Ett yttre mörker möter en inre fackla

Av , , 2 kommentarer 9

Min krönika inför helgen lämnar dagspolitiken något och reflekterar kring mörker och ljus i senhöstens Västerbotten:
 
—————————————————–
 
Ett yttre möter en inre fackla
 
Det här är en besynnerlig, jag vill påstå svår, tid på året för västerbottningar. Låt mig få det sagt på en gång: med det november som väntar, när det svåra blir som svårast, har jag allt mindre tålamod.
Peter Swedenmarks numera klassiska, ständigt citerade beteckning ”svinnovember”, sammanfattar även mina känslor.
 
Men det finns också, vill jag hävda, ett annat november; svinigt till sitt yttre, men skimrande inuti, som kan lära oss ganska mycket om vår egen historia, som västerbottningar.
 
För denna besynnerliga tid är också en tid när man, om ögonen får chansen att vänja sig lite vid mörkret, inser vad det är som får livet på dessa breddgrader att fungera även en surjävlig, fullständigt charmlös senhöstkväll.
Stannar man upp en sekund och spanar in i det svarta viker det undan. Strax, med lite tur, ser man hur ett annat slags ljus växer fram, hur det skimrar i landskapet och staden från andra källor.
 
Det är skimret som kännetecknar en kulturbygd, där människor själva utgör facklorna, individuellt och tillsammans. Där, i mörkret, omgivna av ett breddgradshelvete, möts människor för att skapa och uppleva teknik, musik, teater, konst, idrott, litteratur, politik, hantverk; där möts människor för att samtala över en kopp kaffe om det djupa och det banala; där fördjupar sig människor i sina innersta intressen, i triviala eller livsviktiga hobbys, hemma i enslighet, hos andra i den lilla kretsen eller i offentliga miljöer.
 
Det är inte unikt för Västerbotten, men hjärtat i det här länets historiska utveckling, förutsättningen för allt annat som vuxit fram, har varit det där inre skimret i yttre mörker.
 
Men det svåra finns där: mörkret har på allvar börjat sin ockupation nu. Och människan, det är min övertygelse, mår inte bra av det. Det här är veckorna när vi tvingas kippa efter ljus några korta timmar mitt på dagen, kanske bara på en snabb lunch. Strålar solen är det timmar av nåd för den som hinner ta en promenad. Men vaknar och somnar gör vi i mörker.
 
Människor med depressionsproblem, och det är ett långt vanligare fenomen än seglivade tabun vill höra talas om, har det ofta som svårast just nu, när ett inre mörker får bekräftelse av ett yttre. Och sedan blir det svårt till våren igen, när ljuset återvänder men de svarta tankarna stannar kvar, och allt som var fel innan är fel ännu, fast det spirar runt omkring.
 
Det nordiska ljuset ska vara ett tema i Umeås kulturhuvudstadssatsning, men det är en bild som leder tankarna till vita sommarnätter och vita marsdagar, inte till de här veckorna när mörkret är som svårast, varje kilo väger minst 1,2, och väldigt få ler bakom uppfällda kragar i det som mer är en skog av bistra anletsdrag. Man ser det, känner det, anar det i ansikten, minspel, kroppsspråk, att ­ så där riktigt bra mår vi inte av den här årstidens yttre villkor.
 
Och i det ögonblicket, just då, händer det märkliga, när facklorna tänds, inifrån.
Kontrasten mellan den kulturella och samhälleliga kreativitet som tar fart i de tända lampornas sken och det oförsonliga kalla mörker som står vakt utanför hör till det mest fascinerande med vår region.
 
Det nordiska ljuset är ett året runt-fenomen. Men de här veckorna kommer det enbart inifrån oss själva, i en episk drabbning med jantelag, missunnsamhet, fördomar och tungsinne. Kan vi värna den nyfikenhet, den tolerans, det samtalsklimat, den mångfald, den initiativkraft och det mod som det ljuset förutsätter, har vi inget att frukta av lite mörker.
 
Kom igen, svinnovember, med ditt mörker, bring it on, du lär få ge dig den här gången också.

Standardmodell A1 på Öbacka Strand, och Ön?

Av , , Bli först att kommentera 6

Är det fler än jag som börjar bli smått nervösa när de nya husen vid Öbacka Strand nu växer fram? Ser de inte förfärligt mycket ut som standardmodell A1? Inte förfärligt trista, absolut inte, men väldigt standard. I ett sådant arkitektoniskt viktigt läge, vid älven och nya tågstationen, borde man inte våga lite mer där?

Och hur blir det på Ön, blir det standardlösningar där också? Är det otänkbart att bryta mönstret? Vackra, spännande byggnader med lite arkitektur som sticker ut och fångar ögat, som skimrar på sitt sätt, hjälper ju också i novembermörkret. Umeå bjuder exempel på stilfulla nybyggda områden, tveklöst. Men utan att jag tycker illa om husen som byggs vid Öbacka Strand börjar jag bli nervös: måste det se likadant ut där, och sedan även på Ön, som på så många andra ställen? Omväxling förnöjer. Eller är jag orättvis?

Påminnelse om samhällets sårbarhet

Av , , Bli först att kommentera 0

Hackerattacken mot ett stort antal svenska nyhetssajter i går är en försiktig påminnelse om hur sårbart det moderna samhället är i viktiga nyckelfunktioner. Framgångsrik krishantering bygger mycket på goda förberedelser och probleminsikt om var ett system är som känsligast. Det lär inte vara sista gången som något sådant här händer, och förr eller senare görs försök till sabotage i ännu större skala.

Internt jubel eller valseger?

Av , , Bli först att kommentera 10
Mona Sahlins tal på socialdemokraternas partikongress i går föranleder en signerad betraktelse av mig på dagens ledarsida om att det ibland kan finnas en motsättning för en politisk ledare mellan viljan att väcka internt jubel och viljan att vinna ett val.
 
——————————————————-
 
Internt jubel eller valseger?
 
Kännetecknande för många framgångsrika demokratiska politiker i historien är att de inledningsvis varit mer respekterade utanför sina egna rörelser och partier, än inom dem. Retorik, program och egenskaper som går hem i ett internt sammanhang – hejarramsor och fiendebilder av det mer grovhuggna slaget – behöver inte vara det som vinner medborgares förtroende i en offentlig dialog om komplexa skeenden.
 
Det är vanligtvis väljare utan låsta, förutfattade åsikter, och med lyhördhet för nyanser och problematiseringar – inte de med övertygelser redan huggna i sten – som avgör val. Ibland kallas de marginalväljare. 
 
Därför kan reserverade miner på ett upphetsat internt möte vara goda nyheter för en partiledare som har de rörliga väljarna som målgrupp, inte grälsjuka och aggressiva aktivister som lever i en introvert svart-vit värld.
 
Över tid vinner inkluderande, utåtriktade, lyssnande rörelser som litar på medborgarnas längtan efter seriösa samtal.
Exkluderande, slutna, navelskådande grupper som odlar nidbilder och excellerar i primitiva utfall, riskerar alltid att stagnera. De senare kan gå under i ett litet rus av interna ovationer, medan omgivningen vänder uppmärksamheten åt andra, mer givande håll. Den häpna förvåningen hos de självrättfärdigt bokstavstroende när färre och färre bryr sig är ofta både komisk och tragisk.
 
En av de viktigaste förklaringarna till socialdemokratins mångåriga regeringsinnehav under 1900-talet var att partiet, trots hårda inrikespolitiska tag, lyckades bevara en inkluderande bredd som täckte stora ideologiska ytor i mittfältet. Där fick många plats, till de renläriga socialisternas missnöje. Socialdemokratiska ledare har nästan alltid varit omstridda hos ytterkantsfalangerna, och hyllade enbart i efterhand. Men valresultaten ger klara besked, socialdemokratin var under 1900-talet ett parti med många ingångar
 
När först folkpartiet, senare centerpartiet, periodvis växte snabbt under efterkrigstiden, var förklaringen att man hittat ett inkluderande tonfall som socialliberalismen under Ohlin, eller fångat en tidsanda i förändring, som under Fälldin.
 
Den viktigaste ingrediensen i de nya moderaternas framgångar 2006, och Fredrik Reinfeldts stora popularitet, har varit att man lyckats överbrygga tidigare skyttegravar och motverka gamla fördomar om partiet, till nyliberalers uttryckliga missnöje.
 
Det enda parti vars stöd växer inom oppositionen är det minst blockbetonade, miljöpartiet.
 
Mot den bakgrunden är det svårt att förstå Mona Sahlins uppträdande för tillfället. Hon började bra i sitt första tal som partiledare. Det handlade om förnyelse av en tröttkörd, bakåtblickande socialdemokrati. De få gånger hon tagit intern strid sedan dess har hon vanligtvis varit rätt ute. Jag vidhåller att en del av kritiken mot henne varit orättvis.
Men i sin kamp för att vinna uppskattning hos en svårt förändringsovillig intern partiopinion, tycks hon steg för steg överge sina bästa instinkter i umgänget med dem som i slutändan bestämmer – väljarna.
 
Den onyanserade retorik, med extremt förenklade fiendebilder, som hon ägnade mycket av sitt tal åt i går, får kanske socialdemokratiska kongressombud att mysa. Men väljare som vacklar mellan regeringsalternativen och lyssnar efter substans bakom de exkluderande flosklerna prioriterar Sahlin bort. Hon vill vinna stort internt bifall. Men hon vill också vinna nästa val. Snart måste hon kanske bestämma sig för vad hon vill helst.

Vad blir avgörande i valet 2010?

Av , , Bli först att kommentera 1
Jobb, skola, företagsklimat, miljö, socialförsäkringar, integritet, integration, jämställdhet, välfärd, energi, regionalpolitik, infrastruktur  – vad blir avgörande i riksdagsvalet nästa år?
Antalet intressanta sakområden som måste avhandlas är förstås långt fler än så här. Men i snabb överblick: tio punkter – några sakfrågor, några dueller – som jag tror får stor betydelse för själva valutgången nästa år och fem frågor som i sig är av oerhörd betydelse men som jag inte tror blir utslagsgivande för valresultatet.
Vad en sån här lista inte fångar är dels de överraskande snackisar som på kort tid och i sent skede kan vända en valrörelse och påverka vilka som blir vinnare och förlorare. Sådant är nästan omöjligt att förutse. Och en sådan här lista fångar inte heller de djupare ideologiska förskjutningarna i samhällsdebatten som verkar över längre tid än enbart en mandatperiod, men som ändå kan färga av sig på enskilda valresultat redan innan en förskjutning blivit uppenbar.
Men så är det med listor, de ska skapa diskussion, inte sammanfatta allt.
Listan ska förstås också motiveras och utvecklas punkt för punkt. Välkomna med synpunkter, bedömningar och invändningar till mig i förväg:
 
Avgörande punkter inför riksdagsvalet 2010
1. Jobben och skatterna
2. Valfrihet, privata aktörer och kvalitet i välfärden
3. Skola och utbildning
4. Socialförsäkringarna och generell välfärd vs grundtrygghet
5. Moderaterna vs Socialdemokraterna (i själva verket Fredrik Reinfeldt vs Mona Sahlin) i kamp om vem som framstår som mest statsbärande och regeringsduglig.
6. Folkpartiet vs Miljöpartiet i kamp om de socialliberala storstadsväljarna.
7. Socialdemokraterna vs Centerpartiet i kamp om landsbygdsväljare i Norrland.
8. Nuvarande riksdagspartier vs Piratpartiet i kamp om vem som har störst trovärdighet i integritetsfrågor och informationspolitiken.
9. Alliansen vs de rödgröna i kamp om vem som har störst trovärdighet när det gäller rättsväsende och brottsbekämpning.
10. Nuvarande riksdagspartier vs Sverigedemokraterna i kamp om vilken grundläggande syn Sverige ska ha på invandring, integration och mångfald.
 
Viktiga frågor, ett par av de allra tyngst vägande, som jag trots det inte tror blir särskilt utslagsgivande för valresultatet och mandatfördelningen mellan de två regeringsalternativen:
1. Miljön och klimatet
2. Jämställdheten
3. Kulturpolitiken
4. Utrikespolitiken
5. Försvarspolitiken

Partiernas laguppställningar på vk.se just nu

Av , , 2 kommentarer 6

Det talas mycket om nätets betydelse för nästa års valrörelse, och ett vanligt samtalstema är politikernas bloggande här på vk.se.

 
Hur ser egentligen partiernas ”laguppställningar” ut när det gäller bloggande politiker på just vk.se?
 
Det här är en sammanställning över läget just nu med de bloggar som fortfarande står som någorlunda aktuella och som har en tydlig partitillhörighet. Jag kan ha missat någon (meddela mig gärna), och möjligen har någon inte för avsikt att fortsätta blogga, men annars ser det rent statistiskt ut så här vad gäller antalet bloggare.
 
Vad det sedan har för betydelse, är en annan och större fråga. Och vad som inte tas med nedan är givetvis hur ofta personerna bloggar, hur mycket debatt de väcker och vilka ämnen de tar upp. För betydelsen av bloggandet i en valrörelse är det måhända långt viktigare aspekter.
 
Det finns ju också ett antal bloggare på vk.se som debatterar samhällsfrågor utifrån olika perspektiv, men utan entydiga partitillhörigheter, som också har betydelse men som inte går att fånga i den här uppställningen.
 
Men rent statistiskt, om jag inte har missat något, är det centerpartiet som har flest bloggare igång på vk.se, följt av socialdemokraterna, moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna, vänsterpartiet och till sist miljöpartiet:
 
Centerpartiet (11):
 
 
 
Socialdemokraterna (10):
 
 
 
Moderaterna (8):
 
 
 
Folkpartiet (7):
 
 
 
Kristdemokraterna (6):
 
 
 
Vänsterpartiet (4):
 
 
 
Miljöpartiet (2):
 

 

Lyckas någon bli en Västerbottensprofil 2010?

Av , , Bli först att kommentera 1

Gårdagens lilla blogginlägg om Västerbotten som utmanande län för personvalskampanjer blev en längre ledarkrönika i dagens papperstidning:
 
————————————————
 
Lyckas någon bli en Västerbottensprofil 2010?
 
Nu börjar de partipolitiska laguppställningarna, om man får använda en idrottsterm, inför nästa års val bli synliga i Västerbotten.
 
 Partiernas interna nomineringsförfaranden på olika nivåer går mot sitt slut, toppkandidater har utsetts, listor är sammanställda eller håller på att sammanställas, enskilda kandidater planerar för sina personvalskampanjer.
Det är en spännande fas i den politiska processen; en av de viktigaste vid sidan av själva de demokratiska valen.
 
För riksdagskandidater är Västerbotten, på grund av geografi och historia, ett av landets mest utmanande län att bedriva personvalskampanjer i. Det ställer långt högre krav, i vissa avseenden, än exempelvis valkretsar i Stockholm, Skåne eller Västra Götaland.
 
Att bli en Västerbottensprofil, i ordets sanna bemärkelse, måste höra till den svenska politikens allra svåraste uppgifter. Kommer någon att lyckas 2010?
 
När man får den västerbottniska politiken, inte minst landstingspolitiken, förklarad för sig första gången brukar det ofta inledningsvis handla om en grov tredelning: Umeå, Skellefteå och inlandskommunerna. Ibland med betoning på kusten vs inlandet. Ibland med betoning på Umeå mot resten. Ibland med betoning på alla mot alla.
 
Sammanklumpningen av inlandskommunerna är förstås tveksam, men som en övergripande introduktion i Västerbottens politiska karta fungerar triangelteorin. Hur de tre formerat sig, hur allianser och konflikter – tillfälliga eller långlivad – uppstått mellan dem, har färgat Västerbottens politiska liv under många decennier.
 
Ska man förstå skeenden som vid första anblicken verkar märkliga – i beslutande församlingar eller inom de olika politiska partierna – kan spänningsfälten mellan Umeå, Skellefteå och inlandskommunerna, så förenklad bilden än må vara, ofta ge viss vägledning. Det gäller inte minst när partierna nominerar till och fastställer listor inför riksdagsvalen.
 
Västerbotten är inte det enda län i Sverige som är vidsträckt, skiftande och heterogent, med stora avstånd, traditionell misstro och djupt skilda förutsättningar mellan orter, kommuner och verksamheter.
Men det finns nog inget län som bjuder så starka kontraster och samtidigt sådana geografiska utmaningar under en valrörelse.
 
För en politiker att i ett program, en kampanj, en person famna hela detta fascinerande län, är en uppgift som få går i land med.
Att slå an, stå i centrum, erbjuda relevanta svar och vinna brett stöd samtidigt i Umeå, i Skellefteå, i Bjurholm, Lycksele, i Vilhelmina, i Robertfors, i Malå, i Nordmaling, i Norsjö, i Dorotea, i Sorsele, Storuman, i Vindeln, i Åsele och i Vindeln – sånt skapar legender.
 
Jag hoppas att ett antal kandidater från de olika partierna för det första satsar på personliga kampanjer och för det andra satsar på att bli Västerbottensprofiler. Det senare, att inte satsa på en eller två huvudbaser och lämna den tredje lite därhän, utan satsa överallt, är ett strategiskt risktagande som kan straffa sig för en kandidat, inte minst om det är jämnt mellan två namn på en och samma partilista.
 
Men Västerbotten är en helhet, och att lyfta fram det regionala helhetstänkandet, att utifrån olika ideologiska utgångspunkter tänka Västerbotten, rentav tänka Norrland, är en utmaning som bör antas av länets riksdagskandidater.