Värna valfriheten i Umeå

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om angreppen från vänsterpartierna på friskolan Minerva:

——————————–

Värna valfriheten i Umeå

 

På gårdagens fullmäktige i Umeå gick vänsterpartierna till nya angrepp mot den framgångsrika friskolan Minerva.

Man söker uppenbarligen efter halmstrån för en kampanj mot valfriheten på skolområdet. Inför nästa års val är det Minervaskolan som ska hudflängas lokalt.

Man kan undra om det är epitetet fri eller framgångsrik som retar upp vänsterpartierna mest, men kombinationen får dem i alla fall nästan alltid att se rött.

Verksamheter som avviker från mallen och dessutom uppvisar bra resultat, effektiv drift, engagerade anställda och nöjda brukare – sånt står inte vänsterpartierna ut med. Då vill man baktala, bromsa, försvåra och förbjuda.

För vänsterpartierna tycks alltid fridfullt nöjda och belåtna så länge en verksamhet inom utbildnings- eller välfärdssektorn bara är tillräckligt toppstyrd och byråkratiserad och ett område tillräckligt oflexibelt och centraliserat; likgiltigt hur kvaliteten ser ut och likgiltigt vad elever, lärare, föräldrar, anställda, patienter eller andra berörda anser och upplever. För den så kallade vänstern är systemet viktigare än resultatet, formen viktigare än kvaliteten, likriktningen viktigare än jämlikheten.

När en större mångfald av driftsformer uppstår som skapar valfrihet även för vanligt folk, blir socialisterna oerhört stressade. Hur kvaliteten på de nya verksamheterna och drivkrafterna bakom dem ser ut, intresserar inte dogmatikerna.

Medborgarna ska i socialismens drömsamhälle som bekant inte lägga sig i det som partibossarna där uppe redan bestämt och vet bäst. Och nu är socialisterna, via en kampanj mot att Minerva går med vinst, ute efter friskolorna.

I grunden är man givetvis ute efter privata entreprenörer inom välfärdssektorn överhuvudtaget. För vinster får, i vänsterns patriarkala värld, bara skapas inom traditionellt strikt manligt dominerade branscher. Annars är det fult och ska beläggas med tabu, utan hänsyn till om verksamheterna faktiskt är lyckade eller inte.

Skulle en sådan bakåtsträvande, endimensionell politik få fullt stöd av socialdemokraterna (som borde veta bättre) och lokala vänsterkrafter få rikspolitiskt klartecken att driva igenom den, vore det ett stort bakslag för Umeås strävan att vara en modern, attraktiv och jämlik stad med mångfald som ledstjärna.

Det finns fantastiska och usla kommunala skolor i Sverige, med fantastiska eller usla ledningar. Det finns fantastiska och usla friskolor, med fantastiska eller usla motiv. Man bör inte romantisera någon driftsform i sig. Det är själva mångfalden, konkurrensen och valfriheten som berikar och höjer den samlade kvaliteten.

Problemet med vänsterpartierna i Umeå är att de i retoriken ofta låter som om de utan att blinka hellre skulle tvinga in alla i en nystartad usel kommunal skola för att få nöjet att stänga en omtyckt, lovordad och vinstgivande friskola.

Det är lika illa som motsatsen skulle vara. Det är nedvärderande mot både de kommunala skolorna och friskolorna. En sådan politik, dominerad av misstro mot medborgarnas förmåga att göra egna bedömningar, skapar ett både orättvist och ofritt samhälle.

Kommunen har problem så det räcker på såväl utbildningsområdet som det sociala området värda en konstruktiv debatt. Exempel på framgångsrika skolor i Umeå – kommunala eller fristående – borde väl alla läger bara glädjas åt. Men inte den socialistiska vänstern uppenbarligen. Det säger en del.

 

Etiketter: ,

3 kommentarer

  1. Geoff

    Ovanligt onyanserat för att vara du, Ola. Det går väl lite djupare än att vänstern vill vägra folk valfrihet.

  2. berit nilsson

    Mångfald och valfrihet. Två ord som döljer mycket enligt mitt förmenande. Ungefär som att kalhygge numera benämns föryngringsyta.
    Du vill värna mångfalden och valfriheten i Umeå. Hur är det för Birgitta Brännlund i Bjellojaure? Var finns mångfalden och valfriheten för människor i hennes situation? ”Vi har inte längre något samhällsansvar” säger man vid Telia Soneras presstjänst. Ju mer som privatiseras desto oftare lär vi få höra talet om att man inte har något samhällsansvar. Var finns ansvaret – människor i maktställning talar annars gärna om sitt ansvar – för utsatta människor, som av olika anledningar inte kan dra fördel av denna valfrihet och mångfald. Det är ofta ekonomin som sätter käppar i hjulet.
    Kort sagt Var finns skiljelinjen mellan privatiseringen/mångfalden och samhällsansvaret så att den enskilda människan inte hamnar i det läge som kvinnan i Bjellojaure? Jag tycker att det i ett nötskal visar vart vi är på väg med alliansen vid makten.

  3. Skolbytande förälder

    Jag är en produkt av svenska skolan 70-tal och har enbart goda erfarenheter personligen så när ny generation skulle börja lokala kommunala skolan trodde jag allt skulle vara frid och fröjd. Av olika skäl blev det inte så och hur blå jag än är så har jag sett rött flertalet gånger då jag sökt information om vad som händer i skolan och fått intetsägande undvikande svar, om ens det. Jag trodde inte det var sant att man skulle bli behandlad som en oviktig förälder till barn. Det var bara att anmäla till Minerva och gudars vilken kö det är dit. Gott rykte om ordning, arbetsro samt KRAV lockade oss

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>