En stilla förhoppning inför valåret 2010

Av , , Bli först att kommentera 7

Slarva inte med orden, uppmanade Alf Henriksson i en av sina mest citerade dagsverser. 2009 var ett år när det slarvades mycket med orden i den politiska debatten.

När någon historiker i framtiden studerar larmrubrikerna i svenska tidningar kring svininfluensan, och sedan jämför dem med de faktiska konsekvenserna, kommer omdömet om rubrikerna knappast att bli milt.

När någon jämför intensiteten och Janteandan i angreppen på LO-ordföranden Vanja Lundby-Wedin med hur exempelvis idrottsstjärnor eller nöjesstjärnor sätts på piedestal och värderas utifrån löner och livsstil, kommer betänkligheten kring hur vi värderar olika typer av insatser i det offentliga livet – och hur vi ser på felsteg och ofullständighet hos människor som vågar ta formellt ansvar – att vara berättigat stor.

När någon studerar tonläget i den i alla avseenden viktiga sjukförsäkringsdebatten om hur regler tillämpats på ett oacceptabelt sätt, och sedan jämför det med de delvis obefintliga skillnaderna i konkreta politiska förslag angående lagstiftning och finansiering mellan partierna och regeringsalternativen, kommer förvåningen över just det partipolitiska tonläget att bli stor.

När någon går igenom följderna av den globala finanskrisen för tillväxt och välstånd kommer de att fastställas som allvarliga, men inte som den århundradets katastrof många ordval antytt var förestående.

När någon jämför de utfästelser om klimatpolitiken som gjordes från ledare världen över inför Köpenhamnsmötet och sedan jämför dem med de magra löften man lyckades enas om, lär kontrasten mellan ord och handling att upplevas förunderlig. Och en förklaring kan mycket väl bli att även argumentationen från oss som ropat på långtgående, bindande åtgärder, fastnade i ett så högt tonläge att det bidrog till en avtrubbning som gynnade dem som ville väcka misstro kring klimatfrågans relevans. Mönstret går igen, i debatt efter debatt.

Och under ytan lurar hela tiden de drevinstinkter som leder till ett sällsynt tidslöseri när perspektiven förskjuts från sånt som är svårt, komplext och angeläget att diskutera ingående, i ömsesidig polemik, utifrån olika perspektiv och erfarenheter, till förmån för skandaliseringar och poängsökeri.

2010 är ett valår i Sverige. Då väntar heta känslor och polemisk iver, som sig bör. Faran är dessvärre överhängande att det nästa år kommer att slarvas ännu mer, att de som excellerar i språkliga grovheter, horribla jämförelser, groteska överdrifter, skrämselpropaganda och besinningslösa utfall kommer att prägla det politiska samtalet långt mer än de förtjänar.

Över tid är i det avseendet de flesta demokratiska partier, och demokratiska ideologiska riktningar, ungefär lika goda kålsupare. I höst har oppositionen varit värst, men det har en hel del med oppositionsrollen att göra. Alliansen har i regeringsställning fått erfara att det som var enkelt att kritisera från oppositionsbänkarna är krångligare att hantera i ansvarsställning.

Om regeringen nu fått drevaktig kritik i frågor där oppositionen i stort tycker samma, kan vi minnas hur tongångarna gick kring exempelvis hanteringen av tsunamikatastrofen och Lars Danielsson under förra mandatperioden. Mönstren går igen även efter maktskiften. Gradvis eroderar det politiska språket. Faran som följer med det är inte språklig, utan har med värderingar, människosyn och möjligheten att värna principer att göra.

För när alla kraftuttryck, alla värdeord, alla invektiv som ifrågasätter inte motståndares förslag, utan deras motiv och avsikter, alla de längstgående adjektiven, redan är förbrukade i lägen där åsiktsskillnaderna i sak är små, värderingar överensstämmande, problemen hanterbara och hotbilderna relativt begränsade – vad återstår då att ta till när vi behöver ord att beskriva djupare problem, epokgörande hot, allvarliga konflikter och de svåraste lidandena i samhället?

För allt det senare finns ju, lokalt och globalt, mitt framför våra ögon, där människor far illa, ofta utanför alla etablerade system av skyddsnät och gemenskaper. Nästan alltid förpassas sådana svåra frågor om samhällets mörkare sidor till debattens välvilligt men bara sporadiskt besökta marginaler, eller utnyttjas för andra syften än att seriöst söka faktiska lösningar.

Det går att föra i sak fräna, kritiska debatter utan språkliga härdsmältor. Det är den distinktion som Herbert Wehner 1960 gjorde mellan att se på varandra som motståndare och att se på varandra som fiender inom en demokratisk gemenskap.

En stilla förhoppning inför 2010 är att fler bemödar sig om att inte slarva alltför mycket med orden när debatten hettar till; att vi lyckas vårda värdeorden något lite bättre, och sparar de skarpaste uttrycken för ögonblick när de verkligen behövs och betyder något.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Inga skäl till pessimism för Norrland

Av , , 1 kommentar 7

Min krönika på dagens ledarsida:

—————————————————————–

Inga skäl till pessimism för Norrland

Vänsterpartisten Örjan Mikaelsson invänder på dagens debattsida att min krönika om Norrbotniabanan (19/12) förbigick en viktig förklaring till varför projektet inte fått klartecken, nämligen regeringsskiftet 2006.

Jag koncentrerade mig i min krönika på en annan och något bredare aspekt av frågan än just den partipolitiska: vikten av att Norrland uppträder någorlunda enat som en region kring krav på långsiktiga investeringar för att ha någon chans att vinna gehör i den hårda konkurrens om medel som råder.

Men jag tar gärna Mikaelssons, på den punkten, helt berättigade invändning att regeringsfrågan har avgörande betydelse för om projekt som Norrbotniabanan genomförs eller ej, som anledning att utveckla även det resonemanget.

Alliansregeringen är uppenbart inte lika intresserad av att prioritera Norrbotniabanan i den statliga investeringspolitiken som det rödgröna regeringsunderlaget var. Så är det.

Och det är ett problem; för allianspartierna eftersom det göder misstankar om att de mest satsar på att vinna storstäderna i nästa val, för Sverige eftersom Norrbotniabanan vore en nationell vinst, men framför allt därför att det kan ge en antydan om att framtidens infrastrukturpolitik riskerar att utformas utifrån andra aspekter än långsiktig, ekonomisk nytta. skälet till att Norrbotniabanan bör prioriteras är inte att den ska ligga i norr som en nådegåva, utan att den är samhällsekonomiskt rationell ur ett nationellt perspektiv. Norrbotniabanan är inte regionalpolitik. Det är själva poängen: ju mer infrastrukturpolitiken övergår i ett regionalpolitiskt tänkande – och därmed riskerar att fastna i röstmaximerande, partipolitiska strategier – desto sämre på sikt för det trots allt relativt glesbefolkade Norrland.

Regionalpolitiska hänsyn har alltid tagits, men om de betonas starkare i en tid när de flesta partier siktar på att vinna stöd i de befolkningstäta storstadsregionerna, då finns risken att Norrland sett sin sista riktigt tunga statliga investering, oavsett vilken regering som sitter. Det är något de som skriker högt efter just regionalpolitiskt motiverade stödinsatser borde tänka på.

I värsta fall kan det bli så i en framtid att ett regeringsalternativ som går till val på att satsa stora, statliga infrastrukturmedel på Norrland på förhand är dömt att hamna i opposition. Det är en utveckling som måste förhindras.

Då får inte frågan om infrastruktursatsningar fastna i partipolitisk prestige och taktik, utan måste lyftas över sådana hänsynstaganden. Därför begår alliansen ett svårt misstag om den skriver av Norrland som ett mindre intressant investeringsområde på grund av hur partisympatierna råkar se ut här. Norrbotniabanan är inte ett norrländskt, utan ett nationellt angeläget projekt. Där måste alliansen vakna till insikt.

Men politik är helhet, resonemang måste hänga ihop och resurser faller inte från ovan. För att medel överhuvudtaget ska finnas för sådana väldiga projekt måste svensk, och norrländsk, ekonomi sprudla av företagande, entreprenörskap och utbildning av toppklass. Där har de rödgröna många hemläxor kvar att göra. Och det leder mig över till den punkt i Örjan Mikaelssons replik som jag vill invända mot: frågan om vilken regeringspolitik som vore bra för Norrland.

Jag påstår: grunddragen i de reformer som genomförts sedan regeringsskiftet 2006 har förbättrat förutsättningarna för tillväxt, välfärd och befolkningsökning i Norrland; i de största kommunerna, såväl som i landsbygds- och glesbygdskommunerna. Det påståendet grundar sig på övertygelsen att Norrland med de människor, den kultur, de företag, den utbildning, de investeringar och de naturresurser som finns här, är en mycket konkurrenskraftig region som inte behöver be om ursäkt för något.

En mer positiv attityd från regeringshåll till nytt företagande, fler driftsformer inom offentlig sektor och till bättre villkor för entreprenörskap i traditionellt kvinnodominerade branscher är bra inte minst för ett Norrland där tunga industriinvesteringar ger hopp för framtiden i inlandet men måste kompletteras med en mer differentierad, mer jämställd och mindre sårbar arbetsmarknad, där jobb skapas i fler branscher.

En uppvärdering av kunskap, lärande och ämneskompetens, liksom av modern yrkesutbildning, i skolan, är bra inte minst för ett Norrland som i övrigt erbjuder en utmärkt högre utbildningsstruktur. Bättre ekonomiska skattevillkor för låg- och medelinkomsttagare är givetvis bra även för människor i Norrland med lönelägena som råder här. Och där alliansen mörkar, halkat snett eller fastnat – som exempelvis socialförsäkringarna, delar av familjepolitiken och småföretagarklimatet – har även Norrland skäl att vara otåligt.

Norrland behöver ingen speciellt för norr utformad politik för att klara sig. Den negativa, fördomsfulla synen på regionen måste tvärtom motverkas, likgiltigt om den odlas på hemmaplan eller i andra delar av landet.

Norrland har redan i dag, inte minst om man tar den nordliga, gränsöverskridande dimensionen med i beaktande, alla förutsättningar som krävs för att bli en vinnarregion, om de generella, liberala förutsättningarna för företagande, utbildning, forskning, välfärd och investeringar i landet är goda.

Men då krävs också att värdefulla investeringar som Norrbotniabanan inte motarbetas från regeringar av regionalpolitiska skäl.

Både alliansen och de rödgröna kan anklagas för att, på olika sätt, underblåsa en alltför negativ syn på Norrlands möjligheter och nationella betydelse. Förhoppningsvis präglas nästa års valrörelse av djupare insikter än så.

 

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Riksdagsvalet 2010 avgörs i Västerbotten

Av , , 6 kommentarer 10

 

I en lite längre måndagskrönika resonerar jag kring påståendet att riksdagsvalet avgörs i storstäderna och lanserar den alternativa tesen att riksdagsvalet 2010, om det blir väldigt jämnt och små väljarströmmar i någon riktning blir utslagsgivande, nog avgörs i Västerbotten. Åtminstone blir Västerbotten ett av de intressantaste länen att studera under valrörelsen, även ur ett nationellt perspektiv:
 
——————————————————

Valet 2010 avgörs nog i Västerbotten
 
Valet 2010 avgörs i de tre storstäderna, heter det allt oftare i riksdebatten. Ibland framförs tesen i tillspetsad form: valet 2010 avgörs iStockholm.
Det är delvis sant, att hävda något annat vore löjligt. Om inte annat ger befolkningsutveckling och befolkningsfördelning över landet stöd åt påståendet. I och kring de tre största städerna – Stockholm, Göteborg och Malmö – bor väldigt många människor. Äger förskjutningar i opinionen rum där ger det rejält utslag i de politiska styrkeförhållandena.

Vill man förstå varför alliansens strateger inte verkar vara helt nervösa över dagsläget, trots ett antal negativa opinionsmätningar, måste man anlägga ett sådant storstadsperspektiv. Alliansen håller ställningarna och har goda utsikter att vinna i alla de tre storstadsregionerna. Om arbetshypotesen är att valet 2010 avgörs där väger sådana detaljer i statistiken upp den nationella helhetsbild, med bakslag i andra regioner, som förmedlar ett kärvare budskap.
 
Vill man förstå varför socialdemokraterna inte verkar helt tillfreds över läget trots ett nationellt opinionsövertag för oppositionen, måste man betrakta även deras situation ur ett storstadsperspektiv. Socialdemokraterna har stora problem i framför allt Stockholm.
Det finns en oro inom socialdemokratin, inte minst utifrån erfarenheterna från de senaste svenska och amerikanska valen, där skillnaderna i partisympatier mellan stad och land varit påtagliga, att man är på väg att bli ett renodlat landsbygdsparti. Nervösa paralleller har dragits till republikanerna i USA, med farhågor om allt sämre kontakt till de ”urbaniserade tillväxtområdena”. Och ser man till de rödgrönas opinionsläge verkar det vara miljöpartiets popularitet hos mittenväljare i städerna som förklarar uppgången sedan valet.
 
Om även socialdemokraternas arbetshypotes är att regeringsmakten vinns i storstäderna, får sådana trender mungiporna att gå nedåt, trots sammantagna opinionssiffror som placerar Mona Sahlin i Rosenbad.
 
Så där kan man hålla på, och av bara farten måla upp en stereotyp och missvisande bild av det partipolitiska landskapet, där allt utanför Stockholm, Göteborg och Malmö bländas ut som irrelevant.
 
Som jag varit inne på i ett antal krönikor här på ledarsidan under året är bilden av landsbygden som obenägen till förändring, konservativ och nejsägande, inte bara fördomsfull och okunnig ur ett dagsaktuellt perspektiv, utan den saknar även förankring i traditioner och historiska erfarenheter. Norrland är inte mer eller mindre konservativt, inte mer eller mindre förändringsobenäget, än Stockholm.
 
Norrland visar, nu som förr, inte alltid men ofta, vägen framåt. Här finns en nyfikenhet och problemlösariver som även Stockholm kan lära av. Partisympatier som följer geografiska mönster kan lätt vantolkas, betraktade genom kikare på långt håll.
 
Känslan av en motsättning mellan Stockholmsperspektiv och landsbygdsperspektiv, för att förenkla rejält, har dock funnit länge och inom de flesta partier. Och det är inte sällan som landsbygden lett utvecklingen och satt igång genomgripande, praktiska förändringsprocesser inom partierna.
 
Socialdemokratins tidigare historia av osentimental, kontinuerlig, pragmatisk korrigering och förändring av stelnade, ideologiska dogmer går inte att förstå utan ett kommunalt landsbygdsperspektiv. I de lokala miljöerna har man ofta öppnat sig långt innan den officiella retoriken, och de som satt dagordningen nationellt, vågat erkänna det. Det är den process som förklarar partiets långa maktinnehav och som Kurt Samuelsson i en vänbok tillTage Erlander 1969 lite omständligt beskrev som ”allmänna målsättningar, vilkas inbördes prioritering och inbördes kompromisser och överensstämmelser med människors önskemål och med de reella förutsättningarna ständigt måste kontrolleras”.
 
Inom den organiserade liberalismen har frisinnet och socialliberalismen genom, som Ingemar Eliasson formulerat det, ”sin folkrörelseträning, sin lojalitet och sin erfarenhet” varit folkpartiets ryggrad ”i det slitsamma vardagsarbetet och i krissituationer”, medan formuleringsprivilegiet trots det oftast tillhört de i debatten inflytelserikare stadsliberalerna. (citatet från Sven Lundkvists bidrag i ”Fritt sinne. Om liberalism och frisinne, kultur och kyrkoliv, folkrörelser och massmedier” 1992).
 
Centerpartiet av i dag är ett parti mitt uppe i samma intressanta process där försök att hitta förankring i huvudstaden bryts mot en kamp om att hålla ställningarna på landsbygden. 
Och de nya moderaternas pragmatiska hållning till tidigare ideologiska käpphästar verkar i mycket färgad av de mindre städernas och landsbygdskommunernas politiska vardagserfarenheter. Det är knappast någon slump att Fredrik Reinfeldt börjat lyfta fram just Erlander som en förebild i sina tal. Partier lär av varandra.
 
Valet 2010 ser ut att bli mycket jämnt. Små, små väljarströmmar kan avgöra vilket av regeringsalternativen som får störst stöd. Jag vill hävda att möjligheterna till sådana väljarströmmar (utifrån dagens skeva styrkeförhållanden regionalt) – både till förmån för de rödgröna och till förmån för alliansen – är stora i Västerbotten.
 
Här är pågår många förändringsprocesser som gör det politiska läget oklart, rörligt och spännande. Länet rymmer, från kust till fjäll, alla typer av samhällsmiljöer som valforskare brukar fokusera på.
 
I själva verket finns det goda skäl för påståendet att det kontrastrika och ändå sammanhängande Västerbotten även ur ett nationellt perspektiv blir ett av de intressantaste länen att studera i valrörelsen nästa år.
Här kommer ett antal dragkamper att äga rum som har stor symbolisk betydelse för utgången av regeringsfrågan och som kan avgöra ett jämnt riksdagsval.
 
Några exempel:
 
1. Centerpartiet vs Socialdemokraterna
Vem företräder landsbygden bäst, vem har bäst regionalpolitik för glesbygdskommuner? Den frågan kommer att prägla och avgöra mycket i Västerbotten nästa år, och lär inte debatteras så ofta i riksmedia.
 
2. Folkpartiet vs Miljöpartiet (vs möjligen Piratpartiet)
Vem vinner dragkampen om de socialliberala, grönliberala, valfri kaffesort-liberala väljarna i växande universitetsstäder? Duellen folkpartiet vs miljöpartiet i Stockholm utmålas som en av valets viktigaste. Den äger i koncentrerad form rum även i Umeå.
 
3. Moderaterna vs Socialdemokraterna
Inom vilket av statsministerkandidatpartierna har de regionala företrädarna iVästerbotten bäst kontakter till sina högsta partiledningar och störst möjligheter att få gehör i sakfrågor? Lita på att det blir ett tema på VK:s politikerbloggar 2010.
 
4. Jonas Sjöstedt vs Resten
Potentiella personröstmagneten Sjöstedts namn på vänsterpartiets lista lär få socialdemokraterna att darra lätt i knävecken. Men om Sjöstedt snor röster från S spelar för regeringsfrågan mindre roll (om man inte spekulerar i att V annars riskerar att åka ur riksdagen). Men kan Sjöstedt, med sin speciella valhistoria i länet, locka personvalsröster även från alliansen?
 
5. Vänsterpartiet vs Feministiskt Initiativ
Fi gick ganska starkt i Europaparlamentsvalet i Umeå, och satsar på riksdagsvalet. Hur många vänsterröster tar Fi, med av GudrunSchyman uttalat mål att ingå i ett rödgrönt regeringsunderlag, i Umeå 2010?
 
6. Kristdemokraterna vs Socialdemokraterna
Göran Hägglunds slogan ”Verklighetens folk” riktar udden mot tyckareliter i Stockholm och medierna (inklusive sådana här ledarsidor). Uppfattas Kd som mer verkliga än socialdemokraterna, som traditionellt velat definiera verkligheten? En udda duell, med amerikanska motsvarigheter, vars betydelse på marginalen för valutgången inte ska underskattas.

 

6 kommentarer
Etiketter: ,

Ett lyft för Umeå

Av , , Bli först att kommentera 4

Beskedet i går att Balticgruppens Krister Olsson satsar 20 miljoner på ett samarbete med kommunen för att ge arbetslösa ungdomar närmare 200 arbetstillfällen inom framför allt vård, skola och omsorg är positivt ur många aspekter.

Att beskedet kommer i juletider är onekligen symboliskt. Inte minst visar det hur konstruktivt ett samarbete  mellan resursstarka, lokalt förankrade näringsaktörer och kommunen kan bli när nya, lokala idéer möts av en prestigelös politisk vilja att se möjligheter. Sådant lyfter Umeå.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Kandidaterna och den regionala förankringen

Av , , Bli först att kommentera 0

Inför nästan varje nytt val dyker frågan om riksdagsledamöternas regionala förankring upp någonstans i landet. Ibland uppstår gråzoner där de enskilda väljarna i slutändan måste göra en egen bedömning av hur trovärdig en kandidat är när han eller hon talar om sin lokala hemhörighet.

Västerbotten bjuder på några sådana fall i nästa års val. Jonas Sjöstedt flyttar från New York till Stockholm, men kandiderar för vänsterpartiet i Västerbotten. Ibrahim Bayland bor i Stockholm, men kandiderar för socialdemokraterna i Västerbotten. Maud Olofsson ser ut att toppa inte bara centerpartiets lista i Västerbotten, utan också i Stockholm.

Riksdagsledamöternas regionala förankring är viktig. Den bör vara en grundprincip när partilistor fastställs. I samtliga de här tre fallen – Sjöstedt, Baylan och Olofsson – gör speciella omständigheter att lösningarna rimligen lär accepteras utan att kandidaternas engagemang för Västerbotten ifrågasätts.

Men inte minst ur ett Norrlandsperspektiv är det viktigt att sådana avsteg från en viktig princip förblir just undantag och inte görs slentrianmässigt.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Efter Saab

Av , , Bli först att kommentera 2

Det gick inte att rädda Saab. De amerikanska ägarna GM levererade i går ett definitivt och nedstämmande besked. Inte heller det senaste försöket att hitta en köpare beredd att satsa på ett företag som gått med stora förluster under lång tid, och vars produkter många prisat men alldeles för få varit intresserade av att köpa, roddes i hamn. Det är att beklaga, för det bästa hade givetvis varit om Saab hade sålt mer och med det som grund kunnat hitta ägare med tålamod, resurser och tro på märkets framtid.

Nu är och blev det inte så. Att svenska staten inte i det läget kan gå in och sätta enorma resurser för välfärd och investeringar på spel genom att av alla krisdrabbade företag välja ut en USA-ägd billtillverkare som ingen annan vill ha, på en redan överetablerad marknad, är självklart. Regeringen och näringsministern har agerat korrekt, ärligt och ansvarsfullt, och oppositionen har inte lämnat några seriösa förslag på vad som skulle ha kunnat göras annorlunda för att rädda Saab, utan att det skulle kosta långt fler jobb på andra håll i samhället.

Trots det är beskedet bittert för de anställda, deras familjer och för Trollhättan som kommun. Det är nu som staten verkligen kan göra skillnad; genom omställningshjälp via relevanta myndigheter, och åtgärder för att tillvarata befintlig kompetens, kunskap och forskningspotential inom nya tillämpningsområden.

Att den omställningshjälpen ges genomtänkt och brett faller på regeringens bord. Även ägarna GM har ett stort ansvar att sköta den kommande processen på ett ordnat och värdigt sätt. Sker det finns gott hopp. Det har under årens lopp utvecklats stort kunnande och en entreprenörsanda i regionen kring Saab. Utsikterna att det ur det ska kunna växa fram nya näringar med bättre möjligheter att bli lönsamma, och därmed bidra till välstånd, borde på sikt vara goda.

Men man bör även, i ljuset av detta, påminna om hur viktigt det är med fungerande socialförsäkringar, en a-kassa som lever upp till inkomstbortfallsprincipen på riktigt, för att det inte ska bli mer upprivande och passiviserande konsekvenser än nödvändigt när människor, eller hela orter, drabbas av sådana här besked.

Att a-kassan fungerar som det är tänkt i en generell välfärdspolitik, är en förutsättning för en rörlig, tålig arbetsmarknad som snabbt kan återhämta sig efter motgångar. Det talas, med rätta, mycket om stela regelverk som utestänger framför allt yngre och invandrare från arbetsmarknaden, och hindrar mindre företag från att anställa.
Men till den diskussionen om rörlighet hör också socialförsäkringarna och den generella välfärdspolitiken. Inkomstbortfallsprincipen ger en förträfflig kombination av trygghet och flexibilitet, som får arbetsmarknaden att fungera bättre och samtidigt stärker arbetstagare. Det är en svensk, socialliberal framgångsmodell.

A-kassans smygande utveckling i riktning mot grundtrygghetsfunktion och bort från inkomstbortfallsprincipen – då taket aldrig höjs och inte hänger med i löneutvecklingen – är därför mer oroande än att personbilsindustrin strukturomvandlas.

Staten kan inte, som en monumentalt hycklande opposition låtsas (där ett plötsligt fordonskramande miljöparti av något skäl hycklar allra mest), hålla liv i förlustbringande fordonstillverkning. Det skulle ge högre arbetslöshet och sämre välfärd runt omkring. Men staten har all makt att bestämma över hur socialförsäkringarna fungerar. Ska regeringen kritiseras på någon punkt efter gårdagens besked är det att man inte förmått lämna besked om hur man egentligen långsiktigt ser på principerna för framtidens arbetslöshetsförsäkring.

Oppositionen borde sluta hyckla om Saab, och regeringen sluta mörka om a-kassan.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Klockan tickar för Norrbotniabanan

Av , , Bli först att kommentera 3

Det kan skifta från en sekund till nästa: plötsligt ser man i spelarnas ögon att de inte längre tror på seger, att de vet att det är kört. Blickarna börjar söka efter något i fjärran. Och ett subtilt förändrat kroppsspråk avslöjar uppgivenheten. Man cirklar pliktskyldigt runt på isen och väntar in slutsignalen.

Norrbotniabaneprojektet grötar just nu längs sargerna på jakt efter pucken i sista perioden av en lobbymatch där motståndarna sakta kopplat grepp. Klockan tickar. Men trots att det börjar bli knappt om tid och beskeden från centralt håll är kärva, framstår projektets ledande ambassadörer fortfarande som om inte segersäkra, så åtminstone rätt optimistiska, och framför allt kämpaglada.

Det gick senast att försäkra sig om under en samtalskväll i Umeå i måndags där statssekreteraren från Näringsdepartementet Leif Zetterberg, Kvarkenrådets Christina Knookala och Norrbotniabanans Elisabeth Sinclair och Gusten Granström diskuterade framtidens infrastruktur i norra Sverige. Både representanterna för Norrbotniabanan och Kvarkenregionen var på hugget och gav inget intryck av att ha gett upp några hopp. Betydelsen av det är, till att börja med, stor. Men det är inte tillräckligt.

Leif Zetterberg, som dock inte bjöd på några besked om finansieringen, menade att det som behövs nu inte är opinionsbildning, utan folkbildning, när det gäller att få omvärlden och resten av landet att förstå Norrlands betydelse. Det ligger en del i det.

De söderöver som slentrianmässigt vill avfärda tunga infrastrukturinvesteringar i Norrland som bara regionalpolitik utan nationellt värde skulle inte kunna hålla stånd många minuter i sakdebatt. Norrbotniabanan vore samhällsekonomiskt och miljöpolitiskt sund och välmotiverad på ett sätt som inte alla sådana projekt kan skryta med att vara.

Att EU:s regionkommitté gett positiva signaler om projektet är inte förvånande. Ur ett europeiskt perspektiv kan investeringar i norra Sverige, som en del av större nordliga transportkorridorer, rentav te sig strategiskt intressantare än många investeringar i befolkningsrikare områden.

Men lika befäst som den insikten är här, lika avvisande är attityden på många andra håll. Det är inte bara Banverket som dömt ut Norrbotniabanan som orealistisk. Det är en utbredd bild nationellt, inte minst där andra projekt väntar på klartecken. Därför kan bara en uppslutning från ett samlat Norrland, näringsliv och politik i bred mening, skapa ett sånt tryck bakom de övertygande argumenten att Norrbotniabanan har någon chans att prioriteras. Projektets öde blir i flera avseenden ett test på vad Norrland, som region betraktad, går och står för i dag. Skjuts det upp på obestämd framtid, vore det en illustration av Norrlands oförmåga att uppträda som en regional helhet.

Är Norrbotniabanan något Norrland samstämt vill ha? Vi vet hur det viskas från Skellefteåhåll om att Umeåpolitikernas glöd för Norrbotniabanan svalnat i takt med att visionen om en fast förbindelse över Kvarken förts fram. Sant eller ej, misstanken illustrerar ett problem. I det ögonblick Norrbotniabanan framstår som en angelägenhet bara för kommunerna norr om Umeå är det kört. Norrbottens landshövding Per-Ola Eriksson har efterlyst att näringslivet i Västerbotten och Norrbotten ska engagera sig mer i Norrbotniabanan. Lika viktigt är att betona att om inte hela Norrland agerar samordnat är läget mörkt. Klockan tickar.

”Få eller ingen”, sade Johan August Gripenstedt 1857, ”torde finnas här närvarande, som ej erkänner, att mensklig odling i allmänhet följer spåret af materiel förkofran och att, då jernvägar otvifelaktigt utgöra ett af nutidens mäktigaste medel till framsteg i detta hänseende, de äfven för oss måste betraktas såsom en sak af yttersta vigt, hvilken kraftigt skall bidraga till utveckling af landets tillgångar i alla riktningar.”

Norrbotniabanan borde byggas.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Flera vägar till läraryrket

Av , , 1 kommentar 5

Behörighetskrav, rätt formulerade, kan lyfta och uppvärdera en verksamhet; göra den attraktiv för nya grupper som tidigare tittat bort. Men behörighetskrav kan också, formulerade på fel sätt, stänga ute och skränka in, när skråtillhörighet likställs helt med kompetens. Läraryrket i Sverige behöver det förstnämnda, och ska passa sig för det sistnämnda.

 
Som en punkt i regeringens förslag till ny skollag, kommenterad på ledarsidan i går, finns principen att bara behöriga lärare ska kunna få fast anställning.
Behörighetstanken är i sig rätt som en markering av yrkets status och vikten av att lärare har gedigen kompetens i det ämne de undervisar i. Obehörighetsproblemet existerar och ska inte underskattas. Men den kan också få helt andra, och kontraproduktiva, följder där nya krafter istället för att lockas till läraryrket, tvärtom motas bort.
 
Allt hänger på vilka erfarenheter och kompetenser som ska anses behörighetsgivande. Där kan det gå snett, om allt kopplas till en enda utbildningsväg, om det bara finns en enda ingång för potentiella lärare till skolan.
 
Regeringen lämnar nu dörren på glänt och väntar till i vår med att slå fast vilka behörighetskriterier som ska kopplas till olika ”skolformer, verksamheter, årskurser eller ämnen”. Det är en glänta som regeringen och utbildningsminister Jan Björklund borde utnyttja för att tänka efter en gång till, definiera behörighetsbegreppet brett och ge generöst utrymme åt flexibla tillämpningar. Annars finns risken att regeringen, med ett snävt, stelbent behörighetskriterium som stänger in läraryrket, sjabblar bort vad som skulle kunna bli en lyckad reform.
 
Det är viktigt att komma ihåg bakgrunden till varför reformer på området anses så angelägna och skyndsamma. Problemet är inte att för många unga människor med brinnande lust och djupt engagemang för uppgiften vill bli lärare i Sverige, utan att för få vill det. Problemet är inte att den svenska skolan lockar till sig för många lärare med för brokiga bakgrunder och för många skilda erfarenheter, utan att den har svårt att locka till sig lärare som verkligen vill vara lärare överhuvudtaget. Och att de som tagit sig an kallet ofta jobbar under otacksamma villkor.
 
Den nedvärdering av lärarrollen, och av kunskapsmål och bildningsideal, som tidvis präglat de senaste decenniernas skolpolitiska debatt, har fått konsekvenser som det kommer att ta tid att hantera. Söktrycket till lärarutbildningarna har sjunkit markant, möjligen anas en vändning så smått, samtidigt som utbildningarna i sig kämpat med kvalitetsproblem och fått hård kritik för bristande vetenskaplig förankring och låga krav. Inte minst inom naturvetenskap och teknik har intresset för läraryrket varit oroväckande lågt. I ljuset av förestående generationsskifte inom lärarkåren är det ett allvarligt problem. Nu sker förändringar för att rusta upp lärarutbildningarna igen. Gott så, det är det allra viktigaste. Men det ensamt räcker inte.
 
Svensk skola måste välkomna om människor med djupa ämneskunskaper vill satsa på läraryrket, även om de når dit på andra vägar än vissa formella kurser. Låt kompetensen stå i centrum, inte ett skråtänkande. Regeringen bör, när kriterierna ska preciseras, akta sig för att förvanska en god idé.

 

1 kommentar
Etiketter:

En utveckling som borde göra oss helskraja

Av , , 13 kommentarer 8

Med skottdramat i Tärnaby och diskussionen efteråt som en regional utgångspunkt resonerar jag lite kring en växande problematik i Sverige och hur farligt det är om medborgarnas förtroende, berättigat eller ej, för rättsstaten börjar undermineras och:
 
————————————————
 
En utveckling som borde göra oss helskraja
 
I slutscenen av filmen Wyatt Earp från 1994 står huvudgestalten som äldre man på en båt uppe vid Alaska i samband med guldruschen i slutet av 1800-talet.
Han har just fått höra en anekdot om hur han själv – av andra ofta anklagad för att som revolverman ha tagit lagen i egna, lynniga, våldsamma, dödande händer i förakt för rättsapparaten – som ung sheriff hjältemodigt ska ha räddat en fånge från att bli utsatt för lynchning av uppretade medborgare.

- En del, säger Wyatt Earp efteråt, påstår att det inte gick till så.
- Bry dig inte om dem, svarar hans hustru Josie, det var så det gick till.

Det är filmens subjektiva försvar, i slutscenen, för sin egen sympati inför den historiska gestalten Wyatt Earp. Men det är också ett replikskifte som summerar både kärnan och självtvivlet i den Vilda Västern-mytologi som tveklöst satt djupa spår i vår populärkultur, i vårt språkbruk och i vår samhällsdebatt in i modern tid. 
Vilda Västern-genren, utpräglat maskulin och patriarkal, handlar ofta om normer, moral och rättsskipning i gränslandet mellan spirande men fortfarande svag rättsstat och laglöst, brutalt nybyggarland.

Grundberättelserna kretsar gärna kring hur människor i det gränslandet själva måste agera, fysiskt, med både hänsynslöshet, mod och vapen i hand, för att bygga upp en ordning av gemensamma regler och förtroende för samhället i vad som annars hotar bli en ond spiral av våld och den starkes rätt.

På senare år har västernmytologin, likt andra genrer tidigare, tittat sig själv i spegeln och skalat bort en hel del av det romantiska skimret för att istället fokusera på den meningslösa våldsspiralen. Clint Eastwoods desillusionerade De Skoningslösa från 1992 brukar nämnas som en vändpunkt. Moderna uppföljare som No Country for Old Men från 2007 och nu aktuella filmen Harry Brown med sitt speciella hämndtema har väckt diskussioner om grundläggande rättsuppfattningar.

Var går gränsen mellan hjältemod och grymhet, mellan moralisk upprättelse och brutal hämnd, mellan självförsvar och överreaktion? Var bör gränsen gå, i oklara situationer, mellan individens subjektiva rättsuppfattning och rättsstatens formella regelverk? Och vad händer när rättsstatens ingripande uteblir, trots att övergrepp sker, hur får ett brottsoffer reagera då?

Det är frågor som i ett moget, modernt, demokratiskt rättssamhälle för det mesta känns förlegade, obehagliga och reaktionära – det där har vi ju, vill vi gärna tro, redan klarat ut, det där har vi ju, tänker vi besvärjande, redan hittat lösningar på. Men frågeställningarna lever lika fullt vidare och är starkt närvarande i filmer, tv-serier och romaner. (Odyssevs samtal med svinaherden Evmaios vid elden på Ön i Eyvind Johnsons Strändernas Svall, om när tillfälligt våld är berättigat i kampen mot det onda, hör till svensk litteraturs mest komplexa och gripande scener.) Orsaken är förstås att det rör sig om frågor som fortfarande intresserad och fascinerar många.

Inser man inte det, är man dåligt förberedd på den debatt som pågår även i Sverige, med skiftande kvalitet, kring rättsstatens frånvaro, polisens bristfälliga arbete, brottsoffers rätt till självförsvar, medborgargardens existensberättigande och felviktade straffskalor.

Frågorna ställs också eftersom de, hur nedslående det än är, ständigt på nytt bekräftas som dagsaktuella. Förra helgens skottdrama i Tärnaby, ingående skildrat av VK på nyhets plats den senaste veckan, är inte nödvändigtvis i sig den bästa utgångspunkten för en sådan diskussion. Försiktighet i omdömet innan bilden klarnat ytterligare är i sådana här fall alltid att rekommendera.

Däremot är reaktionerna som kommit efteråt i debatten, exempelvis på vk.se, mycket intressanta genom de moraliska grunduppfattningar kring rätten till självförsvar som de uttrycker, och som jag tror delas av en stor andel av befolkningen. De flesta som kommenterat saken har säkert utgått från den övergripande bild som finns av händelseförloppet: en, förvisso egensinnig, 77-åring trakasseras av ett gäng berusade ungdomar, och får till slut nog, hämtar sitt gevär och skjuter skarpt för att värja sitt hem.
Och utifrån den bilden, om vi ser det som ett tänkt exempel, kan man mycket väl diskutera om principer och avvägningar.

Förståelsen, känslomässigt om än inte juridiskt, för 77-åringens agerande har varit mycket stor i reaktionerna efteråt.

Även om de flesta tar avstånd från skjuthandlingen i sig, är det 77-åringen, snarare än den skjutne ungdomen, som fått flest sympatier. De flesta av oss tenderar instinktivt att känna mer för offret för trakasserier än offret för en självförsvarshandling. Det är mänskligt. I oss brusar därtill en ocean av populärkulturella referenser på temat, och återkommande upprördhet över brottslingar som går fria och brottsoffer som inte får upprättelse finns med som en bakgrund till ryggmärgsreaktionerna.

Tärnabyfallet har många föregångare. Det hjärtskärande Rödbyfallet i Blekinge för två år sedan där en man efter att hans familj utsatts för långvariga trakasserier sköt en 15-årig pojke till döds och skadade en 16-årig pojke allvarligt är kanske det mest kända. Så sent som i går kom nyheten om en pappa i Skåne som efter att hans son blivit slagen i skolan åkt hem till mobbaren och skällt ut vederbörande, och som nu åtalas för hemfridsbrott. (Jag tänker på Sven Delblancs starka rader i Livets Ax om hur vuxna i folkhemmet ser tortyren i skolan med rosafärgade glasögon utan att ingripa, och om hur han ger rådet till mobbade att helt enkelt slå tillbaka.)

Men samma problematik kan också uppstå i mindre dramatisk form. Medborgargarden brukar alltid lyftas fram. I Holmsund rapporterades tidigare i år ett medborgargarde ha bildats för att få tag i ungdomar som ägnat sig åt sabotage och skadegörelse. Exempel på liknande reaktioner finns på många håll i landet. Långsamt formar sig de enskilda händelserna till ett oroväckande mönster.

Gemensam nämnare är nästan alltid att en klyfta uppstått, eller uppfattas uppstå, mellan människors rättsuppfattning och rättsstatens vilja/möjligheter/befogenheter att ingripa till försvar av brottsoffer. Det handlar inte om brottsstatistik och faktiskt brottsutveckling så mycket som om förtroende och tillit.

 

När förtroendet brister för att polisens arbete, resurser, närvaro och intresse räcker till för att ge stöd för dem som vädjar om hjälp att värja liv och hem, och det förtroendet kan brista även om officiell statistisk påvisar att oron är obefogad, uppstår ett gränsland där viktiga principer sätts på spel.

 

När samhället genom bristande insatser eller konstiga domar uppfattas vara kallsinnigt inställd till brottsoffrens situation i enskilda uppmärksammade fall, uppstår en allmän frustration som lätt utlöser överreaktioner och överdrivna åtgärder även i andra, ej jämförbara fall.

 

Så halkar vi ned i ett farligt tillstånd av gråzoner där små, små revor i rättssamhället kan vidgas över tid om vi inte tar varningssignalerna på allvar. Det handlar om en utveckling som borde göra oss helskraja.

13 kommentarer
Etiketter: ,

Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

Av , , 1 kommentar 7

I måndags anordnades ett intressant seminarium hos landshövdingen på länsresidenset om Västerbottens demografiska utmaning. Anförandena och diskussionen efteråt väckte många tankar kring frågeställningar som det blir anledning att återkomma till framöver givetvis. Kring det inlägg som väckte mest reaktioner under seminariet funderar jag lite i en signerad text på dagens ledarsida:

———————————————————–

Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

Ett kort ögonblick associerade jag ofrivilligt till Tomtens julverkstad, i Kalle Anka på julafton; till scenen där tomtenissen sätter en spindel framför ansiktet på dockorna för att skrämma slag på dem så att de okammade frisyrerna flyger upp och kan permanentas.
Det var på länsresidenset i måndags kväll, vid ett seminarium om Västerbottens demografiska utmaning. Ögonblicket kom när Magnus Henrekson från Institutet för näringslivsforskning höll sitt anförande, med ett intressant nationellt perspektiv på Västerbottens demografi. Han tog snabbt på sig rollen som tomtenisse. Hans budskap var spindeln. Och dem av oss som lyssnade och är segt optimistiska om inlandet, var dockorna vilkas mentala kalufser flög till väders.

Budskapet levererades utan omskrivningar: Det är Umeå som gäller. Försök inte ”smeta ut allt” över länet. Unga människor med begåvning och framåtanda vill inte bo på landsbygden, utan i större städer. Där har specialister en chans, där samlas de mest framstående på olika områden, där kan offentlig service upprätthållas till rimliga kostnader, där har företag i tjänstebranscher möjligheter att överleva. Satsa stad, var poängen.

Inlandet? Budskapet var underförstått kärvt.

Rektor Göran Sandberg från universitetet, länsstyrelsens planeringsdirektör Patrik Sällström och landshövdingen Chris Heister nyanserade och korrigerade bilden, utifrån sina roller och med regionalkännedom.
Men Henreksons tes gav det utifrånperspektiv diskussionen behövde för att inte bli kvalmig. Det betyder inte att bilden var rättvisande. Den var starkt förenklad.

När det gäller vad landsbygden kan erbjuda dem som söker moderna livsstilar i gryningen av en epok där kommunikationstekniken utvecklas snabbt, storstad för många blir lika med betongförort, gamla råvaror plötsligt återupptäcks i oväntade möten med nytt entreprenörskap och möjligheter till individuell, särpräglad gestaltning av vardagen värdesätts högt, kändes generaliseringarna om stad och land dåligt uppdaterade.

Beslutet att dra till en stad är varken mer eller mindre handlingskraftigt än önskan att söka sig till, eller stanna i, landsbygdsmiljö. Självförverkligande är alltid individuellt. Kollektivistiska generaliseringar som kopplar kvaliteter till boende håller aldrig. Ur ett liberalt livsstilsperspektiv talar tiden för landsbygden. Att människor flyttar upprepat under livet, mellan kontrasterande miljöer, är en chans för Norrlands inland, inte ett hot.

Men med det sagt så stämmer förstås det mesta om de urbana kraftkällornas ovärderliga betydelse för hela regioners utveckling. Och inlandets demografiska framtidsutsikter är otvetydigt problematiska, trots en del goda förutsättningar.
Men det ena ska inte blandas ihop med det andra. Västerbotten behöver komma bort från vanföreställningen om kusten och inlandet som kommunicerande kärl.

Umeå – med kringliggande kommuner i stadsnära landsbygd – kan inte bygga sin framtida tillväxt på tömning av mindre Norrlandsorter. Umeå konkurrerar med städer söderöver, och i resten av världen, om flyttströmmarna till och mellan de urbana miljöerna.
Och inlandet kan inte sätta sitt hopp till att inga unga ska vilja flytta någon annanstans. Inlandet måste bejaka människors rörlighet och ombytlighet och fånga upp de kvantitativt små, men för en liten kommun helt avgörande flyttströmmar som går ut från metropolerna.

Kuststäderna har mycket att tänka på. Inlandet står inför svåra utmaningar. Men mellan dem råder inga övergripande målkonflikter.

1 kommentar
Etiketter: , ,