Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Byskolornas framtid är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

———————————————

Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Byskolornas framtid i Norrland är ett oändligt mer tacksamt ämne för en ledarskribent än för en kommunpolitiker.

Det är lätt att kritisera nedskärningsförslag som ovisionära när man inte själv behöver tala om i detalj hur den omöjliga ekvationen borde lösas istället.Visst kan man fortfarande hitta exempel på orimligt kommunalt slöseri. Men för de flesta Norrlandskommuner gäller att marginalerna är rysligt knappa.

Något fett att skära bort, överflöd att stryka, lyx att dra in på finns sällan. Varje besparing gör ont. Valet står bara i undantagsfall mellan att spara eller inte spara. För det mesta handlar det om att välja mellan olika typer av jobbiga, jädra-skit-också-neddragningar.

Så jag underställer ingen kommunpolitiker en önskan att lägga ned byskolor. Självklart är det inget någon föreslår med lätt hjärta. De kommunala ekonomierna är ofta, med demografin i åtanke, ren ångest. Att fatta obekväma beslut för att inte allt ska rasa samman är ibland själva ansvarstagandets essens. Det ansvaret är inget att avundas.

Beundransvärda de lokalpolitiker som ändå beger sig ut på den leriga åkern för att staka ut något slags stig framåt. Ingen torrskodd ledarskribent ska stå och moralisera med tvål och handduk. Ska byskolorna värnas måste annat stryka på foten i kommunerna. Svida kommer det också.

Men med det sagt vill jag ändå söka förklara varför jag tycker att just byskolorna kanske är det allra sista som landsbygdkommuner borde spara in på.

Byskolorna har självklart ett antal nackdelar. De uppvisar ofta ett bräckligt elevunderlag i kombination med obräckliga kostnader så länge skolorna hålls i drift. De kan vara svårtåtkomliga för andra typer av samordningsvinster inom kommunen. Att behålla dem även i kärva ekonomiska tider är att bibehålla en service av hög standard trots ett mycket litet befolkningsunderlag och trots att utsikterna att prioriteringen i närtid ska leda till ett uppsving som ekonomiskt motsvarar kostnadsbilden är mycket dystra.

Ska byskolorna värnas trots detta till synes skeva användande av kommuninvånarnas gemensamma skattemedel måste alltså skälen för deras existens vara synnerligen tunga.

Jag vill påstå att de skälen föreligger.

Byskolornas framtid symboliserar något av ett vägval för svenska landsbygds- och glesbygdskommuner. Att bevara dem signalerar till omvärlden: vi tror på framtiden, vi har inte gett upp, vi inväntar inte det bittra slutet när bygden dör ut och någon sista kvarlevande släcker lampan, utan tror med gott självförtroende på ett kommande uppsving, på inflyttning och tillväxt.

Jag överdriver och dramatiserar lite, men i någon mån står många Norrlandskommuner inför det vägvalet: att söka göra de sista decennierna så bekväma som möjligt för de som blir kvar, eller att satsa allt på att stå väl rustade som möjligt när en fullt tänkbar och av den tekniska utvecklingen möjliggjord flyttrörelse hos familjer, ut från inte särskilt charmfulla storstadsförorter till betagande landsbygder, tar fart inom en överblickbar framtid.

Om hoppet om det senare – unga familjer som söker sig ut på landet för åtminstone barnens uppväxtår – fortfarande lever, och det borde leva, så är just byskolornas både praktiska värde och symbolvärde oersättligt. Det gäller såväl för den stadsnära landsbygden som för den verkliga glesbygden.

En by med barn på skolgården ger ett alldeles eget, värmande intryck. För barn, det är min bestämda övertygelse, är möjligheten att få gå de första skolåren i en byskola mycket värdefull – pedagogiskt och mänskligt.

En by med en nedgången, uppenbart övergiven skola, däremot, kommer inte att få någon ung stadsbo att söka ett hus i närheten när andra byar fortfarande har sina skolor kvar.

Jag skulle till och med vilja hävda att för landsbygdens överlevnad är de riktiga byarna förmodligen överhuvudtaget långsiktigt viktigare än kommunernas små tätorter. Det är i byarna, inte i tätorterna, som tillväxtpotentialen och inflyttningspotentialen finns. Och av all service och infrastruktur som kommer att vara viktig för att vända flyttströmmarna, finns inget som är så viktigt som dels barnens utbildningsmöjligheter och dels de kommunikationstekniska förutsättningarna för egenföretagande och distansarbete.

I jämförelse med det betyder andra saker, även utbudet i tätortens centrum, subventionerade turistprojekt eller kommunala fritidsanläggningar i initialskedet mycket lite. Landsbygden kan avstå från många investeringar, koncentrera många verksamheter och släppa och hänvisa mycket till de större stadskommunerna – i värsta fall även delar av äldrevården – men infrastrukturen och servicen för barnfamiljer i byarna kan man inte släppa utan att signalera uppgivenhet inför framtiden.

När byarna kämpar för sina skolor, eller inlandet kämpar för Lycksele BB, är det på mycket goda grunder. De kämpar för något av det bästa Sverige har att erbjuda.

Sverige är, globalt sett och definitivt ur ett europeiskt perspektiv, en relativ nybörjare på det där med att leva i, gestalta och planera utifrån städer och urbanitet. Livsstil och livskvalitet i staden är inte Sveriges styrka. Vi håller på att lära oss, övar, blir allt bättre. Men ändå finns det inte sällan något konstlat och ovant över Sveriges förhållande till det urbana. Sveriges urbana instinkter och miljöer är fortfarande, vid en internationell jämförelse, outvecklade.

Att tänka stad, att bygga stad, att våga stad fullt ut handlar mycket om attityder. Svenska halvstora städer, exempelvis längs Norrlandskusten, borde anamma renodlat urbana attityder oftare i stadsplaneringen.

Det handlar om sådant som att förtäta där det går, bygga centrumnära hellre än att klicka ut nya förorter, låta arkitekturen bli mer experimentell, skapa så bilfria miljöer som möjligt i stadskärnan med smidiga kollektivtrafiklösningar inom de tättbefolkade stadsdelarna, samtidigt som man upprätthåller goda förutsättningar för bilismen till och från omgivande landsbygd.

Försöken att vara lite halvlantlig idyll och lite urban smältdegel på samma gång, är dömda att misslyckas, i städer såväl som kommunala tätorter. Då är det bättre för en region att satsa på tydliga kontraster. Städer vinner på om landsbygden runt om hålls levande och lantlig, och landsbygden är chanslös om det saknas en större stad i någorlunda närhet. Umeås uppgift i Västerbotten är att erbjuda det utpräglat urbana alternativet.

Men för landsbygdskommunerna ligger chansen i att bejaka det som en levande, liten kulturby står för. I byarna har Västerbotten sitt bästa guld.För på landsbygden, när det gäller livsstil och livskvalitet i glesbefolkade regioner, är Sverige inte en nybörjare, utan en erfaren mästare.

I den genren har vi, ännu så länge, något av världsklass att erbjuda. Och byskolorna representerar det bättre än kanske något annat.