Trollkarlen från Oz och hyllningen till rörelser





Och helt inom parantes: I kringläsandet inför veckans lördagskrönika stötte jag på två gamla bekantskaper, av helt skilda slag, som på sina respektive sätt uttryckt likartade tankar kring emigration, migration och strategier i främlingskapet.   

Julia Kristevas omtalade analyser av främlingskap (i ”Fremde sind wir uns selbst” som den tyska version jag har framför mig heter, ”Främlingar för oss själva” är den svenska översättningen) och Klaus Manns filosoferande (i bland annat essän ”Die Pflichten eines neuen Bürgers”, inte översatt så vitt jag vet) kring emigrationens psykologi sätter ljuset på något väsentligt om man vill förstå mångfaldens möjligheter och utanförskapets problem.

Klaus Mann skriver i sin essä, från 1940, kritiskt om hur olika européer som anländer till USA beter sig; några, anmärker han, försöker bli mer amerikanska än amerikanarna själva, tar avstånd från allt europeiskt och försöker till och med tala slang innan de hunnit lära sig engelska. Andra däremot, anmärker han lika kritiskt, kan inte en ”dricka en kopp kaffe, utan att med sorg minnas den utsökta aromen hos kaffet de brukade njuta av i Wien. De finner New York fult, eftersom staden saknar ”historisk atmosfär” (…) De anser amerikanerna vara mycket kyliga, tämligen naiva, lite brutala och alltid jäktade.” (min översättning).

Klaus Mann rekommenderar istället en tredje väg för emigranterna, nämligen att försöka vara en god amerikan utan att på grund av det förneka eller överbetona de europeiska traditionerna.”En ny medborgare kan uppskatta Amerika, utan att därigenom förråda något av det som är honom kärt och dyrt i hans tidigare erfarenheter från Europa. De andliga värden och erfarenheter som vi tar med oss från våra ”gamla länder” är de enda som vi kan erbjuda vårt nya hemland. Dessa värden och erfarenheter måste vi behålla, utveckla och anpassa till nya livsförhållanden.” (min översättning)

Dessa lättsammare essäistiska betraktelser från Klaus Mann, som genom att sätta européerna i rollen som utvandrare vänder på perspektiven för en nutida läsare, påminner om huvuddragen i Julia Kristevas teorier om det främmande.

Ursprungligen var det främmande ett fiendebegrepp. Sedan har begreppet ändrat karaktär, utan att helt förlora sin ursprungliga funktion.

Kristeva skriver om olika faser i främlingskapet hos den som upplever det egna främlingskapet i en ny miljö. En fas av tigande, en fas av anpassning och överdriven iver, överkompensation och en fas av anslutning till andra i främlingskap som är lika utestängande, bildandet av en gemenskap med dem, fasthållande vid det främmandegörande.

Kristevas resonemang landar i tanken på en identitet som inte bygger på nationaltillhörighet, utan på erkännandet av att vi alla på olika sätt är ”främmande”. Det handlar inte om att upplösa skillnader och olikheter, utan att erkänna dem och utvinna energi ur dem. I insikten om det egna främlingskapet minskar också avståndet till och ökar förståelsen för andra (det tangerar begreppet hybriditet som ibland används på besläktat sätt i migrationsdebatten som kontrast till smältdegelidealet).

För vår tids debatt om kulturell mångfald (vilket jag skiljer från diskussionen om grundläggande, universala politiska värderingar) och nationsbegreppet, är den individualistiska utgångspunkten viktig. Den finns på olika sätt uttalad eller antydd både hos Klaus Mann och Julia Kristeva.

Jag tänker också, som fotnot, på en essä av Salman Rushdie om Trollkarlen från Oz, filmen.

Rushdie noterar hur Kansas – hemmet – illustreras av parallella linjer, räta vinklar och trianglar, enkla, okomplicerade former. ”Genom hela Trollkarlen från Oz representeras hemmet och tryggheten av sådan geometrisk enkelhet, under det att fara och ondska undantagslöst är slingrande, oregelbundna och missformade. Tornadon är just en sådan opålitlig, ormande, skiftande form. Slumpartad och rotlös ödeläger den detta okonstlade livs enkla former.”

Ändå, skriver Rushdie, borde de som accepterat manusförfattarnas budskap om ”hemmas” överlägsenhet ”göra klokt i att lyssna på den längtan som finns i Judy Garlands röst när hon vänder ansiktet mot himlen.” Den uttrycker människans dröm att lämna sitt hem, en dröm minst lika mäktig som dess motsats, drömmen om rötter.” Rushdie betecknar till slut Trollkarlen från Oz som en film om glädjen i att ge sig av, om att lämna gråheten och träda in i färgen, om att skapa sig ett nytt liv på ”den plats där det inte finns problem”. Over the Rainbow, skriver Rushdie, är eller borde vara nationalsången för all världens utvandrare. Den är en ”hyllning till Flykten, en storslagen lovsång till det uppryckta jaget”.

Det är en romantisering, motsvarande hemma bäst-romantiseringen, som kanske inte ger så många ledtrådar för en konkret diskussion om globala rörelser, migration och integration, men hyllningen till rörelse och uppbrott, att människor söker sig nya hem och får göra det, är en värdefull påminnelse mitt i all problematisering om att rörlighet och resande är något positivt.



Etiketter: , ,

2 kommentarer

  1. Blondie

    Fattar ingenting utav detta forutom att immigranternas personliga jag framhalls istallet for en som allra oftast en kollektiv flykt fran krig. En flykt oftast framkallad av vansinniga politiska beslut. Dar det politiska jaget styr oftast iform av vansinniga politiska beslut som ska styra manniskors inre krets. Kanske liksom Folkpartiets tankar att styra enskilda familjers levnadssatt genom de feministiska tankar som vill styra Sveriges familjeliv.Dessa ger inte luft at landsflykt av svenskar men ger anda en doft av krankningar av den personliga integriteten.Det ska invandrarna forsta direkt.??

  2. Raili Borg

    Åter igen ett intressant inlägg. Nu väntar jag bara nästa inlägget som borde vara en betraktelse om inkluderande med fokus på det svenska samhällets förmåga och ibland oförmåga att erkänna ett värde för det nya som berikar. I dag erkänns invandrarna inget värde, arbetsmarknaden är sånär stängd, språkraven och krav på social kompetens utestänger de främmande, men så har det inte alltid varit.
    Vilka mekanismer i det svenska samhället styr synsätten som inkluderar alternativt exkluderar invandrarna? – intressant att reflektera över.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>