Efter år av spekulationer är det nu dags för klimatförhandlingarna i Köpenhamn att dra igång, och optimismen om något legalt bindande avtal är inte stor. Lisa Redin skrev en krönika på ledarsidan i går om läget just nu, och vi kommer givetvis att följa upp klimatförhandlingarna mer konkret med ytterligare ett antal texter under mötets gång.
Min lördagskrönika den här veckan börjar med att titta lite bakåt:
————————————————————————
Dystert läge inför mötet i Köpenhamn
Genom den här uppfinningen, skrev Benjamin Franklin om sin nya energieffektiva kaminmodell på 1740-talet, ”kan vår tillgång på ved hålla jämna steg med vår förbrukning, och våra efterkommande kan värma sig i rimlig grad utan att tvingas frakta hit sitt bränsle över Atlanten.” Ved, som under århundraden funnits att hämta utanför var och ens förstubro, varnade Franklin, måste nu hämtas miltals ifrån till en del städer, och håller på att bli en betydande utgift för en del familjer.
En mer energieffektiv kamin skulle alltså inte bara säkra den fysiska tillgången till bränsle i närområdet; den bjöd också ekonomiska fördelar för medborgarna.
Dessutom var Franklin (i vilkens Pennsylvania det i dag, en lång industriepok senare, ligger tunga koldistrikt) övertygad om att den nya tekniken fördelade värmen på ett mer hälsofrämjande sätt i rummet. Så skulle även sjukdomar kunna motverkas.
Franklin var också, påpekar bland annat H.W.Brands i sin biografi, en anhängare av att kunskap om nya uppfinningar och tekniker spreds så fritt och snabbt som möjligt till omvärlden.
Bryderierna kring energianvändning, tillväxt och miljö, fröna till Klimatfrågan i all dess bredd och komplexitet, har rötter som går djupt i historien. Klimatmötet i Köpenhamn som inleds nästa vecka är ett nytt uttryck för en flera sekel gammal och ständigt pågående avvägning mellan ekonomisk utveckling och hållbar miljö. Strävan till välstånd, rikare liv och höjd levnadsstandard för fler har drivit på och förutsatt en tilltagande energiåtgång, och ett ökat uttag av naturresurser. Då och då har ekvationen hotat att sluta med katastrof.
Demokratiska och sociala marknadsekonomier har visat sig mycket effektiva, överlägsna, när det gäller att lösa och förebygga miljöproblem, utan att behöva ge upp långsiktiga tillväxtambitioner.
Men de senaste århundradenas fantastiska framsteg har trots det inte skett utan oförlåtliga övergrepp på naturen.
I synnerhet där demokratisk kontroll och fri debatt brustit har det gått riktigt illa. Men även inför demokratiska samhällens öppna, välinformerade ögon har miljövärden då och då ignorerats på skandalösa sätt i kortsiktigt vinstintresse.
Oftast har problem och hotbilder kunnat övervinnas i tid genom kombinationen av krismedvetenhet, opinionsbildning, forskning, tekniska framsteg, politiska styrmedel och marknadsekonomiska mekanismer.
Men vaksamhet och misstänksamhet behövs. Det är nödvändigt att några varslar faran när miljöhänsyn börjar ignoreras på något område och börjar bilda opinion.
Det är lätt att glömma, när skandaler med nedgiftning, försmutsning, skövling, djurvanvård eller utplundring lett till åtgärder, och avskrivits från dagordningen, hur illa det faktiskt stod till när larmen gick.
Katastrofscenarier erbjuder sällan lösningar, men brukar bidra till att ge sig själv fel i slutändan, genom att väcka en krismedvetenhet och handlingsberedskap hos andra. Vårarna har inte tystat, men vem vet hur illa det hade gått utan opinionsbildare som Rachel Carson, Evert Taube eller Rolf Edberg.
Klimatdebatten har sett generationer kommer och gå. Svante Arrhenius kartlade växthuseffekten redan på slutet av 1800-talet. 1972 anordnades Stockholmskonferensen med klimatet som en punkt. 1979, också då i Stockholm, hölls en stor forskarkonferens om växthuseffekten. FN:s klimatpanel IPCC bildades 1988. Det har gått 17 år sedan FN:s konvention om klimatförändringarna skrevs under i Rio de Janeiro 1992. Kyotoprotokollet antogs 1997 och trädde i kraft 2005. Sternrapporten, som slog fast att det är ekonomiskt mer rationellt att agera för minskade utsläpp redan nu än att avvakta., och som angav de kommande 10-20 åren som avgörande, publicerades 2006. Klimatdebatten anländer till Köpenhamn med fårat ansikte och grått hår.
Det som är speciellt med klimatfrågan är dels dess helt och hållet globala karaktär – skadorna blir globala oavsett var utsläppen sker och lösningarna måste sökas globalt för att få effekt – dels dess svårförutsägbarhet med ett myller faktorer, följdverkningar och återkopplingar att ta hänsyn till i extremt komplexa beräkningar.
Väldigt få i dagens debatt är ens nära att kunna sätta sig in ordentligt i klimatforskningen, annat än på en mycket övergripande nivå. De flesta av oss försöker värdera given information utifrån hur trovärdig den verkar och hur den hänger ihop med andra kvalificerade studier. I grunden handlar det om vilkas ord vi litar mest till. Så är det ofta i det moderna samhället.
Den så kallade Climategate-affären lyfter knappast fram något med substans nog att rubba den övergripande verklighetsuppfattningen bakom IPCC:s slutsatser. Det ter sig mer som ett halmstrå för skeptiker som inte accepterar att klimathotets existens bekräftas av en överväldigande stark uppslutning inom forskarvärlden. Men irrelevant är affären inte. Den blixtbelyser hur mycket av debatten som handlar om tillit till uppgifter och slutsatser som presenteras.
När vi nu övergår till en fas där det mer gäller vad som bör göras, än om något måste göras alls, är det värt att hålla i minne. Släpper kopplingarna till rationella beslutsunderlag och trovärdiga antaganden kan uppslutningen, även bakom försiktighetsprincipen, rämna snabbt. Extremister vill gärna kidnappa klimatfrågan för egna, helt andra syften och försöker agera under täckmantel av klimatengagemang. Det får inte lyckas.
Mycket av förhandssnacket inför Köpenhamn, ett snack som blir mer pessimistiskt för varje dag, kretsar kring procentmål och ramavtal. Då kan det låta enkelt.
Men samma dagordning som på avstånd ser ut att kretsa kring ett par huvudpunkter avslöjar på nära håll ett fullständigt myller av små, svårlösta och alla lika viktiga frågeställningar.
Det handlar om mål och tidtabeller för utsläppsminskningar. Det handlar om hur reglerna kring dessa upprätthålls rent praktiskt och blir stabila. Det handlar om att komma överens kring konkurrensneutrala regler för och finansiering av teknologiska innovationer inom energi- och transportsektorn. Det handlar om hur handeln med utsläppsrätter bör vara utformad för att få avsedd effekt (en ny skrift från tankesmedjan Fores, ”Köp av utsläppsminskningar utomlands” av Gabriella Larsson, ger en bra överblick över problem och möjligheter).
Det handlar om hur utbyte av kunskap och teknik ska organiseras och värderas i relation till de enskilda ländernas utsläppsmål. Det handlar om hur mycket klimatbistånd de rikare länderna, som skapat sina egna välstånd till priset av stora utsläpp, är beredda att ge till fattigare utvecklingsländer.
Utsikterna till större genombrott och legalt bindande åtaganden är tyvärr små. Trots att de som skyndar före kommer att belönas med stärkt konkurrenskraft längre fram, när eftersläntrarna tvingas till samma omställning, är lurpassandet utbrett.
På ett klimatseminarium vid Umeå universitet i veckan med forskare, näringslivsrepresentanter och företrädare för Tillväxtanalys och statsrådsberedningen, var de flesta överens om att det nog får betraktas som ett framsteg om något slags grundstruktur av spelregler och system för mätningar och uppföljningar av upprättade internationella avtal kan komma på plats i Köpenhamn.
Så ser väl de flestas förväntningar ut nu. Optimisterna tror att ett fiasko kan undvikas. Det säger en del om det dystra läget.
