Att blockpolitiken inte ger svar i alla lägen är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:
——————————————————
Blockpolitiken ger inte svar i alla lägen
Plötsligt brakar spekulationerna loss, men som vindpustar kring stenstoder. Efteråt är allt som förut. Eller?
Musik, kamerarörelse: Efter utspel av först miljöpartiets Maria Wetterstrand och sedan folkpartiets Jan Björklund stampades en liten medial sandstorm upp som fick politiska nördar att kisa intensivt med rinnande ögon mot turbulensen för att upptäcka om något nytt höll på att hända.
Förgäves.
Föga överraskande lyckades sandkornen landa på precis samma platser som innan. Efteråt dallrar luften som eljest i en stekhet, blixtstilla öken; orörliga siluetter står vända mot varandra, stirrandes på varandra, med hängande armar.
Frusen bild i svartvitt, berättarröst: Det var ett ögonblick av nervösa rörelser, men ingen peripeti, i den svenska blockpolitikens egen spaghettiwestern.
Blocköverskridande samarbete efter nästa val, om varken alliansen eller de rödgröna når egen majoritet och Sverigedemokraterna riskerar att få en vågmästarställning, har varit något flera liberala ledarsidor, denna inklusive, efterlyst och diskuterat länge. Partiledare och språkrör har gjort sitt bästa för att undvika frågan.
Men de senaste veckorna har tecknen hopat sig om att något varit på gång. Alliansledarnas lena tonfall gentemot miljöpartiet i senaste partiledardebatten var lite för lent för att vara en ren slump.
I veckan efterlyste mp:s språkrör Maria Wetterstrand ett samarbete mellan de rödgröna, folkpartiet och centerpartiet för det fall att inget av regeringsalternativen får egen majoritet. Och i går kontrade folkpartiets ledare Jan Björklund, snabbt uppbackad av övriga alliansledare, med att efterlysa ett samarbete mellan alliansen och miljöpartiet som en väg att isolera Sd.
Det handlar i första skedet om taktiska monologer, inte konstruktiv dialog.
För trots att det nästan sades mer i ämnet under gårdagens intensiva slagväxling framme vid medienätet mellan allianspartiernas ledare och miljöpartiets språkrör än vad som skett sammantaget sedan 2002 års val, lyckades ändå samtliga inblandande skickligt undvika att behöva komma fram och hälsa på pudelns kärna.
Miljöpartiet vägrar envist att svara på den enkla frågan: om (1) allianspartierna blir större än de rödgröna, men (2) inget av regeringsalternativen får egen majoritet och (3) Sd kommer in i riksdagen med chans på vågmästarrollen – är miljöpartiet då beredd att lämna det rödgröna samarbetet och skapa en regeringsmajoritet tillsammans med allianspartierna? Varken Peter Eriksson eller Maria Wetterstrand vill ge något tydligt svar på den punkten.
Man utesluter visserligen ett samarbete med moderaterna, men utesluter samtidigt att ingå i en regering beroende av Sverigedemokraterna och kräver därtill att alla partier i ett sådant läge måste ta ansvar för att inte SD ska få något inflytande. Det är inte trovärdigt.
När miljöpartiet säger att de inte under några omständigheter kan tänka sig att samarbeta med moderaterna, som om det där skulle råda en extra stor, dramatisk klyfta, är det i sak mest nonsens. De gröna är som bekant beredda att samarbeta med socialdemokraterna, som stått för riksdagens mest inhumana flyktingpolitik under åratal, som drev på den bodströmska övervakningsvurmen, som har svårt att bejaka valfrihet, som historiskt sett sällan valt miljöhänsyn framför betonghänsyn och som rymmer starka kärnkraftsanhängare.
De gröna är också beredda att samarbeta med det vänsterparti inte minst Peter Eriksson varit oerhört kritisk mot.
Betonar miljöpartiet sina pragmatiska, frihetliga, gröna, liberala drag – vilket förmodligen är den kombination som lockar nya väljare till partiet, inte den tillväxtfientliga utvecklingskritiken – ligger de på många sätt närmare allianspartierna som enhet, än S och V som enhet. Varför det ena samarbetet skulle vara helt uteslutet, men det andra värt att gå in för med full kraft, har man inte lyckats förklara.
Allianspartierna å andra sidan, sedda var för sig, vägrar lika envist att svara på frågan som bygger på det motsatta scenariot: om (1) de rödgröna blir större än allianspartierna, men (2) inget av regeringsalternativen får egen majoritet och (3) Sd kommer in i riksdagen med chans på vågmästarrollen – är något eller några av allianspartierna då berett/beredda att skapa en regeringsmajoritet tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet (vänsterpartiet kan sannolikt uteslutas från alla sådana spekulationer)?
Det är inte heller trovärdigt. Går det att få ihop ett fungerande regeringsalternativ med fyra partier med så skilda idétraditioner som M, Kd, Fp och C skulle det givetvis i ett kritiskt läge vara möjligt att kompromissa fram ett alternativ även med Mp och S. Blockpolitiken förvrider synen på många.
Båda blocken gör alltså klart med samma emfas att de inte tänker göra sig beroende av Sverigedemokraterna, vilket är välkommet. Men inget parti, varken inom alliansen eller hos de rödgröna, svarar på hur de tänker agera för att undvika det om deras eget regeringsalternativ lider nederlag.
Det är inget konstigt med det. Inget av blocken vill naturligtvis redan nu gå in i sådana spekulationer. Och förhoppningsvis visar de sig överflödiga genom att Sd aldrig får några riksdagsmandat.
Men det finns två aspekter på den här debatten.
(1) Blocköverskridande samarbete som ett framtvingat, framjäktat alternativ efter nästa val för att hindra att främlingsfientlighet ges vågmästarställning om valresultatet skulle se så illa ut.
Och (2) ett upplösande av blockpolitiken överhuvudtaget på sikt för att den gamla uppdelningen längs en urbota dum, intetsägande och irrelevant vänster-höger-skala inte längre ger tillräcklig vägledning i en ny tids sakfrågor. Det förstnämnda kan bli nödvändigt, men är kortsiktigt. Det sistnämnda öppnar ett långsiktigt perspektiv med relevans för flera decennier framåt.
Utspelen den senaste veckan har formellt handlat om det kortsiktiga. Men under ytan kan man ändå ana även vissa seismologiska rörelser. Det är det långsiktiga perspektivet som är intressantast.
Blockpolitiken har inget egenvärde. Den bromsar en förnyelse av attityder och arbetssätt inom partierna. Den koncentrerar samhällsdebatten till vissa uttjatade områden och bländar ut andra. Och den är garanterat inte evig. De rörelser, traditionsrika eller nybildade, som är vakna med ett aktivt fotarbete i takt med att nya frågor dyker upp, kommer att belönas; andra stagnera.
Det mest spännande alternativet den dag blockpolitiken rämnar vore, i synnerhet så länge socialdemokraterna har intern slag-sida åt statssocialistiska attityder, ett grönliberalt regeringsunderlag. Det skulle locka fram det bästa hos de inblandade partierna, och dra gadden ur det sämsta hos dem. Att partier på båda sidor blockgränsen därför, om än i taktiska, kortsiktiga syften, börjar tala lite högre om sådana möjligheter kan gradvis få positiv betydelse för samtalsklimatet över tid. Så allt kanske inte är som förut ändå?
