Angela Merkel som Kurre Hamrins 3-1-mål 1958
Min lördagskrönika den här veckan gör en utrikespolitisk utblick mot några aspekter av den pågående tyska valrörelsen och Angela Merkel:
—————————————————
Rörigt och spännande i tysk valrörelse
…det är lätt att underskatta Tysklands nuvarande förbundskansler. Men när hon är som bäst kan Angela Merkels politiska strategi påminna om Kurre Hamrins berömda 3-1-mål mot Västtyskland i VM-semifinalen 1958.
Ofta liknar hennes ledarskap bara en långsam, trulig, lallande promenad längs sidlinjen, som hade domaren redan blåst av matchen, eller som vore hon en avbytare som råkat förvirra sig in på planen med en reservboll. Det ser avvaktande ut, nästan likgiltigt, när hon småputtar bollen planlöst framför sig till omgivningens frustration. Tills motståndarna förivrar sig och försöker ta den ifrån henne vill säga. Då kan det hända saker. En snabb rusch och ett par finter senare så ligger bollen plötsligt i mål, utan att någon riktigt förstår vad som hände.
Så här ligger det till ett par veckor före det tyska valet, och häng med nu, för det här är rörigt: Den stora blocköverskridande koalitionen mellan kristdemokratiska CDU/CSU och socialdemokratiska SPD är inte älskad av någon och utan någon större aning om vad den egentligen vill.
…nej, det ser inte mycket ut för världen när Angela Merkel periodvis håller varje jobbig debatt, varje het fråga och varje potentiell konflikt – intern eller extern – på en armslängds avstånd. Det är ibland som vore hon bara en halvt ointresserad åskådare, inte landets mäktigaste politiker. Imponerande är det inte. Men det är bara halva sanningen.
CDU/CSU och liberala FDP kan visserligen inte sluta gräla med varandra, utdela ömsesidiga nålstick och kalla varandra fula namn, men vill i alla fall, jodå, absolut, officiellt bilda en koalition tillsammans. Opinionsmätningarna och de senaste delstatsvalen skvallrar om att chansen finns, men att det är långt ifrån säkert att de tillsammans kan få egen majoritet.
Socialdemokratiska SPD och De Gröna håller hyfsat sams och vill bilda en koalition med varandra som under de gamla goda tiderna 1998-2005. Av opinionsmätningar och de senaste delstatsvalen är chansen för dem, med SPD i djup svacka, att tillsammans få stöd av en majoritet nästan noll.
…som efterföljare till en lång rad maktmedvetna machomän på förbundskanslerposten – sedan 1970-talet Willy Brandt, Helmut Schmidt, Helmut Kohl och Gerhard Schröder – står Angela Merkel för en ny ledarstil. Många har haft svårt att rätt tolka och värdera hennes sätt att utöva makt. Men hennes personliga popularitet hos väljarna har under större delen av den gångna mandatperioden varit hög och stabil. De såg tidigt något som de professionella bedömarna missade.
CDU (men inte systerpartiet i Bayern CSU) funderar alltmer högt kring ett framtida samarbete med De Gröna av det slag som redan finns på delstatsnivå i exempelvis staden Frankfurt am Main (Hessen) och Hamburg, och som diskuteras i Baden-Württemberg. Men för De gröna är det fortfarande något av ett tabu på nationell nivå, och knappast tänkbart redan efter nästa val.
…med kyla, uthållighet och snabba beslut i rätt lägen har Angela Merkel under sin karriär manövrerat ut antal mäktiga konkurrenter, både i det egna kristdemokratiska partiet och hos det största motståndarpartiet socialdemokraterna. Hon har lugnt inväntat deras avgörande misstag, och när medieröken skingrats har hon stått kvar medan andra fallit bort. Den som inbillat sig att Angela Merkel inte är en utpräglad maktmänniska har förr eller senare fått se på annat.
Om det inte räcker för CDU/CSU och FDP kommer alltså en trepartikoalition att bli nödvändig för att Tyskland ska få en majoritetsregering. Då finns det två i sak bra alternativ:
(1) En koalition mellan CDU/CSU, FDP och De Gröna (den så kallade Jamaica-koalitionen).
(2) En koalition mellan SPD, FDP och De Gröna (den så kallade trafikljus-koalitionen).
…Helmut Kohl, Wolfgang Schäuble, Edmund Stoiber, Friedrich Merz, Günther Oettinger, Christian Wulff, Roland Koch, Kurt Beck, Gerhard Schröder: listan är ganska lång över alla som genom åren underskattat Merkel, eller utmanat henne, och på olika sätt fått lomma ut i omklädningsrummen som förlorare – definitivt eller med nya insikter om sina roller i andra ledet – medan Merkel hållit segerintervjuer.
Den röd-röd-gröna varianten med SPD, De Gröna och det populistiska missnöjespartiet längst ut på vänsterkanten, Die Linke, faller på att det nuvarande ledarskiktet inom SPD i skarpaste ordalag utesluter varje form av samröre med vänsterpartiet på nationell nivå efter valet som oseriöst och ansvarlöst. Där kan dock saker hända efter valet om SPD åker på ett svidande valnederlag. Bakom kanslerkandidaten Frank-Walter Steinmeier ochpartiledaren Franz Müntefering väntar en ny generation socialdemokrater i kulisserna, utan sådana låsningar och med erfarenheter från exempelvis staden Berlin av röd-röda samarbeten på delstatsnivå, redo att ta över.
…en gång har hon prövat en annan stil. Det var när hon på en partikongress Leipzig 2003 lanserade ett radikalt ekonomiskt och socialt reformkoncept med systemskiftesretorik som hon segersäker gick till val på 2005. Chansningen gick inte hem. SPD hämtade igen ett antal procentenheter de sista veckorna innan valet. Bara med hårfin marginal blev kristdemokraterna blev större än socialdemokraterna så att Merkel överhuvudtaget kunde göra anspråk på förbundskanslerposten.
Problemet med Jamaica- och trafikljus-alternativen, som vore de två bästa regeringskoalitionerna ur ett liberalt perspektiv, är att FDP och De Gröna – som egentligen borde kunna samtala på ett sansat sätt – inte tål varandra. För De Gröna är FDP ett extremt skattesänkarparti som vurmar för kärnkraft och saknar social medkänsla. För FDP är De Gröna ett halvsocialistiskt vänsterflumparti som skulle innebär en ekonomisk katastrof. Så där håller de – som tillsammans utifrån något slags socialliberal kompromiss skulle kunna kontrollera tysk inrikespolitik – på och skäller ut varandra. FDP utesluter en trafikljus-koalition. De Gröna utesluter en Jamaica-koalition.
…sedan den erfarenheten aktar sig Merkel mer än någonsin för att provocera eller utmana i sina framträdanden. Hon svävar liksom ovanför dagsdebatten, till motståndarnas frustration. Det har sagts att kristdemokraten Angela Merkel – kanske inte helt olikt Fredrik Reinfeldt i Sverige – är landets populäraste socialdemokrat.
Mycket talar också för att Merkel förblir förbundskansler även efter valet om ett par veckor. Kanske i en koalition med liberala FDP. Möjligen, om än inte sannolikt, i en koalitionen med FDP och de gröna. Eller – vilket ryktet säger att både hon och SPD:s ledare egentligen skulle föredra – i en fortsatt stor koalition med socialdemokraterna. Så även i det just nu starkt föränderliga tyska partilandskapet kan det bli som vanligt efter valet: när spekulationerna är avklarade, dimman skingras och fakta ligger på bordet är det Merkel som har läget under kontroll.
