterpartierna till nya angrepp mot den framgångsrika friskolan Minerva.

Man söker uppenbarligen efter halmstrån för en kampanj mot valfriheten på skolområdet. Inför nästa års val är det Minervaskolan som ska hudflängas lokalt.

Man kan undra om det är epitetet fri eller framgångsrik som retar upp vänsterpartierna mest, men kombinationen får dem i alla fall nästan alltid att se rött.

Verksamheter som avviker från mallen och dessutom uppvisar bra resultat, effektiv drift, engagerade anställda och nöjda brukare – sånt står inte vänsterpartierna ut med. Då vill man baktala, bromsa, försvåra och förbjuda.

För vänsterpartierna tycks alltid fridfullt nöjda och belåtna så länge en verksamhet inom utbildnings- eller välfärdssektorn bara är tillräckligt toppstyrd och byråkratiserad och ett område tillräckligt oflexibelt och centraliserat; likgiltigt hur kvaliteten ser ut och likgiltigt vad elever, lärare, föräldrar, anställda, patienter eller andra berörda anser och upplever. För den så kallade vänstern är systemet viktigare än resultatet, formen viktigare än kvaliteten, likriktningen viktigare än jämlikheten.

När en större mångfald av driftsformer uppstår som skapar valfrihet även för vanligt folk, blir socialisterna oerhört stressade. Hur kvaliteten på de nya verksamheterna och drivkrafterna bakom dem ser ut, intresserar inte dogmatikerna.

Medborgarna ska i socialismens drömsamhälle som bekant inte lägga sig i det som partibossarna där uppe redan bestämt och vet bäst. Och nu är socialisterna, via en kampanj mot att Minerva går med vinst, ute efter friskolorna.

I grunden är man givetvis ute efter privata entreprenörer inom välfärdssektorn överhuvudtaget. För vinster får, i vänsterns patriarkala värld, bara skapas inom traditionellt strikt manligt dominerade branscher. Annars är det fult och ska beläggas med tabu, utan hänsyn till om verksamheterna faktiskt är lyckade eller inte.

Skulle en sådan bakåtsträvande, endimensionell politik få fullt stöd av socialdemokraterna (som borde veta bättre) och lokala vänsterkrafter få rikspolitiskt klartecken att driva igenom den, vore det ett stort bakslag för Umeås strävan att vara en modern, attraktiv och jämlik stad med mångfald som ledstjärna.

Det finns fantastiska och usla kommunala skolor i Sverige, med fantastiska eller usla ledningar. Det finns fantastiska och usla friskolor, med fantastiska eller usla motiv. Man bör inte romantisera någon driftsform i sig. Det är själva mångfalden, konkurrensen och valfriheten som berikar och höjer den samlade kvaliteten.

Problemet med vänsterpartierna i Umeå är att de i retoriken ofta låter som om de utan att blinka hellre skulle tvinga in alla i en nystartad usel kommunal skola för att få nöjet att stänga en omtyckt, lovordad och vinstgivande friskola.

Det är lika illa som motsatsen skulle vara. Det är nedvärderande mot både de kommunala skolorna och friskolorna. En sådan politik, dominerad av misstro mot medborgarnas förmåga att göra egna bedömningar, skapar ett både orättvist och ofritt samhälle.

Kommunen har problem så det räcker på såväl utbildningsområdet som det sociala området värda en konstruktiv debatt. Exempel på framgångsrika skolor i Umeå – kommunala eller fristående – borde väl alla läger bara glädjas åt. Men inte den socialistiska vänstern uppenbarligen. Det säger en del.