Jämställdhetspolitiken och liberala traditioner

Att socialdemokraterna på sin kongress efter ett antals års tvekan fattade beslut om att driva kravet på tredelad föräldraförsäkring (om än med vissa oklarheter kring takt och genomförande) sätter – som jag var inne på här – alliansen, men kanske framför allt folkpartiet, lite under press.

Att socialdemokraterna efter en del kontroverser värkte fram ett beslut i den riktningen får nytt ljust att falla även på folkpartiets motsvarande grubbel kring föräldraförsäkringsfrågan.

Birgitta Ohlsson har rätt i sina uttalanden till Ekot.

Folkpartiet har en tradition av att ligga långt framme i jämställdhetspolitiken, det har varit ett socialliberalt kännetecken. Det hänvisas ofta till pappamånaden och Bengt Westerberg. Men den liberala jämställdhetspolitiken går långt tillbaka i tiden.

I viss mån kan man tala om en kapplöpning under decennierna på jämställdhetsområdet mellan just den organiserade liberalismen (tyngd tidvis av att behöva jämka med mer konservativa strömningar i tänkta samarbetspartier) och den organiserade socialdemokratin (ständigt tyngd av en i grunden patriarkal samhällssyn som förstärkts av samarbetet med facket).

Folkpartiet har vunnit ett antal spurtpriser på vägen i den kapplöpningen. Socialdemokraterna har påfallande ofta haft svårt att gå från ord till handling, och ofta kommit eftersläntrande i idédebatten.

Delvis kan det ha att göra med att socialdemokraterna så länge satt med regeringsansvar, medan folkpartiet var i opposition. Regeringsåren 1991-1994 och den liberala pappamånaden motsäger i och för sig en sådan tes, men nu kan man ana hur folkpartiet riskerar att tappa initiativet under kravet att bedriva en sammanhållen allianspolitik på det familjepolitiska området, medan socialdemokraterna vågar testa ett lite mer kontroversiellt steg först när partiet varit några år i opposition.

Okej, familjepolitiken och föräldraförsäkringsfrågan får knappast någon avgörande betydelse i nästa års val. Och det är mycket möjligt som sägs från konservativt och nyliberalt håll – det är till och med sannolikt – att tredelad föräldraförsäkring, men i ännu högre grad individualiserad föräldraförsäkring som bland andra VK förespråkar, inte är ett krav som väcker någon genklang bland väljarna på kort sikt.

Men så har det varit med många jämställdhetsreformer, med många framåtsyftande, frigörande förändringar i samhället överhuvudtaget, att processen och opinionsbildningen måste börja nånstans. Det är inget argument för eller emot i sak för den som är ute efter att förändra en situation. Opinioner är inga runstenar i landskapet. Skiften kan gå snabbt.

Även partier kan ta på sig rollen att leda och driva opinion av övertygelse för en sak, trots att opinionsmätningar inte ger omedelbar bekräftelse. Långsiktigt är övertygelser och idéer förutsättningar för framgång även för föreningar och organisationer.

Så landar det i slutändan i värderingar, principer verklighetsuppfattningar och praktiska slutsatser. Och får familjepolitiken betydelse på marginalen i nästa års val kan det mycket väl vara så att de som vågar lite mer i föräldraförsäkringsfrågan, som utmanar en konservativ opinion, faktiskt belönas.

Den liberala jämställdhetspolitiken har traditioner att knyta an till. Att lämna över området enbart till konservativa och socialistiska instinkter vore ett stort misstag och ett bakslag för svensk familjepolitik.