Märkligt agerande av miljöpartiet

Av , , 8 kommentarer 8

Trots att det i debatten fanns en majoritet i fullmäktige för att Sofiehemsskolan ska bevaras vann nedläggarkoalitionen bestående av socialdemokraterna och vänsterpartiet  nyss den avgörande voteringen.

Detta då miljöpartiet, i ett märkligt agerande, valde att lägga ned sina röster hellre än att bilda en majoritet till stöd för Sofiehemsskolan tillsammans med alliansen och rättvisepartiet.

Mycket trist för de som kämpat för Sofiehemsskolan att voteringen slutade så, när det ett tag under fullmäktige såg ut som om en majoritet faktiskt skulle gå samman – mot S och V – i en aktion för att skolan ska få finnas kvar.

Det är svårt att förstå miljöpartiets agerande, eftersom de själva upprepade gånger, även under dagens fullmäktigedebatt, sagt sig vilja bevara Sofiehemsskolan. När det kom till kritan valde de istället att lägga ned sina röster.

8 kommentarer
Etiketter: ,

Modet att släppa taget och satsa på nytt

Av , , Bli först att kommentera 4

Min lördagskrönika den här veckan handlar om hur förändringar och strukturomvandlingar ofta leder till något positivt om de genomförs på rätt sätt. Krönikan tar sin utgångspunkt i nedläggningen av regementet I 20 i Umeå för ett antal år sedan, och att det i dag av de flesta inte verkar ses som något särskilt negativt längre för Umeås utveckling, kanske rentav som något positivt.

Nästa vecka drar mitt ledarbloggande här på vk.se igång på allvar igen.

————————–

Modet att släppa taget och satsa på nytt

Ibland är det både tryggt och lärorikt att titta tillbaka. En blick i VK:s arkiv från 1990-talet ger en aning om ilskan som fanns på politisk nivå över hotet om nedläggning av regementet I 20 i Umeå. ”Gud bevare oss för ett sådant scenario”, utropade en ledande kommunpolitiker i mitten av 90-talet. ”Vi har blivit överkörda så att det smäller om det!”, sade en annan när förslaget lades fram. Det vore ”en sanslös politik”, menade ytterligare en framträdande kommunpolitiker i en fullmäktigedebatt några år senare, och betecknade uppfattningen hos en vänsterpartist om att I 20 var en propp för Umeås utveckling som ”fullständigt vansinnig”. I 20 betyder mycket som ”resurs i fredsarbetet” och som ”grön lunga i staden”, framhöll en fjärde i samma debatt. Ska kommunen flytta på sjukhuset, universitetet och flygplatsen också?, frågade en femte retoriskt.

 

Det gjordes många upprörda uttalanden av det slaget. Perspektiv och argument verkar ha växlat mellan principerna för den nationella försvarspolitiken, argument för Umeå i en prestigekamp med andra orter och lokal oro om många förlorade jobb (direkt genom regementets nedläggning och som följdverkan hos service- och underleverantörer). Men att regementets nedläggning uppfattades som ett bakslag för Umeås utveckling och ställning av många ledande aktörer går inte att ta miste på.

 

Verkligheten blev, som vi vet med facit i hand, en annan. Det formella beslutet hade knappt ens hunnit verkställas innan inte bara många framåtblickande idésprutor bland kommunmedborgarna, utan även tidigare hårda kritiker, började ana att regementsnedläggningen kanske i själva verket, efter ett kortvarigt motlut, kunde bli startskottet för en långsiktigt positiv utveckling. En stad vars militära historia inte längre bjöd några perspektiv för framtiden blev tvingad att tänka nytt.

Redan 1996 påminde VK:s dåvarande chefredaktör Olof Kleberg i en krönika, som visserligen var kritisk mot försvarsbeslutet i sig, att “Många av de städer som förlorat sina regementen har kunnat använda byggnader och mark för att göra stora framtidsinvesteringar. Ofta har högskolor eller forskningsgrupper och företag flyttat in.  Umeå kommer att klara sig utan Lapplandsbrigaden. Efter en tids problem går det att finna nya utvägar.” (Det antogs också vara ett av de regionalpolitiska skälen till att Umeå drabbades, att kommunen var stark nog att återhämta sig snabbt.)

 

Även andra var inne på samma spår, och så blev det väl i stort. Jag vill inte hårddra min tolkning, eftersom jag inte bodde här då, men jag anar ur arkiven nästan ett slags lättnad i debatten fram emot sekelskiftet, även hos flera av de hårdaste kritikerna,  när beslutet blev definitivt, förutsättningarna var givna och allt istället började handla om vad som skulle kunna skapas nytt.

Det är i så fall en trägen visa i historien, att strukturomvandlingar utlöser oro, vrede och vilsenhet, för att sedan i efterhand, väl genomförda, framstå som frigörande processer som ökat sysselsättning, företagande, välfärd och livskvalitet.

Och ett lika gammalt och vanligt scenario är den när orter, regioner eller länder ägnat all kraft åt att bromsa, fördröja och sidsteppa djupgående strukturomvandlingar – ofta i en falsk nostalgi om att det var bättre för – med mycket negativa följder socialt och ekonomiskt när utvecklingen sprungit ifrån det gamla.

 

I en längre VK-artikel från 2001, där en mängd experter intervjuades om Umeås framtid, påtalade professor Sverker Sörlin att ”Umeå är en lobbystad, med många lobbytriumfer som läroverket, regementet, universitetet och en hel rad andra institutioner som skapat staden till vad den är.” Det kan, menade Sörlin, bli ett problem när “den offentliga finansieringskällan sinar”, en tydlig entreprenörstradition saknas och näringslivet “till vissa delar är fjärrstyrt, där den absolut största industrin har en chef som sällan stannar mer än två, tre år och ytterst få tillverkningsföretag av någon omfattning har några rötter här. “

I samma artikel sade Carl Fredriksson från Eurofutures: “Umeå har varit en stad präglad av offentlig förvaltning med alla förtjänster det innebär. Men framgent måste tillväxt och utveckling ske framför allt inom privat näringsliv. Men jag tror inte att man kan hoppas på de stora företagen och skogsbolagen utan det måste skapas nya grenar.”

 

Andra problem som påtalas i artikeln är Norrlands imageproblem som förlorarregion och att värdefulla råvaror – skog som studenter – exporteras från länet för förädling på annat håll. Kopplingen mellan universitet och entreprenörskap måste stärkas, enades man om. Sigbrit Franke betonade vikten av att “rasera fördomar som fortfarande finns på ömse håll både bland akademiker mot företagare och företagande och bland företagare mot akademiker”. Och så framhölls att god välfärd är viktigt för en stads attraktionskraft.

 

Resonemangen känns igen och aktuella. I en radiointervju vid  en konferens för tillväxt i norra Sverige som de fem nordligaste länen anordnade i veckan talade f.d. statsministern Göran Persson om hur det hela tiden pågår ”ett förädlande av värde i den norrländska basindustrin. Och sedan försvinner pengarna bort härifrån och man lyckas inte få tillbaka dem.” Basindustrin, med sina långtgående effektivitetsinvesteringar, kommer trots sitt omistliga värde som ekonomisk bas inte att stå för framtidens sysselsättningstillväxt i norra Sverige.

Det är de nya entreprenörerna som blir avgörande. Då måste kommunerna lägga band på sina egna näringsverksamheter; bejaka konkurrens, skiftande driftsformer och valfrihet. Då får inte vanföreställningar om att bara manligt dominerade branscher ska få gå med vinst, medan företagande inom kvinnodominerade sektorer ska ses som något fult, stå i vägen för skapandet av framtidens jobb, välfärd och jämlikhet. Då får inte frågor om företagens villkor bara väcka rabalder när det handlar om de största och äldsta. De minsta och nya måste stå i centrum. Man får inte stirra sig blind på subventioner eller hoppas för mycket på nya lobbytriumfer för Norrland (även om man ska kämpa för de senare). Ska stöd utvinnas måste småföretagen prioriteras.

 

Umeå, liksom Västerbotten, behöver fler lokalt förankrade kapitalister. Universitetet kan spela en ännu större roll för att utveckla kompetens inom regionens näringsliv. Städer som ska locka människor måste bjuda mer än bara jobb – som ett urbant kulturutbud och nöjesliv,  riktiga stadsmiljöer och en social omtanke och välfärd över genomsnittet. Och så måste – likgiltigt formell organisation – tanken på norra Sverige som en regional helhet, med storstadsdrömmar, modern landsbygd och unik glesbygd tillsammans, bli något man omfamnar med entusiasm, inte skäms för.

Att alla håller på sitt och det invanda, i misstro mot andra och förändring, lovar inget gott.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Trollkarlen från Oz och hyllningen till rörelser

Av , , 2 kommentarer 2





Och helt inom parantes: I kringläsandet inför veckans lördagskrönika stötte jag på två gamla bekantskaper, av helt skilda slag, som på sina respektive sätt uttryckt likartade tankar kring emigration, migration och strategier i främlingskapet.   

Julia Kristevas omtalade analyser av främlingskap (i ”Fremde sind wir uns selbst” som den tyska version jag har framför mig heter, ”Främlingar för oss själva” är den svenska översättningen) och Klaus Manns filosoferande (i bland annat essän ”Die Pflichten eines neuen Bürgers”, inte översatt så vitt jag vet) kring emigrationens psykologi sätter ljuset på något väsentligt om man vill förstå mångfaldens möjligheter och utanförskapets problem.

Klaus Mann skriver i sin essä, från 1940, kritiskt om hur olika européer som anländer till USA beter sig; några, anmärker han, försöker bli mer amerikanska än amerikanarna själva, tar avstånd från allt europeiskt och försöker till och med tala slang innan de hunnit lära sig engelska. Andra däremot, anmärker han lika kritiskt, kan inte en ”dricka en kopp kaffe, utan att med sorg minnas den utsökta aromen hos kaffet de brukade njuta av i Wien. De finner New York fult, eftersom staden saknar ”historisk atmosfär” (…) De anser amerikanerna vara mycket kyliga, tämligen naiva, lite brutala och alltid jäktade.” (min översättning).

Klaus Mann rekommenderar istället en tredje väg för emigranterna, nämligen att försöka vara en god amerikan utan att på grund av det förneka eller överbetona de europeiska traditionerna.”En ny medborgare kan uppskatta Amerika, utan att därigenom förråda något av det som är honom kärt och dyrt i hans tidigare erfarenheter från Europa. De andliga värden och erfarenheter som vi tar med oss från våra ”gamla länder” är de enda som vi kan erbjuda vårt nya hemland. Dessa värden och erfarenheter måste vi behålla, utveckla och anpassa till nya livsförhållanden.” (min översättning)

Dessa lättsammare essäistiska betraktelser från Klaus Mann, som genom att sätta européerna i rollen som utvandrare vänder på perspektiven för en nutida läsare, påminner om huvuddragen i Julia Kristevas teorier om det främmande.

Ursprungligen var det främmande ett fiendebegrepp. Sedan har begreppet ändrat karaktär, utan att helt förlora sin ursprungliga funktion.

Kristeva skriver om olika faser i främlingskapet hos den som upplever det egna främlingskapet i en ny miljö. En fas av tigande, en fas av anpassning och överdriven iver, överkompensation och en fas av anslutning till andra i främlingskap som är lika utestängande, bildandet av en gemenskap med dem, fasthållande vid det främmandegörande.

Kristevas resonemang landar i tanken på en identitet som inte bygger på nationaltillhörighet, utan på erkännandet av att vi alla på olika sätt är ”främmande”. Det handlar inte om att upplösa skillnader och olikheter, utan att erkänna dem och utvinna energi ur dem. I insikten om det egna främlingskapet minskar också avståndet till och ökar förståelsen för andra (det tangerar begreppet hybriditet som ibland används på besläktat sätt i migrationsdebatten som kontrast till smältdegelidealet).

För vår tids debatt om kulturell mångfald (vilket jag skiljer från diskussionen om grundläggande, universala politiska värderingar) och nationsbegreppet, är den individualistiska utgångspunkten viktig. Den finns på olika sätt uttalad eller antydd både hos Klaus Mann och Julia Kristeva.

Jag tänker också, som fotnot, på en essä av Salman Rushdie om Trollkarlen från Oz, filmen.

Rushdie noterar hur Kansas – hemmet – illustreras av parallella linjer, räta vinklar och trianglar, enkla, okomplicerade former. ”Genom hela Trollkarlen från Oz representeras hemmet och tryggheten av sådan geometrisk enkelhet, under det att fara och ondska undantagslöst är slingrande, oregelbundna och missformade. Tornadon är just en sådan opålitlig, ormande, skiftande form. Slumpartad och rotlös ödeläger den detta okonstlade livs enkla former.”

Ändå, skriver Rushdie, borde de som accepterat manusförfattarnas budskap om ”hemmas” överlägsenhet ”göra klokt i att lyssna på den längtan som finns i Judy Garlands röst när hon vänder ansiktet mot himlen.” Den uttrycker människans dröm att lämna sitt hem, en dröm minst lika mäktig som dess motsats, drömmen om rötter.” Rushdie betecknar till slut Trollkarlen från Oz som en film om glädjen i att ge sig av, om att lämna gråheten och träda in i färgen, om att skapa sig ett nytt liv på ”den plats där det inte finns problem”. Over the Rainbow, skriver Rushdie, är eller borde vara nationalsången för all världens utvandrare. Den är en ”hyllning till Flykten, en storslagen lovsång till det uppryckta jaget”.

Det är en romantisering, motsvarande hemma bäst-romantiseringen, som kanske inte ger så många ledtrådar för en konkret diskussion om globala rörelser, migration och integration, men hyllningen till rörelse och uppbrott, att människor söker sig nya hem och får göra det, är en värdefull påminnelse mitt i all problematisering om att rörlighet och resande är något positivt.



2 kommentarer
Etiketter: , ,

Nedslående nedläggningsbeslut

Av , , 3 kommentarer 5





Socialdemokraterna och vänsterpartiet i Umeå har nu beslutat lägga ned Sofiehemsskolan. Det är svårt att tolka beslutet, och de kommentarer som föregått det, på något annat sätt än att S och V verkligen ville bli av med skolan. Det är nedslående – både i sak och sett som en politisk attityd gentemot en mindre, populär skola som föräldrar visat ett stort engagemang för.

3 kommentarer

Invandring berikar – om integrationspolitikens utmaningar

Av , , 3 kommentarer 3





I dag hoppar jag in från min ledighet, som förklarar bloggens vilande status, med en lördagskrönika om invandring och integration, här i något längre version än som fick plats i papperstidningen. Det handlar om att invandring och solidarisk asylpolitik berikar, kulturell mångfald bör bejakas, värderelativism angående grundläggande fri- och rättigheter är fel, integrationspolitiken står inför svåra utmaningar och att nyckeln till mycket finns på arbetsmarknaden, ungefär så:



———————————————–

Öppenhet och invandring berikar

 

Det finns debatter som bättre än andra likt stearinljus får dolda koder och budskap att träda fram bakom den politiska retoriken. Debatten om invandring, asylpolitik, integration och kulturell mångfald är ett sådant stearinljus. Lägger man partiernas program och utspel nära lågan framträder ett ideologiskt myller, som man hela tiden måste försöka bringa klarhet i.

 

För mig är den liberala utgångspunkten självklar. Min åsikt är att svensk asylpolitik bör bygga på grundläggande medmänsklighet och vara mycket generös. Vi har plats och råd att ta emot många hjälpsökande. Det är skamligt att vi utvisar asylsökande i den omfattning och på de ofta vaga grunder som sker i dag. Vi bör inte upprätta kontraproduktiva hinder i asylpolitiken i form av exempelvis försörjningskrav för anhöriginvandring, kommunarrester i asylmottagandet, skuldbeläggande språktest för medborgarskap, svenskkontrakt eller långbänkar det gäller papperslösa och vården.

Vi bör också bejaka arbetskraftsinvandring fullt ut utan inskränkt jobbnationalism eller protektionistiska vetorätter. Solidaritet och öppenhet inför både asylsökande och arbetskraftsinvandrare stärker därtill det svenska samhällets egen självbild och självförtroende.

 

Invandring och flyktingmottagande berikar ett land ekonomiskt, kulturellt och socialt även på lång sikt. Kulturell mångfald är något positivt och bidrar till att levandegöra det mottagande landets traditioner och kulturarv, inte hota dem.

Att bejaka kulturell mångfald är inte detsamma som att relativisera politiska värderingar. Det finns inga kulturella, religiösa eller etniska ursäkter för åsidosättande av universella mänskliga rättigheter; av yttrandefrihet och demokrati. Ett sådant ställningstagande handlar inte om ett försvar av svenska värderingar, utan om ett försvar av universella rättigheter som, tack och lov, har en relativt stark ställning i Sverige.

 

Tron på kulturell mångfald får alltså inte förväxlas med vansynen att grundläggande friheter, rättigheter och skyldigheter inte är lika viktiga för alla, eller att det finns överordnade kulturella och religiösa hänsyn som måste tas först. Det senare är i själva verket en djupt fördomsfull inställning, att frihet inte skulle vara lika mycket värd för alla människor.

Jag delar tron att ett generöst flyktingmottagande från diktaturer och krigshärjande regioner i själva verket stärker försvaret av sådana universella rättigheter i Sverige, även i kampen mot rasister som vill inskränka dem, för de människor som flyr hit har ofta djupt personliga erfarenheter av vad frånvaron av sådana rättigheter leder till.

 

Det är min ingång till integrationsdebatten. Som trogna läsare av ledarbloggen säkert känner till gör det mig kritisk till mycket av socialdemokraternas regeringspolitik före 2006, en hel del i alliansens regeringspolitik därefter och ett antal inslag i vänsterpartiernas oppositionspolitik i dag. Även om skillnaderna mellan riksdagspartierna och exempelvis Sverigedemokraterna är väldigt stora, trots allt, har det på båda sidor blockgränsen funnits oroande tecken på anpassning till en flykting- och invandringsnegativ opinion de senaste åren. Skulle den trenden fortsätta under nästa års valrörelse vore det mycket olyckligt.

 

Med allt detta sagt finns det stora problem i den svenska integrationspolitiken. Den har i flera avseenden misslyckats grovt med att ta tillvara den resurs som invandringen utgör. Socialt och ekonomiskt segregerade bostadsområden, diskriminering och utanförskap på arbetsmarknaden, klyftor inom skol- och utbildningsväsendet mellan infödda svenskar och invandrare, religiösa fundamentalistiska rörelser som söker förvägra i första hand invandrare friheten till egna livsmönster, livsval och åskådningar, gängkriminalitet som saboterar och förpestar livet för invandrare i segregerade områden – listan på uppmärksammade misslyckanden kan göras lång.

Ordföranden i socialdemokraternas kvinnoförbund Nalin Pekgul tog så sent som den här veckan i en DN-debattartikel upp hotet från religiös extremism i ett par Stockholmsförorter. Det är en extremism som hotar och hatar just den kulturella mångfalden. Och de som fått för sig att brottslighet i invandrartäta bostadsområden är något slags gemensam protest från de boende där har vanligen aldrig levt i någon sådan förort, och fastnar därför i en av de värsta formerna av översittande fördomsfullhet.

 

Om vi tar orden om medmänsklighet och generös asyl- och integrationspolitik på allvar, och vill stå emot både främlingsfientliga strömningar och populistiska symbolutspel från de etablerade partierna som leder fel, måste de misslyckandena undersökas närmare. Då landar vi, det är även min övertygelse, förr eller senare alltid på arbetsmarknaden.

Nyckeln till det mesta i integrationspolitiken handlar om möjligheterna för nyanlända att så snabbt som möjligt hitta jobb på en öppen, flexibel arbetsmarknad som ser och värderar även invandrares fulla kvalifikationer och ger invandrare chansen att konkurrera om arbete på lika villkor. Jobb och inkomst, med det sociala umgänget på en arbetsplats, är snabbaste vägen till språkkunskaper i svenska, till ekonomiskt oberoende, till motverkad diskriminering och till uppbruten segregation.

 

Att öppna upp arbetsmarknaden och underlätta företagande för nyanlända är också bästa sättet för det mottagande samhället att ta tillvara invandringens utvecklingskraft. Därför måste reformer prioriteras som löser upp utestängande mekanismer på arbetsmarknaden, hindrar mindre företag från att nyanställa och hämmar entreprenörskap. Reformerad, flexiblare arbetsrätt, radikalt sänkta arbetsgivaravgifter, tuffare insatser mot främlingsfientlighet vid anställningsförfaranden, större utrymme för privata utförare inom offentlig sektor och mindre byråkrati för småföretagen hör till det som skulle bidra till en sådan utveckling.

 

Konservativa och nyliberala debattörer vill gärna måla upp en motsättning mellan generell välfärdspolitik och generös invandringspolitik. Det är falskt och felaktigt. Grunden i den generella välfärdspolitiken är robusta socialförsäkringssystem byggda på inkomstbortfallsprincipen. Den trygghet de skapar, om principerna i dem upprätthålls, bidrar i allra högsta grad till rörlighet och flexibilitet på arbetsmarknaden, medan stor ekonomisk otrygghet och låg social rörlighet i samhället skapar hårdare låsningar.

 

I själva verket är den generella välfärden en viktig förutsättning för liberaliseringen av arbetsmarknaden. Att värna den förstnämnda är att underlätta den sistnämnda – de står inte mot varandra. Per T Ohlsson skrev intressant i Sydsvenska Dagbladet i söndags om hur sociala låsningar i det amerikanska samhället, där den generella välfärdsmodellen saknas, gör ”det svårt att se hur USA i längden skall kunna upprätthålla den myllrande och kreativa vitalitet som gjort nationen världsledande på område efter område”, om inte landet vidtar mer omfattande offentliga insatser för att motverka sociala skrankor och fattigdomsfällor. Det ena hänger ihop med det andra.

 

Solidarisk asyl- och invandringspolitik, bejakad kulturell mångfald, principfast värnande av grundläggande friheter och rättigheter för alla utan relativism, reformer för entreprenörskap i nya branscher, liberaliserad arbetsmarknad och pålitlig generell välfärd – det är en helhet som skulle ge Sveriges långa historia av berikande invandring en lyckad fortsättning.

Det finns inga skäl att ge vika för främlingsfientlighet eller nationalism. Öppna gränser vinner.

 

 

3 kommentarer
Etiketter: ,

Läsvärt om de senaste tjugo åren

Av , , Bli först att kommentera 0

Så här en lite vecka i efterhand, tänkvärd ledare i The Economist.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Rösta ned förslaget om snusförbud

Av , , 5 kommentarer 11

Det föreslagna snusförbudet för anställda i Umeå kommun är ämnet för en betraktelse i min lördagskrönika den här veckan.

———————————-

Rösta ned förslaget om snusförbud

"Det finns inga förlagor
Då är det kanske bättre att
göra nytt alltsammans?
Det är klart
Men det finns bara dom här
människorna som
finns här,
slitna, förbrukade Och det måste gå
För det går ju
inte utan människor
Även om de flesta inte fungerar så bra
är dom inte skit

Vi är inte skit"

(Ur en dikt av Göran Sonnevi)

 

Det är inte alltid nödvändigt att lägga allt tillrätta bara för att man kan. Ibland är det bättre att inte putsa bort sista fläcken, att inte göra allt i rätt ordning, att inte jämna ut skrovligheten som finns kvar, som fingret fortfarande känner.

Drömmen om det perfekta, skinande rena, in i minsta kugghjul välsmorda är en förrädisk utopi. Och drömmen om den problemfria, förutsägbara, utifrån en ideologisk teori tillyxade människan hör till det farligaste som finns.

Utopier måste behandlas med skepsis. I synnerhet när de tassar fram i små, till synes harmlösa, på ytan kanske rimliga steg.

När aja baja-förnumstigheterna och de välvilliga pekpinnarna förmerar sig, förtätas och stramar som ett bandage kring hela samhällslivet är det fara å färde. När ett samhälle är mer oroat över att något inte uppfyller en mall än över att något inte kommer till stånd överhuvudtaget är det illa. När lätt godtyckliga, byråkratiska påbud därtill blir utgångspunkt för egna myndighetsstrukturer, resursstarka organisationsintressen och självrättfärdiga maktdirektiv kan det sluta med ett fullständigt igenproppat, passiviserat och genomövervakat samhälle där kreativitet, mångfald, tolerans, lust och flexibilitet går förlorade.

Det gäller över hela fältet, för individer, för företag, för föreningsliv, för offentliga verksamheter.

Men även när nattväktarstatens naiva bild av människan som ett automatiskt lyckligt, harmoniskt, starkt, godhjärtat väsen kräver politisk reträtt på alla fronter gäller det att minnas sin Flugornas herre.

Läror som utgår från kollektivistiska föreställningar om hur människor är eller borde vara, som inte ser, erkänner eller accepterar skrovligheter, havererar både när det gäller frihet och solidaritet – den gyllene kombinationen. Så långt mardrömmarna.

I den demokratiska politikens praktiska vardag, långt hitom mardrömmarna, handlar det för det mesta om gränsdragningar mellan olika, motstridiga principer, överväganden från fall till fall av fördelar mot nackdelar. Alltså måste vi bemöda oss att ta ställning på nytt, gång på gång, när frågeställningar dyker upp.

Nu är det snusande på arbetstid som står i centrum för debatten i Umeå. Kommunstyrelsens arbetsutskott vill ha ett generellt snusförbud på arbetstid för alla kommunanställda.

Jag tycker, goda avsikter till trots, att det är ett orimligt beslut. Det är kanske bara ett litet steg av detaljreglering av människors liv. Men steget tas på ett redan sluttande plan och det är onödigt.

Som socialliberal har jag en pragmatisk, inte dogmatisk, inställning till politiska styrmedel och det gemensammas uppgifter. Jag stöder, för att ta en näraliggande fråga, den restriktiva, svenska alkoholpolitiken, och tycker att de restriktioner som finns mer än väl motiveras av alkoholens utbredda och djupgående sociala och ekonomiska skadeverkningar. Jag tycker också att det kan vara välmotiverat med rökförbud inomhus i olika sammanhang.

Jag kan däremot inte se att snusande har konsekvenser som ens tillnärmelsevis motiverar ett förbud.

Arbetsgivare kan givetvis ställa krav på sina anställda i viss omfattning när det gäller uppträdande och förhållningssätt. Men att just snusare skulle utgöra ett problem för Umeå kommun när det gäller representation, arbetskapacitet eller miljöpåverkan på andra kan ingen rimligen påstå.

Snus är dåligt för den personliga hälsan, men har inga spridningseffekter på omgivningen av det slag som rökning har och har inga effekter på omdömet och arbetsförmågan liknande alkoholens.

Det finns de som dricker mer kaffe än som är nyttigt, äter mer choklad än som är nyttigt, slafsar i sig lunchmaten snabbare än som är nyttigt, klär sig i tunnare kläder än som är nyttigt, hör högre musik i hörlurarna än som är nyttigt, bär mer smink än som är nyttigt, har fler ör- och näsringar än som är nyttigt, retar sig på arbetskamraternas egenheter mer än som är nyttigt.

”Nyttigt”, förresten, är en relativ term. Hur mäter vi vad som är ”nyttigt” när vi väger in trivsel och känsloliv – hela människan – inte bara rent mätbara medicinska parametrar? Feta chips och en fåtölj kan vara nyttigare än ett träningspass och ett glas vatten, när omständigheterna är sådana. Många mallar kan slängas på sophögen, för människor är inte lika, och ska inte vara det.

Ett snusförbud är omöjligt att upprätthålla utan ett utbrett angivar- och övervakningssystem. Ett sådant system vore förstås långt farligare än den enskildas prilla. Att stödja anställda till rök- och snusavvänjning, om de vill det, är en god sak. Förebyggande arbete är utmärkt. Ett generellt förbud på arbetstid är något helt annat. Däremellan ligger en gräns som inte borde passeras.

Umeå kommuns tankar på snusförbud har inga dåliga avsikter, men är uttryck för ett nervöst normtänkande som gått för långt. Friheten inskränks på ett sätt som inte går att motivera.

Det ter sig också som en typ av överslagshandling när den politiska energin och enigheten brister på andra områden där den skulle kunna göra nytta. Snus blir så skönt, konkret på något sätt, och vem kan vara emot bättre folkhälsa, och så fattar man ett beslut utan att tillräckligt tänka igenom det, som kompensation för de mycket svårare frågor man har att brottas med. Kan det vara så? Jag vet inte.

Men mindre oro för skrovligheterna, det skeva, det fritt valda, det individuella i våra liv och verksamheter, och tvärtom större stress över att inte utvecklingslusten, initiativkraften, solidariteten, medkänslan och företagsamheten frodas ännu mer i samhället, vore hur som helst på sin plats. Låt folk ha sina egenheter mer i fred. Och utan de människor som finns här, sådana vi är, med alla våra olika skavanker och svagheter, går det ju inte.

5 kommentarer
Etiketter: ,

Populism?

Av , , Bli först att kommentera 7

Vänsterpartiet i Umeå kallar engagemanget för Sofiehemsskolan för ”populism”. Om nu vänstern av obegripliga skäl vill bli av med Sofiehemsskolan, måste de för den skull tala negativt om och förolämpa föräldrar som engagerar sig för sina barns skola på grund av familjernas adresser?

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Vattenfall och hyckleriet

Av , , Bli först att kommentera 0

Det är mycket hyckleri i debatten om Vattenfall. Flera ledarsidor kommenterar det problematiska i detta statliga ägande bra.

Expressen skriver om det i sin ledare "Hyckla lagom".

Eskilstuna-Kuriren lyfter också fram ett relevant perspektiv.

Göteborgs-Posten skriver om en halvmesyr.

Själv skriver jag några rader om en annan aspekt på dagens ledarsida: När det i veckan uppmärksammade att Vattenfall tecknat ett avtal där bolaget tar på sig det fulla skadeståndsansvaret vid en eventuell kärnkraftsolycka i någon av Vattenfalls reaktorer i Tyskland, utbröt panik i den svenska debatten. Men hur vettigt är det att satsa på en energikälla där tanken på skadeståndsansvar vid olyckor orsakar kris och panik? Nya reaktorer efter dagens är knappast en rationell energistrategi för det kommande seklet.

Bli först att kommentera
Etiketter:

En av 1900-talets största lögner

Av , , Bli först att kommentera 6

Att det snart är tjugo år sedan Berlinmuren föll är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

————————————-

Vad Berlinmurens historia kan lära oss

Ingen”, sade DDR: s statschef och det socialistiska enhetspartiets ordförande Walter Ulbricht på en presskonferens den 15 juni 1961, ”har för avsikt att bygga någon mur.” Det var, och konkurrensen är hård, en av 1900-talets mest skamlösa lögner. Den 13 augusti samma sommar upprättades Berlinmuren – först genom hermetiska avspärrningar, sedan genom handfast betong.
Syftet var att till varje pris stoppa den tilltagande flyktingströmmen av tiotusentals människor på bara någon månad från DDR till Västtyskland via gränsövergångarna i Berlin. Muren var den östtyska kommunismens fysiska manifestering av en genomrutten ideologis och ett omänskligt systems moraliska kollaps. För att få människor att stanna kvar i DDR-statens antidemokratiska planekonomi var kommunisterna tvungna att spärra in de som fanns kvar och skjuta för att döda när någon sökte fly. 
Genom Berlins geografiska läge långt inne i östra Tyskland, med Västberlin som en liten ö och fristad under de demokratiska västmakternas skydd, var muren tillsammans med kompletterande avspärrningar i själva verket en ring slagen kring Västberlin. Genom att spärra av ingångarna till Västberlin från Östtyskland försökte den kommunistiska regimen desperat stoppa människor från att ta sig över till väst.  
”Dagen då orden gavs att uppföra muren”, skriver Willy Brandt – borgmästare i Västberlin när muren byggdes, senare Västtysk förbundskansler och mångårig socialdemokratisk partiledare – i sina memoarer, ”…var en varm sommarsöndag. Många av mina medberlinare, som inte hade möjlighet att tillbringa sin ledighet utanför staden, hade glatt sig åt en sorglös badutflykt till någon av sjöarna eller till trakterna i stadens utkant, kanske också åt ett par timmars läsning. Morgonnyheterna skrämde upp dem: de båda delarna av Berlin stängdes av från varandra. Den 13 augusti blev en dag av fasa, fruktan och förvirring.”
I efterhand – när Berlinmuren blivit en symbol för kalla kriget och lyfts upp till en geopolitisk nivå som utgångspunkt för stratosfäriska analyser av efterkrigstiden – är det kanske lätt att förlora ur sikte att muren i första hand, och för de berörda i allra högsta grad, var just en mur. Fysiskt påtaglig, obarmhärtig , livsfarlig; stängsel, taggtråd, betong, vakttorn, och skarpladdade vapen – allt för att spärra in människor.  
Muren drabbade invånarna på båda sidor, när familjer och vänskaper splittrades. Närbilder behövs alltid för att påminna om de individuella tragedierna. Erfarenheterna från berlinarnas dagliga kval fanns med som motiv när Willy Brandt – principfast antikommunist och anhängare av väst – ett decennium senare som Västtysk förbundskansler i en socialliberal koalitionsregering inledde sin nya östpolitik, där avspänning genom små steg långsamt skulle underlätta för vanliga människors kontakter mellan öst och väst, men också undergräva det kommunistiska systemet. 
Många dog i sina försök att ta sig genom muren. Det är ett blodigt kapitel i den europeiska efterkrigstidens historia. När muren sedan föll, en historia som skildrats många gånger i sin blandning av klar, logisk händelseutveckling och kaotiska omständigheter, var det framför allt ett verk av folken i östra Europa som till slut lyckades vräka undan förtrycket.
 När den brittiske historikern Timothy Garton Ash i ”Folket, det är vi” räknar upp några faktor som “fick bägaren av folkligt missnöje att rinna över” i DDR, betonar han Gorbatjoveffekten, men skriver inledningsvis: “I början vad det muren själv: muren och det system som den både representerade och bevarade. Muren stod inte i Östtysklands periferi, den stod i själva dess centrum. Den gick genom varje hjärta. Även för människor från andra östeuropeiska länder var det svårt att till fullo uppskatta vilken psykologisk börda muren lade på dem.”
Som storpolitiska förutsättningar för att det folkliga missnöjet äntligen slutade med en lycklig, oblodig resning efter så många brutala nedslagningar, går givetvis inte heller USA:s insatser under hela efterkrigstiden – från Harry Truman och Marshallhjälpen till Ronald Reagan och toppmötena med Gorbatjov, att tänka bort. I en tysk kontext blev det en kristdemokratisk-liberal koalition, under ledning av Helmut Kohl (som då och då in i det sista sökte Willy Brandts råd), som fick och skickligt lyckades fullfölja det tidigare regeringar inlett.  Många faktorer samverkade.
 Återföreningens eufori blev kortvarig i Tyskland. Att de praktiska problemen skulle komma att bli oerhört svåra att hantera var oundvikligt. Många misstag gjordes. Återföreningen blev långt svårare än de flesta nog anade när jublet bröt ut vid de öppnade gränsövergångarna 1989.
 Tidigast försvann spåren av murens verkningar, både logiskt och paradoxalt nog, just i Berlin, där det inte vore lätt för en turist i dag att veta var muren gick om dess sträckning inte fanns markerad i gator och med skyltar på olika sätt.
Staden har växt samman fysiskt, och nu går unga generationer i skolan som aldrig upplevt någon mur i sin livstid.
För människor som såg Berlinmuren byggas sommaren 1961 måste det vara en fantastisk sak att kunna konstatera. 
Vad kan vi lära av Berlinmurens historia, så här tjugo år efter dess fall? Att kommunismen är en omänsklig lära. Att förtryckets regimer förr eller senare faller. Att ideologier som ser individer blott som medel för något högre syfte och är beredda att låta ett dystopiskt ändamål helga varje medel alltid slutar i en mardröm. Och att människors längtan efter frihet, mänskliga rättigheter och demokrati förr eller senare triumferar.
Men också att där man börjar resa murar – och ibland reser även demokratier ett slags murar – för att skilja människor åt, för att spärra inne förtryckta, för att stänga ute potentiella hot eller för att hålla hjälpsökande på avstånd, har något alltid gått allvarligt snett. Det är sällan så entydigt och brutalt som i kommunismens DDR. Men murar som hinder för rörlighet och frihet är alltid nederlag för medmänsklighet, humanitet och gemenskap.
En mur – likgiltigt om den är fysisk eller upprättad via lagstiftning – är aldrig en lösning, och alltid en tragedi. Ibland måste vi nog påminna oss om det.
Och minnas att även om någon påstår att absolut ingen avsikt föreligger att spärra in eller dela upp människor i vi och dom, i fria och ofria, i välkomna och ovälkomna, i inhemska och utländska, så ska man inte lita blint på det. Riv murar, res dem inte.
Bli först att kommentera
Etiketter: