Slarva inte med orden, uppmanade Alf Henriksson i en av sina mest citerade dagsverser. 2009 var ett år när det slarvades mycket med orden i den politiska debatten.

När någon historiker i framtiden studerar larmrubrikerna i svenska tidningar kring svininfluensan, och sedan jämför dem med de faktiska konsekvenserna, kommer omdömet om rubrikerna knappast att bli milt.

När någon jämför intensiteten och Janteandan i angreppen på LO-ordföranden Vanja Lundby-Wedin med hur exempelvis idrottsstjärnor eller nöjesstjärnor sätts på piedestal och värderas utifrån löner och livsstil, kommer betänkligheten kring hur vi värderar olika typer av insatser i det offentliga livet – och hur vi ser på felsteg och ofullständighet hos människor som vågar ta formellt ansvar – att vara berättigat stor.

När någon studerar tonläget i den i alla avseenden viktiga sjukförsäkringsdebatten om hur regler tillämpats på ett oacceptabelt sätt, och sedan jämför det med de delvis obefintliga skillnaderna i konkreta politiska förslag angående lagstiftning och finansiering mellan partierna och regeringsalternativen, kommer förvåningen över just det partipolitiska tonläget att bli stor.

När någon går igenom följderna av den globala finanskrisen för tillväxt och välstånd kommer de att fastställas som allvarliga, men inte som den århundradets katastrof många ordval antytt var förestående.

När någon jämför de utfästelser om klimatpolitiken som gjordes från ledare världen över inför Köpenhamnsmötet och sedan jämför dem med de magra löften man lyckades enas om, lär kontrasten mellan ord och handling att upplevas förunderlig. Och en förklaring kan mycket väl bli att även argumentationen från oss som ropat på långtgående, bindande åtgärder, fastnade i ett så högt tonläge att det bidrog till en avtrubbning som gynnade dem som ville väcka misstro kring klimatfrågans relevans. Mönstret går igen, i debatt efter debatt.

Och under ytan lurar hela tiden de drevinstinkter som leder till ett sällsynt tidslöseri när perspektiven förskjuts från sånt som är svårt, komplext och angeläget att diskutera ingående, i ömsesidig polemik, utifrån olika perspektiv och erfarenheter, till förmån för skandaliseringar och poängsökeri.

2010 är ett valår i Sverige. Då väntar heta känslor och polemisk iver, som sig bör. Faran är dessvärre överhängande att det nästa år kommer att slarvas ännu mer, att de som excellerar i språkliga grovheter, horribla jämförelser, groteska överdrifter, skrämselpropaganda och besinningslösa utfall kommer att prägla det politiska samtalet långt mer än de förtjänar.

Över tid är i det avseendet de flesta demokratiska partier, och demokratiska ideologiska riktningar, ungefär lika goda kålsupare. I höst har oppositionen varit värst, men det har en hel del med oppositionsrollen att göra. Alliansen har i regeringsställning fått erfara att det som var enkelt att kritisera från oppositionsbänkarna är krångligare att hantera i ansvarsställning.

Om regeringen nu fått drevaktig kritik i frågor där oppositionen i stort tycker samma, kan vi minnas hur tongångarna gick kring exempelvis hanteringen av tsunamikatastrofen och Lars Danielsson under förra mandatperioden. Mönstren går igen även efter maktskiften. Gradvis eroderar det politiska språket. Faran som följer med det är inte språklig, utan har med värderingar, människosyn och möjligheten att värna principer att göra.

För när alla kraftuttryck, alla värdeord, alla invektiv som ifrågasätter inte motståndares förslag, utan deras motiv och avsikter, alla de längstgående adjektiven, redan är förbrukade i lägen där åsiktsskillnaderna i sak är små, värderingar överensstämmande, problemen hanterbara och hotbilderna relativt begränsade – vad återstår då att ta till när vi behöver ord att beskriva djupare problem, epokgörande hot, allvarliga konflikter och de svåraste lidandena i samhället?

För allt det senare finns ju, lokalt och globalt, mitt framför våra ögon, där människor far illa, ofta utanför alla etablerade system av skyddsnät och gemenskaper. Nästan alltid förpassas sådana svåra frågor om samhällets mörkare sidor till debattens välvilligt men bara sporadiskt besökta marginaler, eller utnyttjas för andra syften än att seriöst söka faktiska lösningar.

Det går att föra i sak fräna, kritiska debatter utan språkliga härdsmältor. Det är den distinktion som Herbert Wehner 1960 gjorde mellan att se på varandra som motståndare och att se på varandra som fiender inom en demokratisk gemenskap.

En stilla förhoppning inför 2010 är att fler bemödar sig om att inte slarva alltför mycket med orden när debatten hettar till; att vi lyckas vårda värdeorden något lite bättre, och sparar de skarpaste uttrycken för ögonblick när de verkligen behövs och betyder något.

Min krönika på dagens ledarsida:

-----------------------------------------------------------------

Inga skäl till pessimism för Norrland

Vänsterpartisten Örjan Mikaelsson invänder på dagens debattsida att min krönika om Norrbotniabanan (19/12) förbigick en viktig förklaring till varför projektet inte fått klartecken, nämligen regeringsskiftet 2006.

Jag koncentrerade mig i min krönika på en annan och något bredare aspekt av frågan än just den partipolitiska: vikten av att Norrland uppträder någorlunda enat som en region kring krav på långsiktiga investeringar för att ha någon chans att vinna gehör i den hårda konkurrens om medel som råder.

Men jag tar gärna Mikaelssons, på den punkten, helt berättigade invändning att regeringsfrågan har avgörande betydelse för om projekt som Norrbotniabanan genomförs eller ej, som anledning att utveckla även det resonemanget.

Alliansregeringen är uppenbart inte lika intresserad av att prioritera Norrbotniabanan i den statliga investeringspolitiken som det rödgröna regeringsunderlaget var. Så är det.

Och det är ett problem; för allianspartierna eftersom det göder misstankar om att de mest satsar på att vinna storstäderna i nästa val, för Sverige eftersom Norrbotniabanan vore en nationell vinst, men framför allt därför att det kan ge en antydan om att framtidens infrastrukturpolitik riskerar att utformas utifrån andra aspekter än långsiktig, ekonomisk nytta. skälet till att Norrbotniabanan bör prioriteras är inte att den ska ligga i norr som en nådegåva, utan att den är samhällsekonomiskt rationell ur ett nationellt perspektiv. Norrbotniabanan är inte regionalpolitik. Det är själva poängen: ju mer infrastrukturpolitiken övergår i ett regionalpolitiskt tänkande – och därmed riskerar att fastna i röstmaximerande, partipolitiska strategier – desto sämre på sikt för det trots allt relativt glesbefolkade Norrland.

Regionalpolitiska hänsyn har alltid tagits, men om de betonas starkare i en tid när de flesta partier siktar på att vinna stöd i de befolkningstäta storstadsregionerna, då finns risken att Norrland sett sin sista riktigt tunga statliga investering, oavsett vilken regering som sitter. Det är något de som skriker högt efter just regionalpolitiskt motiverade stödinsatser borde tänka på.

I värsta fall kan det bli så i en framtid att ett regeringsalternativ som går till val på att satsa stora, statliga infrastrukturmedel på Norrland på förhand är dömt att hamna i opposition. Det är en utveckling som måste förhindras.

Då får inte frågan om infrastruktursatsningar fastna i partipolitisk prestige och taktik, utan måste lyftas över sådana hänsynstaganden. Därför begår alliansen ett svårt misstag om den skriver av Norrland som ett mindre intressant investeringsområde på grund av hur partisympatierna råkar se ut här. Norrbotniabanan är inte ett norrländskt, utan ett nationellt angeläget projekt. Där måste alliansen vakna till insikt.

Men politik är helhet, resonemang måste hänga ihop och resurser faller inte från ovan. För att medel överhuvudtaget ska finnas för sådana väldiga projekt måste svensk, och norrländsk, ekonomi sprudla av företagande, entreprenörskap och utbildning av toppklass. Där har de rödgröna många hemläxor kvar att göra. Och det leder mig över till den punkt i Örjan Mikaelssons replik som jag vill invända mot: frågan om vilken regeringspolitik som vore bra för Norrland.

Jag påstår: grunddragen i de reformer som genomförts sedan regeringsskiftet 2006 har förbättrat förutsättningarna för tillväxt, välfärd och befolkningsökning i Norrland; i de största kommunerna, såväl som i landsbygds- och glesbygdskommunerna. Det påståendet grundar sig på övertygelsen att Norrland med de människor, den kultur, de företag, den utbildning, de investeringar och de naturresurser som finns här, är en mycket konkurrenskraftig region som inte behöver be om ursäkt för något.

En mer positiv attityd från regeringshåll till nytt företagande, fler driftsformer inom offentlig sektor och till bättre villkor för entreprenörskap i traditionellt kvinnodominerade branscher är bra inte minst för ett Norrland där tunga industriinvesteringar ger hopp för framtiden i inlandet men måste kompletteras med en mer differentierad, mer jämställd och mindre sårbar arbetsmarknad, där jobb skapas i fler branscher.

En uppvärdering av kunskap, lärande och ämneskompetens, liksom av modern yrkesutbildning, i skolan, är bra inte minst för ett Norrland som i övrigt erbjuder en utmärkt högre utbildningsstruktur. Bättre ekonomiska skattevillkor för låg- och medelinkomsttagare är givetvis bra även för människor i Norrland med lönelägena som råder här. Och där alliansen mörkar, halkat snett eller fastnat – som exempelvis socialförsäkringarna, delar av familjepolitiken och småföretagarklimatet – har även Norrland skäl att vara otåligt.

Norrland behöver ingen speciellt för norr utformad politik för att klara sig. Den negativa, fördomsfulla synen på regionen måste tvärtom motverkas, likgiltigt om den odlas på hemmaplan eller i andra delar av landet.

Norrland har redan i dag, inte minst om man tar den nordliga, gränsöverskridande dimensionen med i beaktande, alla förutsättningar som krävs för att bli en vinnarregion, om de generella, liberala förutsättningarna för företagande, utbildning, forskning, välfärd och investeringar i landet är goda.

Men då krävs också att värdefulla investeringar som Norrbotniabanan inte motarbetas från regeringar av regionalpolitiska skäl.

Både alliansen och de rödgröna kan anklagas för att, på olika sätt, underblåsa en alltför negativ syn på Norrlands möjligheter och nationella betydelse. Förhoppningsvis präglas nästa års valrörelse av djupare insikter än så.

Beskedet i går att Balticgruppens Krister Olsson satsar 20 miljoner på ett samarbete med kommunen för att ge arbetslösa ungdomar närmare 200 arbetstillfällen inom framför allt vård, skola och omsorg är positivt ur många aspekter.

Att beskedet kommer i juletider är onekligen symboliskt. Inte minst visar det hur konstruktivt ett samarbete  mellan resursstarka, lokalt förankrade näringsaktörer och kommunen kan bli när nya, lokala idéer möts av en prestigelös politisk vilja att se möjligheter. Sådant lyfter Umeå.

Inför nästan varje nytt val dyker frågan om riksdagsledamöternas regionala förankring upp någonstans i landet. Ibland uppstår gråzoner där de enskilda väljarna i slutändan måste göra en egen bedömning av hur trovärdig en kandidat är när han eller hon talar om sin lokala hemhörighet.

Västerbotten bjuder på några sådana fall i nästa års val. Jonas Sjöstedt flyttar från New York till Stockholm, men kandiderar för vänsterpartiet i Västerbotten. Ibrahim Bayland bor i Stockholm, men kandiderar för socialdemokraterna i Västerbotten. Maud Olofsson ser ut att toppa inte bara centerpartiets lista i Västerbotten, utan också i Stockholm.

Riksdagsledamöternas regionala förankring är viktig. Den bör vara en grundprincip när partilistor fastställs. I samtliga de här tre fallen – Sjöstedt, Baylan och Olofsson – gör speciella omständigheter att lösningarna rimligen lär accepteras utan att kandidaternas engagemang för Västerbotten ifrågasätts.

Men inte minst ur ett Norrlandsperspektiv är det viktigt att sådana avsteg från en viktig princip förblir just undantag och inte görs slentrianmässigt.

Det gick inte att rädda Saab. De amerikanska ägarna GM levererade i går ett definitivt och nedstämmande besked. Inte heller det senaste försöket att hitta en köpare beredd att satsa på ett företag som gått med stora förluster under lång tid, och vars produkter många prisat men alldeles för få varit intresserade av att köpa, roddes i hamn. Det är att beklaga, för det bästa hade givetvis varit om Saab hade sålt mer och med det som grund kunnat hitta ägare med tålamod, resurser och tro på märkets framtid.

Nu är och blev det inte så. Att svenska staten inte i det läget kan gå in och sätta enorma resurser för välfärd och investeringar på spel genom att av alla krisdrabbade företag välja ut en USA-ägd billtillverkare som ingen annan vill ha, på en redan överetablerad marknad, är självklart. Regeringen och näringsministern har agerat korrekt, ärligt och ansvarsfullt, och oppositionen har inte lämnat några seriösa förslag på vad som skulle ha kunnat göras annorlunda för att rädda Saab, utan att det skulle kosta långt fler jobb på andra håll i samhället.

Trots det är beskedet bittert för de anställda, deras familjer och för Trollhättan som kommun. Det är nu som staten verkligen kan göra skillnad; genom omställningshjälp via relevanta myndigheter, och åtgärder för att tillvarata befintlig kompetens, kunskap och forskningspotential inom nya tillämpningsområden.

Att den omställningshjälpen ges genomtänkt och brett faller på regeringens bord. Även ägarna GM har ett stort ansvar att sköta den kommande processen på ett ordnat och värdigt sätt. Sker det finns gott hopp. Det har under årens lopp utvecklats stort kunnande och en entreprenörsanda i regionen kring Saab. Utsikterna att det ur det ska kunna växa fram nya näringar med bättre möjligheter att bli lönsamma, och därmed bidra till välstånd, borde på sikt vara goda.

Men man bör även, i ljuset av detta, påminna om hur viktigt det är med fungerande socialförsäkringar, en a-kassa som lever upp till inkomstbortfallsprincipen på riktigt, för att det inte ska bli mer upprivande och passiviserande konsekvenser än nödvändigt när människor, eller hela orter, drabbas av sådana här besked.

Att a-kassan fungerar som det är tänkt i en generell välfärdspolitik, är en förutsättning för en rörlig, tålig arbetsmarknad som snabbt kan återhämta sig efter motgångar. Det talas, med rätta, mycket om stela regelverk som utestänger framför allt yngre och invandrare från arbetsmarknaden, och hindrar mindre företag från att anställa.
Men till den diskussionen om rörlighet hör också socialförsäkringarna och den generella välfärdspolitiken. Inkomstbortfallsprincipen ger en förträfflig kombination av trygghet och flexibilitet, som får arbetsmarknaden att fungera bättre och samtidigt stärker arbetstagare. Det är en svensk, socialliberal framgångsmodell.

A-kassans smygande utveckling i riktning mot grundtrygghetsfunktion och bort från inkomstbortfallsprincipen – då taket aldrig höjs och inte hänger med i löneutvecklingen – är därför mer oroande än att personbilsindustrin strukturomvandlas.

Staten kan inte, som en monumentalt hycklande opposition låtsas (där ett plötsligt fordonskramande miljöparti av något skäl hycklar allra mest), hålla liv i förlustbringande fordonstillverkning. Det skulle ge högre arbetslöshet och sämre välfärd runt omkring. Men staten har all makt att bestämma över hur socialförsäkringarna fungerar. Ska regeringen kritiseras på någon punkt efter gårdagens besked är det att man inte förmått lämna besked om hur man egentligen långsiktigt ser på principerna för framtidens arbetslöshetsförsäkring.

Oppositionen borde sluta hyckla om Saab, och regeringen sluta mörka om a-kassan.

Det kan skifta från en sekund till nästa: plötsligt ser man i spelarnas ögon att de inte längre tror på seger, att de vet att det är kört. Blickarna börjar söka efter något i fjärran. Och ett subtilt förändrat kroppsspråk avslöjar uppgivenheten. Man cirklar pliktskyldigt runt på isen och väntar in slutsignalen.

Norrbotniabaneprojektet grötar just nu längs sargerna på jakt efter pucken i sista perioden av en lobbymatch där motståndarna sakta kopplat grepp. Klockan tickar. Men trots att det börjar bli knappt om tid och beskeden från centralt håll är kärva, framstår projektets ledande ambassadörer fortfarande som om inte segersäkra, så åtminstone rätt optimistiska, och framför allt kämpaglada.

Det gick senast att försäkra sig om under en samtalskväll i Umeå i måndags där statssekreteraren från Näringsdepartementet Leif Zetterberg, Kvarkenrådets Christina Knookala och Norrbotniabanans Elisabeth Sinclair och Gusten Granström diskuterade framtidens infrastruktur i norra Sverige. Både representanterna för Norrbotniabanan och Kvarkenregionen var på hugget och gav inget intryck av att ha gett upp några hopp. Betydelsen av det är, till att börja med, stor. Men det är inte tillräckligt.

Leif Zetterberg, som dock inte bjöd på några besked om finansieringen, menade att det som behövs nu inte är opinionsbildning, utan folkbildning, när det gäller att få omvärlden och resten av landet att förstå Norrlands betydelse. Det ligger en del i det.

De söderöver som slentrianmässigt vill avfärda tunga infrastrukturinvesteringar i Norrland som bara regionalpolitik utan nationellt värde skulle inte kunna hålla stånd många minuter i sakdebatt. Norrbotniabanan vore samhällsekonomiskt och miljöpolitiskt sund och välmotiverad på ett sätt som inte alla sådana projekt kan skryta med att vara.

Att EU:s regionkommitté gett positiva signaler om projektet är inte förvånande. Ur ett europeiskt perspektiv kan investeringar i norra Sverige, som en del av större nordliga transportkorridorer, rentav te sig strategiskt intressantare än många investeringar i befolkningsrikare områden.

Men lika befäst som den insikten är här, lika avvisande är attityden på många andra håll. Det är inte bara Banverket som dömt ut Norrbotniabanan som orealistisk. Det är en utbredd bild nationellt, inte minst där andra projekt väntar på klartecken. Därför kan bara en uppslutning från ett samlat Norrland, näringsliv och politik i bred mening, skapa ett sånt tryck bakom de övertygande argumenten att Norrbotniabanan har någon chans att prioriteras. Projektets öde blir i flera avseenden ett test på vad Norrland, som region betraktad, går och står för i dag. Skjuts det upp på obestämd framtid, vore det en illustration av Norrlands oförmåga att uppträda som en regional helhet.

Är Norrbotniabanan något Norrland samstämt vill ha? Vi vet hur det viskas från Skellefteåhåll om att Umeåpolitikernas glöd för Norrbotniabanan svalnat i takt med att visionen om en fast förbindelse över Kvarken förts fram. Sant eller ej, misstanken illustrerar ett problem. I det ögonblick Norrbotniabanan framstår som en angelägenhet bara för kommunerna norr om Umeå är det kört. Norrbottens landshövding Per-Ola Eriksson har efterlyst att näringslivet i Västerbotten och Norrbotten ska engagera sig mer i Norrbotniabanan. Lika viktigt är att betona att om inte hela Norrland agerar samordnat är läget mörkt. Klockan tickar.

”Få eller ingen”, sade Johan August Gripenstedt 1857, ”torde finnas här närvarande, som ej erkänner, att mensklig odling i allmänhet följer spåret af materiel förkofran och att, då jernvägar otvifelaktigt utgöra ett af nutidens mäktigaste medel till framsteg i detta hänseende, de äfven för oss måste betraktas såsom en sak af yttersta vigt, hvilken kraftigt skall bidraga till utveckling af landets tillgångar i alla riktningar.”

Norrbotniabanan borde byggas.

Behörighetskrav, rätt formulerade, kan lyfta och uppvärdera en verksamhet; göra den attraktiv för nya grupper som tidigare tittat bort. Men behörighetskrav kan också, formulerade på fel sätt, stänga ute och skränka in, när skråtillhörighet likställs helt med kompetens. Läraryrket i Sverige behöver det förstnämnda, och ska passa sig för det sistnämnda.

I måndags anordnades ett intressant seminarium hos landshövdingen på länsresidenset om Västerbottens demografiska utmaning. Anförandena och diskussionen efteråt väckte många tankar kring frågeställningar som det blir anledning att återkomma till framöver givetvis. Kring det inlägg som väckte mest reaktioner under seminariet funderar jag lite i en signerad text på dagens ledarsida:

-----------------------------------------------------------

Kust och inland, sida vid sida, funkar bra

Ett kort ögonblick associerade jag ofrivilligt till Tomtens julverkstad, i Kalle Anka på julafton; till scenen där tomtenissen sätter en spindel framför ansiktet på dockorna för att skrämma slag på dem så att de okammade frisyrerna flyger upp och kan permanentas.
Det var på länsresidenset i måndags kväll, vid ett seminarium om Västerbottens demografiska utmaning. Ögonblicket kom när Magnus Henrekson från Institutet för näringslivsforskning höll sitt anförande, med ett intressant nationellt perspektiv på Västerbottens demografi. Han tog snabbt på sig rollen som tomtenisse. Hans budskap var spindeln. Och dem av oss som lyssnade och är segt optimistiska om inlandet, var dockorna vilkas mentala kalufser flög till väders.

Budskapet levererades utan omskrivningar: Det är Umeå som gäller. Försök inte ”smeta ut allt” över länet. Unga människor med begåvning och framåtanda vill inte bo på landsbygden, utan i större städer. Där har specialister en chans, där samlas de mest framstående på olika områden, där kan offentlig service upprätthållas till rimliga kostnader, där har företag i tjänstebranscher möjligheter att överleva. Satsa stad, var poängen.

Inlandet? Budskapet var underförstått kärvt.

Rektor Göran Sandberg från universitetet, länsstyrelsens planeringsdirektör Patrik Sällström och landshövdingen Chris Heister nyanserade och korrigerade bilden, utifrån sina roller och med regionalkännedom.
Men Henreksons tes gav det utifrånperspektiv diskussionen behövde för att inte bli kvalmig. Det betyder inte att bilden var rättvisande. Den var starkt förenklad.

När det gäller vad landsbygden kan erbjuda dem som söker moderna livsstilar i gryningen av en epok där kommunikationstekniken utvecklas snabbt, storstad för många blir lika med betongförort, gamla råvaror plötsligt återupptäcks i oväntade möten med nytt entreprenörskap och möjligheter till individuell, särpräglad gestaltning av vardagen värdesätts högt, kändes generaliseringarna om stad och land dåligt uppdaterade.

Beslutet att dra till en stad är varken mer eller mindre handlingskraftigt än önskan att söka sig till, eller stanna i, landsbygdsmiljö. Självförverkligande är alltid individuellt. Kollektivistiska generaliseringar som kopplar kvaliteter till boende håller aldrig. Ur ett liberalt livsstilsperspektiv talar tiden för landsbygden. Att människor flyttar upprepat under livet, mellan kontrasterande miljöer, är en chans för Norrlands inland, inte ett hot.

Men med det sagt så stämmer förstås det mesta om de urbana kraftkällornas ovärderliga betydelse för hela regioners utveckling. Och inlandets demografiska framtidsutsikter är otvetydigt problematiska, trots en del goda förutsättningar.
Men det ena ska inte blandas ihop med det andra. Västerbotten behöver komma bort från vanföreställningen om kusten och inlandet som kommunicerande kärl.

Umeå – med kringliggande kommuner i stadsnära landsbygd – kan inte bygga sin framtida tillväxt på tömning av mindre Norrlandsorter. Umeå konkurrerar med städer söderöver, och i resten av världen, om flyttströmmarna till och mellan de urbana miljöerna.
Och inlandet kan inte sätta sitt hopp till att inga unga ska vilja flytta någon annanstans. Inlandet måste bejaka människors rörlighet och ombytlighet och fånga upp de kvantitativt små, men för en liten kommun helt avgörande flyttströmmar som går ut från metropolerna.

Kuststäderna har mycket att tänka på. Inlandet står inför svåra utmaningar. Men mellan dem råder inga övergripande målkonflikter.

Jag håller med dem som anser att vi cyklister i Umeå måste bli bättre på att sätta på våra cykellysen nu när mörkret ockuperar en stor del av dygnet.

Cyklar om kvällen utan lysen kommer snabbt och är svåra att upptäcka, för bilar, fotgängare och andra cyklister.

Om Umeå ska vara en modern, grön, cykelvänlig stad där cyklarna kommer högt på prioritetslistorna i stadsplanering, snöröjning och annat – och det måste ju vara ambitionen – då får också cyklisterna lov att leva upp till ansvaret.

Då duger det inte att fara fram på ett livsfarligt, regelvidrigt och omoget sätt i trafiken. Visa att cykel förtjänar att tas på allvar som ett seriöst transportmedel – tänd lysena.

Efter år av spekulationer är det nu dags för klimatförhandlingarna i Köpenhamn att dra igång, och optimismen om något legalt bindande avtal är inte stor. Lisa Redin skrev en krönika på ledarsidan i går om läget just nu, och vi kommer givetvis att följa upp klimatförhandlingarna mer konkret med ytterligare ett antal texter under mötets gång.

Min lördagskrönika den här veckan börjar med att titta lite bakåt:

------------------------------------------------------------------------

Dystert läge inför mötet i Köpenhamn

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om den senaste veckans debatt i VK mellan Umeå studentkårs ordförande Nils Larsson och universitetets rektor Göran Sandberg, med en replik också av Björn Wegner.

En Facebook-grupp har bildats med titeln: "Sluta genast kalla Umeåbor för umebor!" Den vill samla dem som "fått nog - och tröttnat på alla fåniga "Umebo", "umebor" och "umeborna". Det heter givetvis "Umeåbo". Vi ska vara rädda om, och stolta över, vårt fina å."

Låt mig vittna om en egen upplevelse. När jag för några år sedan, då relativt ny i Umeå, en gång sade "umeåbor", med å, fick jag av en person höra att det avslöjade att jag var nyinflyttad, att jag trodde att uttrycket hänger ihop med kommunnamnet. Den här personen menade istället att uttrycket "umebor", utan å, är historiskt förbundet med uttrycket Umeälven (också utan å).

Eftersom jag själv tenderar, i synnerhet som nyinflyttad, att vilja säga "Umeåbor", lite mer formellt och odialektalt, men samtidigt inte ville förhäva mig och bryta mot en invand språklig tradition, så tappade jag självförtroendet helt i denna fråga efter den reaktionen. Sedan dess blandar jag friskt, men undviker framför allt uttrycket när jag kan.

Så vad är rätt: "umebo", kanske med lite mer älvklang och lite mindre formellt, eller "umeåbo", lite mer urbant och kanske lite mer formellt?

Jag vågar inte ta någon entydig ställning nu heller.

Beskedet att Stockholm överväger att pröva ett sprutbytesprogram lär väcka debatten om det till nytt liv även i Umeå.  Är det dags för ett sprutbytesprogram även här?

Det handlar mycket om Sofiehemsskolan och Östra Ersbodaskolan här på bloggen just nu, men det är en debatt som väcker starkt engagemang. I en signerad text på dagens ledarsida, följer jag upp debatten med ytterligare en kommentar, den här gången med frågan om alliansen hade kunnat anstränga sig mer för att hitta en lösning tillsammans med miljöpartiet på måndagens fullmäktige och vad det egentligen var som gick snett.

Uppdatering: Anders Ågren kommenterar det hela på sin blogg nu på förmiddagen, liksom Anders Sellström.

---------------------------------------------------

Vad gick snett på fullmäktige?

Beslutet på måndagens fullmäktige i Umeå om Sofiehemsskolan, där en stäng igen-minoritet vann över en bevara-majoritet, fortsätter att engagera. Den underliga omröstningen där miljöpartiet lade ner sina röster hellre än att ställa upp bakom allianspartierna och rättvisepartiet i ett stöd för Sofiehemsskolan, fortsätter att väcka frågor.

På gårdagens ledarsida skrev jag om varför miljöpartiets agerande måste betraktas som mycket märkligt och ett svek mot tidigare besked från partiets sida. Miljöpartiets företrädare hade fram till den avgörande voteringen intagit en hållning som även är min: att både Sofiehemsskolan och Östra Ersbodaskolan bör värnas. Besked har under den politiska processens gång givits som gör att Östra Ersbodaskolans överlevnad rimligen måste anses som säkrad. I måndags handlade det om att ta den chans som fanns för att även Sofiehemsskolan skulle undgå att falla offer för socialdemokraternas och vänsterpartiets aversioner. Miljöpartiet såg till att den chansen inte togs. Det var riktigt trist.

Men är miljöpartiets svek ensamt en tillräcklig förklaring till utgången i fullmäktige? Eller hade, miljöpartiets underliga uppträdande till trots, även allianspartierna kunnat göra mer för att åstadkomma en uppgörelse? Brast inte bara mp, utan också alliansen, i det politiska hantverket?

På dagens insändarsida i VK skriver både miljöpartiet och alliansen om Sofiehemsskolan och händelserna på fullmäktige.

Miljöpartiets inlägg bekräftar för det första att de helt överanalyserade en situation som i praktiken var ganska enkel. Man sjabblade till det, och Sofiehemsskolan får betala priset. Den kritiken kommer partiet inte undan.

Men samtidigt finns i miljöpartiets inlägg en uppenbar frustration över att alliansen inte ville ge något besked om Östra Ersbodaskolan. Hade en vink i den riktningen, informellt eller från talarstolen, kunnat få miljöpartiet att rösta annorlunda? Varför gavs den i så fall inte? Eller krävde mp mer?

Gjorde alliansen sitt yttersta, med de möjligheter som finns under ett långt kommunfullmäktige att ge och ta? Hade man genom ett tydligare besked, något slags avsiktsförklaring angående Östra Ersbodaskolan, även om den inte formellt stod på dagordningen, kunnat lösa upp prestigen?

Bara de inblandade vet hur korridorsnacket förlöpte. Men med tanke på att den majoritet som finns för Sofiehemsskolan i fullmäktige försvann när det var dags för votering, är det uppenbart att något gick snett. För att en upprepning ska undvikas är följdfrågor motiverade.

Miljöpartiet har mest att förklara. Har även alliansen skäl till självkritik? Bemödade man sig tillräckligt?

Om du är intresserad av tennishistoria och sportpsykologi, missa inte den här intressanta intervjun i Der Spiegel med Andre Agassi.

Förbereder mig för att leda en debatt på universitetet senare i dag om klimatförhandlingarna i Köpenhamn.

Här är en lite längre kommentar om förändring, paradigmskiften och "lagompatriotism" till min lördagskrönika om att släppa taget och satsa nytt.

Det är bra att en något mer kritisk och ifrågasättande rapportering långsamt börjar dra igång kring svininfluensan, där den sätts i ett seriöst perspektiv, även om det hade varit bättre om rapporteringen varit mer balanserad från början och mindre hysterisk. Då hade kanske både propagandistiska övertoner och absurda konspirationsteorier haft svårare att få fäste.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite till om beslutet angående Sofiehemsskolan på gårdagens fullmäktige i Umeå.

--------------------------------------------------------------

Varför lade miljöpartiet ned sina röster?

Ibland vore det befriande att som frustrerad åhörare till politiska debatter kunna trycka på en pausknapp och ropa: "men snälla nån, ta er samman, tänk efter och lös det här - ni är ju överens."

Det fanns en majoritet på gårdagens fullmäktige i Umeå som ville att en del av de extramiljoner Umeå kommun har för nästa år skulle användas för att rädda Sofiehemsskolan från nedläggning. Allianspartierna, miljöpartiet och rättvisepartiet var överens om att Sofiehemsskolan ska få finnas kvar. Socialdemokraterna och vänsterpartiet gick mot nederlag. Hoppet levde, möjligheten att faktiskt ge skolan en ny chans, åtminstone låta den ana ett ljus i tunneln, låg bara en lätt kompromiss och en snabb omröstning bort.

Ändå var det nedläggningskoalitionen bestående av S och V som vann den avgörande voteringen. En minoritets önskan stänga en fungerande och populär skola för gott vann över en majoritets uttalade önskemål att skolans ska få finnas kvar.

Hur det kunde gå så illa blir en svår sak för i första hand miljöpartiet att förklara för väljarna i nästa års valrörelse. För det var ett mycket märkligt agerande från Mp:s sida när det var dags för votering som gjorde att socialdemokraterna och vänsterpartiet kunde triumfera.

Medan rättvisepartiet, sedan partiets eget förslag fallit i en första omröstning, ställde upp bakom alliansens motförslag till S och V för att rädda Sofiehemsskolan, så valde miljöpartiet - som hela tiden hävdat att man är emot en nedläggning - att lägga ned sina röster. Förklaringarna efteråt till de nedlagda rösterna är inte övertygande. Formalistisk envishet kan ha sina poänger. Men när en skolas existens står på spel, när den står inför hårdföra, dogmatiska nedläggningshot, är det inte rätt läge att praktisera den. Rättvisepartiet, som inte röstar med alliansen varje dag direkt, förmådde i går, när det verkligen gällde, att skilja stort från smått och prioritera Sofiehemsskolans överlevnad framför annan prestige, genom att gå samman med alliansen. Miljöpartiet valde att offra Sofiehemsskolan på ett sätt som gick tvärs emot vad partiet sagt sig vilja tidigare.

Och det är grundproblemet med partiets uppträdande i går: klyftan mellan ord och handling. S och V har varit konsekventa: de vill ha bort Sofiehemsskolan, och har legat i för att åstadkomma en nedläggning. Miljöpartiet däremot har, på goda grunder, hävdat att både Sofiehemsskolan och Östra Ersbodaskolan borde få finnas kvar.

Det är den ansvarstagande linjen; att inte stänga fungerande skolor, och inte acceptera försök att söndra staden som ställer stadsdelar mot varandra eller låter missunnsamhet och fördomar styra. Östra Ersbodaskolan är enligt alla rimliga tolkningar av givna besked räddad, vilket är mycket glädjande. I går hade även Sofiehemsskolan kunnat ges nytt hopp. Då lade miljöpartiet ned sina röster. Varför?