Hackerattacken mot ett stort antal svenska nyhetssajter i går är en försiktig påminnelse om hur sårbart det moderna samhället är i viktiga nyckelfunktioner. Framgångsrik krishantering bygger mycket på goda förberedelser och probleminsikt om var ett system är som känsligast. Det lär inte vara sista gången som något sådant här händer, och förr eller senare görs försök till sabotage i ännu större skala.

...att ta farväl av hösten, för den här gången.

Solen på väg ned, men vackert är det vid älven.

Det talas mycket om nätets betydelse för nästa års valrörelse, och ett vanligt samtalstema är politikernas bloggande här på vk.se.

VK:s kulturredaktör Sara Meidell kör igång en ny kulturblogg och så lanseras en uppfräschad kultursajt på vk.se.

Den här veckan bedriver jag en egen sociala medier-kampanj mot användningen av den innehållslösa, odugliga vänster-höger-skalan och mot det partipolitiska begrepp ingen någonsin lyckas ge en meningsfull, för vår tid användbar definition: borgerlig.

Gråvädersdagar som igår får man inte bli passiv. Man måste bege sig ut och leta de fina ögonblicken ändå.

Nu börjar laguppställningarna, om man får använda en sådan idrottsterm, inför nästa års val bli synliga här i Västerbotten. Processen går att följa bra inte minst bland bloggarna på vk.se.

Partiernas interna nomineringsförfaranden på olika nivåer går mot sitt slut, toppkandidater har utsetts, listor är sammanställda eller håller på att sammanställas, enskilda kandidater planerar - ibland, hedervärt, genom att berätta om dem offentligt från första början - för sina personvalskampanjer.

Det är en spännande fas i den politiska processen.

För riksdagskandidater är Västerbotten på grund av geografi och historia ett av landets mest utmanande län att bedriva personvalskampanjer i. Det ställer långt högre krav, i vissa avseenden, än exempelvis valkretsar i Stockholm, Skåne eller Västra Götaland. Men det gör också personvalskampanjerna ännu viktigare.

Om det ska jag skriva lite mer i en kommande ledarkrönika.

Förra veckan kom, inte helt oproblematiskt, att handla mycket om Sverigedemokraterna.

Vad blir det stora diskussionsämnet den här veckan? Vad borde bli det? Vad borde det skrivas om?

I går hade vi ett intressant besök från Ukraina av Viktor Veremchuk och Anton Demchuk på ledarredaktionen, med samtal om bland annat tidningar och medier i våra respektive länder. Bästa kommentaren löd: vi ser alltid optimistiskt på framtiden.

Ett renodlat civiläktenskap hade principiellt varit vida att föredra, för alla parter. Förr eller senare måste det landa där med en sådan uppdelning mellan myndighetsutövning och ceremoni. Den politiska processen bakom den nya äktenskapslagen har inte varit tillfredställande, och gårdagens beslut i kyrkomötet har därför en bismak - den politiska kompromissen i riksdagen tog inte tydlig ställning fullt ut för de principer som borde råda i ett liberalt samhälle.

Med det sagt, och när nu svenska kyrkan för sin del inte var beredd att avhända sig sin vigselrätt som principiell markering av skillnaden mellan kyrka och stat, var det förstås ändå rent pragmatisk ett stort framsteg för tolerans och mångfald i Sverige när svenska kyrkan i går på kyrkomötet beslutade att personer med samma kön ska kunna få ingå äktenskap.

Hur dyrt är det med spårvagnsinvesteringar jämfört med andra kollektiva trafiklösningar kontra? "Niklas" invände i en läsarkommentar i går att kostnaderna för spårvagn ofta överdrivs i debatten. Upsala Nya Tidnings ledarsida följer upp debatten i Uppsala om framtidens lokaltrafik där med en plädering för spårvagnar: Trafik är inte science Fiction.

MIljöpartiet och folkpartiet börjar åtminstone peta lite på låset mellan blocken. Det är bra. Båda vill naturligtvis få beskedet att de är just de andra som ska ta steget över blockgränsen om Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen och inget av de två huvudalternativen skulle få egen majoritet.

Jan Björklund vill att mp ska samarbeta med alliansen. Maria Wetterstrand att fp och c ska samarbete med de rödgröna.

Det finns alltså mycket ren valtaktik bakom.

Men jag väljer att se det som mycket positivt att folkpartiet och miljöpartiet inte låter dörren mellan regeringsalternativen gå helt i baklås, utan luftar tanken på ett blocköverskridande samarbete. Blockpolitiken i nuvarande form kommer inte att vara för evigt ändå. Men den får under inga omständigheter leda till att Sverigedemokraterna - om de skulle komma in i riksdagen - ges en onödig och moraliskt förkastlig vågmästarställning för att partier som skulle kunna samarbeta hellre upprätthåller en i det läget definitivt förlegad blockgräns.

Fyra skäl till varför man bör välkomna snön:

1. Mörkret har börjat sin ockupation hur som helst, och kommer inte att ge sig förrän i vår. Snöflingorna är tusentals små facklor till vår räddning.

2. Snöröjningsdebatten i Umeå kan ta vid där skräp på torget-debatten började avta.

3. Ett travlopp i snörök en vinterkväll i Norrland är något alldeles extra.

4. Man befrias äntligen från illusionen att det fortfarande går att undvika tjocka vinterkläder, mössa, halsduk och vantar.

Den här artikeln är ett bra exempel på vilka underströmmar och rörelser som finns i Västerbotten på kommunal nivå.  Förändringar av något slag i länets kommunstruktur kommer att ske de närmaste decennierna, det kan man nog utgå ifrån, antingen i förebyggande syfte eller framtvingat av den demografiska utvecklingen.

Kring det råder hyfsad enighet.

Men hur de förändringarna kommer att se ut, hur omfattande de blir, vilka som blir vinnare och förlorare (om den uppdelningen överhuvudtaget är relevant), om de kommer att ske frivilligt eller motvilligt och var de kommer att börja, är det ingen som vet med säkerhet.

Är det ett spännande eller oroande perspektiv vi anar? 

I senaste numret av Liberal Debatt skriver jag en liten analys i efterhand om det tyska valresultatet.

Jag tror inte att Maud Olofsson ligger sömnlös över Metalls avgångskrav.

När partipolitiska motståndare långt ute på den socialistiska vänsterkanten kräver en alliansministers avgång ett knappt år före nästa val hör det till den förväntade partipolitiska dramaturgin. Det förändrar inte dynamiken, utan befäster bara ett inövat rollspel.

Läsardebatten på vk.se bekräftar också den bilden. Nya skyttegravar uppstår inte, de gamla blir om möjligt djupare. Metalls utspel är därför inte vad man på engelska kallar en "Game Changer", något som vänder spelet och förändrar styrkeförhållandena, överraskar och ger utvecklingen en ny riktning. Utan det är ett i leden av återkommande partipolitiska kampanjinslag, sådana som alltid förekommer när positioneringen inför ett val inletts.

I kampen om marginalväljare, de som inte hör till vänstersocialismen och mobiliseras av Metalls uppträdande och de som inte hör till alliansens kärntrupper och av andra skäl mobiliseras av Metalls uppträdande, kan avgångskravet ändå vara en fördel för näringsministern, centerpartiet och alliansen.

Och då handlar det mindre om avgångskravet från Metall och mer om de nedsättande, grova, plumpa och obalanserade kommentarer som förekommer i debatten om Maud Olofssons person, framför allt och på ett beklämmande sätt i Västerbotten, och som får ny näring av Metalls utspel.

När angreppen slår över i rent hatiska utfall - långt bortom det rimliga och vettiga, långt bortom vad en sakfråga som exempelvis transportsstödet kan motivera - brukar normalt sympatierna gå i den angripnas riktning, bort från de som skyfflar sina grövsta okvädningsord in i debatten.

Jag tror att det är så i det här fallet; men på grund av förutsägbarheten i rollspelet ändå bara i begränsad omfattning.

Orimliga överdrifter går sällan hem. Och om en otroligt förenklad svart-vitt mytbildning skett kring en sakfråga - som i fallet med transportstödet och Volvo - kan de grova personangreppen på en minister, om han eller hon håller sig kall och inte tappar fattningen, få till konsekvens att även mytbildningen i sak börjar ifrågasättas.

Väljare i mitten, de som ofta avgör val, misstror budskap när de bärs fram till ackompanjemang av obalanserade, om än säkert ganska små, slagkörer.

Så Metalls avgångskrav, såsom det kommenteras från vänsterkanten, är sannolikt en direkt, om än knapp, fördel för Maud Olofsson.

Det betyder inte att hon, centerpartiet eller alliansen inte har en tuff debatt framför sig i regionen inför nästa val, av andra skäl. Det har sittande regeringar alltid, som det ska vara. Frågor om var infrastruktursatsningar sker i landet de kommande åren, kan vara en sådan regional fråga som blir jobbigare att besvara än andra.

Här är också de partipolitiska styrkeförhållandena omvända jämfört med i storstadsregionerna. Det gör att alliansen för att vinna något här måste ta storslam just bland marginalväljarna.

Där kan debatten om Metalls vänstersocialistiska avgångskrav och personangreppen på Maud Olofsson vara en hjälp på vägen. Men genom deras förutsägbarhet i ett redan etablerat partipolitiskt rollspel ska deras positiva betydelse för centerpartiets möjligheter att vinna marginalväljare ändå inte överskattas.

Nyheten att kaffekedjan Starbucks ska öppna i Sverige - på Arlanda - blev en av gårdagens stora snackisar på nätet, åtminstone i de "uppehållsrum" där jag rör mig. Och det är givetvis framför allt varumärket som väcker uppmärksamhet.

Det finns alltid, om man lämnar Arlanda och Stockholm, och funderar på butiksstrukturen på mindre orter, exempelvis i Västerbotten, ett klassiskt både-och i synen på stora kedjor som testar att etablera sig.

Å ena sidan glädjen över satsningen och att en större kedja gör bedömningen att en ort kan bära deras verksamhet, å andra sidan rädslan för att lokala butiker och aktörer ska få det svårt att överleva/konkurrera/starta upp.

De tre politiskt mest omstridda broarna i Umeås historia:

1. Kyrkbron

2. Botniabanebron över Umeälven

3. Kolbäcksbron

Eller har jag fel?

Tunnelbana, trådbussar, spårvagn, spårtaxi, bussar med biobränsle, subventionerade hybridcyklar och vinteruppvärmda cykelbanor/cykelbroar, eldrivna och tysta bilar på vanlig väg, ringleder och vägavgifter, kollektiva bilpooler?

Att den här notisen om Örnsköldsvik och vägavgifter får så många läsarkommentarer på vk.se kan väl tas som ett tecken på att talet om en Botniaregion inte bara är teoretisk.

Lyssnar till en tänkvärd och välbesökt föreläsning om medborgarjournalistik av Stuart Allan hos Humlab.

Moderaten Edward Riedl skrev i går på sin vk-se-blogg: Lägg ner Norrstyrelsen. - Det blir ingen storregion.

Centerpartisten Olle Edblom skriver i dag på sin vk.se-blogg: Region Norrland är inte död.

Problemet handlar ju i grunden om att Norrlandskommunerna inte är ense och inte vet vad de vill i regionfrågan, och att därför alla korten - både bättre och sämre - ligger på bordet.

I så måtto kan både Riedl (i det kortare perspektivet) och Edblom (i ett längre perspektiv) ha rätt. Men just nu framstår det kortare perspektivet - regionfrågan har kört fast och någon lösning är inte i sikte - i sammanhanget som tämligen långt. 

Den status quo som då hotar är inte nödvändigtvis bra för Norrland, lika lite som en dålig regionlösning - och kring någon annan har ju inte enighet kunnat nås - vore det.

Det här är en intressant artikel:

Den lokala näringslivsservicen - befintlighet, kapacitet, tajming och möjligheter att reagera snabbt på nya behov - är ett ständigt återkommande,men ofta bortglömt tema när stora investeringar av gruv-, energi-, industrikaraktär görs i mindre kommuner.

Ibland poängteras att kapaciteten att tillräckligt snabbt utöka en verksamhet ofta inte finns, trots att viljan och entreprenörstänkande finns där. Då krävs ofta ett regionalt samarbete av något slag.

Ibland fungerar det perfekt, när antingen nya aktörer växer fram eller befintliga expanderar på orten.

Ibland framhålls problem med att den lokala, etablerade servicen inte har någon lust att reagera snabbt när stora investeringar ställer nya krav/öppnar nya möjligheter. Att näringsidkare inte ser chansen, att investeringsvågen inte får de långsiktiga spridningseffekter på näringslivet, bortom själva investeringarna, som hade varit möjliga. Det är att missa gyllene chanser.

I Västerbottens inlandskommuner är medvetenheten om de här frågorna redan stor, det är något som ofta påtalas när man talar med politiker och företagare från inlandet.

Men det hindrar inte att just kopplingen mellan tunga investeringar i gruv- eller energisektorn och möjligheterna för en spirande privat tjänste- och servicebransch att växa snabbare än väntat, är en chans som de mindre kommunerna inte får missa.

När jag började blogga här på vk.se så varnade jag redan i första inlägget för att bloggar ibland blir till övergivna industriområden där gammal, rostig bråte skvallrar om att inget längre händer. Riktigt så har det väl inte blivit, men det senaste året har ledarbloggen här på vk.se varit eftersatt och slö, och inte hängt med i utvecklingen.

Flygplatsdebatten i Storuman har varit intensiv inte minst här på vk.se, med många debattinlägg och kommentarer kring ärendet och dess behandling från framförallt Storuman/Tärnaby-bloggarna, exempelvis med förslag på folkomröstning.

Varg- och rovdjursfrågan, som väcker sådana starka känslor i länet och som när man följer debatten ibland kan verka omöjlig att nå ens konsensus om ett sansat tonläge kring, dyker i dag upp på DN-debatt.

Jag förutspår en ny vända med oförsonliga inlägg i debatten.

Relaterad artikel: Flera vargar siktade i länet.

Vilken är veckans viktigaste politiska debatt? Vilken fråga borde jag ta ställning i? Vad borde jag blogga om under veckan? Mejla till ola.nordebo@vk.se eller skicka in en kommentar.

Partiernas nomineringsprocesser på högvarv även lokalt och regionalt. Det mest uppseendeväckande hittills är kanske att landstingsrådet Levi Bergström petas från socialdemokraternas landstingslista.

Jag har citerat den förut här på bloggen, Eleanor Roosevelts underbara, kloka uppmaning:

Tre politiska personligheter som jag, av skilda skäl, är otroligt YouTube-fascinerad av för tillfället: Willy Brandt (det varma, sorgsna, hemlighetsfulla, lätt motvilligt charmiga), Herbert Wehner (ögonen, den bara halvt tyglade vreden, det auktoritära som ändå på något sätt ber om ursäkt) och Richard Nixon (det osäkert, vilset vädjande utan kompass).

Enligt min erfarenhet är alla tre svarsalternativen korrekta.

Mer från Hamptjärnsstugans utsikt.

I fjärran bortom skogen skymtar vår stad, här från bergets högsta topp.

Utflyktsmålet för dagen.

En ständigt återkommande käpphäst här på bloggen är min gamla åsikt att allianspartierna och miljöpartiet har allt att vinna, och mycket lite att förlora, på att hålla dörrarna mellan sig öppna och samtalsklimatet hyfsat (gäller även på kommunal nivå).

Det är i den skärningspunkten spännande saker kan hända i svensk politik den dag - och den kommer förstås förr eller senare - som en stel blockpolitik inte längre erbjuder några vettiga svar vare sig i sakpolitiken eller i regeringsfrågan. En motsvarande utveckling kan åtminstone anas även i tysk inrikespolitik.

Därför noterar jag med intresse att alliansledarnas ganska försiktiga bemötande av just miljöpartiets språkrör blev ett tema i kommentarerna efter veckans partiledardebatt, som jag tyvärr missade på grund av en resa. Det vore i så fall inte första gången som alliansledarna sänkte tonläget gentemot just miljöpartiet i en partiledardebatt.

Johannes Åman drar i dagens DN också en intressant parallell mellan svensk inrikespolitik och Tyskland, närmare bestämt händelseutvecklingen i delstaten Saarland.

Martin Ådahl träffar som vanligt rätt i senaste numret av Fokus i en artikel med underrubriken: "Nyfikenhet är det mest effektiva vapnet mot främlingsfientlighet."

Det är sådan här regnig gråhet utanför dörren som prövar en övertygad cyklists principfasthet.

Funderar kring begreppet "inlandet" efter ett besök med intressanta diskussioner i Lycksele i veckan, bland annat kring just det ordet.

Är det ett relevant eller irrelevant, träffande eller missvisande, positivt eller negativt laddat begrepp?

Var används det oftast, och på vilket sätt, i vilket tonfall, används det i olika delar av länet och landet?

Det tangerar den subjektiva skillnaden mellan landsbygd och glesbygd.

Ska återkomma med en liten mer ingående analys av just inlandsbegreppet i en kommande ledarkrönika.

En byggnad med fascinerande historia, sanatoriet i Hällnäs, här en höstdag i förra veckan.

I tisdags var jag med på rundresa i Lycksele för samtal med politiker och företagare. Programmet var så tätt att jag, orutinerat, glömde bort att ta bilder för bloggen. Det här testet av mobilkameran var den enda.

Jag hoppas att det blir en poet som får nobelpriset i litteratur i år, att poesin uppmärksammas igen.

Inger Christensen är ju tyvärr inte längre aktuell, så om jag ska hålla en tumme för någon jag läst blir det amerikanen John Ashbery.

När svenska namn nämns, även om det av kända skäl är långsökt att en svensk ska få priset igen, brukar Tomas Tranströmer på goda grunder lyftas fram. Ytterligare en svensk poet som vore värdig priset är förstås Göran Sonnevi.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite blandat om ett socialdemokratiskt stickspår i föräldraförsäkringsdebatten, kulturkonservativa stressyndrom, vänsterns socialistiska konservatism och att både liberaler och socialdemokrater borde stå upp för förslaget om individualiserad föräldraförsäkring.

--------------------------------------------------------------

Stickspår om föräldraförsäkringen

Socialdemokraterna har inte vågat lägga något förslag ännu, men ledande företrädare har ändå angett det som slutmål för en framtida familjepolitik: individualiserad föräldraförsäkring utifrån samma principer som övriga socialförsäkringar.

Mikael Hansson skriver intressant om sociala medier och demokrati, med VK:s lokala sajter i inlandet som exempel på en ny tids kommunikation och medieströmmar.

Resecentret Umeå Östra växer upp ur marken mellan älven och universitetssjukhuset. Det händer saker, det byggs. Botniabanan äntligen på väg in med mångåriga löften och förhoppningar till stan. Fart, liv, rörelse och besökare i strid, klimatvänlig tillväxtström. Vi ser det framför oss i ett grönblått skimmer, hur Umeå får en ännu starkare urban profil.

Tågstationen med intressant arkitektur som ska bli Umeås nya port mot omvärlden, många besökares första intryck, får förstås speciella förväntningar på sig, ett alldeles eget symbolvärde.

Men ta det lugnt. Tristess och gråhet är också värden som inte ska underskattas. I dagens VK kan vi läsa på nyhetsplats att det nya resecentrumet bara ska ha en enda kommersiell verksamhet: en servering. Pressbyrån som vill öppna kiosk, avvisas. Tunneln upp till sjukhuset ska inte ha några butiker utan bara vara precis det som många varnade för innan beslutet: en tunnel, med de risker det medför.

Och i serveringen som tillåts ska det, enligt Bertil Hammarstedt, vd i Infrastruktur i Umeå AB ”serveras kaffe, the, kalla drycker, smörgåsar och lättare rätter”. Har beslutsfattare redan skrivit detaljerade, kommunalt fastlagda menyer för den enda kommersiella aktör som är välkommen inne i resecentrat?
Är det av ren barmhärtighet så att inte kunderna eller serveringsstället ska behöva belastas med bördan att välja eller tänka själva?

För att sammanfatta budskapet: Det ska bara finnas en kommersiell aktör i det nya resecentrumet. Någon kiosk behövs inte. Och det enda stället som ska få nådiga nicken att erbjuda resenärerna något har getts klara synpunkter i förväg av på vad som ska serveras. Nej, det här låter inte bra. Det låter faktiskt ganska trist. Risken är att besökare utifrån kommer att tycka likadant.

Regionfrågan har tagit ytterligare en vändning de senaste dagarna.

Anders Rönmark kommenterar i Tidningen Ångermanland och Örnsköldsviks Allehanda.

Sundsvalls Tidning har ett annat perspektiv.

I dagens huvudledare skriver  vi om förslagen att lägga ned hela skolor i Umeå och varför det vore den sämsta typen av besparing:

-----------------------------

Lägg inte ned skolor

Det finns inga lätta besparingar, och när en djup lågkonjunktur får skatteintäkterna att sjunka måste de kommunala verksamheterna anpassas till rådande förutsättningar. Kring det lär inte någon oenighet råda mellan seriösa politiker och partier.

Att man i ett sådant läge tittar på olika typer av besparingsförslag är inte fel. Läget måste klargöras. Konsekvenserna av olika beslut - sådana som är långtgående och drastiska i enskilda punkter eller sådana som skär mer generellt över en verksamhet - ska lyftas fram. Det finns ingen anledning att skälla på att olika teoretiska möjligheter dryftas. Alternativ ska fram på bordet, så att beslutsfattarna har bästa möjliga underlag att fatta beslut.

Men det betyder inte att alla de besparingsförslag som lanseras i den andan sedan är rimliga och vettiga att genomföra. Utredningsförslag är en sak. Den politiska prioriteringen i det slutgiltiga beslutet en annan.

Det finns i tillfälliga kristider förslag som framstår som djupt olyckliga; förslag med negativa konsekvenser långt bortom den rådande lågkonjunkturen.

Skolnedläggningar, där hela skolor försvinner från en by eller en stadsdel, eller inte ges några större framtidsutsikter, är ett klassiskt exempel på en sådan kortsiktig besparing. Det ger sprakande effekt i en budget, löser en tillfällig besparingsproblematik som i ett litet trollsvep, men rycker i samma svep bort en del av själen och framtidshoppet från den lokala platsen.

Skolnedläggningar sliter undan en viktig del av byns eller stadsdelens lokala liv - inte bara under skoltid - och attraktionskraft. Flytten till större enheter längre bort försämrar många barns skolgång pedagogiskt och trivselmässigt. Följderna är mer omfattande än det enskilda budgetutslaget visar. När byskolor, skolor med speciella profiler eller skolor som är förankrade i stadsområden med särskilda behov av nära, fungerande utbildningsinstitutioner, läggs ned, minskar också mångfalden och kvaliteten i skolutbudet.

I en kultur- och bildningsregion med framtidstro borde varje annan sten vändas innan hela skolor läggs ned som ett sätt att lösa en konjunkturkris. Umeå är ingen fattig kommun, och borde med sina relativt goda resurser, höga skatteuttag och de nu av regeringen ytterligare tillskjutna statsbidragen inte behöva hamna i ett sådant nödläge, trots finanskrisen. Det konstaterandet i sig löser inte budgetekvationen, men manar till mer självkritisk debatt, nu och för kommande år. Döljer sig även systemfel under krisen?

Att bara skylla på yttre omständigheter räcker inte. Hur används pengarna i Umeå på skolområdet? Ambitionerna ska ju vara höga. Fungerar den samlade verksamheten effektivt nog, utan onödigt spill? Vad kan Umeå lära av andra kommuner som kanske lyckas bättre på att få ut mer kvalitet på utbildningsområdet per skattekrona? Vad kan den kommunala verksamheten lära av de privata alternativen?

Frågorna måste ställas.

Att helt lägga ned skolor är en kortsiktig besparing med långtgående, negativa konsekvenser på det för den lokala framtiden viktigaste området. Det är den sämsta typen av besparing.