Efter Saab

Det gick inte att rädda Saab. De amerikanska ägarna GM levererade i går ett definitivt och nedstämmande besked. Inte heller det senaste försöket att hitta en köpare beredd att satsa på ett företag som gått med stora förluster under lång tid, och vars produkter många prisat men alldeles för få varit intresserade av att köpa, roddes i hamn. Det är att beklaga, för det bästa hade givetvis varit om Saab hade sålt mer och med det som grund kunnat hitta ägare med tålamod, resurser och tro på märkets framtid.

Nu är och blev det inte så. Att svenska staten inte i det läget kan gå in och sätta enorma resurser för välfärd och investeringar på spel genom att av alla krisdrabbade företag välja ut en USA-ägd billtillverkare som ingen annan vill ha, på en redan överetablerad marknad, är självklart. Regeringen och näringsministern har agerat korrekt, ärligt och ansvarsfullt, och oppositionen har inte lämnat några seriösa förslag på vad som skulle ha kunnat göras annorlunda för att rädda Saab, utan att det skulle kosta långt fler jobb på andra håll i samhället.

Trots det är beskedet bittert för de anställda, deras familjer och för Trollhättan som kommun. Det är nu som staten verkligen kan göra skillnad; genom omställningshjälp via relevanta myndigheter, och åtgärder för att tillvarata befintlig kompetens, kunskap och forskningspotential inom nya tillämpningsområden.

Att den omställningshjälpen ges genomtänkt och brett faller på regeringens bord. Även ägarna GM har ett stort ansvar att sköta den kommande processen på ett ordnat och värdigt sätt. Sker det finns gott hopp. Det har under årens lopp utvecklats stort kunnande och en entreprenörsanda i regionen kring Saab. Utsikterna att det ur det ska kunna växa fram nya näringar med bättre möjligheter att bli lönsamma, och därmed bidra till välstånd, borde på sikt vara goda.

Men man bör även, i ljuset av detta, påminna om hur viktigt det är med fungerande socialförsäkringar, en a-kassa som lever upp till inkomstbortfallsprincipen på riktigt, för att det inte ska bli mer upprivande och passiviserande konsekvenser än nödvändigt när människor, eller hela orter, drabbas av sådana här besked.

Att a-kassan fungerar som det är tänkt i en generell välfärdspolitik, är en förutsättning för en rörlig, tålig arbetsmarknad som snabbt kan återhämta sig efter motgångar. Det talas, med rätta, mycket om stela regelverk som utestänger framför allt yngre och invandrare från arbetsmarknaden, och hindrar mindre företag från att anställa.
Men till den diskussionen om rörlighet hör också socialförsäkringarna och den generella välfärdspolitiken. Inkomstbortfallsprincipen ger en förträfflig kombination av trygghet och flexibilitet, som får arbetsmarknaden att fungera bättre och samtidigt stärker arbetstagare. Det är en svensk, socialliberal framgångsmodell.

A-kassans smygande utveckling i riktning mot grundtrygghetsfunktion och bort från inkomstbortfallsprincipen – då taket aldrig höjs och inte hänger med i löneutvecklingen – är därför mer oroande än att personbilsindustrin strukturomvandlas.

Staten kan inte, som en monumentalt hycklande opposition låtsas (där ett plötsligt fordonskramande miljöparti av något skäl hycklar allra mest), hålla liv i förlustbringande fordonstillverkning. Det skulle ge högre arbetslöshet och sämre välfärd runt omkring. Men staten har all makt att bestämma över hur socialförsäkringarna fungerar. Ska regeringen kritiseras på någon punkt efter gårdagens besked är det att man inte förmått lämna besked om hur man egentligen långsiktigt ser på principerna för framtidens arbetslöshetsförsäkring.

Oppositionen borde sluta hyckla om Saab, och regeringen sluta mörka om a-kassan.