Söndagens val i Hessen har nu på allvar fått igång spekulationerna i Tyskland om kommande koalitioner och samarbeten i det just nu mycket oklara partilandskapet.
Samtalsklimatet mellan kristdemokratiska förbundskanslern Angela Merkel och liberala FDP:s ledare Guido Westerwelle diskuteras i den här Die Zeit-artikeln (på tyska). Och där noteras att Merkels gratulation till Westerwelle för FDP:s framgång i Hessen skickades via sms.

Det fick mig att minnas en utrikeskrönika jag skrev i februari 2006, några månader innan jag började på VK, för Liberala Nyhetsbyrån från Berlin, om just Angela Merkels vana att skicka sms.
Det känns som om en repris av denna betraktelse är på sin plats, i synnerhet som texten så här i efterhand nog brutalt avslöjar att jag när den skrevs nog inte hade helt koll på hur sms fungerar - det vill säga för knappt tre år sedan...och därför kanske sätter min lätta vilsenhet inför exempelvis Twitter i visst perspektiv:

"Sms i väntan på reformer

Det klingar friskt i kavajfickorna hos den tyska regeringskretsen för dagen, både bland kristdemokrater och socialdemokrater. Angela Merkel, sägs det, gillar att skicka sms - modernt och teknikmedvetet. Och eftersom Tysklands nya förbundskansler är haj på att kommunicera via mobil så har den övriga ministären tvingats att anpassa sig.
Sms-anekdoterna är några i raden av vittnesmål om Angela Merkel som tillsammans med lyckade internationella framträdanden fått hennes popularitet att skjuta i höjden.

Den tidigare så ifrågasatta CDU-ledaren har som förbundskansler tagit Tyskland med storm, stämningen i landet har förbättrats, tilltron till regeringen ökat - och en hel del av äran tillskrivs Angela Merkel. Först gjorde hon succé på EU-toppmötet i Bryssel, sedan vann hon respekt för sin rakhet och öppenhet vid toppmöten med George W Bush och Vladimir Putin. Också blixtdiplomati i Mellanöstern har gjort att hon kunnat sola sig i den glans som utrikespolitiska insatser nästan alltid skänker politiker på hemmaplan. Allt fler socialdemokrater har börjat skruva oroligt på sig i takt med att lovorden regnat över Angela Merkel.

Med smekmånaden avklarad för den stora koalitionen har också kritik börjat yttras offentligt från socialdemokratiskt håll över att förbundskanslern flyr de svåra inrikespolitiska frågorna för att stila på röda mattor runt om i världen. Det är en kritik som börjat få fäste i massmedierna. Ledande tyska dagstidningar och tidskrifter påpekar allt ihärdigare att det nya stämningsläget och medborgarnas höga betyg åt förbundskanslern i längden inte kan dölja det faktum att många av de riktigt stora, svåra, viktiga reformerna uteblivit.
Antalet arbetslösa har åter stigit till över fem miljoner. Finansministeriets kamp mot budgetunderskottet är fortfarande en dans där ett steg framåt ofta följs av ett bakåt och ett åt sidan. Hälso- och sjukvårdspolitiken har förts åt sidan.
Tillväxten visar vissa tecken på att ta fart, men trots att fotbolls-VM till sommaren förväntas ge uppsving åt ekonomin riskerar en planerad momshöjning nästa år att tynga den inhemska konsumtionen.

Den tyska regeringskoalitionen har med Angela Merkel som förbundskansler lyckats ge sken av ett nytt konstruktivt, handlingskraftigt politisk klimat, utan att det egentligen finns något som konkret kan bekräfta att det existerar. Vissa besparingar och vissa reformer har genomförts, också under protester internt i de båda partierna, men frågor som ligger utanför den kompromiss de två partierna kom överens om i koalitionsförhandlingarna präglas av handlingsförlamning.
De hetaste potatisarna har lagts på kylning i en kastrull som nu alla undviker att titta ned i. Dels för att man har svårt att helt överbrygga motsättningarna från valrörelsen, dels för att inget av partierna vill vara först ut med impopulära förslag inför de viktiga delstatsval som väntar under året.

Så trots Angela Merkels personliga popularitet väntar tuffare tider för den tyska regeringskoalitionen. I ärlighetens namn passar ju sms bäst för korta, knapphändiga meddelanden, för snabba tillrop i farten. Vill man överbrygga djupa motsättningar eller bena ut komplicerade frågeställningar så är sms ett dåligt verktyg. Att Angela Merkel drillar sina ministrar i knappandets konst är därför kanske inte enbart ett gott tecken."

Min lördagskrönika, här i en lite längre version än som fick plats i papperstidningen, den här veckan handlar om debatten kring föräldraförsäkringen och varför jag anser att den bör individualiseras:

'Våga individualisera föräldraförsäkringen

Ska föräldraförsäkringen göras helt individuell som andra socialförsäkringar och möjligheten som finns att föra över dagar mellan föräldrarna tas bort? Bör den hellre delas upp så att två tredjedelar av försäkringsdagarna blir individuella och bara en tredjedel går att överföra? Eller ska rentav även de pappamånader som finns i dag tas bort och försäkringen frikopplas från jämställdhetsperspektivet?
Är individen eller familjen samhällets minsta beståndsdel? Är föräldraförsäkringar något unikt som bör lyda under andra principer än övriga socialförsäkringar? Hur mycket ska staten lägga sig i och söka styra hur uttaget av föräldraledighet fördelar sig mellan män och kvinnor? Är argument om jämställdhet, jobb och tillväxt relevanta i sammanhanget, eller handlar det bara om meningslösa försök att ändra biologiska ofrånkomligheter? Vilken begränsning är minst acceptabel ur ett frihetsperspektiv: begränsningen av familjens rätt att själv lägga upp föräldraledigheterna eller begränsningen av kvinnors möjligheter att konkurrera på samma villkor som män på arbetsmarknaden?

Är det, som den högerliberala bloggaren Johan Ingerö skriver, en typisk elitfråga som "universitetsfeminister, söndercurlade finliberaler och genusfixerade ungsocialister" tjatat om i åratal men som vanligt folk inte vill höra talas om? Eller är det som folkpartiets riksdagsledamot Birgitta Ohlsson skrev i en motion förra året att en radikal liberal feministisk politik måste vara grundad i individualismen och att en individualiserad föräldraförsäkring svarar just mot det kravet och att det är hög tid att öka jämställdheten med hjälp av en sådan reform?
Kanske, så är det väl, har båda på sina sätt rätt. För även om jag helt delar Birgitta Ohlssons ståndpunkt i sak - av skäl jag återkommer till i slutet av denna krönika - är jag samtidigt övertygad om att opinionsläget i dag inte är gynnsamt för individualiserad föräldraförsäkring, vilket delvis beror på hur debatten förts och i sig är ett argument så gott som något för en kraftfull opinionsbildning och tydliga ställningstaganden.

Efter nyliga, och ganska snarlika, utspel från socialdemokratiska och moderata arbetsgrupper om fler pappamånader, och i socialdemokraternas fall med helt individualiserad föräldraförsäkring som slutmål, står frågan på nytt i centrum.
Så säg mig hur du vill att föräldraförsäkringen ska se ut och jag kommer förmodligen ändå inte att vara säker på var du står ideologiskt.

Debatten om föräldraförsäkringens framtida utformning är en av vår tids intressantaste ideologiska trafikstockningar - också med den smog, det dåliga humör och de primitiva tutanden som hör dem till. I den kan nyliberaler varna för välfärdsstatens sociala ingenjörsvansinne och ändå gå armkrok med traditionella gråsossar. Där kan liberaler argumentera för principfast individualism och ändå plötsligt stå på samma sida som vänsterpartister.

Det betyder inte att frågan är särskilt het bland vanliga medborgare, eller att partiledningar står på kö för att ta ställning. Snarare tvärtom. Engagemanget bland väljarna är mycket ljumt. Och partierna ser gärna att ett antal interna frifräsare kör egna race i frågan - helst i flera olika riktningar - så att partiledningarna kan hänvisa till dem som bevis på en levande interna idédebatt, för att sedan slippa ta i frågan för ofta.

Mest uppenbara sprickor och känsliga bryderier skapar frågan inom de gamla socialförsäkringspartierna socialdemokraterna och folkpartiet.
Det är inte ologiskt. För i föräldraförsäkringsdebatten 2009 återkommer grundläggande frågeställningar om statens roll och ansvar som färgat, bromsat, hyfsat, lyft och drivit på svenska socialförsäkringsdebatten i över 150 år.
De första fröna till ett vagt socialförsäkringstänkande kan, om man så vill, spåras djupt ner i historien via olika epokers försök att organisera framför allt fattigvård och äldreomsorg - under många århundraden i huvudsak inom familjens eller släktens ram. Men där är först när statens ansvar börjar diskuteras på allvar, nya generationer riksdagsliberaler utvidgar reformtänkandet i socialpolitisk riktning och utkast till statliga socialförsäkringar börjar läggas fram i mitten av 1800-talet som man på allvar kan tala om inledningen på socialförsäkringsepoken.

Ofta brukar liberalen Adolf Hedins motion 1884 om olycksfalls- och ålderdomsförsäkring nämnas som startskottet för den svenska socialpolitiken, även om det skulle dröja ända till Karl Staaffs andra liberala regering trettio år senare innan exempelvis en folkpensionsreform kom.
Men faktum är att det redan vid riksdagarna 1844/45 (motioner från Claes Gabriel Bergenstråle och Adam Christian Raab, Riddarskapet och adeln, och Fredrik Sundler, Borgarståndet), 1853/54 (motion från Nils Selander, Prästeståndet) och 1856/58 (motioner från Gustaf Sillen, Riddarskapet och adeln och Jonas Andersson, Bondeståndet) fördes vad som måste betecknas som socialförsäkringsdebatter - också på initiativ från mer konservativa ledamöter.
Av detta kan man flera slutsatser: (1)socialförsäkringsreformer som bryter ny mark brukar ta lång tid på sig från begynnande debatt till genomförande. Och (2) när de väl genomförs bärs de ofta upp av ett brett pragmatiskt samförstånd.
Fortfarande rör föräldraförsäkringsdebatten mest reformer som noga gör halt innan det stora steget till ett individualiserat system. Det kan ha poänger ur ett pragmatiskt opinionsbildande perspektiv, så länge förslagen går i rätt riktning.

På sikt talar ändå mycket starka argument för att föräldraförsäkringen borde individualiseras. Papporna tar fortfarande bara tar ut ungefär en femtedel av föräldraledigheten. Att kalla dagens system för individualiserat är inte rimligt i ljuset av en sådan nedslående statistik. I dag är familjen i realiteten försäkringens utgångspunkt. Det låser fast gamla könsroller och orättvisa strukturer med mannens karriärförtur som norm. Resultatet blir en ojämställd arbetsmarknad med sämre möjligheter och villkor för - i stort sett alla - kvinnor. Det är ett av de stora, bestående jämställdhetsproblemen.
Individualiserad föräldraförsäkring skulle inte lösa allt - det personliga ansvaret försvinner inte - men innebära ett väsentligt steg framåt. Det individuella frihetsvärdet i det väger för mig tyngre än invändningen att staten något begränsar familjens hittillsvarande valmöjligheter. Föräldraförsäkringen bör rimligen bygga på samma principer som övriga socialförsäkringar.
Så plottret i all ära - individualiserad föräldraförsäkring rakt av, för större frihet och ökad jämställdhet, vore att föredra.'

Behandlingen av 17-åriga romska flickan Lollo är ytterligare ett bevis för hur avskyvärt Sverige ofta uppträder i asylfrågor. Arvet från järnaxeln (S)+(M) lever kvar. Det måste brytas.

Mats Olofsson gör en viktig markering på dagens ledarsida med anledning av den här obehagliga utvecklingen och med blick fram mot nästa veckas Förintelsens dag.

En bra kommentar i Expo på detta tema är mycket rekommenderad läsning.

Vår huvudledare i går handlade om regeringens senaste åtgärdsprogram mot lågkonjunkturen:

'Åtgärder med direktverkan
Lågkonjunkturen blir djup och svår. Regeringen presenterar nya åtgärder för jobb och omställning.

En rad åtgärder för jobb och omställning har regeringen sammanställt i en proposition som finansminister Anders Borg och näringsminister Maud Olofsson presenterade på torsdagen. Det är förslag om olika stöd till arbetslösa, fler platser på yrkeshögskolan och i yrkesinriktad gymnasial utbildning, ökad satsning på infrastruktur och avdrag för reparation, underhåll samt om- och tillbyggnad.
Det mesta är tidigare utlovade åtgärder klara för verkställande. Till detta kommer nu möjlighet till skatteuppskov för arbetsgivare och undsättningslån för fordonsindustrin.
Några statliga räddningsinsatser för industrier, företag eller kommuner i kris på det sätt som förekom förr i tiden handlar det inte om. I stället är strategin att genom konkreta åtgärder med direktverkan bland annat underlätta för företag att lösa akuta likviditetsproblem och för arbetslösa att komma igen via coachning, praktikplatser, nystartsjobb eller utbildning.

Under hösten 2008 sattes kraftiga åtgärder in för att återställa förtroendet och förbättra stabiliteten i det finansiella systemet. Men problemen är alltjämt besvärliga. Lånemarknaden kärvar. Det är ännu svårt för företag och hushåll att få tillgång till krediter. Efter hand förbättras emellertid förutsättningarna i takt med att räntorna sänks och inflationen minskar.
Lågkonjunkturen som följer av den globala finanskrisen kan bli den värsta på flera årtionden. Hela den sysselsättningsökning som åstadkommits under den senaste perioden av goda år riskerar gå förlorad. I så fall är den svenska arbetsmarknaden 2010 tillbaka i det som blev normalläge under de tolv år socialdemokraterna senast var i regeringsställning. Arbetslösheten bet sig då fast på historiskt sett hög nivå även under perioder av högkonjunktur.

Av mycket stor betydelse i regeringens åtgärdspaket mot krisen är beslutet om en tidsbegränsad lag som ger arbetsgivare möjlighet till uppskov med inbetalning av skatt. Syftet är att minska likviditetsproblemen i företag som inte kan få låna på normala villkor på grund av finanskrisen. Det kan rädda många företag och åtskilliga jobb.
Åtgärderna i höstas i syfte att hålla i gång det finansiella systemet har inte haft full verkan. Ännu gäller inte normala villkor. Därför behövs lindring genom skatteuppskov för företag. Senast till våren lär regeringen också komma med förslag om hur kommuner i akuta trångmål skall få lindring i nöden.
Inga mirakelkurer finns för att rädda företag och jobb i en lågkonjunktur av det slag som nu sänker svensk ekonomi. Regeringen väljer en politik för krishanteringen som inte genom väldiga åtaganden fördärvar statsfinanserna eller återhämtningsförmågan i ekonomin. Även det nya åtgärdspaketet är konstruktivt och konsekvent i linje därmed.'

Eftersom jag legat halvt nedbäddad i värsta förkylningen hela veckan har jag egentligen förbud mot att slentrianblogga. Finnes tid och hälsa som räcker för att blogga om livets trivialiteter ska den hellre nyttjas för beredning av citron- och honungste, ungefär så lyder regeln.

Men ibland bara måste man ju ta till orda, även dagar när Barack Obama inte hållit tal. Nu är ett sådant ögonblick:

Dels därför att denna nya travblogg naturligtvis måste hälsas välkommen till mångfalden här bland vk.se:s många bloggare. Prix d´Amerique körs till helgen - alltid en höjdpunkt. Offshore Dream för tredje året i rad vore på något sätt logiskt i mina ögon, men också lätt mysko som det ofta är med stora Prix d´Amerique-vinnare - en häst som matchas uteslutande för ett lopp om året. Jag avstår, vis av erfarenheten, från att tippa vem som vinner.

Dels därför att årets Wijk aan Zee-turnering dragit igång som ordentlig inledning på schackåret 2009.

(Uppdaterat) Dels, förstås, därför att Australien Open i tennis pågår för fullt. Efter att ha sett Roger Federers första matcher var jag övertygad om att han vinner hela turneringen på herrsidan. Efter att ha sett Rafael Nadal vinna sin första match var jag lika övertygad om att han blir slutsegraren. Andy Murray tycker jag inte har imponerat lika mycket spelmässigt trots sina segrar, men det kan också ha med motstånd och det faktum att det fortfarande handlar om de inledande omgångarna att göra. Nu väntar hårdare motstånd för både Federer (Marat Safin) och Nadal (Tommy Haas) i nästa omgång. Då lär bilden klarna.
På damsidan har jag inte sett så många av favoriterna (förutom Venus Williams som nu åkt ut), men skulle jag tippa slutsegrare blir det nog Serena Williams ändå.

Dels därför att Lotten Lindström så där i förbifarten nämner på sin blogg att hon läser Sonja Åkesson.
Ibland, när det gäller vissa dikter, blir jag inte riktigt klok på Åkessons alldeles egna ironi. Hon skruvar ofta ironierna så klurigt, och ovanligt, att jag som läsare missbedömer bollbanan och, så att säga, slår i tomma luften. Ibland blir det fullträff. Alltid är det vitalt.
Har man inte läst Sonja Åkesson bör man skynda till biblioteket och ta chansen. Hon går inte hem hos alla, men faktum är att hon hör till de svenska 1900-talspoeter som faktiskt känns modernare för varje år som går.
Att kalla hennes dikter tidlösa vore att göra så golvnära och vardagsförankrade verk orättvisa, det vore att leda tanken fel, men de står sig, de behåller sin aktualitet och relevans där en del andra åldras värdigt men snabbt.
Och apropå det där med den lurigt skruvade ironin, en av mina personliga favoritdikter av Åkesson heter 'Vi är lyckligt lottade' och slutar med raderna:

'Man måste akta sig
så att man inte blir för entusiastisk.
Man måste akta sig
så att man inte låter personligt trassel
uppta sina tankar.
Man måste akta sig
så att inte ens dåliga sidor kommer i dagen.

Vi värdesätter det vi har.
Vi går aldrig till överdrift.
Vi avlastar aldrig våra vardagsbekymmer på den andre.
Vi räknar med oförutsedda utgifter.
Vi använder vårt sunda förnuft.'

Trav, schack, tennis, poesi: fyra av livets väsentligheter. Tillsammans hjälper de lika bra som honungste mot elaka förkylningar.

2009 är ett så kallat supervalår i Tyskland. Det drog igång i söndags med det omdiskuterade nyvalet i delstaten Hessen efter ett år av oklara förhållanden, brutna löften och de senaste månaderna ett socialdemokratiskt parti på gränsen till internt haveri.

Som väntat resulterade valet i en majoritet för kristdemokratiska CDU och liberala FDP, men det anmärkningsvärda var FDP:s jätteuppsving till 16,2 procent, inte CDU:s historiskt sett mycket mediokra 37,2 procent.

Även de gröna kunde fira på valnatten efter att nästan ha fördubblat sitt stöd upp till 13,7 procent.

Tyvärr lyckades även det populistiska vänsterpartiet Die Linke på nytt ta sig in i delstatsparlamentet med 5,4 procent.

Entydiga och stora förlorare var förstås socialdemokratiska SPD som rasade från 36,7 procent ned till för partiet katastrofala 23,7 procent

Som signal inför resten av detta valår kan man, som bland andra Karl Rydå gör på UNT:s ledarblogg, konstatera att det - glädjande nog - är mittenpartierna som är de stora vinnarna, medan partierna i den stora koalitionen på förbundsnivå CDU/CSU och SPD, inte har mycket att hurra för.

Och så är det uppenbart vilket jätteproblem socialdemokraterna i Tyskland håller på att få med sitt oklara och från delstat till delstat skiftande förhållande till vänsterpartiet Die Linke.

Hittills har spekulationerna framför allt varit att nästa tyska förbundsdagsval kommer att tvinga fram antingen en fortsatt stor koalition mellan CDU/CSU och SPD eller en ny, aldrig tidigare i Tyskland prövad trepartikoalition (alternativen då vore (1) CDU/CSU-FDP-De gröna, vilket jag tycker rent ideologiskt vore intressant, (2) SPD-FDP-De gröna, vilket också vore mycket intressant ideologiskt, (3) SPD-De gröna-Die Linke - vilket inte vore bra men vilket också SPD uteslutit som otänkbart även för nästa mandatperiod.)

Men kanske antyder ändå valet i Hessen att även det mer traditionella alternativet med en tvåpartikoalition mellan CDU/CSU-FDP har en liten chans till egen majoritet.

Vår huvudledare i dag handlar om äktenskapslagstiftningen:

"Civiläktenskap vore bättre
Det vore enklare, modernare och bättre att välja en civilrättslig lösning för äktenskapslagstiftningen.
Folkpartiet, Centern och Moderaterna föreslår i en motion att partnerskapslagen ska upphöra - och ersättas med en lagstiftning som gör det möjligt för homosexuella att ingå äktenskap på samma sätt som heterosexuella.
Riktigt så bra som det låter i förstone är det emellertid inte. Med hänvisning till religionsfriheten ges hela samfund och även enskilda vigselförrättare rätt att vägra samkönade par. Svenska kyrkan bestämmer till exempel först i höst om homosexuella faktiskt ska kunna gifta sig där.
Den modell M, C och FP valt innebär att politikerna i någon mening frånhänder sig frågan. Samtidigt som konstruktionen av den nya lagstiftningen i själva verket skapar möjligheter för myndighetsutövare att kunna fortsätta diskriminera - vigseln förblir ju en form av myndighetsutövning eftersom denna slår fast individens civilrättsliga ställning i samhället.

Det är förstås olyckligt. Dels i sak, dels eftersom sex av riksdagens partier nu lär se en möjlighet att komma överens och slå fast en lösning av detta slag i en bred politisk uppgörelse.
Betydligt enklare, modernare och bättre vore att välja en civilrättslig lösning. Att införa någon form av obligatorisk registrering för alla som vill gifta sig - i klartext civiläktenskap.
Formerna för denna rättsligt nödvändiga vigsel skulle politikerna ha fullständig kontroll över. Fullständigt könsneutrala regler skulle vara en självklarhet. I en sådan lösning får kyrkor och samfund ta ansvar för de religiösa ceremonierna. Formerna för dessa angår ingen utomstående, allra minst staten och lagstiftarna."

-----------------

Vår huvudledare i tisdags handlade om oklarheten kring vad Volvo Lastvagnar egentligen har för avsikter i Umeå framöver.

Man skulle kunna gå igenom rad för rad av Barack Obamas installationstal och tolka nyanserna, spåra historiska referenser och diskutera ordvalen. Några av de bästa passagerna, som även bestått provet av ett antal lyssningar av talet i mp3-spelaren, var:

'In reaffirming the greatness of our nation, we understand that greatness is never a given. It must be earned. Our journey has never been one of shortcuts or settling for less. It has not been the path for the faint-hearted - for those who prefer leisure over work, or seek only the pleasures of riches and fame. Rather, it has been the risk-takers, the doers, the makers of things - some celebrated but more often men and women obscure in their labor, who have carried us up the long, rugged path towards prosperity and freedom.'

Arbetslinjen, formulerad av Obama, skulle man kanske kunna säga.

'As for our common defense, we reject as false the choice between our safety and our ideals. Our founding fathers ... our found fathers, faced with perils we can scarcely imagine, drafted a charter to assure the rule of law and the rights of man, a charter expanded by the blood of generations. Those ideals still light the world, and we will not give them up for expedience's sake.'

Den viktigaste markeringen mot George W Bush i Obamas tal var nog denna att det inte finns någon motsättning mellan bevarad säkerhet och bevarade ideal. En värdefull insikt, för övrigt, även i den slentrianmässiga övervakningens tid. Förhoppningsvis kan den nya inställningen i Washington, även om avsikter uttryckta i ett tal inte ska övervärderas i första skedet och parallellen är lite ansträngd, påverka även ledande politiker i Sverige - både inom alliansen och socialdemokratin - som slirat i integritetsfrågorna.

'We remain the most prosperous, powerful nation on Earth. Our workers are no less productive than when this crisis began. Our minds are no less inventive, our goods and services no less needed than they were last week or last month or last year. Our capacity remains undiminished. But our time of standing pat, of protecting narrow interests and putting off unpleasant decisions - that time has surely passed. Starting today, we must pick ourselves up, dust ourselves off, and begin again the work of remaking America.'

Här dök det inarbetade Yes We Can-temat upp i ny form. Retoriskt var det här en av höjdpunkterna, också när det gäller själva framförandet; rytmen och betoningarna.

Och så slutet förstås:

'So let us mark this day with remembrance, of who we are and how far we have traveled. In the year of America's birth, in the coldest of months, a small band of patriots huddled by dying campfires on the shores of an icy river. The capital was abandoned. The enemy was advancing. The snow was stained with blood. At a moment when the outcome of our revolution was most in doubt, the father of our nation ordered these words be read to the people: 'Let it be told to the future world ... that in the depth of winter, when nothing but hope and virtue could survive...that the city and the country, alarmed at one common danger, came forth to meet (it).'

America, in the face of our common dangers, in this winter of our hardship, let us remember these timeless words. With hope and virtue, let us brave once more the icy currents, and endure what storms may come. Let it be said by our children's children that when we were tested we refused to let this journey end, that we did not turn back nor did we falter; and with eyes fixed on the horizon and God's grace upon us, we carried forth that great gift of freedom and delivered it safely to future generations.'

(Uppdaterad, efter att jag lyssnat på talet igen och inser att den första iakttagelsen av att Obama snubblade på orden i presidenteden inte alls stämmer, det var Högsta Domstolens domare som missade. Alltså var det "No Drama Obama" hela vägen igår också, min lilla utvikning om hans nervositet var oberättigad, ibland går det för snabbt.)

Och sedan höll han ett av de bästa installationstalen i USA:s politiska historia.
Inte ens nördar som läser gamla amerikanska presidenttal till frukost som andra läser sportsidorna kunde undgå att hålla andan en stund när Obama tog till orda som USA:s 44:e president.

Om hans tal, som jag, alltid svag för men också med höga krav på historiska ögonblick, anser var nästan fulländat utifrån genrens förutsättningar, har jag skrivit en signerad text med spontana funderingar till morgondagens ledarsida. Det lär bli anledning att återkomma mer i detalj till talets olika delar framöver.

'Barack Obama: från "Yes We Can" till "Now We Must"

Barack Obamas installationstal var ett av de mest välkomponerade som hållits i genren. I mina ögon överträffade det förväntningarna. Det glänste inte genom rubrikvänliga one-liners årskrönikor kan spara tid på, utan genom längre sammanfattande passager som på ett briljant och eftertänksamt sätt knöt an till och band samman avgörande skeden i USA:s historia.
Perspektivet var snarare en pragmatisk historikers än en polemisk ideologs. Obama fullföljde strategin från valrörelsen att dels ta sina åhörare på intellektuellt allvar, hellre än att underskatta dem i tidens anda, och dels söka appellera till så många olika politiska läger som möjligt samtidigt. Det senare kan ha sina baksidor. Den som i talet söker ledtrådar om vad Obama vill göra konkret i sak letar förgäves. Endast om de allra mest övergripande prioriteringarna när det gäller ekonomin och utrikespolitiken gavs tydliga, men redan välkända, besked.

Det hör till ritualen att en nyvald president ska söka framställa sig som syntesen efter år av teser och antiteser, en gestalt under vilkens ledning motsättningar ska helas och klyftor slutas. Den ambitionen har nästan alla presidenter gett uttryck för i olika nyanser. Få har lyckats, helt enkelt därför att den stora Enigheten kring vad som är rätt för Landet, är en tjatig myt som i grunden strider mot demokratins ideal om debatt, meningsutbyte och kritiskt idéarbete. Ett tal som försöker vinna allas bifall brister för eller senare i sömmarna. Så långt gick inte Obama i går. Men som beslutsfattare kommer han att konkretisera sig mer, lägga korten på bordet och därmed bryta något av gårdagens förtrollning. Det är som det ska och måste vara.

Intressantast i går var därför kanske något annat, nämligen att hans långsamma transformation från outsider till statsman fick en vältajmad fullbordan. Det svängiga, oppositionella "Yes We Can" från tacktalet i New Hampshire tidigt förra året, som blev jättehit på YouTube, har nu kommit ut ur elden - glödgat, smitt och härdat av ett års tuffa prövningar i kampanjer och kriser - i form av ett strängare "Now We Must", som professor Michael Eric Dyson träffande formulerade det i "Face The Nation". Sedan valet har Obama talat allt mer som en makthavare om vad som krävs. Budskapet är oförändrat, men tonfallet ett annat och kärvare. Inspirerar gör det fortfarande.'

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om Barack Obama inför installationsceremonin:

'Nu börjar det på allvar för Barack Obama

"Ett fiasko är inte möjligt", svarade skådespelaren Will Smith i en intervju häromveckan på frågan om han inte är rädd för att vännen Barack Obama ska misslyckas som president. " Likgiltigt om han bedriver en bra eller dålig politik", fortsatte Smith, "kommer han för alltid att vara den förste svarte presidenten. Han är redan nu mer symbol än människa."

Det är ett gott tecken att Obama själv verkar helt lomhörd för den typen av analyser. En politiker som anser sitt viktigaste uppdrag slutfört i och med en valseger blir nästan undantagslöst ett fiasko.
Inför nattens installationstal i Washington har tidskriften Economist gett ut en hörbok med utvalda artiklar från tidskriftens historia om USA:s presidenter: "Mainfest Destinies. From Polk to Obama 1845-2008". Den är fascinerande lyssning. Ofta visar sig samtidens bedömningar av viktigt och oviktigt hålla ganska bra. Men ibland är det påfallande hur saker som dominerade samtiden i dag känns obetydliga, och hur saker som i dag upptar historieskrivningen kring en epok kanske på den tiden inte alls stod i centrum. Slutsatsen är att man alltid ska vara ödmjuk inför det faktum att det är svårt att se de stora mönstren, att skilja det väsentliga från det bagatellartade, i det som sker mitt framför ögonen, här och nu.

Ändå ligger det mycket i vad Will Smith säger: Obama har genom sin seger på ett gripande sätt skrivit historia oavsett vad som väntar härnäst. Det ger honom ett förtroendekapital som få tillträdande presidenter haft.
I kombination med en stabil demokratisk majoritet i kongressens båda kammare och en omfattande ekonomisk kris, gör det att Obama kan räkna med stort gehör för det mesta under de första månaderna.

Det är inte enbart positivt när ofattbara belopp ska ösas in i krispaket, och en panikstämning i värsta fall hetsar beslutsfattare att agera först och tänka sedan. Obekväma röster som vågar ifrågasätta ogenomtänkta, kontraproduktiva inslag i de åtgärder som planeras kan i ett längre perspektiv visa sig vara Obamas bästa vänner. Även en utpräglat eftertänksam, analytiskt briljant politiker som Obama kommer att begå misstag, frestas att bli arrogant i vissa lägen, drabbas av instinkten att vilja stänga ute kritik. Det händer alla makthavare, alla människor.
Med det sagt talar det mesta han gjort sedan valet för att Obama kommer mycket väl förberedd och med rätt attityder till Vita Huset.

Nu är förväntningarna på hans installationstal skyhöga. Han ska inte bara ta stora grepp på ekonomin och utrikespolitiken, välfärdsfrågorna och rättspolitiken, utan också fortsätta väcka framtidstro utan att skapa orimliga förhoppningar. Han ska sträcka ut handen till försoning utan att bli intetsägande. Mycket står på spel.
För första gången på åtta slår hjärtat hårt av nyfikenhet och på rätt plats, inte av nervositet i halsgropen, när USA:s president äntrar talarstolen. Det känns bra.'

(Uppdaterad) Att blogga så här lite in på nattkvisten har fördelen att alla former av skrivkramp släpper. Om det väger upp nackdelarna i form av bristande stringens och möjligen obefintlig relevans, låter jag vara osagt.

Hur som helst, det här blogginlägget av Thomas Hartman måste jag kommentera, lika mycket i egenskap av teatervetare som ledarskribent.

Skäggväxtens historia inom politiken är lång och omväxlande. Men jag ska nöja mig med att ta upp mina standardexempel, några nedslag från de senaste 150 åren:

(1) Abraham Lincoln, USA:s president 1861-1865, är ett berömt exempel på en politiker som började odla skägg först i samband med att han når det högsta tänkbara ämbetet. Legenden säger att han började odla skägg på uppmaning av en liten flicka som tyckte att en president måste ha skägg för värdighetens skull. Faktum är att det gick till nästan precis så. David Herbert Donald skriver i sin Lincolnbiografi:

'During the campaign some New York 'True Republicans,' worried that Lincolns unflattering photographs would cost the party votes, suggested that he 'would be much improved in appearance, provided you would cultivate whiskers, and wear standing collars.' A letter from an eleven-year-old girl in Westfield, New York, named Graced Bedell promised to get her brothers to vote for Lincoln if he let his beard grow. 'You would look a great deal better for your face is so thin,' she suggested. 'All the ladies like whiskers and they would tease their husbands to vote for you and then you would be president.'.

Och om det faktum att Lincoln faktiskt kort senare började odla ett skägg, något han inte haft tidigare, skriver David Herbert Donald: 'Perhaps it suggested that he was hiding his face because he knew he was not ready to be President. (...) Or possibly it hinted that the President-elect wanted to present a new face to the public, a more authoritative and elderly bearded visage. Or maybe the beard signified nothing more than that the President-elect was bored during the long month of inaction between his nomination and his inaugration.'

(2) Hjalmar Branting (1860-1925) är ett exempel på en politiker som gick motsatt väg. När det blev allvar av med politiken försvann det 'nihilistiska' helskägg han haft, åtminstone periodvis, i början av vuxenlivet och ersattes av den berömda mustaschen. Zeth Höglund, av alla, skriver i sin lika svulstiga som pampiga Branting-biografi i tidens patriarkaliska stil:

'Brantings yttre undergår under dessa första studentår en märklig förändring. Den nybakade sextonårige studenten var en blek, skägglös pojke med svärmiska ögon och långt, slätkammat, till skuldrorna räckande hår. Tre år senare var samme yngling förvandlad till en ung man med kortklippt hår, yvigt skägg och buskiga ögonbryn. Ännu något år och Hjalmar Branting stod där färdig sådan han blev känd under de följande årtiondena: stor och kraftig, bredaxlad och friskhyad, ett manligt vackert huvud med tjocka krigarmustacher och en allvarlig vemodsfull blick, i allo en praktfull typ för en svensk folkhövding.'

Sedan följde en period när just mustaschen dominerade som maktsymbol. Men det är länge sedan nu.

(3) Richard Nixons synliga skäggstubb ställde till problem för honom i den tv-sända presidentvalsdebatten mot John F Kennedy 1960.

(4) Det finns ett berömt foto av Bill och Hillary Clinton som studenter, där han har helskägg och vildvuxen frisyr. Skägget försvann i god tid innan det blev dags för politisk karriär.

(5) Miljöpartiet och skäggväxt har varit en ständig återkommande parallell, sannolikt mest på grund av Per Garthon, Birger Schlaug och Peter Eriksson, men nog också lite på grund av Ljusdalsbon Laszlo Gönczi. Matz Hammarström var ett skägglöst manligt språkrör, men så blev han också generaldirektör sedan.

(6) Jag vill minnas att Jan Nygrens skäggväxt togs upp till debatt när han en tid var omtalad som tänkbar efterträdare till Ingvar Carlsson som socialdemokratisk partiledare i mitten av 1990-talet.

(7) Leif Pagrotskys skägg blev mycket uppmärksammat, men under pågående statsrådsgärning.

(8) Al Gore måste givetvis nämnas, han som i sitt sökande tillstånd började odla skägg efter förlusten mot George W Bush år 2000. Mer om detta och överhuvudtaget om skägg och politik går att läsa i den här artikeln.

Och nu senast (9) Bill Richardson som lade sig till med skägg efter förlusten i demokraternas primärval, och sedan rakade av det igen när han blev aktuell som minister i Barack Obamas kommande regering.

Sammanfattningsvis: Abraham Lincoln började alltså odla skägg när han uppnått den högsta makten. Hjalmar Branting och Bill Clinton rakade av sig sina för att kunna nå politisk makt. På senare tid har skägg blivit något politiker lägger sig till med efter bittra och definitiva valförluster, och sedan på nytt rakar bort när de gör politisk comeback. (Undantaget är miljöpartiet, där skägg på manliga språkrör verkar vara norm, och där undantaget, skägglöse Matz Hammarström, också logiskt nog blev den som fick fina titlar efter sin avgång.)

Skäggets politiska historia: Från maktsymbol till terapi, alltså.

Om denna historiska analys har relevans för det aktuella fallet avstår jag från att spekulera kring.

Vår huvudledare på dagens ledarsida handlar om märkesåret 1809, Sverige, Finland och det nordiska samarbetet:

'Ett intimt förhållande

Åren i EU har fört Sverige och Finland närmare varandra. Och det nordiska samarbetet står inför nya möjligheter.

Märkesåret 1809 invigdes med högtidlig ceremoni i riksdagens plenisal i förra veckan. Högtidlighållandet sker gemensamt i Sverige och Finland. Det är ett utomordentligt läge för tillbakablickar och framtidsperspektiv. Och framför allt en möjlighet till ökad kunskap bland dagens generationer om de två ländernas samhörighet.
I 2000-talets inledning är Sverige och Finland framgångsrika och ganska kaxiga nationer. Bägge hävdar sig väl vad gäller välstånd, företagsamhet och utrikespolitisk förmåga. En del är resultatet av framsynthet, gott omdöme och ansvarsfullt ledarskap. Men mycket är också ren tur och tillfälligheter. Och somt beroende av främmande makter.
De bägge ländernas historia - inklusive 1809 då den östra riksdelen gick förlorad - är full av om och men. Det kunde ha varit annorlunda. Men banden hade knappast brutits. Med framtiden är det likadant. Vart det än bär hän lär samhörigheten bestå.

En del menar att Sveriges delning 1809 på sitt sätt blev början till det nordiska samarbetet. För Finlands öden och äventyr sedan 1809 har den nordiska orienteringen hur som helst haft avgörande betydelse.
Sverige har varit Finlands förebild i de flesta avseenden. Sverige lyckades bli rikt och hålla sig undan krigen. Finland fick kämpa nästan hela 1900-talet för att bli en välfärdsstat.
Finland har under trycket österifrån försökt freda sig med nordisk samverkan. Det har inte alltid fungerat, eller ens tagits väl emot. Förslag om nordisk försvarsunion möttes av svensk skepsis och motvilja på 1930-talet. Sverige ville inte riskera bli indraget om Sovjetunionen satte hoten mot Finland i verket.
Å andra sidan har Finland fått kalla fötter när det nordiska samarbetet verkligen varit på väg att ta organiserad form. För inträdet i Nordiska rådet behövde Finland anstånd. Och när organisationen för nordiskt ekonomiskt samarbete, Nordek, skulle bli verklighet 1970 backade Finland ur i sista stund.

Misslyckandet med Nordek blev ett traumatiskt bakslag. Besvikelsen satt i länge och gjorde sig påmind ännu på 1990-talet när Sveriges regering plötsligt lät förstå att en ansökan om medlemskap i EG, nuvarande EU, var nära förestående. Finland kände sig förbigånget. Man hade hoppats på samråd och gemensamt agerande. Sedan skyndade sig Finland att hålla folkomröstning om medlemskap före Sverige för att inte bli överkört av det svenska valresultatet.
Åren i EU har svetsat Sverige och Finland samman under nya förutsättningar. En nationsgräns genom havet har numera mest symbolisk betydelse och inom ramen för det nordiska samarbetet radar möjligheterna till sociala och ekonomiska reformer och utökat samarbete åter upp sig.'

Vapenvilan i Mellanöstern kommenteras av Karin Rebas, Liberala Nyhetsbyrån, för ledarsidan: En framtid för Gaza.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om varför förslaget med spetsutbildningar på gymnasiet är bra och välkommet, som det mesta i regeringens skolpolitik, men också varför jag trots det ser de föreslagna spetsutbildningarna som något i grunden marginellt, som inte är och inte bör betraktas som en långsiktig lösning på skolans största utmaningar. Lite å ena sidan och å andra sidan, alltså:

'Många snåriga vägar ut i vuxenlivet

"Den verkstad, där ur mödosamt studiearbete högre kulturvärden smids fram, den är ett rum, som både agitatorn och organisatören bör beträda med blottade fötter. Ty där verkar livets skapande krafter."
Rickard Sandler

Från och med nästa höst ska spetsutbildningar inom matematik, naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora dras igång på tio gymnasieskolor runt om i landet (ingen i Umeå). Elever med särskilda begåvningar för olika teoretiska ämnen ska ges chansen att läsa i högre takt än annars och delvis på högskolenivå.
Det är en utmärkt reform - odramatisk, nästan harmlös, men ändå förnuftig och genomtänkt, både till analys och utformning. Äntligen betraktas kärnämnen inom samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap på samma positiva sätt som estetiska ämnen och idrottsgrenar.
Lika naturligt som det är att någon redan i femtonårsåldern excellerar i fotboll och kan få extra stimulans och större möjligheter på det området, är det väl att någon med läggning för historia, språk, fysik eller matematik, får samma chans. Att det skulle kunna uppfattas som kontroversiellt i vissa kretsar säger någonting om de vrida värderingar som varit rådande alltför länge inom skolpolitiken.

I Sverige finns en kvalmig tendens till förakt mot bildning och akademiska meriter. Här får högutbildade politiker som går på operan eller framgångsrika vetenskapsmän med internationella meriter snarast försvara sig - eller åtminstone betyga att de också givetvis tycker om svensk husmanskost, kan dansa små grodorna eller har ett favoritlag i hockey; alltså inte bryter något mönster. Jämför man det med hur stjärnor inom idrott och populärkultur behandlas finns skäl till betänklighet.
Sådana tendenser har funnits även inom skolans värld, där elever som haft väldigt lätt för sig i vissa ämnen ibland problematiseras utifrån ett Jante-perspektiv och betraktats nästan som för kollektivet störande element, istället för att ges uppmuntran och ökad stimulans.
Det fascinerande med den skolpolitik som fördes under ett antal år fram till 2006 är ju att den lyckades förena det sämsta av flera världar: dåliga resultat och bestående eller ökande sociala klyftor, svårare både för understimulerade elever och för elever med extra behov av hjälp och stöd.
I grunden var orsaken en förvriden syn på kunskap och lärande. Om närvaro i skolan viftas bort som något irrelevant, mobbningsproblem betraktas ur förövarnas perspektiv, kunskapskrav tabubeläggs, bildningsideal förtalas, utvärderingar försvåras, alla elever ska stöpas i samma form och lärarna hutas åt med lägre status och en hånfull lönesättningsprocess byggd på elevbetyg, är det inte undra på om klyftorna ökar och resultaten försämras.

Så fördärvar man inte bara enskilda människors livschanser utan också en nations konkurrenskraft. Tendenserna ditåt saknades inte i skolpolitiken för några år sedan. Att den nya regeringen snabbt söker vrida utvecklingen i en annan riktning hör till dess stora förtjänster.
Den nya skolpolitiken knyter an till den svenska skolans historiskt bästa ideal. De som formades och bars i tidigare epoker upp av klassiskt bildningsbesatta liberala och socialdemokratiska politiker med klar insikt om de skolpolitiska sambanden mellan jämlika chanser för alla, höga kunskapskrav, hårt pluggande, individuella självförverkliganden och en bredare social och politisk frigörelse ur gamla orättvisor.

Men - och det är ett men man inte ska underskatta - spetsutbildningar är inte någon långsiktig lösning på skolans grundläggande problem. Det är ett komplement, på marginalen.
För det första gäller det att hålla tungan rätt i mun när man talar om begåvning. Begreppet "begåvade elever", som använts i debatten, är slarvigt. Den generella begåvningen finns inte. Man är alltid begåvad på något speciellt område, i något speciellt avseende. Och alla människor har begåvningar. Några får större chanser att förverkliga och förädla sina. Vissa begåvningar anses ibland mer prestigefulla än andra. Men antalet områden där begåvning kan komma till uttryck är nästan oändligt, och de är alla viktiga. Den obegåvade människan existerar inte. Spetsutbildningar, liksom återupprättandet av yrkesutbildningar, rymmer den insikten. Men det finns ett dilemma med tidiga uppdelningar av elever utifrån ett begåvningstänkande.

Att lära känna och uppskatta den mänskliga mångfalden, att berikas av dem med helt andra typer av intressen och begåvningar, hör också till den mognads- och bildningsprocess som skolan bör bidra till. Den vidsyntheten, förmågan till självförverkligande i en spretig men demokratisk omgivning, främjar även kreativitet och fördjupning på specialområdet.
Och människor utvecklas och förändras hela tiden. Några mognar tidigt, andra senare, några hittar rätt direkt, andra famlar i åratal. Man upptäcker nya fallenheter medan gamla falnar. Framför allt gymnasieåren är omtumlande i det avseendet. Ju längre i livet möjligheterna till nya vägval finns kvar, desto mer dynamiskt blir ett samhälle. Det gäller även under skolåren.

Det viktigaste för skolpolitiken är därför att de normala utbildningsvägarna, i sig differentierade, blir så kvalificerade att de fungerar både för dem med speciella ämnesbegåvningar och för dem som behöver extra stöd i kärnämnen. Ungdomar måste ges generöst med tid och förtroende att söka den egna identiteten utan att behöva se dörren till de mest prestigefulla rummen stängas för alltid, och samtidigt möjlighet att briljera på ett speciellt område utan att behöva avskärma sig från mångfalden. Spetsutbildningar är utmärkta, kör hårt, men de snuddar knappt vid skolpolitikens största utmaningar.'

Efter att i sista sekunden ha skickat iväg min lördagskrönika till tryck tidigare i kväll så satte jag mig för ovanlighetens skull framför tv:n. Där råkade just då 'Armbryterskan från Ensamheten' sändas på kunskapskanalen. Vilken lysande dokumentär det är.

'Hur kommer de alltid lätt försonande historieböckerna att se på George W Bush?

Det är inte enkelt att förutspå - när historien skrivs tenderar som sagt en del av den hätska samtidsdebatten att omvandlas till försök att förstå och förklara utan behovet att fördöma och förkasta. Ett exempel på hur totala sågningar med åren kan nyanseras rejält (ibland för mycket) är Richard Nixon.

I Bushs fall avgörs nog mycket av hur utvecklingen blir i Irak. Konsensus lär inte uppstå under några omständigheter, men kritiken blir nog ändå sammantaget hård, även med distans till de senaste åtta åren och även om situationen i Irak fortsätter att förbättras.

På minuskontot kommer bland annat genomförandet av Irakkriget (även om jag inte tror att historieböckerna kommer att vara lika svart-vita i sin bedömning av det som vi är i dag), delar av hans ekonomiska politik och det gigantiska budgetunderskottet, brotten mot och likgiltigheten inför medborgerliga rättigheter och grundläggande rättsprinciper både inom USA och globalt i kriget mot terrorn, mycket tveksamma kampanjmetoder i båda presidentvalskampanjerna, den blockerande hållningen i miljöfrågor, de stora bristerna i hans ledarskap och hans sätt att samla hökar kring sig och att fördjupa motsättningarna i Washington och försämra USA:s anseende efter och trots 11:e september-attackerna.

För min egen del, med som många andra ett osunt stort intresse för amerikansk politik, har jag alltid varit starkt kritisk mot Bush ända sedan han dök upp som primärvalskandidat inom det republikanska partiet, alltså på den tiden har var lika känd för sin compassionate conservatism som för sina problem att hålla reda på vem som var vem bland världens ledare (en kritik jag däremot aldrig förstått) och ännu inte väckte några hetare känslor överhuvudtaget.

Faktum är att jag inte längre riktigt minns varför jag hade så svårt för honom - pappan George Bush tycker jag faktiskt hör till de underskattade presidenterna i USA:s historia - och var så skeptisk till tanken på honom som president. Förmodligen störde jag mig fortfarande på republikanernas uppträdande under de föregående åtta åren, Bushs flört med reaktionära strömningar och hans anti-intellektuella framtoning.
Jag var säkert också färgad av kritiska artiklar i amerikansk press. Jag har ett vagt minne av en mycket nedgörande sådan i New York Review of Books som gjorde intryck.

Efter hans seger över Al Gore år 2000 var jag nästan irrationellt frustrerad över att en politiker av Bush:s slag skulle bli favoriten Bill Clintons efterträdare.

Senare blev det ju allmänt folksport att hacka på Bush, ibland utan att de mest högljudda verkade ha särskilt mycket koll på varför kritiken faktiskt var berättigad, och när det slentrianmässiga USA-hatet i svensk debatt tillstötte var det med tanke på sällskapet inte alltid oproblematiskt att tillhöra de bittra kritikerna.

Men nåväl, bitter kritiker har jag varit och George W Bush kommer mycket långt ner på min ranking över USA:s presidenter. Ändå är det en god tradition att söka lyfta fram även det positiva när en politiker avgår, och med utgångspunkt i frågan vad de mer förstående historieböckerna kommer att tycka så finns det ändå några punkter:

Afghanistan och störtandet av Talibanerna kommer, tror jag, att räknas in på pluskontot för George W Bush i historieböckerna (med resevationer naturligtvis för brotten mot grundläggande rättsprinciper under och efter kriget, inte minst Guantanamo-skandalen), möjligen även delar av den senare Irak-politiken, tecken på det finns redan nu i summeringarna i USA av Bushs insatser, liksom hans på det rent personliga planet vid offentliga framträdanden ödmjuka (endast Jimmy Carter och Harry Truman kan väl matcha honom på den punkten bland de senaste hundra årens presidenter) självdistans (där är det spontant bara Truman som känns jämbördig).
Förmodligen kommer även historieböckerna att konstatera att USA efter 11:e september inte råkade ut för någon mer stor terrorattack under Bushs tid som president, att han satt åtta år efter att ha fått ett otvetydigt mandat av väljarna för en andra mandatperiod 2004 och, förstås, att han var den president som Barack Obama efterträdde.'

Flygets framtid i Västerbottens inland - önskemålen, realiteterna, riskerna och möjligheterna - är en viktig fråga som vi ägnar vår huvudledare åt på dagens ledarsida:

--------------------------------

'Samordning kring flyget

Den dynamiska utvecklingen i inlandet motiverar en gemensam satsning i flygplatsfrågan.

Storuman har fått i gång flygtrafiken på Gunnarn igen genom kommunal upphandling. Det är ett påtag mot alla odds. Denna flygförbindelse med Stockholm faller nämligen utanför den transportpolitik som regering och riksdag slagit fast. Åtminstone så som Rikstrafiken omsätter transportpolitiken i verkligheten. Rikstrafiken, som är den statliga myndighet som har till uppgift att genom trafikavtal lösa tillgänglighetsbrister över hela landet valde bort Storuman i den statliga upphandlingen.
Under den socialdemokratiska regeringens tid var de höga kostnaderna för upphandlingen av flygtrafik föremål för växande missnöje. Rikstrafiken har i utredningar sett över möjligheterna att få ned kostnaderna.
I utredningen för fem år sedan om flygtrafikförsörjningen i Norrland, Flyg i norr, menade Rikstrafiken att det vore rimligt att Vilhelmina, Storuman och Lycksele samlar sig kring en satsning på en flygplats i stället för att sprida underlaget på flera. Det var mer allvar bakom orden än berörda kommuner velat inse.

Flygets betydelse för Norrlands inland är stor. Flygförbindelser krävs för att klara rimliga restider till och från Stockholm, södra Sverige och utlandet. Det kan därtill understrykas att de utredningar Rikstrafiken låtit göra visat att flyget ger den lägsta kontaktkostnaden. Vinster i restid bidrar starkt till det.
Men samtidigt har de vid det här laget redan gamla utredningarna hakat upp sig på flygplatstätheten i Västerbotten. I utredningen Flyg i norr ingick helt enkelt en uppmaning till kommunerna i inlandet att försöka ena sig om satsning på en flygplats. Men denna samverkan har uteblivit. Kommunerna har därmed släppt initiativet, handlingsförmågan och beslutsrätten till aktörerna på riksplanet. Med resultatet att Gunnarn utan pardon fick stryka på foten.
Löper Rikstrafiken linan ut drabbas en annan flygplats av samma öde i nästa vända. Kommunerna har alltså att välja mellan en gemensam satsning och med den som bas ställa krav på den statligt upphandlade trafiken eller att tvingas till samma lösning som Storuman med Gunnarn, det vill säga klara trafiken med egna medel.
Om Storuman klarar flygtrafiken på egen hand kan Rikstrafiken kanske förvänta sig att Vilhelmina och Lycksele gör detsamma.

Västerbottens inland har minskande befolkning och långa avstånd. Kommunerna är väldiga till ytan och glesbefolkade. De sliter hårt med finansieringen av kärnverksamheterna på allt knappare resurser. Men samtidigt är inlandet inne i en dynamisk utveckling.
Gruvnäringen har satt ny fart och skogsnäringen är betydande. Biltestverksamheten växer. Turistnäringen ser nya möjligheter. Alltihopa är branscher med behov av fungerande, snabba förbindelser med utlandet. Det skulle motivera satsningen på en gemensam flygplats. Men det kräver att kommunerna tänker om.'

(Uppdaterad) Vår kommentar på dagens ledarsida om gårdagens partiledardebatt fungerar egentligen bara i papperstidningen, då vi i den provar en lite experimentiell layout med hjälp av tecknaren Niklas Eriksson (liksom vi gjorde med hjälp av Mats Falk på en specialsida inför nyårsafton).
Textmässigt består det hela av korta, synnerligen korta, kommentarer till var och en av partiledarna. Så redovisat här på bloggen, utanför kontexten, blir det inte lika lyckat, men här nedan är själva textinnehållet i alla fall om en debatt där regeringspartierna enligt min mening dominerade stort i framför allt meningsutbytena om den ekonomiska krisen, nägot även exempelvis Göteborgs-Posten är inne på i sin ledare om debatten.

--------------------------
Gårdagens partiledardebatt i riksdagen:

'Fredrik Reinfeldt fick hålla sig till sina bästa områden i går: hanteringen av den ekonomiska krisen, jobben, statsfinanserna och regeringsdugligheten. Där dominerar han och det är grunden för hans övertag i förtroendemätningar. Regeringens analyser av krisen är vakna utan att sluta i kontraproduktiva panikåtgärder som bara förlänger och förvärrar. Hans svagare frågor, exempelvis integritetsdebatten eller delar av a-kassehanteringen, stod inte i centrum den här gången.

Mona Sahlin framstod som urtypen för en oppositionsledare i gårdagens debatt. Det är hennes stora problem. Som någon riktig statsministerkandidat i kristider framstod hon aldrig. Socialdemokraterna vågar inte tala på ett seriöst, ärligt sätt med väljarna om orsaker och slutsatser av krisen, utan ägnar sig åt kortsiktig oppositionsretorik, anpassad vänsterut. Sådant genomskådas och skadar förtroendet.
Plus får hon för en balanserad kommentar till konflikten i Mellanöstern.

Maud Olofsson får en del av det socialdemokratiska etablissemanget att svära och spy galla - det är ett betyg gott nog på hennes vilja att ta en värderingsdebatt med socialdemokraterna. Näringsministern har grepp om sitt område, men i det ligger också en risk. Lever inte alliansen upp bättre till förväntningarna kring småföretagarklimatet blir det hon som får stå till svars.

Peter Erikssons dagshumör avslöjar sig sällan i debatterna - på både gott och ont. Så det är svårt att veta hur besvikna miljöpartisterna är över att den tänkta tvåpartikoalitionen med socialdemokraterna blivit ett trepartisamarbetet med det vänsterparti man ofta skällt på. Att Miljöpartiets delvis liberala framtoning tar skada av blockpolitik är ofrånkomligt.

Jan Björklund tillträdde som Folkpartiledare i ett skede när övriga alliansen var ur slag. I ett par partiledardebatter överglänste han även statsministern. Nu har det jämnat ut sig och Björklund söker att bredda sin profil utöver rollen som framgångsrik utbildningsminister. Det resulterar i många vassa repliker, men ännu utan tydlig strategi.

Lars Ohly återkom mest konsekvent till konflikten i Mellanöstern, tyvärr också mest ensidigt, vilket nog är ett mindre problem för honom än för Mona Sahlin. Annars framstår Lars Ohly som mest bekväm och minst hämmad av det rödgröna samarbetet; hans inflytande över oppositionens alternativ har vuxit, så han kör glatt på som förut.

Göran Hägglund bjöd flest citatvänliga oneliners som vanligt, och verkar ha hämtat sig lite från humörsvackan som följde tidigare under mandatperioden efter strulet och trasslet med förra valrörelsens profilfrågor som fastighetsskatten och bensinskatten. Kd har det tufft i opinionen nu, men det beror knappast på partiledaren.

Slutkommentar:
Den ekonomiska krisen och Mellanöstern stod i centrum för partiledardebatten. I båda frågorna hade regeringen det lättare än oppositionen att framstå som ansvarstagande och enig om vad som bör göras och om vad som bör undvikas. Men andra frågor lurar i bakgrunden, exempelvis integritetsdebatten, familjepolitiken och energifrågorna, där det kan bli tuffare. Alliansen går in i 2009 med initiativ i debatten, men har många hemläxor kvar innan väljarnas nästa utvärdering.'

Efter påstötningar om att jag verkar ha stannat i växten, eller i åldrandet, på 31 år ända sedan jag började på VK, uppdaterades häromdagen blogginformationen här till höger.

33 år ska det vara, nuförtiden.

Åren går och ursäkterna för bristande mognad och livsvisdom klingar ihåligare och ihåligare. Samtidigt finns det lika förbenat ännu inte några giltiga ursäkter för den begynnande stagnation som inte minst bloggandet gör smärtsamt tydlig.

Hur som helst, jag har aldrig varit den åldersnojiga typen, varken när det gäller mig själv eller andra; även om jag lite kokett ibland brukar citera en person som för ett antal år sedan om mig sade att: 'Ola är ung, men han har en gammal mans själ'.

Jag tog det som något positivt.

Men i dag fick jag en första känning av vad jag misstänker är en medelålderskris i vardande, när jag insåg att den här nyheten, som föranlett den här motståndshandlingen, inte försatte mig i automatisk protest- och upprorsstämning, inte fick mig att skriva arga, alldeles för långa, nästan rättshaveristiska mejl till kollegor och hota med att bojkotta nästa redaktionsledningsmöte, inte genast fick mig skriva ett blogginlägg som bryter mot just dessa regler - det vill säga, inte fick mig att reagera på det sätt jag skulle ha gjort i fornstora, yngre, piggare dagar.

För de som känt mig lite längre vet att jag är allergisk mot nya, mästrande skrivregler som jag inte spontant gillar. Och att jag avskyr råd av slaget 'skriv kort och enkelt och med vardagliga ord' som ges på journalistiska skrivkurser.

Kan man inte övertyga mig genom ett citat av typ August Strindberg, Vilhelm Moberg eller Birgitta Trotzig, tar jag sällan reson och är ogärna tyst om mitt missnöje.

Missförstå mig rätt: det ska vara språkligt korrekt. Bryter man mot grammatiska regler av stilistiska skäl ska det vara medvetet och man ska kunna motivera det väl - på den punkten är jag snarast språkpolis.

Men skrivråd och nya språkregler byggda på ren smak har inte varit min grej. Jag har på tidigare arbetsplatser tjurigt bojkottat språkutvärderingar kretsande kring lix-tal och liknande, uppmanat alla som jag gett tips och råd inom ledarskribentbranschen att värna de egna, unika språknyanserna och att inte slaviskt följa språkregler om enda argumentet för dem är att de förespråkas av TT.

Man ska jobba med språket, stenhårt och ödmjukt, lyssna på kritik men också på sig själv, söka rätt tonträff och tilltal för varje unik text och situation, bredda sin repertoar, öva på både det folkviseenkla och det tjorvigt krångliga. Språket ska andas, pulsera och ge ifrån sig ljud och lukter som går att identifiera, och vara annorlunda en tidig morgon jämfört med en sen kväll, inte vara detsamma vid frukostbordet som i busskön, förbli ett levande material.

Språklig likriktning enligt löpande-band-principen är ett otyg.

Så kommer alltså nu, år 2009, en nyordning - från TT - som jag spontant var skeptisk till. Hur reagerar jag?

Jag viker ner mig omedelbart på redaktionen. 'Jaha, ska vi skriva så här nu, säger TT det, okej, det låter vettigt att vi gör samma i hela tidningen, vad bra, vad skönt att vi samordnar oss, då börjar jag med det i mina texter också, tack, tack, trevligt' - inte ordagrant så, men i den andan.

Så här sitter jag nu, är vuxen, väljer mina strider och luskorrläser texter för att versalerna ska hamna på rätt plats i partinamnen och TT-överheten bli nöjd med mig. Och det värsta är att jag redan nu, ett knappt dygn senare, börjar tänka: 'jo, men de här nya reglerna är nog inte så dumma ändå, de vet nog vad de gör på TT, det är nog bäst att lita på dem, vad skönt att ha något att luta sig mot'.

Gick det så snabbt att tappa glöden?

Sundsvalls Tidnings ledarsida skriver skarpt om regionfrågan: 'Utan folklig förankring Regionbildningen är en organisatorisk dokusåpa'.

Bortom dråpslaget för de varslade i första hand, men även för Umeå som kommun, är de ny tunga varslen på Volvo lastvagnar ännu en påminnelse om den ständiga faran med ett för smalt näringsliv där inte tillräckligt många nya småföretag grundas och växer.

På orter där stora, traditionella industrier, med ägare på annat håll, har en för dominerande ställning och där entreprenörer och investerare inte etablerar sig i tillräckligt hög utsträckning, slår både globala lågkonjunkturer och branschvisa strukturomvandlingar hårdare.

Stora arbetsgivare som universitet och industrijättar kommer att spela viktiga roller även framöver, förhoppningsvis även Volvo när konjunkturen vänder, men de kommer knappast ens i nya högkonjunkturer att växa utöver sina nuvarande volymer, inte att skapa de nya jobben, inte ge den lokala arbetsmarknaden och näringslivet den flexibilitet och stryktålighet som behövs i en kommun med ambitionen att växa kraftigt.
Då det i de nya och mindre företagen inom framtidsbranscher, och deras villkor och möjligheter, som nyckeln till framtidens jobb ligger.
På sikt när det gäller sysselsättning, tillväxt, resurser för välfärden och chanserna för drabbade att i framtiden snabbare komma tillbaka på arbetsmarknaden på hemorten är det småföretagen som aldrig startas, entreprenörerna som söker sig någon annanstans eller avskräckes att alls satsa, jobben som inte skapas i de medelstora företagen, idéer som inte får chansen i nya företag med potential att växa, vi har skäl att frukta allra mest.
Varken i nutid eller historiskt har det politiska eller mediala engagemanget för det småföretagandet stått i rimlig proportion till småföretagarklimatets betydelse för jobben och välfärden. Den skevheten har varit och fortsätter att vara skadlig.

Varslen på Volvo är förstås temat även för vår huvudledare på dagens ledarsida.

-------------------------------
'Volvo i förtvivlad kamp
Investeringarna Volvo gjort talar alltjämt för fortsatt produktion i Umeå. Men det är i mindre företag framtidens tillväxt skapas.

Volvo lastvagnars kris förvärras. Nya varsel om uppsägningar utfärdas vid fabriken i Umeå. Uppemot halva arbetsstyrkan berörs därmed av neddragningen av kapaciteten och minskningen av produktionsvolymen.
För tre månader sedan talade företagsledningen ännu om en anpassning till mera normala nivåer. Men i och med tisdagens besked handlar det inte längre bara om anpassning; det är en kamp för överlevnaden. Orderingången har utvecklats katastrofalt svagt de senaste månaderna. Ett nödläge är nära. Med kniven på strupen bekräftar Volvos ledning Umeås sårbarhet.

I en genomgripande industriell strukturomvandling är fabriker som Volvos i Umeå bara en spelbricka. Produktionen kan ske betydligt billigare någon annanstans. Mycket hänger emellertid på omställningsförmågan. I en maximalt konjunkturkänslig bransch som tung fordonsindustri sker svängningarna snabbt.
Den som inte bemästrar kostnaderna i lägen med tvärstopp i orderin-gången slås ut. Den som inte klarar produktionsökningarna tillräckligt snabbt i högkonjunktur är chanslös i den hårda konkurrensen.
Vid fabriken i Umeå har Volvo på senaste tid gjort investeringar på mer än en miljard kronor. Det talar alltjämt för att Volvo räknar med att fortsätta med tillverkningen i Umeå. Här finns med de pågående satsningarna den kapacitet som behövs för snabb uppväxling av produktionstakten den dag konjunkturen vänder.
De omkring tusen jobben som försvinner i denna kris kommer emellertid knappast åter i full utsträckning.

Stora förändringar är att vänta i svensk tillverkningsindustri som följd av den rådande finanskrisen och konjunkturnedgången. Strukturomvandlingen håller på att bli av liknande omfattning som den på 1970-talet när hela branscher lades ned eller flyttade utomlands.
Dagens svenska industriarbetare är förhållandevis välavlönade. Jobben på Volvo har varit lönemässigt attraktiva. Folk har köat till dem. Det har under en period kommit att prägla arbetsmarknaden i Umeå. Volvo har tagit in mycket folk under högkonjunkturen de senaste åren.
Det som händer nu visar hur sårbar även en växande stad som Umeå är av ensidigt beroende av enstaka dominerande industriföretag och hur uppenbart Umeås framtida tillväxt kommer an på ett brett och mångsidigt näringsliv och på att den huvudsakliga sysselsättningsökningen sker i nyföretagande samt i små och medelstora företag.'

I dag hålls årets första partiledardebatt i riksdagen, i krisens skugga. På förhand är det en av de viktigaste debatterna hittills under mandatperioden, i ett läge när inte bara den globala utvecklingen griper kring sig utan också det partipolitiska läget väcker frågor.

Hur kommer de tre minsta regeringspartierna att uppträda efter debatten som förts om moderaternas växande dominans och risken för obalans inom alliansen? Kommer Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund att prioritera sina ansvarsområden som statsråd, eller satsa hårdare på att bredda sina profiler? Kommer blockpolitikens fördjupning förra året att yttra sig genom ett ännu bittrare tonläge i debatten?

Hur samordnat kommer det hittills synnerligen ifrågasatta rödgröna regeringsalternativet att uppträda? Vågar Mona Sahlin redan nu riskera trovärdigheten genom att koordinera sig fullt ut med vänsterpartiet i en riksdagsdebatt? Och hur hanterar miljöpartiet sitt nederlag i maktspelet inom oppositionen?

Det svårt att känna någon sympati för de hatdemonstrationer och bojkottkrav mot Israel som tycks tro att en bättre framtid för Mellanöstern stavas ensidiga bojkotter, historierevisionism och tigande inför terror, antisemitism och förtryckarregimer.

För oss som förfärats och bedrövats både över Israels helt oacceptabla och oförsvarliga offensiv som fått sådana vedervärdiga följder för Gazas invånare och över Hamas raketangrepp mot israeler och cyniska likgiltighet inför palestinska liv, är ensidigheten motbjudande.

Regionen behöver fred, demokrati, mänskliga rättigheter, handel, rörlighet, mångfald och välstånd. Bara så kan destruktiva krafter, med regimer som Irans i bakgrunden, motverkas.
Det kommer att kräva tuff diplomati från omvärlden, med betydligt hårdare tryck även på Israel att göra de eftergifter som är nödvändiga för tvåstatslösning utan ett evigt, blodigt mönster av våld och vedergällning.

Med de ytterkantskrafter som alltid är beredda att blunda för eller ursäkta brutalt politiskt förtryck och som tycks vilja ett land ont, istället för hela regionen och alla befolkningar gott, har ett sådant fredsarbete inget gemensamt.

Vad har Norrlandskollegorna längs kusten skrivit om på de senaste dagarnas ledarsidor? Ett litet svep över några av dem:

Sundsvalls Tidning: Lagen lika för alla. Att bagatellisera narkotikamissbruk är direkt beklämmande.

Anders Rönmark, Tidningen Ångermanland: Den otäcka antisemitismen

Ola Theander, Norra Västerbotten: Vad ska dagarna ägnas åt?

Norrbottens-Kuriren: Kampen mot maffian

Gefle Dagblad: En eländigt kass kassa

Det viskas mycket om regionfrågan just nu, och även bland vk.se:s politikerbloggare förs en debatt i väntan på klart besked från regeringen.

På dagens ledarsida har jag en signerad text om läget just nu:

'Regionfrågan: cliffhanger eller svart ruta?

Jag gillar egentligen cliffhangers. Och då syftar jag inte på Sylvester Stallone hängande i fingerspetsen över någon klippa, utan på det som Wikipedia definierar som "en spännande sekvens i en film, TV-serie e.dyl. som lämnas oförlöst medan något annat händer, reklam visas eller berättelsen tar en paus."
Grejt, all for it. Men cliffhangers handlar helt om tajming och fingertoppskänsla. Återupptas tråden inte i tid, inte alls eller på fel sätt, är effekten bara störande och klumpig.

Frågan om en avveckling av landstingen och bildandet av framtida storregioner håller på att förvandlas från en spännande cliffhanger till en skylt om tillfälligt avbrott utan närmare besked om det snart hotar att sluta med helt svart ruta.

Blir det något Stornorrland bestående av Norrbotten, Västerbotten och delar av Västernorrland? Parallellt med aktiva förberedelser på olika nivåer och i arbetsgrupper växer tvivlet och otåligheten. Kommer regeringen att ge klartecken? Moderaterna är emot, men kommer de - ytterst statsministern själv - att ställa kabinettsfråga eller vika sig för övriga allianspartier? Och gäller fortfarande beskedet från ansvarige ministern Mats Odell: att regeringen inte tänker tvinga fram något, men att de som vill gå samman i regioner på frivillig väg ska få det?

Rykten florerar, irritationen - inte minst mellan allianspartierna växer - och regeringen uppträder lite som man gör på ett möte eller i klassrummet när man antecknar för fullt, tittar bort eller sneglar låtsasnyfiket på de andra - allt för att slippa att själv få frågan man inte är redo att besvara.
Frågan var en långkörare redan i Ansvarskommitténs regi och har gått från en mer grundläggande och principiell utredning till en mer pragmatisk hantering av det som är möjligt och realistiskt i dagsläget.

Det skisserade Stornorrland har både praktiska och principiella brister, i synnerhet med tanke på att en sådan reform lägger fast förutsättningar för lång tid framåt. Det är ingen perfekt lösning. Men ett centralt nej, byggt på ett partis motstånd, till regionala önskemål om den framtida organisationen vore principiellt tveksamt. I det läget, som låsningarna ser ut, gör regeringen klokast i att välja frivilliglinjen, att de som vill och ansöker om det också ska få. Sedan är det upp till de regionala aktörerna att visa sig redo, med nödvändig enighet och medborgerlig uppslutning. Regeringen bör lämna sitt besked.'

Min lördagskrönika om alkoholfrågan för några veckor sedan fick en hel del positiva reaktioner, och någon kritisk reaktion också förstås, som sig bör. Jan Nilssons blogg påminner mig om att jag inte tipsat om debattartikeln 'Ett obekvämt samband' av Lars Lustig som vi hade på vår debattsida i lördags. Mycket läsvärt.

Vår huvudledare på dagens ledarsida handlar om de hushållsnära tjänsterna:

-------------------------------
'Stort behov av hemservice
Möjligheten till skatteavdrag för hushållsnära tjänster utnyttjas av allt fler. Reformen utföll ungefär som förväntat.

Allt fler köper hushållsnära tjänster. Intresset ökar kraftigt. Enligt en undersökning tjänsteföretagsorganisationen Almega presenterade på måndagen köper ungefär en kvarts miljon hushåll hemservice av olika slag. Det är en växande bransch, precis som regeringen hoppades och trodde när möjligheten till skatteavdrag för hushållsnära tjänster infördes 2007.
Almega har genom halvårsvisa undersökningar utförda av konsultföretaget Demoskop följt utvecklingen i hemservicebranschen. Redan i en rapport våren 2008 talade Almega om explosionsliknande utveckling med nya företag, nya jobb och en positiv attityd bland allmänheten - och om en svart marknad som håller på att bli vit. Dessutom har det visat sig att de flesta som får jobb i de nya hemserviceföretagen kommer direkt från arbetslöshet.
Stort behov av denna typ av tjänster finns. Men det är fortfarande en politiskt omstridd nisch inom tjänstesektorn. En förändrad majoritet i riksdagen kan hastigt slå undan benen på det som nu byggs upp.

Av särskilt intresse i den senaste undersökningen är att hushållen prioriterar hemservicen mycket högt. Om hushållen fick sämre ekonomi skulle de spara på annat så som resor, nöjen och bilkörning och försöka fortsätta köpa hushållstjänster. Det skulle tyda på att detta är en bransch som inte är extremt konjunkturkänslig. Hur det blir i verkligheten återstår att se. I konjunkturnedgången i slutet av 2008 märktes ännu ingen inbromsning i hemservicebranschen. De största grupperna användare är barnfamiljer i storstäderna och personer över 65 år.
Början var hur som helst försiktig. Två faktorer inverkade i högsta grad; för det första att det tog tid för de nya företagen att komma i gång och för det andra att många, såväl företagare som kunder, tvekade på grund av de osäkra förutsättningarna. Kunde företagarna satsa långsiktigt? Kunde hushållen räkna med hållbara villkor?

Ännu är marknaden för hushållsnära tjänster i ett skede av uppbyggnad och etablering med stark sysselsättningsskapande effekt. Det betyder mycket för arbetsmarknaden och samhällsekonomin i ett läge där delar av industrin hamnat i stora svårigheter.
Reglerna för skatteavdragen var inledningsvis onödigt krångliga. Förfarandet har förenklats. Det är synnerligen viktigt att systemet är tydligt och klart. Av största betydelse är också att det är behoven i respektive hushåll som styr, det vill säga att reglerna utformas så att hushållen faktiskt har råd och kan välja hemservice efter behov.'

I dag sker skiftet av ansvarig utgivare och chefredaktör på VK - Torbjörn Bergmark tackar för sig och Sture Bergman tar över. I lördagens tidning skrev jag en kort liten tacktext till Torbjörn, med tack för gott samarbete och med ett vittnesmål från avtackningen från redaktionen:

'I fredags var det avtackning på redaktionen för vår avgående chefredaktör Torbjörn Bergmark. Fackklubbens representant höll tal. Bergmark höll tal. Nåja, tal och tal, tillställningen var, hur ska jag säga...norrländsk till sin stämning. Inget peprally med Obama direkt, ingen kaskad av känsloyttringar, ingen verbal smet. Nej, osentimentalt och korthugget. Tack ska du ha, tack själva, ät upp smörgåstårtan nu. Som när barndomens hästgubbar kom med nått kärvt, raspigt 'jo du, pojkjävel' och det var ett ömhetsbetyg utan like.

Jag brukar ibland roa mig med att fundera kring vilka skådespelare som skulle passa om man gjorde film på olika personers liv. Vem skulle spela Bergmark? För mig är han urtypen för den lite hårdkokta men i hemlighet lyhörda redaktörsmurveln, alltid med en varm känsla för storyns hjärta, och ett instinktivt öga för människor. Han scannar det man säger som ett FRA-filter - ignorerar, lätt otåligt, snömoset och fångar upp de beniga, svårtuggade nyckelorden, tar fasta på dem, kommer till saken, medan man själv kanske vill peta omkring lite mer i moset. Dennis Franz, från Hill Street Blues och NYPD Blue, borde väl passa för rollen? Förresten, tack för gott samarbete Torbjörn. Det var det.'

Några läsvärda texter från de senaste dagarna:

Henrik Berggren skriver intressant i DN om politisk historia och politiker med intresse för historia. Utgångspunkten är Doris Kearns Goodwins bok 'Team of Rivals. The Political Genius of Abraham Lincoln'.
Jag har inte läst den, bara hört och läst många diskussioner om den, och hoppas kunna klämma den under våren. Häromveckan lyssnade jag dock till ett mycket underhållande program med Doris Kearns Goodwin på C-Span: 'Historian & Author Doris Kearns Goodwin talks about Lincoln, FDR, LBJ, George H.W. Bush, Bill & Hillary Clinton, and George W. Bush.'

En rekommendation, inte minst för det hon berättar om LBJ.

Anna Dahlberg i Expressen, Magnus Erixon i Sundsvalls-Tidning och Håkan Holmberg i Upsala Nya Tidning är tre liberala politiska redaktörer som med tre olika infallsvinklar diskuterar fredsprocessen och omvärldens relationer till Hamas.

Även pålitlige Per T Ohlsson skriver balanserat och träffsäkert i Sydsvenskan om Mellanösternkonflikten.

Alex Voronov skriver elegant, tänkvärt och upplysande i Eskilstuna-Kuriren från en resa till Kenya och Uganda under den oslagbara rubriken 'Hem till byn'.

Jenny Wennberg i Arbetarbladet hör till de s-skribenter som jag gärna läser, sådana här texter är ett skäl varför.

PJ Anders Linders krönika i Svenska Dagbladet, 'Lägg ner leopardindustrin', rymmer också många angelägna iakttagelser.

Häromdagen skrev jag lite kort om kritiken som funnits mot Barack Obama för att han inte uttalat sig om Mellanösternkonflikten. I dag angav han det vettiga och uppenbara skälet till varför han inte gjort det, men lade ändå ut texten något mer än tidigare om det allvarliga läget.
Så långt låter det lovande vad han säger, men han är ju å andra sidan inte direkt den första amerikanska president som tar över makten med höga ambitioner och lovande planer för fred i Mellanöstern. Låt oss hoppas att han kan leva upp till sina egna ambitioner och omvärldens skyhöga förväntningar. Lätt blir det inte.

I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite kring Mona Sahlins uppenbara motgångar för tillfället, många av dem självförvållade, tar henne dock i försvar på en punkt mot hennes eget parti och utfärdar en varning till Fredrik Reinfeldt, som just nu kan njuta av höga förtroendesiffror, men inte bör njuta av dem för mycket:

'Samma frestelse för Sahlin och Reinfeldt
De lockande vaggsångerna från höga opinionssiffror för tidigt under en mandatperiod kan få ledande politiker att glömma allt de lärt sig. De vill sluta ögonen, bara en sekund, och så...

Det socialdemokratiska partidistriktet i Skåne, rapporterade Svenska Dagbladet i helgen, kräver att den egna partiledningen går vänsterpartiet till mötes och frångår budgetreglerna med utgiftstak. Att kravet skulle få gehör är osannolikt. Men tillsammans med s-ledningens låga förtroendesiffror, det minskade avståndet mellan alliansen och oppositionen och kritiken mot Mona Sahlins sätt att som oppositionsledare reagera på den ekonomiska krisen och hantera det rödgröna samarbetet, förstärker det bilden av en partiledare med problem.

En del, inte alla, av Mona Sahlins problem är självförvållade. Nästan omedelbart efter sitt till innehåll och framförande imponerande kongresstal som nyvald partiledare började hon anlägga en helt annan ton: Traditionalistisk, överdrivet polemisk och lite ytligt enkelspårig av det slag som kan ge intryck av bristande respekt för åhörarnas insikter.
Sådant utmärker Mona Sahlin när hon är som sämst. Hon har alltid övertygat mest när hon drivit på och utmanat sitt eget parti, tagit interna risker. När hon däremot sökt linda in partiets nötta självbilder i bomull för att skydda dem från kontakt med omvärlden har det blivit intetsägande.
Som partiledare har hon alltför ofta fastnat i den sistnämnda fällan. Skulle nu kraven växa internt på en ansvarslös ekonomisk politik skulle det kunna tolkas som att partiledningen får skörda vad den sått med sin retorik under krisen.

Men det finns ett par intressanta undantag från denna övergripande bild, som bekräftar Sahlins problem, men också nyanserar hennes insats. Framför allt tänker jag på den utskällda lanseringen av ett s-mp-samarbete utan vänsterpartiet. Det var strategiskt kreativt att dumpa v och positionera sig för en tid bortom blockpolitiken. Plötsligt framstod ett par lovande ansatser i programgrupperna som tecken på en förnyelse.
Utspelet slutade i fiasko, Sahlin hade missbedömt läget. En intern opinion sparkade bakut. Märkligt nog blev koalitionstanken lättare att smälta för många socialdemokrater när vänsterpartiet togs till nåder, än när det stängdes ute - vilket säger en del. Men ingen kan påstå att Sahlin inte den gången gjorde ett rejält försök att föra sitt parti framåt. Partiet ville helt enkelt inte gå i den riktningen.
Nu är hoppet om socialdemokratisk förnyelse i närtid ute. Tvånget att kompromissa vänsterut begränsar Sahlins handlingsutrymme. Kanske vågade hon heller aldrig riskera de höga opinionssiffrorna med en fullödig förnyelseprocess hon - på grund av ett bakvänt sätt att utse ledare på - inte fått något tydligt mandat för. Det är en felkalkylering hon i så fall är långt ifrån ensam om att ha gjort, och nu får betala för.

Lockande vaggsånger från höga opinionssiffror kan få ledande politiker att glömma allt de lärt. De vill sluta ögonen, bara en sekund, och så...Inför 2009 är det Fredrik Reinfeldt, stärkt av en omdömesgill krishantering, som måste kämpa med den frestelsen att sluta lyssna till kritiken på andra områden och istället slumra bland plusvisande staplar en stund. Att ge efter för den är alltid ett misstag.'

I vår huvudledare i dag tar vi upp läget för kommuner i kris och den begynnande diskussionen om kommunsammanslagningar:

'Nytänkandet brådskar
Kommunerna är dåligt förberedda för krisen. Många kan komma att begära hjälp av regeringen.

Sorsele ber regeringen om hjälp. Kommunen är i akut trångmål och vädjar om hjälp med att sanera ekonomin. Andra västerbottniska kommuner riskerar hamna i samma belägenhet. Flera kommunalråd kan komma att stå med mössan i hand i Stockholm. Konjunkturnedgången får kännbara följder. De flesta kommuner är illa förberedda för denna kris.

Sorseles förfrågan sändes i ett brev till näringsminister Maud Olofsson. Regional tillväxt är hennes ansvarsområde. Hon har också hand om samordningen av frågor som rör orter med många varsel och uppsägningar. Möjligen hör ärenden rörande eventuella ekonomiska hjälppaket dit. Men problemet, som kommunalrådet Roland Wermelin i Sorsele upplever det, rör särskilt statsbidragssystemet och frysta bidrag.

Sorsele måste spara många miljoner kronor de närmaste åren. Det lär kommunen inte komma undan, även om regeringen skulle öppna den så kallade kommunakuten på nytt.

För nio år sedan ställde omkring hälften av kommunerna i Västerbotten sig i kö hos den statliga delegation som då hade i uppdrag att hjälpa kommunerna med att ordna upp ekonomin. Bara ett par beviljades särskilt stöd. Det besvärliga läget hade uppstått när den socialdemokratiska regeringen i saneringen av statsfinanserna på 1990-talet lade ökad börda på kommunerna. Nya åtaganden skulle klaras med krympande resurser. Kommunsektorn betalade sålunda stor del av den statliga budgetsaneringen.

Den kur kommunakuten ordinerade var brutal men effektiv. Kommunerna som tog del av stödpaketet måste genomföra omfattande sparåtgärder. Det var villkoret för utbetalningen av stödpengar. Över lag var det så att de kommuner som fick hjälp av kommunakuten fick mycket mindre pengar av staten än de begärt och tvingades spara mycket mer än de hade tänkt sig.

Det blev inte helt rätt eller befogat alla gånger. En del kommuner som självförvållat hamnat i problem fick hjälp. Andra som skött sig väl och hållit sträng budgetdisciplin fick inget. Maud Olofsson och de övriga i regeringen lär tänka sig för innan ett eventuellt nytt tillfälligt stödsystem utformas.

Ekonomin i de små kommunerna är mycket sårbar vid lågkonjunktur och kriser. Ännu större blir problemen i sådana lägen om statsbidragssystemet missgynnar små kommuner och inte fungerar fullt ut så som syftet är, nämligen att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar.

Det direkta ansvaret för en rad verksamheter och åtaganden på välfärdsområdet ligger på kommunerna enligt lag. Kraven och behoven kommer att öka ytterligare i framtiden. Ändringar i regelverken för de allmänna bidragen till kommunerna behövs därför. Men kommuner med ekonomiska problem kan inte ta för givet att staten och regeringen ordnar allt.

Möjligheterna till kommunsammanslagningar på frivillig väg måste undersökas och tas till vara. Det andra alternativet är samarbete mellan kommunerna på alla upptänkliga områden. För att komma till rätta med knappa resurser krävs mycket nytänkande och uppbrott från låsta positioner.'

(Uppdaterad) I min lördagskrönika nämner jag, som ofta, Hjalmar Branting. Ett av hans bästa tal tycker jag var det Nobel-föredrag han höll 1922 i samband med att han fick motta fredspriset. Det är ett tal som tyvärr känns synnerligen aktuellt, med den här inledningen:

""Folkens förbrödring" är här satt främst. Det anger själva det stora målet. De andra punkterna äro några av förutsättningarna och vägarna att nå fram dit, uttryck enligt sakens natur för strävanden och önskningar, som stått i förgrunden på den tid då testamentet uppsattes. I själva sin formulering bära de en viss historisk epoks märke. Men folkens förbrödring rör vid de djupaste dragen i människonaturen. Det har stått som ett ideal för några bland de högst utvecklade andarna sedan årtusenden, men alla framsteg i vår civilisation till trots vågar väl ingen i dag stiga fram och ge uttryck åt någon förvissning, att inom en nära tid det målet gått i verklig uppfyllelse. Visste vi det icke förut, så har ju världskriget blottat övernog av klyftor och avgrunder mellan nationerna samt ytterligare fördjupat dem, och det mödosamma broslagningsarbetet fram över den sönderslitna marken är ännu blott i sin första början.

Men hur fjärran det höga målet stundom kan synas vinka, hur våldsamt vi förvisso kastats tillbaka från illusionen, som kanske icke så få ibland oss en gång hyst, att hädanefter skulle krig mellan högt civiliserade nationer vara lika omöjligt som, enligt kungsordet, vilket alltjämt står lika sant och orubbligt, det vore omöjligt mellan skandinaviska bröder - det ges ingen annan väg för den, som ej vill förtvivla om mänskligheten, än att även efter de gångna årens återfall i barbari på nytt upptaga arbetet för det odödliga idealet: folkens förbrödring."

Läs man hela talet inger det en imponerande känsla av aktualitet även ur andra aspekter.

Min lördagskrönika den här veckan är av det lite mer lättsamma, svepande slaget och handlar om hur olika politikertyper kommer till sin rätt i olika situationer:

'Att glänsa eller strula när det hettar till

Det finns människor som i djupa kriser eller vid akut fara växer för varje utmaning och glänser med handlingskraft, skarpa analyser och iskallt, rationellt lugn, men som i lugna tider oupphörligt trampar snett, strular och ställer till det.
Och så finns det människor som i lugna tider utstrålar och bevisar auktoritet, överblick och full kontroll, men som när mönstren rubbas och det invanda rasar samman tappar konceptena och gör det ena misstaget efter det andra.

Den politiska historien är full med exempel på båda ytterligheterna. En del ledare har tur att hamna på rätt plats vid rätt tidpunkt, just när deras egenskaper behövs som mest. Andra får aldrig chansen att visa sina bästa kvaliteter. De ställs på fel prov och tvingas gå med ibland oförtjänt dåliga vitsord.
De flesta kanske delar exempelvis Margaret Thatchers och Jimmy Carters öde: kommer till makten med tidsandan som medvind men lämnar den med tidsandan som motvind. Några, som Willy Brandt, ställs under sina politiska gärningar inför ett antal radikala epokskiften som fullständigt förändrar förutsättningarna, men lyckas ändå hålla fast vid det väsentliga av övertygelser och förbli relevanta.
Och en långlivad politisk legend som Winston Churchill hann både med att glänsa, när det gällde som mest, och trassla till det, när det gällde lite mindre.

Just nu prövas färgstarka europeiska politiker som Angela Merkel och Nicolas Sarkozy, som vunnit sina positioner på i huvudsak andra meriter än krishantering, i ett läge där krishantering är nästan allt som räknas. Även samtliga ledande svenska politiker kommer, när nästa val nalkas, att utvärderas utifrån hur de i regering eller opposition uppträdde när saker ställdes på sin spets dessa månader.

En blick på det svenska 1900-talet visar hur påfallande svårt det vore att byta ut ledande politiker mot varandra. Tage Erlander hade aldrig kunnat spela den uthålligt förtroendeskapande, samlande och internationellt uppmärksammade roll som Hjalmar Branting gjorde under socialdemokratins framväxt. Men Branting hade, å andra sidan, sannolikt varit en ointresserad, olycklig och slarvig statsminister i det läge som rådde på Erlanders 50- och 60-tal.
Liberale ledaren Karl Staaff var nästan oersättlig som statsminister, oppositionsledare och allmän murbräcka mot konservatismen fram till sin död 1915, men hade med sin osmidiga, bestämmande stil fått svårt att leda koalitionsregeringen med socialdemokraterna redan några år senare.
Den socialpolitiske föregångsliberalen Adolf Hedin var beundrad i sin eviga opposition fram till 1905, men hade knappast funnit fotfäste i det partiväsende där istället en ständig organisationstalang av David Bergströms slag blommade ut.
Hade en pragmatiskt socialliberal som Kerstin Hesselgren varit motiverad att engagera sig partipolitiskt på samma sätt i 2000-talets debattklimat som på 20-talet?
Bertil Ohlin var unik som outslitlig oppositionsledare, men hade nog fått större problem med sitt ledarskap som statsminister. Thorbjörn Fälldin hade kvaliteter som passade utmärkt för statsministerrollen på sjuttiotalet, men som kanske inte hade fungerat i dag. Maria Wetterstrand är lättare att se som boss över ett departement än Birger Schlaug. Universella allroundpolitiker finns inte.

I "The Rhetorical Presidency" analyserar Jeffrey Tulis hur den amerikanska presidentens roll förändrats genom åren. Han visar hur det återhållsamma presidentideal, inte minst i kommunikationen med medborgarna, som bland andra Thomas Jefferson (med varningar för en monarkistisk utveckling) eftersträvade, blev norm under större delen av 1800-talet. Först Theodore Roosevelt och sedan Woodrow Wilson började bejaka presidentämbetets massretoriska möjligheter i direkt kommunikation med väljarna och i en mer oreserverat positiv syn på presidentmakten, fick den gamla rädslan för demagogi och populism vika för en tillit till väljarnas ansvarsutkrävande. Jeffrey Tulis varnar för vissa följder av den utveckling som skett. Han skiljer mellan politik i kristider och i lugnare tider, och efterlyser med det som utgångspunkt en kombination av det retoriska och det återhållsamma presidentidealet.

När Barack Obama om en dryg vecka tillträder som president, gör han det i ett läge som inte gärna kan ges någon annan beteckning än allvarligt. Det är hans kapacitet att bemästra svåra tider som kommer att sättas på prov, inte hans förmåga att styra i lugna vatten. Att bli president är en barnlek jämfört med att vara det.'

(Uppdaterad) Twitter var ett främmande begrepp för mig - säkert har jag sett det utan att reflektera kring vad det syftar på - så sent som för några dagar sedan. Men så bloggar plötsligt Jonas Morian om det, och så svenskans ledarblogg, och nu kommer Thomas Hartman med en fråga till VK:s ledarredaktion, med uppföljning här:

"Undrar för övrigt när den moderna tidningen VK och dess ledarredaktion ska finnas på twitter? Hänger tidningen inte med i svängarna?"

vk.se har alltid koll, men som ledarredaktionens tappre bloggare är det bara att låta axlarna falla och erkänna: för egen del är svaret nej, utvecklingen har uppenbarligen sprungit ifrån mig igen.

Jag har efter en lovande start på högstadiet alltid legat steget efter, något jag skrev lite löst om i en krönika häromsistens.

Men det viktiga är som bekant inte alltid att springa fortast, utan att kämpa väl utifrån sina förutsättningar. Och jag är i grunden alltid nyfiken på nymodigheter, springer ofta över mållinjen som eftersläntrare, men med ett leende och glad över att få vara med.

Dock köper jag inget bara för att det blir en ny trend, lika lite som man ska köpa något bara för att det har gamla traditioner.

Bloggfenomenet var jag hyfsat tidigt anhängare till, även om den entusiasmen länge byggde på en väldigt ytlig och godtycklig uppfattning om fenomenet och inte motsvarades av något intresse av att delta för egen del. Med ökad insikt har entusiasmen bara vuxit, om än kanske mer för fenomenet än det egna bloggandet, som - en vanlig utveckling har jag förstått - efter snart två år varierar i engagemang.

Facebook, däremot, för att ta ett annat exempel, är mig personligen - jag har inga principiella invändningar - svårbegripligt. Möjligen är det någon tjurig, oavhängighetstörstande bondegen som gör sig påmind i skepsisen inför detta exponerande, men det är inget som tilltalar just mig, det säger inte klick, jag håller mig borta, utan bitterhet, men också i svalt ointresse.

Twitter hade jag som sagt inte en susning om vad det var, men vad jag hittills skådat efter lite surfning har inte fått mig att förstå vad substansen eller poängen i det hela är.

Lyssnar på goda argument för en annan inställning gör jag förstås gärna ändå.

Till dess att någon lyckas övertyga mig avvaktar jag i startfållan den här gången, med nummerlappen inom räckhåll, men inte fastnålad.

I gårdagens huvudledare skrev vi på nytt om konflikten i Mellanöstern och behovet av omedelbart eldupphör följt av förnyad fredsprocess:

"Läge för fredssamtal

Befolkningen i Gaza behöver fred med Israel och inte bara ännu ett tillfälligt eldupphör.
Gaza behöver vapenvila. Förutsättningarna för en sådan föreligger i ett förslag Egypten lagt fram. Den senaste överenskommelsen om vapenvila, även den tillkommen genom egyptisk medling, löpte ut i december. Rörelsen hamas, som tog makten i Gaza i blodiga strider i juni 2007, ville inte förnya den.
Det pågående kriget måste få ett slut. Befolkningen i Gaza går under. Den humanitära katastrofen förvärras dag för dag. Men Gaza skulle behöva mycket mer än tillfälligt eldupphör. En fredsuppgörelse som ger palestinierna i Gaza och på Västbanken frihet, självständighet och en egen stat är enda vägen ur våldet och fattigdomen. En fortsättning på konflikten och det urgamla hatet leder bara till utdraget lidande och ond bråd död.
Omvärlden förfäras och delar de drabbade människornas sorg och förtvivlan. Men samtidigt är denna långvariga konflikt i 2000-talets början innesluten i sig själv. Som krishärd är den inkapslad. Risken för att våldsutgjutelserna sprider sig och att ett regionalt storkrig utbryter har efter hand minskat drastiskt. Omvärlden har därför distanserat sig och FN:s säkerhetsråd förhåller sig avvaktande.

Det har inte alltid varit så. Men vad FN, EU och andra aktörer med ekonomiska maktmedel eller militär insatsförmåga än gör i ett skede som detta kommer motsättningarna att bestå. Fler raketer kommer att skjutas och terrordåd utföras med flyganfall och artilleribeskjutning som svar. Detta förblir tillståndet i regionen ända till den dag palestinierna och Israel själva gjort upp på fredlig väg.
Kvartetten FN, EU, USA och Ryssland har skisserat en fredsplan utgående från de riktlinjer palestinierna och Israel kunnat enas om. Processen är inte avstannad, inte vilande, inte uppgiven och inte avbruten. Företrädarna för gruppen sammankommer regelbundet och när särskilda behov föreligger. Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair leder arbetet.
Kvartetten kan tillsammans med det palestinska folkets företrädare och Israels regering omedelbart inleda förhandlingar. Utan parter med vilja till fred och utan folkets mandat att hålla ett ingånget fredsavtal är dessvärre förutsättningarna obefintliga.

De palestinska områdena, Israel och Libanon ligger där tre världsdelar möts och kunde vara en välmående och ekonomiskt stark region, ett blomstrande centrum för handel och turism. Varje gång våldet eskalerar raseras emellertid grunden för utveckling, samarbete och ökat välstånd.
Krig är det äldsta och vanligaste men ofta även det mest misslyckade sättet att lösa en konflikt. Mellanöstern är skolexempel på detta. Ännu en vapenvila kan rädda många liv. Men bara om anståndet används till kraftiga ansträngningar i fredsprocessen"

-------------------------------

För övrigt instämmer jag helt i den här kommentaren av Karl Rydå till den här artikeln av Mohamed Omar och delar helt hållningen i det här inlägget på UNT:s ledarblogg om den här artikeln av Andreas Malm. Plötsligt blottas alltså ett extremt stöd för rasistiskt hat, brutalt förtryck och totalitärt styre av det slag Irans regim står för. Det är anmärkningsvärt och otäckt och borde väcka avsmak hos alla som vill ha en seriös debatt om en mycket deprimerande utveckling i Mellanöstern.

Barack Obama har med rimliga mått mätt varit effektiv och framgångsrik i sina förberedelser och utnämningar inför maktskiftet om en dryg vecka. Helt felfri kan ingen övergång bli, men Obamas såg länge ut att vara på väg mot en.

De bakslag och problem som dykt upp under den senaste månaden kring enskilda namn eller kring enskilda politiker i det demokratiska partiet har inte kunnat kopplas direkt till Obama, även om hanteringen i ett par fall lämnat övrigt att önska.

I Obamas egna uttalanden och uppträdande sedan valet har det varit övertydligt vilken skillnad det är mellan en tillträdande presidents handlingsutrymme i inrikespolitiken och utrikespolitiken. Tradition, normer och förväntningar tillåter stor aktivitet på det förstnämnda området, men kräver strikt återhållsamhet på det andra.

Framför allt gällande finanskrisen har Obama varit mycket talför i sina försök att få med sig kongressen, överhuvudtaget sitt eget parti, på kommande stimulanspaket.

USA har bara en president åt gången, är däremot mantrat som Barack Obamas medarbetare tagit ett fast grepp om när kraven på uttalanden och ställningstaganden från den blivande presidenten vuxit i antal och intensitet i takt med att Mellanösterkonflikten förvärrats.

Det kan låta som en undanflykt, kommentarer i den riktningen har förekommit, men är i själva verket både en utrikespolitisk nödvändighet och en viktig princip. Exempel på hur illa det blir när den principen bryts, när saker görs "i förväg" och bakom ryggen på den avgående presidenten finns det flera av från de senaste decennierna: Richard Nixon och Ronald Reagan är två av dem.

Det formella ramverket måste stå pall även när den moderna politikens speciella villkor (som förvisso har snarlika historiska föregångare, så väldigt annorlunda såg det inte ut förr heller) brer ut presidentvalskampanjerna över flera år och bygger upp enorma förväntningar och spekulationer i en medial logik utan hänsyn till mandatperioders fulla längd.

Månaderna som förlöper mellan presidentvalet och presidentskiftet i USA skulle alltid riskera att sluta i utrikespolitiskt kaos utan den disciplinen, och sannolikt snarare begränsa än öka den tillträdande presidentens handlingsutrymme och handlingskraft när skiftet väl äger rum.

Givetvis utarbetas det planer och förekommer en mängd uttalanden från medarbetare kring den blivande presidenten. Utnämningar av viktiga ministrar avslöjar en hel del av hur den tillträdande administrationen kommer att gå tillväga och säkerligen sänds en hel del försiktiga diplomatiska signaler bakom kulisserna. Men Barack Obama gör ändå klokt som ligger lågt i utrikespolitiken.

I spåren av konflikten i Mellanöstern har de antisemitiska hoten och attackerna ökat i antal på flera håll i Europa. Även i Sverige, rapporterade Svenska Dagbladet i går, höjer svensk polis beredskapen.

Den vidriga antisemitism som ständigt frodas inom olika typer av extrema grupperingar, med skilda ideologiska utgångspunkter men med antisemitismen som gemensam nämnare, bubblar alltid upp till ytan i olika sammanhang när Mellanöstern står i centrum för nyhetsrapporteringen.

Det är viktigt att alla demokratiska krafter i det svenska samhället är medvetna om och tar avstånd inte bara från alla sådana former av övergrepp, utan även från alla sådana tendenser i debatten.

Jag tillhör, ofta framhävt här på bloggen, dem som i grunden ser positivt på visionen om ett kulturens hus, inkluderande ett flyttat stadsbibliotek, som ett led i projektet Staden mellan broarna i Umeå. Idén har i mina ögon många förtjänster.
Samtidigt tycker jag, som säkert de flesta, att det omöjligt att redan nu göra oreserverat tummen upp eftersom inget konkret förslag föreligger, debatten knappt börjat, oklarheterna är så många och en del av argumenten för exempelvis stadsbibliotekets nuvarande läge har uppenbar tyngd (argumenten mot en flytt, dvs mot ett eventuellt nytt läge vid älven, är dock sällan lika övertygande enligt min mening).

Därför följer jag nyfikenhet debatten kring frågan, med viss förhoppning om att visionen ska visa sig hålla även när den ska göras konkret och fyllas med mer substans.

Vår huvudledare i dagens tidning handlar om biblioteksfrågan med utgångspunkt i den opinionsundersökning bland umeborna som VK låtit göra och redovisade på nyhetsplats i går:

---------------------------
'Debatt om biblioteket

Visionen om ett kulturens hus vid älven är tilltalande, men debatten är bara i sin linda bland osäkra umebor.

Resultatet av den opinionsundersökning om stadsbibliotekets framtida placering som redovisades i gårdagens VK bör ha kommit som en uppmuntran för dem som lanserat tanken på ett kulturens hus, med stadsbiblioteket som hjärta, inom projektet Staden mellan broarna. Att det är en debatt i sin linda, som ännu inte engagerat och där det mesta därför återstår, är väl den enda slutsats som går att dra.
Med 22 procent positiva, 24 procent osäkra och 20 procent utan uppfattning är en klar majoritet - 66 procent - av de tillfrågade inte beredd att direkt avvisa idén ens i dess nuvarande luddiga utformning. Bara 34 procent är direkt negativa till tanken på att flytta stadsbiblioteket.

Å ena sidan får alltså motståndarna till en biblioteksflytt uppenbarligen mindre gehör för sina utspel än vad som hade kunnat antas. Kopplingen mellan den uppskattade biblioteksverksamheten och dess nuvarande placering är inte någon självklarhet för umeborna.
Å andra sidan kan också konstateras att funderingarna kring ett centralt placerat kulturens hus vid kajen inte väcker någon spontan entusiasm i en stad lika van vid stora planer som strandade planer.

Mot bakgrund av att planerna för ett kulturens hus och en biblioteksflytt ännu är oklara, eventuella och abstrakta, medan bibliotekets nuvarande läge är ett väletablerat och historiskt lyckat faktum, är det onekligen siffror som uppmanar till en fortsatt och mer konkret debatt. Här väntar en opinion på att formas av fakta, fördjupning, alternativ och argument.

En större initial entusiasm för en flytt hade, med tanke på den vaga diskussion som hittills förts, närmast varit att betrakta som ett utslag av osunt ja-sägeri. Några blanka checkar bör inte delas ut i en sådan viktig, stor fråga för den tilltänkta kulturhuvudstaden. Kraven måste vara högre än så.
Visioner kan vara tilltalande, men beslutar gör man om konkreta förslag byggda på ordentlig utredning, genomarbetade underlag och rationella analyser av behov och prioriteringar. Att säga bu eller bä låter sig inte alltid göras i första skedet.

Om den fortsatta processen skulle ge vid handen att stadsbibliotekets framtida behov och ambitioner under alla omständigheter kräver förändringar jämfört med dagens situation, att status quo alltså inte visar sig vara något alternativ, kommer kulturens hus-tanken sannolikt att vinna ett kraftigt växande stöd.
Den är till sina utgångspunkter och sin inriktning - att ge en misskött men central och attraktiv plats i staden roll som öppen, samlande kulturell mötesplats - mycket sympatisk. För ett centrum i behov av både kulturellt och kommersiellt uppsving skulle ett kulturens hus vid exempelvis kajen vara viktigt för balansen.

Men om lösa visioner kan man inte gärna votera. Utgångspunkten för den fortsatta processen måste vara både osentimental och nykter, fri från både dogmatisk nostalgi och prestigedriven bygghets. Vilka behov och förväntningar kommer att uppstå framöver, vilka fördelar och möjligheter skulle en helt ny samlingsplats ge och vilken potential bjuder nuvarande lokaler och verksamhetsformer när stadsbiblioteket och kommunens kulturliv står inför ofrånkomliga, och säkert ofta villigt eftersträvade, förändringar?
Kan en satsning på ett kulturens hus motiveras utifrån de frågeställningarna lär umeborna vara lyhörda för alla argument som övertygar.'

Långsamt, parallellt med rapporteringen om de dagliga striderna, har den större politiska kontexten bakom Mellanösternkonfliktens senaste eländigheter börjat analyserats allt mer ingående.
Den större kontexten är uppenbar även bakom det förslag till vapenvila som Egypten lagt fram. Gång på gång återkommer analyserna till Irans roll.
En av förklaringarna, exempelvis, till att stora delar av den övriga arabvärlden varit så skeptiskt inställd till Hamas även under den senaste veckan har som många påpekat med rädslan för Irans inflytande i regionen att göra, väl analyserat av Anna Dahlberg här, och kommenterat av exempelvis UNT:s ledarsida här, och med konflikten mellan moderata och extremistiska krafter inom den islamska världen.

Temat återkommer gång på även i kommentarerna i de tidningar och tidskrifter jag brukar citera här på bloggen när det handlar om utrikespolitik. Här bara ett snabbt svep från några av dem för den som vill få några lästips på intressanta, och långt ifrån samstämda, artiklar, som tillsammans ger en bra bild av konfliktens många olika aspekter:

Lång artikel i Newsweek om fredens förutsättningar: A Plan of Attack For Peace
Thomas L Friedman i New York Times: The Mideast's Ground Zero
Ledare i The Economist: Gaza: the rights and wrongs
Ledare i The Observer: Israel must withdraw from Gaza
Analys i Süddeutsche Zeitung av Tomas Avenarius: Ägyptens Ängste, Schwierige Suche nach Lösungen (på tyska)
Timtohy Garton Ash i The Guardian: Europe is failing two life and death tests. We must act together, now
Intervjuv i Die Zeit med Mellanösternexperten Martin Beck om konflikten: Es gibt ein gemeinsames Interesse, Hamas einzudämmen (på tyska)
En genomgång av konfliktens huvudaktören i Die Zeit: Die Köpfe der Nahost-Krise (på tyska)

I måndagens huvudledare skrev vi om nya belägg för bristerna i Umeås företagsklimat.

I en signerad text på morgondagens ledarsida kommenterar jag den dystra utvecklingen i Mellanöstern utifrån ett par olika aspekter.

Jag instämmer för övrigt med andra bloggare här på vk.se om att Niklas Ekdals ledare i DN var mycket läsvärd. Även Anna Dahlbergs ledare i Expressen och Britt-Marie Mattssons analys i Göteborgs-Posten hör till det mycket tänkvärda i dagens tidningsskörd. En av de bäst balanserade analyserna av konflikten hittills tycker jag också att Fredrik Malm gjorde på newsmill.se i förra veckan.

Min text på morgondagens ledarsida:

'Ännu en återvändsgränd av våld och lidande

Med de israeliska truppernas markoffensiv in i Gaza, och Hamas fortsatta raketbeskjutningar mot Israel, slår konflikten i Mellanöstern slutgiltigt över i en ny, befarad och tröstlös våldseskalation.
Akut måste omvärlden, med USA och EU i spetsen, öka både kraften och tempot i ansträngningarna att pressa fram en - ömsesidig - vapenvila och säkerställa att alla nödvändiga humanitära insatser snabbt når fram till svårt utsatta människor.

Sedan gäller det att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Ingen regering, inte heller Israels, kan förväntas att passivt acceptera kontinuerliga terrorangrepp på sina medborgare. Och Hamas som organisation fortsätter att med sitt våld, sitt reaktionära program och sin hatfyllda ideologi vara en katastrof för regionen i allmänhet och för palestinierna i synnerhet. Istället för ansträngningar att skapa politiska, ekonomiska och sociala förutsättningar för ett drägligare liv i fred, demokrati och välstånd åt invånarna, har destruktiviteten lamslagit utvecklingen.

Men att Israel har en rätt att försvara sig mot fiender som vill se landet utplånat betyder inte ett klartecken för aktioner av vilken omfattning som helst. Det betyder inte att militära ingrepp med allvarliga humanitära följder av det slag som nu görs äger berättigande på vare sig kort eller lång sikt.
Genom att låta sig provoceras till militära handlingar agerar Israel tvärtom precis som terroristerna kalkylerat och önskar.

Israel uppträder som om det fanns en militär väg till bestående fred, eller till bestående säkerhet. Regionens erfarenheter talar samfällt för att den strategin slutar i en återvändsgränd, där bara våldet och befolkningarnas lidande är permanent. Mönstret terror - vedergällning - fördjupad konflikt måste brytas. Terroristerna kommer aldrig att acceptera ett slut på konflikten de lever av. Desto större skäl för alla andra att dra undan mattan på dem: ideologiskt, ekonomiskt, humanitärt. Där måste även Israel utöva självkritik.
Israel tar med sin markoffensiv en ansenlig risk, till ett högt humanitärt pris för regionen. Man måste, under tryck och hjälp från USA och EU, förr eller senare ta en annan risk: att vägra ge terroristerna vetorätt över varje fredstrevare. Genom att ändra strategi och stimulera de goda krafternas förutsättningar att växa - öka palestiniernas rörelsemöjligheter, underlätta det ekonomiska utbytet, stödja bredare humanitära insatser och vara lyhörda inför positiva politiska ansatser från palestinskt håll - kan man söka att knäcka terroristernas långsiktiga möjligheter att agera och rekrytera.
Argumenten mot en sådan strategi är välkända. Men alternativen är få. Och det är, trots allt, i tron på att demokrati, samlevnad och välstånd ger fred, försoning och säkerhet som hoppet om förändring lever.'

Temat på min lördagskrönika den här veckan är flitigt återkommande här på bloggen: Västerbotten och förhållandet mellan kust och inland, stad och landsbygd. I grunden handlar det om ett resonemang som jag varit inne på många gånger tidigare under det senaste året, men som jag inte fick plats att formulera rakt på sak i krönikan i papperstidningen, utan väver in i här nedan i nätversionen istället.
Kärnresonemanget är att Umeå konkurrerar med städer söderut och stärks av en levande landsbygd runt omkring sig, medan inlandskommunerna konkurrerar med landsbygder i hela landet och stärks av en attraktiv större stad med urbant utbud i rimlig närhet.

Min lördagskrönika, således:

'Stad och land tillsammans i nöd och lust

"När vintern är som tjockast kan man ju tro att världen inte frågar stort efter om vi leva eller dö häruppe (...) då gäller det att några har känningen levande. Att floden dansar under isen, hur bottenfruset allting än ter sig på ytan."
(Ur Vredens barn, Sara Lidman)

Årets första dag i Umeå bjöd på blårosa himmel och en skarp månskära - man föreställer sig att den hänger därute nånstans över havet - i en stämning ingen sentimentalt tonsatt slutscen kunnat återge bättre.
Sådana ögonblick, om man har ro en sekund att njuta dem, när en region bjuder sin exklusivaste solnedgång, komprimeras tiden. Närvaron av ett större lokalt, historiskt sammanhang växer fram. Man står där, åtminstone är det alltid min känsla oavsett var jag befinner mig, med ungefär samma gråtfärdiga tankar, onda aningar och envisa, starka förhoppningar som oräkneliga andra gjort i ungefär samma situation på ungefär samma plats genom åren.
Generationerna som en efter en, under både yttre och inre konflikter, betvingat, förvaltat och förädlat ett landskap, utvecklat och bevarat en kulturbygd, byggt och vitaliserat en stad, samlas i sådana ögonblick ihop, som publiken bakom sista bollen på artonde hålet i en major, för att tillsammans betrakta ännu ett avgörande.

Det är påtagligt när man fördjupar sig i Västerbottens historia, hur missförstått det nordliga rummet, den regionala helheten ofta varit, trots ständiga referenser till Norrland i debatten. Genom alla de strukturomvandlingar länet genomgått - kulturellt, ekonomiskt, närings- och befolkningsmässigt - under århundradena kan det synas ligga nära till hands med "den enes bröd den andres död"-analyser. I synnerhet när det gäller förhållandet mellan kuststäderna och inlandskommunerna beskrivs ofta utvecklingen i sådana kategorier. Uppgång för de ena, nedgång för de andra - i ett växelspel.
Men det är, vill jag påstå, i stor utsträckning en snävsynt men självförverkligande myt som Västerbotten inbjuder till genom sin mångfald och geografiska storlek.

"Vi förstår av era ord, att däroppe i norr finns både ett stort fjälland och ett stort insjöland och ett stort skogsland och ett stort slättland och en stor skärgård. Det är mer, än vi hade väntat oss. Det är mer, än många stora kungariken kan berömma sig av att äga inom sina gränser."
(Ur Nils Holgerssons underbara resa,
Selma Lagerlöf)

Övergripande samhällsförändringar och nationella skeenden återspeglas i alla avseenden inom ett så brett län. Men det betyder inte att de är begränsade hit. Strukturomvandlingarna hade ägt rum ändå. Den livskraftiga, folkrörelsetäta, strävsamma småbrukarlänet var ingen dålig mylla att hämta näring ur för kuststäderna när nya samhällsmönster, urbanisering och utflyttning fick dem att växa.
Och det kanske, trots allt, var det norrländska inlandets räddning, att det fanns attraktiva norrländska kuststäder som stod pall och kunde hävda sig i konkurrensen när människor sedan sökte utbildning, jobb och nya typer av kulturella upplevelser i urbana miljöer - annars hade flyttvågen kunnat få en ännu mer geografiskt definitiv och dramatisk karaktär.

Sett ur ett sådant övergripande Norrlandsperspektiv borde, 2009, inför en ny stor strukturomvandling rakt igenom länet, inlandskommunerna vara de som jublar högst åt Umeås stora tillväxtambitioner och de första att beklaga om Umeå ignorerar ett bristfälligt företagsklimat. På samma sätt som Umeås politiska ledning borde stå på barrikaderna mot neddragningar av statlig service i inlandet och inse att bättre förutsättningar för nytt småföretagande och mer differentierad arbetsmarknad i Västerbottens inland på sikt kanske är ännu viktigare även för de egna möjligheterna i konkurrensen söderut än statliga subventioner till traditionell industri i Umeå. Den växande kuststaden och den moderna landsbygden och glesbygden skapar tillsammans ett spännande Norrland. Båda har inför 2009 anledning att ömsesidigt önska varandra väl.

En stad som Umeå kan inte nå sina befolkningsmål genom traditionell inomregional omflyttning, utan konkurrerar med jämnstora städer söderöver, och då kan en levande landsbygd runt omkring vara ett trumfkort. Och inlandet kan inte överleva genom att söka frysa ned, bromsa och fördröja en utveckling som inte går och inte bör hindras, utan måste vinna på egna och nya meriter, genom att locka människor i olika faser av livet som söker något annat än storstaden. Då konkurrerar man med andra landsbygder runt om i landet, delvis i världen, och attraktiva större städer med urbant utbud inom rimlig närhet är då en kanske helt avgörande förutsättning.

"Vi är inte styrkta av att folk säger att Norrland är ett härligt land bara man
slipper bo där."
(Karl Rune Nordkvist i en debatt när Norrländska författarsällskapets grundades 23 november 1957. Citat hämtat från Gunnar Balgårds essäsamling "Norrifrån".)

I 2000-talets Västerbotten är motiveringen till ett beslut nästan lika viktig som beslutets innehåll i sig.
Ja eller nej till överledning av Vojmån, ja eller nej till nationalpark i Vindelfjällen, ja eller nej till vindkraftssatsningar, ja eller nej till uranbrytning, ja eller nej till nya befolkningsmål vid kusten, ja eller nej till storregion - oavsett frågeställning vibrerar den entusiastiska och svårmodiga, nybyggarfriska och utflyttningströtta, självmedvetna och centralmaktsfixerade mångbottnade västerbottniska historien under ytan på varje ställningstagande.

Och även om slutsatserna skiljer två medborgare åt, kan andan och attityden i deras analyser vara gemensamma. Även om slutsatsen förenar två personer kan de blandade motiven som förde dit blottlägga djupa klyftor. Ja-sägare och nej-sägare i en enskild fråga kan förenas av samma missmod och uppgivenhet vad hemorten anbelangar.
Andra ja-sägare och nej-sägare kan trots skilda val dela samma framtidstro, optimism, vilja till oberoende och egenmakt för den egna bygden. "Vi måste runda Stockholm, sluta vänta på nollåttorna och erövra världen direkt", som entreprenörer i inlandet brukar säga till mig.
Vilka historiska änglar och demoner är starkast? Det långsiktigt viktiga behöver inte alltid vara om det blev ja eller nej till det ena eller andra, utan att beslutet fattades i rätt stämning, med självförtroende och blicken riktad framåt.'

I en kort signerad text, omringad av Mats Falk-teckningar från det gångna året i ett specialarrangemang, på onsdagens ledarsida reflekterar jag löst en gång till kring optimism, pessimism och en solidaritet som sätts på prov:

'2008 gav skäl både att deppa och jubla

Ingen förnuftig människa, skrev den österrikiska fredpristagaren Bertha von Suttner i Ned med vapnen, 1889, 'skulle det falla in att vilja tvätta bort bläckfläckar med bläck eller oljefläckar med olja. Bara blod ska ständigt tvättas bort med blod.'

Året slutade med dystra nyheter från Mellanöstern. En djup och komplicerad konflikt, ytterst olämplig för ensidiga slagord, har återigen rasat ned i just den våldets omöjliga logik som terroristledarna alltid eftersträvar och som aldrig kan ge långsiktig fred och trygghet för redan svårt utsatta befolkningar.

Med en politisk uppgörelse, ekonomiskt samarbete och kultur- och idéutbyte över gränserna, skulle en plågad region kunna lyfta. Fred, demokrati och välstånd: någonstans måste insikten om det sambandet hållas levande, även om den kan verka drömmande när strider rasar.

Nyhetsrapportering och opinionsbildning ska vara problemorienterad. Det ingår i uppdraget att granska och kritisera. Men ibland kan problemorientering slå över i tvångsmässig negativism; ofta i armgång med undergångsprofeter, alltid lika ointresserade av de utvecklingssprång, tekniska nydaningar, politiska reformer och engagerade individer och rörelser som steg för steg bidragit till att göra människors vardag drägligare, friskare, rikare, friare och tryggare genom åren, och därför inte heller förmögna att skilja mellan stort och smått, långsiktigt och kortsiktigt, allvarligt och banalt.

En återblick på 2008 ger skäl både att deppa och jubla. Trots allvarliga kris- och krigsrubriker ger den övergripande utvecklingen oss större skäl att se framtiden an med balanserad tillförsikt än med förljugen nostalgi.

Men trots en i många avseenden bättre situation än någonsin tidigare präglas världen fortfarande av omfattande brutalitet, förtryck, fattigdom och lidande. Och solidariteten med de mest utsatta är långt ifrån någon självklarhet ens i rika, trygga länder. Hur vi uppträder på hemmaplan mot nödlidande som tvingas söka hjälp och skydd från krig, förföljelser och katastrofer säger beska sanningar om våra egna prioriteringar. 2009 lär bli ännu ett år när solidariteten sätts på prov.
Låt oss minnas det.'

I vår huvudledare i måndags kastade vi en blick tillbaka på några av de största händelserna i Västerbottens inland under 2008.

Jag ser på teaterföreningens hemsida att en monologföreställning av Andréas Utterhall baserad på Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet (1864) kommer till Umeå i februari.

Dostojevskij trängs med Eyvind Johnson om förstaplatsen på min litterära topplista. Men om Johnson är humanisten även i det svarta är Dostojevskijs verk en sump av växelvis gripande medmänsklighet och reaktionär sörja, där gud och djävulen kämpar om människans själ utan att författaren griper in.

Källarmänniskans anteckningar är en både bländande och problematisk uppgörelse med tidens radikalism, rationella förnuftstro och moderna storstadsliv. Inledningen anger tonen: 'Jag är en sjuk människa? Jag är en ond människa. En frånstötande människa.' och följs senare upp med rader som: 'Även i tandvärken finns en njutning.'

Idémässigt är källarmänniskan mångtydig, precis som Dostojevskij själv. Där finns inte bara ett livsbejakande försvar av den individuella personligheten och kritik av den kollektiva utopismen, utan också en svår reaktionär förljugenhet. På ena raden ett trotsigt 'Så leve källarhålet' , på nästa ett själväcklat 'Åt helvete med källarhålet!' En Dostojevskij-bok ska man slå igen svettig, utmattad och förvirrad.

Jag har varit slö med att uppdatera bloggen under helgerna och inte heller varit helt nöjd med de egna försöken att sammanfatta året som gick, men jag får väl så lov att bekänna färg, så här kommer min lördagskrönika från förra veckan:

'Ett omtumlande år för liberala optimister

'Things in life will not always run smoothly. Sometimes we will be rising toward the heights-then all will seem to reverse itself and start downward. The great fact to remember is that the trend of civilization itself is forever upward; that a line drawn through the middle of the peaks and the valleys of the centuries always has an upward trend.'
Franklin D Roosevelt i sitt sista installationstal 20 januari 1945

2008 var ett omtumlande och inte alldeles enkelt år för optimister. Klimatdebatten höll på att kidnappas av antiliberala undergångsvisionärer med olika utgångspunkter (en del till vänster rädda för konsumtion och tillväxt, andra till höger för gröna prioriteringar och klimatåtgärder) innan miljöomställningens både brådska, nödvändighet och potential för utveckling, jobb och hållbar tillväxt blev det dominerande och logiska perspektivet.

Sedan kom en period av närmast global yes we can-eufori i kölvattnet av Barack Obamas inspirerande presidentvalskampanj, hans seger och utsikterna att USA skulle återknyta till sina bästa, istället för sina sämsta, traditioner i Vita Huset.

Men redan innan Obama hunnit segertala hade finans- och kreditkrisen slagit till med full kraft mot USA, och utan några tecken på att vilja göra halt där.

Hösten och den tidiga vintern har präglats helt av dess omvandling till en av de djupaste internationella ekonomiska kriserna i modern historia. Utdömd finanssektor, upptornande recession och hagel av varsel har ställt regeringar på det svåra provet att å ena sidan visa handlingskraft och å andra sidan inte tappa omdöme och nerver inför ansvarslösa oppositioners krav på panikartade åtgärder utan rim, reson och rimliga utsikter till framgång. Nyckelordet är som så ofta förtroende. Den svenska regeringen har hanterat situationen väl så här långt och belönats med positiva förtroendesiffror av tillfrågade medborgare.

Utmaningen för alliansen under 2009 blir att stå emot alltför långtgångna subventions- och stimulanskrav som bara förvärrar krisen och istället lägga ner kraft på för välståndet, välfärden och jobben långsiktigt viktigare åtgärder som bättre småföretagarklimat och fortsatta reformer för högre kvalitet och mer resurser inom skolan och den högre utbildningen.

Utkast till flexiblare arbetsmarknad, höjt tak i a-kassan, individualiserad föräldraförsäkring och fortsatt offensiv när det gäller alternativ och valfrihet inom offentlig sektor vore andra inslag på önskelistan i hanteringen av krisen inför 2009.

Det vore katastrofalt om beslutsfattarna glömde bort vad som i grunden skapat de senaste hundrafemtio årens enorma tillväxt: kombinationen av demokratiska och korruptionsfria institutioner, socialliberala välfärdsreformer, breda utbildningssatsningar, kvalificerad forskning, goda villkor för entreprenörskap, frihandel och marknadsekonomi.

Men den största frågan i svensk politik under 2008 var en annan, och den gav i allra högsta grad näring åt både optimister och pessimister. Den personliga integriteten har varit strykpojke under många år; lågt prioriterad hos de makthavande beslutsfattarna, valhänt försvarad av de etablerade opinionsbildarna och sömnigt ignorerad av de traditionella nyhetsmedierna. Under missvisande hänvisningar till allmänna säkerhetsmåsten, brottsbekämpning och terroristhot har gränserna steg för steg förskjutits åt fel håll. Den tekniska utvecklingen, som skapat en oskattbar kommunikations- och informationsfrihet, tvingar nu fram allvarliga frågor om hur den personliga integriteten ska kunna värnas i en tid där möjligheterna och lusten att krympa människors privatsfärer blivit skrämmande stora.

FRA-lagen, Ipred-frågan, datalagringsdirektivet: 2008 blev inte året då allt vände, inte ens nådde ett stillestånd, men 2008 blev året då den personliga integriteten inte längre kunde trampas ned som något irrelevant av en skrämselpropaganda van att få som den vill. Trampades gjordes det ändå, men varje steg skapade oväsen och protester. Det uppstod debatt, mobiliserades motstånd, väcktes heta känslor, blottlades argument. Och även om storebrorssamhällets vägröjare inte åkte på några kompletta nederlag tvingades de åtminstone stanna upp och inse att de inte är ensamma på banan längre.

Värnet av den personliga integriteten, vaksamheten inför övervaknings- och registreringsiver, måste förbli en prioritet även under 2009.'