Trots att det i debatten fanns en majoritet i fullmäktige för att Sofiehemsskolan ska bevaras vann nedläggarkoalitionen bestående av socialdemokraterna och vänsterpartiet  nyss den avgörande voteringen.

Detta då miljöpartiet, i ett märkligt agerande, valde att lägga ned sina röster hellre än att bilda en majoritet till stöd för Sofiehemsskolan tillsammans med alliansen och rättvisepartiet.

Mycket trist för de som kämpat för Sofiehemsskolan att voteringen slutade så, när det ett tag under fullmäktige såg ut som om en majoritet faktiskt skulle gå samman - mot S och V - i en aktion för att skolan ska få finnas kvar.

Det är svårt att förstå miljöpartiets agerande, eftersom de själva upprepade gånger, även under dagens fullmäktigedebatt, sagt sig vilja bevara Sofiehemsskolan. När det kom till kritan valde de istället att lägga ned sina röster.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om hur förändringar och strukturomvandlingar ofta leder till något positivt om de genomförs på rätt sätt. Krönikan tar sin utgångspunkt i nedläggningen av regementet I 20 i Umeå för ett antal år sedan, och att det i dag av de flesta inte verkar ses som något särskilt negativt längre för Umeås utveckling, kanske rentav som något positivt.

Nästa vecka drar mitt ledarbloggande här på vk.se igång på allvar igen.

--------------------------

Modet att släppa taget och satsa på nytt

Ibland är det både tryggt och lärorikt att titta tillbaka. En blick i VK:s arkiv från 1990-talet ger en aning om ilskan som fanns på politisk nivå över hotet om nedläggning av regementet I 20 i Umeå. ”Gud bevare oss för ett sådant scenario”, utropade en ledande kommunpolitiker i mitten av 90-talet. ”Vi har blivit överkörda så att det smäller om det!”, sade en annan när förslaget lades fram. Det vore ”en sanslös politik”, menade ytterligare en framträdande kommunpolitiker i en fullmäktigedebatt några år senare, och betecknade uppfattningen hos en vänsterpartist om att I 20 var en propp för Umeås utveckling som ”fullständigt vansinnig”. I 20 betyder mycket som ”resurs i fredsarbetet” och som ”grön lunga i staden”, framhöll en fjärde i samma debatt. Ska kommunen flytta på sjukhuset, universitetet och flygplatsen också?, frågade en femte retoriskt.

Det gjordes många upprörda uttalanden av det slaget. Perspektiv och argument verkar ha växlat mellan principerna för den nationella försvarspolitiken, argument för Umeå i en prestigekamp med andra orter och lokal oro om många förlorade jobb (direkt genom regementets nedläggning och som följdverkan hos service- och underleverantörer). Men att regementets nedläggning uppfattades som ett bakslag för Umeås utveckling och ställning av många ledande aktörer går inte att ta miste på.

Verkligheten blev, som vi vet med facit i hand, en annan. Det formella beslutet hade knappt ens hunnit verkställas innan inte bara många framåtblickande idésprutor bland kommunmedborgarna, utan även tidigare hårda kritiker, började ana att regementsnedläggningen kanske i själva verket, efter ett kortvarigt motlut, kunde bli startskottet för en långsiktigt positiv utveckling. En stad vars militära historia inte längre bjöd några perspektiv för framtiden blev tvingad att tänka nytt.

Redan 1996 påminde VK:s dåvarande chefredaktör Olof Kleberg i en krönika, som visserligen var kritisk mot försvarsbeslutet i sig, att “Många av de städer som förlorat sina regementen har kunnat använda byggnader och mark för att göra stora framtidsinvesteringar. Ofta har högskolor eller forskningsgrupper och företag flyttat in.  Umeå kommer att klara sig utan Lapplandsbrigaden. Efter en tids problem går det att finna nya utvägar.” (Det antogs också vara ett av de regionalpolitiska skälen till att Umeå drabbades, att kommunen var stark nog att återhämta sig snabbt.)

Även andra var inne på samma spår, och så blev det väl i stort. Jag vill inte hårddra min tolkning, eftersom jag inte bodde här då, men jag anar ur arkiven nästan ett slags lättnad i debatten fram emot sekelskiftet, även hos flera av de hårdaste kritikerna,  när beslutet blev definitivt, förutsättningarna var givna och allt istället började handla om vad som skulle kunna skapas nytt.

Det är i så fall en trägen visa i historien, att strukturomvandlingar utlöser oro, vrede och vilsenhet, för att sedan i efterhand, väl genomförda, framstå som frigörande processer som ökat sysselsättning, företagande, välfärd och livskvalitet.

Och ett lika gammalt och vanligt scenario är den när orter, regioner eller länder ägnat all kraft åt att bromsa, fördröja och sidsteppa djupgående strukturomvandlingar – ofta i en falsk nostalgi om att det var bättre för – med mycket negativa följder socialt och ekonomiskt när utvecklingen sprungit ifrån det gamla.

I en längre VK-artikel från 2001, där en mängd experter intervjuades om Umeås framtid, påtalade professor Sverker Sörlin att ”Umeå är en lobbystad, med många lobbytriumfer som läroverket, regementet, universitetet och en hel rad andra institutioner som skapat staden till vad den är.” Det kan, menade Sörlin, bli ett problem när “den offentliga finansieringskällan sinar”, en tydlig entreprenörstradition saknas och näringslivet “till vissa delar är fjärrstyrt, där den absolut största industrin har en chef som sällan stannar mer än två, tre år och ytterst få tillverkningsföretag av någon omfattning har några rötter här. “

I samma artikel sade Carl Fredriksson från Eurofutures: “Umeå har varit en stad präglad av offentlig förvaltning med alla förtjänster det innebär. Men framgent måste tillväxt och utveckling ske framför allt inom privat näringsliv. Men jag tror inte att man kan hoppas på de stora företagen och skogsbolagen utan det måste skapas nya grenar.”

Andra problem som påtalas i artikeln är Norrlands imageproblem som förlorarregion och att värdefulla råvaror – skog som studenter – exporteras från länet för förädling på annat håll. Kopplingen mellan universitet och entreprenörskap måste stärkas, enades man om. Sigbrit Franke betonade vikten av att “rasera fördomar som fortfarande finns på ömse håll både bland akademiker mot företagare och företagande och bland företagare mot akademiker”. Och så framhölls att god välfärd är viktigt för en stads attraktionskraft.

Resonemangen känns igen och aktuella. I en radiointervju vid  en konferens för tillväxt i norra Sverige som de fem nordligaste länen anordnade i veckan talade f.d. statsministern Göran Persson om hur det hela tiden pågår ”ett förädlande av värde i den norrländska basindustrin. Och sedan försvinner pengarna bort härifrån och man lyckas inte få tillbaka dem.” Basindustrin, med sina långtgående effektivitetsinvesteringar, kommer trots sitt omistliga värde som ekonomisk bas inte att stå för framtidens sysselsättningstillväxt i norra Sverige.

Det är de nya entreprenörerna som blir avgörande. Då måste kommunerna lägga band på sina egna näringsverksamheter; bejaka konkurrens, skiftande driftsformer och valfrihet. Då får inte vanföreställningar om att bara manligt dominerade branscher ska få gå med vinst, medan företagande inom kvinnodominerade sektorer ska ses som något fult, stå i vägen för skapandet av framtidens jobb, välfärd och jämlikhet. Då får inte frågor om företagens villkor bara väcka rabalder när det handlar om de största och äldsta. De minsta och nya måste stå i centrum. Man får inte stirra sig blind på subventioner eller hoppas för mycket på nya lobbytriumfer för Norrland (även om man ska kämpa för de senare). Ska stöd utvinnas måste småföretagen prioriteras.

Umeå, liksom Västerbotten, behöver fler lokalt förankrade kapitalister. Universitetet kan spela en ännu större roll för att utveckla kompetens inom regionens näringsliv. Städer som ska locka människor måste bjuda mer än bara jobb – som ett urbant kulturutbud och nöjesliv,  riktiga stadsmiljöer och en social omtanke och välfärd över genomsnittet. Och så måste – likgiltigt formell organisation – tanken på norra Sverige som en regional helhet, med storstadsdrömmar, modern landsbygd och unik glesbygd tillsammans, bli något man omfamnar med entusiasm, inte skäms för.

Att alla håller på sitt och det invanda, i misstro mot andra och förändring, lovar inget gott.

Och helt inom parantes: I kringläsandet inför veckans lördagskrönika stötte jag på två gamla bekantskaper, av helt skilda slag, som på sina respektive sätt uttryckt likartade tankar kring emigration, migration och strategier i främlingskapet.   

Julia Kristevas omtalade analyser av främlingskap (i ”Fremde sind wir uns selbst” som den tyska version jag har framför mig heter, ”Främlingar för oss själva” är den svenska översättningen) och Klaus Manns filosoferande (i bland annat essän ”Die Pflichten eines neuen Bürgers”, inte översatt så vitt jag vet) kring emigrationens psykologi sätter ljuset på något väsentligt om man vill förstå mångfaldens möjligheter och utanförskapets problem.

Klaus Mann skriver i sin essä, från 1940, kritiskt om hur olika européer som anländer till USA beter sig; några, anmärker han, försöker bli mer amerikanska än amerikanarna själva, tar avstånd från allt europeiskt och försöker till och med tala slang innan de hunnit lära sig engelska. Andra däremot, anmärker han lika kritiskt, kan inte en ”dricka en kopp kaffe, utan att med sorg minnas den utsökta aromen hos kaffet de brukade njuta av i Wien. De finner New York fult, eftersom staden saknar ”historisk atmosfär” (…) De anser amerikanerna vara mycket kyliga, tämligen naiva, lite brutala och alltid jäktade.” (min översättning).

Klaus Mann rekommenderar istället en tredje väg för emigranterna, nämligen att försöka vara en god amerikan utan att på grund av det förneka eller överbetona de europeiska traditionerna.”En ny medborgare kan uppskatta Amerika, utan att därigenom förråda något av det som är honom kärt och dyrt i hans tidigare erfarenheter från Europa. De andliga värden och erfarenheter som vi tar med oss från våra ”gamla länder” är de enda som vi kan erbjuda vårt nya hemland. Dessa värden och erfarenheter måste vi behålla, utveckla och anpassa till nya livsförhållanden.” (min översättning)

Dessa lättsammare essäistiska betraktelser från Klaus Mann, som genom att sätta européerna i rollen som utvandrare vänder på perspektiven för en nutida läsare, påminner om huvuddragen i Julia Kristevas teorier om det främmande.

Ursprungligen var det främmande ett fiendebegrepp. Sedan har begreppet ändrat karaktär, utan att helt förlora sin ursprungliga funktion.

Kristeva skriver om olika faser i främlingskapet hos den som upplever det egna främlingskapet i en ny miljö. En fas av tigande, en fas av anpassning och överdriven iver, överkompensation och en fas av anslutning till andra i främlingskap som är lika utestängande, bildandet av en gemenskap med dem, fasthållande vid det främmandegörande.

Kristevas resonemang landar i tanken på en identitet som inte bygger på nationaltillhörighet, utan på erkännandet av att vi alla på olika sätt är ”främmande”. Det handlar inte om att upplösa skillnader och olikheter, utan att erkänna dem och utvinna energi ur dem. I insikten om det egna främlingskapet minskar också avståndet till och ökar förståelsen för andra (det tangerar begreppet hybriditet som ibland används på besläktat sätt i migrationsdebatten som kontrast till smältdegelidealet).

För vår tids debatt om kulturell mångfald (vilket jag skiljer från diskussionen om grundläggande, universala politiska värderingar) och nationsbegreppet, är den individualistiska utgångspunkten viktig. Den finns på olika sätt uttalad eller antydd både hos Klaus Mann och Julia Kristeva.

Jag tänker också, som fotnot, på en essä av Salman Rushdie om Trollkarlen från Oz, filmen.

Rushdie noterar hur Kansas – hemmet – illustreras av parallella linjer, räta vinklar och trianglar, enkla, okomplicerade former. ”Genom hela Trollkarlen från Oz representeras hemmet och tryggheten av sådan geometrisk enkelhet, under det att fara och ondska undantagslöst är slingrande, oregelbundna och missformade. Tornadon är just en sådan opålitlig, ormande, skiftande form. Slumpartad och rotlös ödeläger den detta okonstlade livs enkla former.”

Ändå, skriver Rushdie, borde de som accepterat manusförfattarnas budskap om ”hemmas” överlägsenhet ”göra klokt i att lyssna på den längtan som finns i Judy Garlands röst när hon vänder ansiktet mot himlen.” Den uttrycker människans dröm att lämna sitt hem, en dröm minst lika mäktig som dess motsats, drömmen om rötter.” Rushdie betecknar till slut Trollkarlen från Oz som en film om glädjen i att ge sig av, om att lämna gråheten och träda in i färgen, om att skapa sig ett nytt liv på ”den plats där det inte finns problem”. Over the Rainbow, skriver Rushdie, är eller borde vara nationalsången för all världens utvandrare. Den är en ”hyllning till Flykten, en storslagen lovsång till det uppryckta jaget”.

Det är en romantisering, motsvarande hemma bäst-romantiseringen, som kanske inte ger så många ledtrådar för en konkret diskussion om globala rörelser, migration och integration, men hyllningen till rörelse och uppbrott, att människor söker sig nya hem och får göra det, är en värdefull påminnelse mitt i all problematisering om att rörlighet och resande är något positivt.

Socialdemokraterna och vänsterpartiet i Umeå har nu beslutat lägga ned Sofiehemsskolan. Det är svårt att tolka beslutet, och de kommentarer som föregått det, på något annat sätt än att S och V verkligen ville bli av med skolan. Det är nedslående – både i sak och sett som en politisk attityd gentemot en mindre, populär skola som föräldrar visat ett stort engagemang för.

I dag hoppar jag in från min ledighet, som förklarar bloggens vilande status, med en lördagskrönika om invandring och integration, här i något längre version än som fick plats i papperstidningen. Det handlar om att invandring och solidarisk asylpolitik berikar, kulturell mångfald bör bejakas, värderelativism angående grundläggande fri- och rättigheter är fel, integrationspolitiken står inför svåra utmaningar och att nyckeln till mycket finns på arbetsmarknaden, ungefär så:

-----------------------------------------------

Öppenhet och invandring berikar

Det finns debatter som bättre än andra likt stearinljus får dolda koder och budskap att träda fram bakom den politiska retoriken. Debatten om invandring, asylpolitik, integration och kulturell mångfald är ett sådant stearinljus. Lägger man partiernas program och utspel nära lågan framträder ett ideologiskt myller, som man hela tiden måste försöka bringa klarhet i.

För mig är den liberala utgångspunkten självklar. Min åsikt är att svensk asylpolitik bör bygga på grundläggande medmänsklighet och vara mycket generös. Vi har plats och råd att ta emot många hjälpsökande. Det är skamligt att vi utvisar asylsökande i den omfattning och på de ofta vaga grunder som sker i dag. Vi bör inte upprätta kontraproduktiva hinder i asylpolitiken i form av exempelvis försörjningskrav för anhöriginvandring, kommunarrester i asylmottagandet, skuldbeläggande språktest för medborgarskap, svenskkontrakt eller långbänkar det gäller papperslösa och vården.

Vi bör också bejaka arbetskraftsinvandring fullt ut utan inskränkt jobbnationalism eller protektionistiska vetorätter. Solidaritet och öppenhet inför både asylsökande och arbetskraftsinvandrare stärker därtill det svenska samhällets egen självbild och självförtroende.

Invandring och flyktingmottagande berikar ett land ekonomiskt, kulturellt och socialt även på lång sikt. Kulturell mångfald är något positivt och bidrar till att levandegöra det mottagande landets traditioner och kulturarv, inte hota dem.

Att bejaka kulturell mångfald är inte detsamma som att relativisera politiska värderingar. Det finns inga kulturella, religiösa eller etniska ursäkter för åsidosättande av universella mänskliga rättigheter; av yttrandefrihet och demokrati. Ett sådant ställningstagande handlar inte om ett försvar av svenska värderingar, utan om ett försvar av universella rättigheter som, tack och lov, har en relativt stark ställning i Sverige.

Tron på kulturell mångfald får alltså inte förväxlas med vansynen att grundläggande friheter, rättigheter och skyldigheter inte är lika viktiga för alla, eller att det finns överordnade kulturella och religiösa hänsyn som måste tas först. Det senare är i själva verket en djupt fördomsfull inställning, att frihet inte skulle vara lika mycket värd för alla människor.

Jag delar tron att ett generöst flyktingmottagande från diktaturer och krigshärjande regioner i själva verket stärker försvaret av sådana universella rättigheter i Sverige, även i kampen mot rasister som vill inskränka dem, för de människor som flyr hit har ofta djupt personliga erfarenheter av vad frånvaron av sådana rättigheter leder till.

Det är min ingång till integrationsdebatten. Som trogna läsare av ledarbloggen säkert känner till gör det mig kritisk till mycket av socialdemokraternas regeringspolitik före 2006, en hel del i alliansens regeringspolitik därefter och ett antal inslag i vänsterpartiernas oppositionspolitik i dag. Även om skillnaderna mellan riksdagspartierna och exempelvis Sverigedemokraterna är väldigt stora, trots allt, har det på båda sidor blockgränsen funnits oroande tecken på anpassning till en flykting- och invandringsnegativ opinion de senaste åren. Skulle den trenden fortsätta under nästa års valrörelse vore det mycket olyckligt.

Med allt detta sagt finns det stora problem i den svenska integrationspolitiken. Den har i flera avseenden misslyckats grovt med att ta tillvara den resurs som invandringen utgör. Socialt och ekonomiskt segregerade bostadsområden, diskriminering och utanförskap på arbetsmarknaden, klyftor inom skol- och utbildningsväsendet mellan infödda svenskar och invandrare, religiösa fundamentalistiska rörelser som söker förvägra i första hand invandrare friheten till egna livsmönster, livsval och åskådningar, gängkriminalitet som saboterar och förpestar livet för invandrare i segregerade områden – listan på uppmärksammade misslyckanden kan göras lång.

Ordföranden i socialdemokraternas kvinnoförbund Nalin Pekgul tog så sent som den här veckan i en DN-debattartikel upp hotet från religiös extremism i ett par Stockholmsförorter. Det är en extremism som hotar och hatar just den kulturella mångfalden. Och de som fått för sig att brottslighet i invandrartäta bostadsområden är något slags gemensam protest från de boende där har vanligen aldrig levt i någon sådan förort, och fastnar därför i en av de värsta formerna av översittande fördomsfullhet.

Om vi tar orden om medmänsklighet och generös asyl- och integrationspolitik på allvar, och vill stå emot både främlingsfientliga strömningar och populistiska symbolutspel från de etablerade partierna som leder fel, måste de misslyckandena undersökas närmare. Då landar vi, det är även min övertygelse, förr eller senare alltid på arbetsmarknaden.

Nyckeln till det mesta i integrationspolitiken handlar om möjligheterna för nyanlända att så snabbt som möjligt hitta jobb på en öppen, flexibel arbetsmarknad som ser och värderar även invandrares fulla kvalifikationer och ger invandrare chansen att konkurrera om arbete på lika villkor. Jobb och inkomst, med det sociala umgänget på en arbetsplats, är snabbaste vägen till språkkunskaper i svenska, till ekonomiskt oberoende, till motverkad diskriminering och till uppbruten segregation.

Att öppna upp arbetsmarknaden och underlätta företagande för nyanlända är också bästa sättet för det mottagande samhället att ta tillvara invandringens utvecklingskraft. Därför måste reformer prioriteras som löser upp utestängande mekanismer på arbetsmarknaden, hindrar mindre företag från att nyanställa och hämmar entreprenörskap. Reformerad, flexiblare arbetsrätt, radikalt sänkta arbetsgivaravgifter, tuffare insatser mot främlingsfientlighet vid anställningsförfaranden, större utrymme för privata utförare inom offentlig sektor och mindre byråkrati för småföretagen hör till det som skulle bidra till en sådan utveckling.

Konservativa och nyliberala debattörer vill gärna måla upp en motsättning mellan generell välfärdspolitik och generös invandringspolitik. Det är falskt och felaktigt. Grunden i den generella välfärdspolitiken är robusta socialförsäkringssystem byggda på inkomstbortfallsprincipen. Den trygghet de skapar, om principerna i dem upprätthålls, bidrar i allra högsta grad till rörlighet och flexibilitet på arbetsmarknaden, medan stor ekonomisk otrygghet och låg social rörlighet i samhället skapar hårdare låsningar.

I själva verket är den generella välfärden en viktig förutsättning för liberaliseringen av arbetsmarknaden. Att värna den förstnämnda är att underlätta den sistnämnda – de står inte mot varandra. Per T Ohlsson skrev intressant i Sydsvenska Dagbladet i söndags om hur sociala låsningar i det amerikanska samhället, där den generella välfärdsmodellen saknas, gör ”det svårt att se hur USA i längden skall kunna upprätthålla den myllrande och kreativa vitalitet som gjort nationen världsledande på område efter område”, om inte landet vidtar mer omfattande offentliga insatser för att motverka sociala skrankor och fattigdomsfällor. Det ena hänger ihop med det andra.

Solidarisk asyl- och invandringspolitik, bejakad kulturell mångfald, principfast värnande av grundläggande friheter och rättigheter för alla utan relativism, reformer för entreprenörskap i nya branscher, liberaliserad arbetsmarknad och pålitlig generell välfärd – det är en helhet som skulle ge Sveriges långa historia av berikande invandring en lyckad fortsättning.

Det finns inga skäl att ge vika för främlingsfientlighet eller nationalism. Öppna gränser vinner.

Så här en lite vecka i efterhand, tänkvärd ledare i The Economist.

Det föreslagna snusförbudet för anställda i Umeå kommun är ämnet för en betraktelse i min lördagskrönika den här veckan.

----------------------------------

Rösta ned förslaget om snusförbud

"Det finns inga förlagor
Då är det kanske bättre att
göra nytt alltsammans?
Det är klart
Men det finns bara dom här
människorna som
finns här,
slitna, förbrukade Och det måste gå
För det går ju
inte utan människor
Även om de flesta inte fungerar så bra
är dom inte skit

Vi är inte skit"

(Ur en dikt av Göran Sonnevi)

Det är inte alltid nödvändigt att lägga allt tillrätta bara för att man kan. Ibland är det bättre att inte putsa bort sista fläcken, att inte göra allt i rätt ordning, att inte jämna ut skrovligheten som finns kvar, som fingret fortfarande känner.

Drömmen om det perfekta, skinande rena, in i minsta kugghjul välsmorda är en förrädisk utopi. Och drömmen om den problemfria, förutsägbara, utifrån en ideologisk teori tillyxade människan hör till det farligaste som finns.

Utopier måste behandlas med skepsis. I synnerhet när de tassar fram i små, till synes harmlösa, på ytan kanske rimliga steg.

När aja baja-förnumstigheterna och de välvilliga pekpinnarna förmerar sig, förtätas och stramar som ett bandage kring hela samhällslivet är det fara å färde. När ett samhälle är mer oroat över att något inte uppfyller en mall än över att något inte kommer till stånd överhuvudtaget är det illa. När lätt godtyckliga, byråkratiska påbud därtill blir utgångspunkt för egna myndighetsstrukturer, resursstarka organisationsintressen och självrättfärdiga maktdirektiv kan det sluta med ett fullständigt igenproppat, passiviserat och genomövervakat samhälle där kreativitet, mångfald, tolerans, lust och flexibilitet går förlorade.

Det gäller över hela fältet, för individer, för företag, för föreningsliv, för offentliga verksamheter.

Men även när nattväktarstatens naiva bild av människan som ett automatiskt lyckligt, harmoniskt, starkt, godhjärtat väsen kräver politisk reträtt på alla fronter gäller det att minnas sin Flugornas herre.

Läror som utgår från kollektivistiska föreställningar om hur människor är eller borde vara, som inte ser, erkänner eller accepterar skrovligheter, havererar både när det gäller frihet och solidaritet – den gyllene kombinationen. Så långt mardrömmarna.

I den demokratiska politikens praktiska vardag, långt hitom mardrömmarna, handlar det för det mesta om gränsdragningar mellan olika, motstridiga principer, överväganden från fall till fall av fördelar mot nackdelar. Alltså måste vi bemöda oss att ta ställning på nytt, gång på gång, när frågeställningar dyker upp.

Nu är det snusande på arbetstid som står i centrum för debatten i Umeå. Kommunstyrelsens arbetsutskott vill ha ett generellt snusförbud på arbetstid för alla kommunanställda.

Jag tycker, goda avsikter till trots, att det är ett orimligt beslut. Det är kanske bara ett litet steg av detaljreglering av människors liv. Men steget tas på ett redan sluttande plan och det är onödigt.

Som socialliberal har jag en pragmatisk, inte dogmatisk, inställning till politiska styrmedel och det gemensammas uppgifter. Jag stöder, för att ta en näraliggande fråga, den restriktiva, svenska alkoholpolitiken, och tycker att de restriktioner som finns mer än väl motiveras av alkoholens utbredda och djupgående sociala och ekonomiska skadeverkningar. Jag tycker också att det kan vara välmotiverat med rökförbud inomhus i olika sammanhang.

Jag kan däremot inte se att snusande har konsekvenser som ens tillnärmelsevis motiverar ett förbud.

Arbetsgivare kan givetvis ställa krav på sina anställda i viss omfattning när det gäller uppträdande och förhållningssätt. Men att just snusare skulle utgöra ett problem för Umeå kommun när det gäller representation, arbetskapacitet eller miljöpåverkan på andra kan ingen rimligen påstå.

Snus är dåligt för den personliga hälsan, men har inga spridningseffekter på omgivningen av det slag som rökning har och har inga effekter på omdömet och arbetsförmågan liknande alkoholens.

Det finns de som dricker mer kaffe än som är nyttigt, äter mer choklad än som är nyttigt, slafsar i sig lunchmaten snabbare än som är nyttigt, klär sig i tunnare kläder än som är nyttigt, hör högre musik i hörlurarna än som är nyttigt, bär mer smink än som är nyttigt, har fler ör- och näsringar än som är nyttigt, retar sig på arbetskamraternas egenheter mer än som är nyttigt.

”Nyttigt”, förresten, är en relativ term. Hur mäter vi vad som är ”nyttigt” när vi väger in trivsel och känsloliv – hela människan – inte bara rent mätbara medicinska parametrar? Feta chips och en fåtölj kan vara nyttigare än ett träningspass och ett glas vatten, när omständigheterna är sådana. Många mallar kan slängas på sophögen, för människor är inte lika, och ska inte vara det.

Ett snusförbud är omöjligt att upprätthålla utan ett utbrett angivar- och övervakningssystem. Ett sådant system vore förstås långt farligare än den enskildas prilla. Att stödja anställda till rök- och snusavvänjning, om de vill det, är en god sak. Förebyggande arbete är utmärkt. Ett generellt förbud på arbetstid är något helt annat. Däremellan ligger en gräns som inte borde passeras.

Umeå kommuns tankar på snusförbud har inga dåliga avsikter, men är uttryck för ett nervöst normtänkande som gått för långt. Friheten inskränks på ett sätt som inte går att motivera.

Det ter sig också som en typ av överslagshandling när den politiska energin och enigheten brister på andra områden där den skulle kunna göra nytta. Snus blir så skönt, konkret på något sätt, och vem kan vara emot bättre folkhälsa, och så fattar man ett beslut utan att tillräckligt tänka igenom det, som kompensation för de mycket svårare frågor man har att brottas med. Kan det vara så? Jag vet inte.

Men mindre oro för skrovligheterna, det skeva, det fritt valda, det individuella i våra liv och verksamheter, och tvärtom större stress över att inte utvecklingslusten, initiativkraften, solidariteten, medkänslan och företagsamheten frodas ännu mer i samhället, vore hur som helst på sin plats. Låt folk ha sina egenheter mer i fred. Och utan de människor som finns här, sådana vi är, med alla våra olika skavanker och svagheter, går det ju inte.

Vänsterpartiet i Umeå kallar engagemanget för Sofiehemsskolan för ”populism”. Om nu vänstern av obegripliga skäl vill bli av med Sofiehemsskolan, måste de för den skull tala negativt om och förolämpa föräldrar som engagerar sig för sina barns skola på grund av familjernas adresser?

Det är mycket hyckleri i debatten om Vattenfall. Flera ledarsidor kommenterar det problematiska i detta statliga ägande bra.

Expressen skriver om det i sin ledare "Hyckla lagom".

Eskilstuna-Kuriren lyfter också fram ett relevant perspektiv.

Göteborgs-Posten skriver om en halvmesyr.

Själv skriver jag några rader om en annan aspekt på dagens ledarsida: När det i veckan uppmärksammade att Vattenfall tecknat ett avtal där bolaget tar på sig det fulla skadeståndsansvaret vid en eventuell kärnkraftsolycka i någon av Vattenfalls reaktorer i Tyskland, utbröt panik i den svenska debatten. Men hur vettigt är det att satsa på en energikälla där tanken på skadeståndsansvar vid olyckor orsakar kris och panik? Nya reaktorer efter dagens är knappast en rationell energistrategi för det kommande seklet.

Att det snart är tjugo år sedan Berlinmuren föll är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

-------------------------------------

Vad Berlinmurens historia kan lära oss

Ett historiskt tal, särskilt aktuellt den här veckan: John F Kennedy i Berlin 1963, finns att läsa och se i sin helhet här.

Tre favoritpassager:

1

"There are many people in the world who really don't understand, or say they don't, what is the great issue between the free world and the Communist world. Let them come to Berlin. There are some who say that communism is the wave of the future. Let them come to Berlin. And there are some who say in Europe and elsewhere we can work with the Communists. Let them come to Berlin. And there are even a few who say that it is true that communism is an evil system, but it permits us to make economic progress. Lass' sic nach Berlin kommen. Let them come to Berlin.
Freedom has many difficulties and democracy is not perfect, but we have never had to put a wall up to keep our people in, to prevent them from leaving us.

2 (där Kennedy citerar Willy Brandt)

"While the wall is the most obvious and vivid demonstration of the failures of. the Communist system, for all the world to see, we take no satisfaction in it, for it is, as your Mayor has said, an offense not only against history but an offense against humanity, separating families, dividing husbands and wives and brothers and sisters, and dividing a people who wish to be joined together."

3 (finalen)

"Freedom is indivisible, and when one man is enslaved, all are not free. When all are free, then we can look forward to that day when this city will be joined as one and this country and this great Continent of Europe in a peaceful and hopeful globe."

Att socialdemokraterna på sin kongress efter ett antals års tvekan fattade beslut om att driva kravet på tredelad föräldraförsäkring (om än med vissa oklarheter kring takt och genomförande) sätter - som jag var inne på här - alliansen, men kanske framför allt folkpartiet, lite under press.

Att socialdemokraterna efter en del kontroverser värkte fram ett beslut i den riktningen får nytt ljust att falla även på folkpartiets motsvarande grubbel kring föräldraförsäkringsfrågan.

Birgitta Ohlsson har rätt i sina uttalanden till Ekot.

Folkpartiet har en tradition av att ligga långt framme i jämställdhetspolitiken, det har varit ett socialliberalt kännetecken. Det hänvisas ofta till pappamånaden och Bengt Westerberg. Men den liberala jämställdhetspolitiken går långt tillbaka i tiden.

I viss mån kan man tala om en kapplöpning under decennierna på jämställdhetsområdet mellan just den organiserade liberalismen (tyngd tidvis av att behöva jämka med mer konservativa strömningar i tänkta samarbetspartier) och den organiserade socialdemokratin (ständigt tyngd av en i grunden patriarkal samhällssyn som förstärkts av samarbetet med facket).

Folkpartiet har vunnit ett antal spurtpriser på vägen i den kapplöpningen. Socialdemokraterna har påfallande ofta haft svårt att gå från ord till handling, och ofta kommit eftersläntrande i idédebatten.

Delvis kan det ha att göra med att socialdemokraterna så länge satt med regeringsansvar, medan folkpartiet var i opposition. Regeringsåren 1991-1994 och den liberala pappamånaden motsäger i och för sig en sådan tes, men nu kan man ana hur folkpartiet riskerar att tappa initiativet under kravet att bedriva en sammanhållen allianspolitik på det familjepolitiska området, medan socialdemokraterna vågar testa ett lite mer kontroversiellt steg först när partiet varit några år i opposition.

Okej, familjepolitiken och föräldraförsäkringsfrågan får knappast någon avgörande betydelse i nästa års val. Och det är mycket möjligt som sägs från konservativt och nyliberalt håll - det är till och med sannolikt - att tredelad föräldraförsäkring, men i ännu högre grad individualiserad föräldraförsäkring som bland andra VK förespråkar, inte är ett krav som väcker någon genklang bland väljarna på kort sikt.

Men så har det varit med många jämställdhetsreformer, med många framåtsyftande, frigörande förändringar i samhället överhuvudtaget, att processen och opinionsbildningen måste börja nånstans. Det är inget argument för eller emot i sak för den som är ute efter att förändra en situation. Opinioner är inga runstenar i landskapet. Skiften kan gå snabbt.

Även partier kan ta på sig rollen att leda och driva opinion av övertygelse för en sak, trots att opinionsmätningar inte ger omedelbar bekräftelse. Långsiktigt är övertygelser och idéer förutsättningar för framgång även för föreningar och organisationer.

Så landar det i slutändan i värderingar, principer verklighetsuppfattningar och praktiska slutsatser. Och får familjepolitiken betydelse på marginalen i nästa års val kan det mycket väl vara så att de som vågar lite mer i föräldraförsäkringsfrågan, som utmanar en konservativ opinion, faktiskt belönas.

Den liberala jämställdhetspolitiken har traditioner att knyta an till. Att lämna över området enbart till konservativa och socialistiska instinkter vore ett stort misstag och ett bakslag för svensk familjepolitik.

Jag bodde inte själv i Västerbotten när partiernas nomineringsprocesser befann sig i det här skedet inför förra valet 2006, så jag vågar mig inte på någon djupare regional jämförelse.

Men man har ändå, tror jag, kunnat se under hösten här på vk.se:s bloggportal - där ett antal politiker från flera olika partier annonserat sina avsikter att kandidera på olika nivåer inför nästa års val, antingen i mer personligt tilltal (senast här i dag) eller genom att återge sina partiers nomineringsresultat - att de nya kommunikationskanalerna ökar både viljan till och kraven på politiska kandidater att träda upp på scenen som enskilda kandidater.

Det är en mycket positiv utveckling, framför allt för väljarna, men även för de politiska partier som hänger med i och bejakar den utvecklingen.

Valet 2010 kommer att skilja sig markant när det gäller kommunikationen mellan kandidater och väljare, och när det gäller medias roll i valbevakningen. Det blir ett nytt flöde att förhålla sig till för alla aktörer.

Och att vara med i de nya kommunikationskanalerna är inte samma sak som att vara skicklig på det. I hög grad tror jag att egenskaper som gjort politiker skickliga i mediala sammanhang, och på torgmöten, arbetsplatsträffar, företagsbesök eller skoldebatter genom åren, sammanfaller med dem som kommer att krävas även i framtiden. Men det tillkommer även nya dimensioner i det politiska samtalet, och en del gamla villkor tynar bort, när kommunikationshierarkierna förändras.

Det gör att en del nya kvaliteter kommer att krävas för den som vill nå ut till medborgarna, och att en del tidigare viktiga kvaliteter kommer att minska i betydelse.

Om det sedan leder till en ökad mångfald i den politiska debatten och de partipolitiska valrörelserna, om partiernas och kandidaternas ekonomiska förutsättningar får ökad eller minskad betydelse, om det får konsekvenser för hur valsystemet ska vara utformat och om medierna får radikalt nya roller - allt sådant återstår att se.

Jag är övertygad om att det är en utveckling som kommer att fortsätta. Valet 2014 lär vi häpna igen, över hur mycket som kan hända på bara fyra år.

Bra och balanserad kommentar som sammanfattar mångas inställning tror jag. Inte ogrundad hysteri, inte ogrundade konspirationsteorier - utan bara förhoppningen att rationellt kunna värdera kvalificerad information och fatta egna, välgrundade beslut i en svår - inte enkel - fråga, och sedan respektera att människor efter lika seriösa överväganden faktiskt kan komma till olika slutsatser.

Jag måste säga att jag upplever en stor skillnad mellan myndigheternas väldigt sakliga, rationella information och delar av mediernas vinklingar.

Inte särskilt oväntat och inte särskilt lyckat. Det här blir förstås ett av morgondagens mest kommenterade ämnen.

Det är glädjande att de försöken tidigare i veckan från ansvarigt håll att försöka förvandla frågan om nedläggningshotade skolor i Umeå till en konfrontation mellan stadsdelar och en värdering av barnens föräldrar ur något slags partipolitiskt perspektiv - som vi kommenterade i onsdagens huvudledare - möter ett sådant kompakt motstånd och oförstående från de flesta håll.

Umeåborna vill knappast att sådana söndrande motsättningar ska prägla staden.

Tillsammans, i solidaritet med varandra och i glädje över mångfalden måste vara nyckelord - inte jantelag, fördomar och politiska skenmanövrar som försöker skapa konstlade skyttegravar.

Om människor så småningom börjar stämplas politiskt som bättre eller sämre, deras åsikter som mer eller mindre relevanta, beroende på var de bor, hur mycket de engagerar sig på sin fritid eller var de står politiskt, vore början till slutet på Umeås speciella växtkraft och attraktionskraft.

Skolsituationen må vara svår att hantera budgetmässigt. Inget blir bättre av att beslutsfattare börjar låta sina personliga attityder till enskilda stadsdelar vara utslagsgivande.

Min ledarkrönika om socialdemokraternas partikongress i tisdagens tidning har fått Åsa Ögren att, oklart av vilken anledning, att bli ursinnig. I en replik på dagens debattsida konstaterar hon att min text är det mest osakliga dravel hon någonsin läst. Jag svarar, något häpen över denna väldiga irritation över just den krönikan, i ett svar nedanför hennes replik.

Fredrik Reinfeldts träff med Barack Obama i Washington för samtal om klimatfrågan är ämnet för en liten betraktelse av mig på dagens ledarsida:

--------------------------------------------------

Dämpade förhoppningar

Personkemin verkade stämma, och sånt ska inte underskattas, mellan Barack Obama och Fredrik Reinfeldt under den svenska statsministerns besök i Washington.

Det här säger en del om det socialdemokratiska partiets kvardröjande oförmåga att skilja mellan det egna partiet och resten av världen.

"Olämpligt och onödigt" är en vacker omskrivning för uppenbar inkompetens för och omdömeslöshet i lärarutövningen.

Men nu är barns rätt till en seriös undervisning i skolan, fri från vulgär indoktrinering, viktigare än så. Därför är frågan om inte skolledningens svajiga reaktion är ännu värre.