En tung post i ett lika tungt läge väntar Ibrahim Baylan som ny partisekreterare för socialdemokraterna.
Det är slutklämmen på en analys av socialdemokratin i min lördagskrönika den här veckan, där jag driver tesen att socialdemokraternas problem inte är Mona Sahlins ledarskap - som jag betecknar som ibland rentav underskattat - utan andra och mycket mer djupgående saker.

(Inom parantes sagt: När det gäller smågnabbet, bitvis känsloladdat tycks det, som pågår mellan olika partidistrikt, olika s-märkta ledarsidor och mellan olika s-bloggare kring Baylans utnämning till partisekreterare har jag svårt att se något logiskt mönster i det. Där blandas vad jag förmodar är regionala aspekter, med en del hänsyftningar till - också motsägelsefulla, jag ser ingen tydlig linje - ideologiska kontroverser. Säkert spelar även gamla personella spänningar en roll, gammalt skav mellan olika falanger och personer av det slag som finns i alla större organisationer. För en utomstående är det snudd på omöjligt att analysera och greppa vad bråket egentligen bottnar i förutom det allmänna partiläge jag beskriver i krönikan nedan.)

Och så finns det en passage i krönikan på slutet om varför det eventuellt kommande förslaget att begränsa rätten till studiemedel från sex till fyra år vore ett dåligt sådant.

I övrigt tror jag att krönikans upplägg och utvikningar talar för sig själv, även om den gör sig bättre grafiskt i papperstidningen.

--------------------------

'Sahlin inte socialdemokraternas problem

(Okej, innan krönikan så ställer vi oss upp och sjunger. Och jag vill inte se några maskare som bara rör på läpparna och låtsas. Ta i ordentligt nu, med magstöd, direkt i första versen:

"Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång,
som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!)"

De flesta verkar ense om att Ibrahim Baylan tillträder som omstridd socialdemokratisk partisekreterare i ett för partiets högsta ledning jobbigt läge.
Att Mona Sahlin har stora problem att hantera ordförandeskapet i ett parti utan inre, ideologisk stadga är uppenbart. Det senaste halvåret har det mesta gått snett för Sahlin. Men vad har varit självförvållat och vad har bara varit oundvikliga följder av socialdemokratins historiska utveckling från statsbärande maktparti till ett parti bland de andra? Vad har varit misstag och vad har varit framsynta, om än impopulära försök att förnya en organisation som inte velat bli förnyad?

Det finns, som jag påpekat tidigare, något motsägelsefullt, och delvis orättvist, i kritiken av Mona Sahlin. För hennes uppdrag är hopplöst: att från oppositionsbänken leda ett av disparata särintressen komplext sammansatt parti som till sin organisatoriska uppbyggnad förutsätter ett stabilt maktinnehav är nästan omöjligt.
Hon får kritik både för det hon gör, eller inte gör, och för hur det egna partiet reagerar efteråt. Det är en moment 22-situation hon inte kommer undan så länge partiet mentalt lever kvar i föreställningen om det eviga minoritetsregerandet och organisatoriskt sitter fast i ett 1800-talstänkande.

När Sahlin, vid utspelet förra året om närmare samarbete med miljöpartiet, gjorde precis vad liberala debattörer oupphörligt krävt: dumpade vänsterpartiet och gav besked om vilket regeringsalternativ hon vill företräda, fick hon inte bara möta ett vänsteruppror internt, utan också stå till svars för det upproret i många skadeglada kommentarer utifrån.
Jag tror fortfarande att försöket att etablera ett s-mp-samarbete utan vänsterpartiet hade haft större utsikter att, ur s-perspektiv, bli strategiskt framgångsrikt än det svajiga rödgröna trepartihalvhjärteriet. Men socialdemokratin var inte mogen.

(Härlig energi, men lite för välkammat, allt vad ni har nu i andra versen:

"O konung, folkets majestät
är även ditt: beskärma det
och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot,
vi blinka ej för deras hot:
vi lägga dem inför din fot -
en kunglig fotapall.")

När Mona Sahlin gör det som liberala debattörer i alla tider krävt att s-ledningar ska göra, håller en linje i en sakfråga trots sursura miner från mäktiga fackförbund, nämligen i kärnkraftsfrågan, blir hon inte bara ifrågasatt internt utan får också höra beskäftiga uppmaningar från allianshåll att "lyssna på facket".
Sahlin hade kunnat ta regeringens hand för att istället väcka ett annat internt missnöje. Den djupa interna konflikten hade funnits där ändå. Socialdemokratin är inte mogen en energipolitisk enighet, lika lite som den är mogen en samlad linje i exempelvis skolpolitiken, välfärdspolitiken, utrikespolitiken eller näringspolitiken.
Mona Sahlin har inte lyckats överbrygga motsättningarna, men hade någon annan klarat det bättre? Kanske, men jag tvivlar. Sahlins partiledarproblem är inte i första hand att söka i hennes, möjligen ibland underskattade, ledarskap, utan i den vilsna socialdemokratins inneboende motsättningar och omöjligheter.

(Tredje versen, lite nedtonat i början, och så fullt ös sista raden:

"Men stundar ock vårt fall en dag,
från dina skuldror purpurn tag,
lyft av dig kronans tvång
och drag de kära färger på,
det gamla gula och det blå,
och med ett svärd i handen gå
till kamp och undergång!")

Så går det när gamla maktapparater måste ställa om till att bli normala partier. I ensam regeringsställning kan de hålla olika lobbygrupper på gott humör genom att fördela uppdrag och betjäna intressen budget- och lagstiftningsvägen. Men i opposition blir det hela havet stormar - stolar blir över, ommöbleringar måste ske, gamla spindlar i nätet flyttas ut i periferin, invanda mönster brytas: det skapar dålig stämning och konflikter. Och så tappar en stressad ledning till slut kompassen, begår allt fler misstag och förverkar förtroende i snabb takt. I ett sånt läge får förstås en ny partisekreterare en nyckelfunktion. Ibrahim Baylan tillträder en tung post i ett lika tungt läge.

--------------------
För övrigt: Studier tar ofta onödigt många år i anspråk. Men att begränsa rätten till studiemedel från sex till fyra år vore en dålig idé. Den nuvarande krisen visar allt som hänger ihop: behovet av flexiblare arbetsmarknad, bättre småföretagarklimat, minskat skråtänkande, uppvärdering av bildningsideal, goda möjligheter till livslångt lärande och nya karriärval och robusta, generella trygghetssystem som underlättar, inte bromsar, strukturomvandlingar. Ledord: Rörlighet, nyfikenhet och förändringsmod. Då är förslag som hotar att begränsa en jämlik rekrytering till högre studier och hämmar dem som inte vet precis vad de vill från början, eller som råkar utvecklas även efter tonåren, mycket kontraproduktiva.

(Magiskt, och så i alldeles stilla stämning, nästan viskande, fjärde versen:

"Och grip vår sista fana du
och dristeliga för ännu
i döden dina män!
Ditt trogna folk med hjältemod
skall sömma av sitt bästa blod
en kunglig purpur varm och god, och svepa dig i den."

Fantastiskt, mer hinner vi tyvärr inte i dag, men tack, underbart.)

(Uppdaterad) Som utvikning till resonemangen kring socialdemokraternas trubbel kan man också konstatera att även om det nu är alliansen som njuter höga förtroendesiffror, bör den inte göra om s-misstaget att slå sig till ro på grund av det.

Inte heller alliansen är riktigt förberedd inför valrörelsen 2010. Den sansade och ansvarstagande krishanteringen, som verkar få fortsatt välförtjänt uppbackning av väljarna, döljer en del problem, oenigheter och spänningar som knappast kommer att förbli fördolda i en valrörelse, i synnerhet inte som den ekonomiska situationen lär vara ansträngd även 2010. Integrationspolitiken kan vara ett sådant område, arbetsmarknadsreglerna, a-kassan och sjukförsäkringen, företagsskatterna, familjepolitiken och delar av miljöpolitiken är andra exempel på tänkbara snubbeltrådar. Och integritetsfrågorna, givetvis.

Hur ska man tolka det faktum att Fredrik Reinfeldts och de andra alliansledarnas stil, samarbete och instinkter fungerar så mycket bättre i ett krisläge när det framför allt handlar om att undvika jättemisstag och i övrigt att knyta an till grunderna i redan gjorda eller föreberedda uppgörelser, än i en del andra typer av situationer där det gått åt skogen?
Alliansen har tagit initiativet rejält, men det återstår mycket av mandatperioden.
Lärdomen av händelserna sedan förra valet är att det i modern politik är en lång tid. Oppositionen kan hinna formera sig bättre, regeringspartierna kan bli mer slitna av regeringsansvaret; eller tvärtom, oppositionen kan trassla till det ytterligare medan regeringspartierna fortsätter att bygga upp ett förtroendekapital.
Ovissheten är det enda säkra.
Utmaningen för alliansen blir att göra samma grundliga förarbete inför 2010 som inför 2006. Grundfilosofin i den krishantering man nu vinner stöd med bygger i hög grad på det man gick till val på förra gången. Det är gott så, men kommer inte att vara tillräckligt om ett och ett halvt år. Den som slår sig till ro med goda opinionssiffror blir snart nog varse att det är en kortsiktig bekvämlighet.

Gustaf Blomberg skriver intressant i Norrbottens-Kuriren om förhållandet mellan politiker och tjänstemän med anledning av en undersökning som Anders Lidström vid Umeå universitet gjort av hur situationen uppfattas inom Norrbottens Läns Landsting.

...och mer Big Walter Horton:

Den envetna förkylning som drar runt stan och verkar drabba de flesta har nått även mig, så det har inte blivit särskilt mycket vettigt uträttat de senaste dagarna, förutom att jag samlade ihop mig för att hålla i en utfrågning av liberale Europaparlamentarikern Olle Schmidt i onsdagskväll på Rådhuset. Det var en givande tillställning med ett antal intressanta frågeställningar till vilka jag ber att få återkomma. Europaparlamentsvalet är närmare i tid än de flesta nog insett.

Men i förkylningstider gäller det att hitta rätt sorts musik. Hur grymt bra är inte inledningen på det här klippet?

Kreditinstituten måste åter till normal verksamhet för att få ekonomin på bättringsvägen, det är ämnet för vår huvudledare i dag:

-----------------------------
'Hopp om snar vändning

Kreditinstituten måste åter till normal verksamhet för att få ekonomin på bättringsvägen.

Konjunkturen vänder 2010. En ljusning är i sikte, förklarade riksbankschefen Stefan Ingves när han på torsdagen höll anförande om penningpolitiken i finansutskottet i riksdagen.
Den prognos riksbanken gör är att återhämtningen inleds mot slutet av detta år. Den återstående nedgången dämpas av stimulansen från både penningpolitiken och finanspolitiken. Tillväxten de närmaste två åren blir dock ganska måttlig. Men när konsumtionen och investeringarna kommer i gång börjar hjulen snurra fortare i ekonomin.
Ingves är visserligen part i målet så att säga. Han måste tro på att riksbanken skött penningpolitiken med ansvar och tillständighet. Då blir allt snart bra igen. Likadant är det med regeringen som givetvis tror på att åtgärderna i finanspolitiken och krishanteringen ger god återhämtningsförmåga i ekonomin när väl det värsta är över.
Men krisens allvarligaste verkningar, främst i form av ökad arbetslöshet, är inte över. In på nästa år beräknas arbetslösheten som mest vara uppe i 9-10 procent.

Exporten är svensk ekonomis styrka. Men när den internationella konjunkturen försvagas drabbas inte bara storbolagen utan hela samhällsekonomin av kraftigt intäktsbortfall.
Sverige har stått sig väl i de senaste lågkonjunkturerna. De svenska exportmarknaderna har varit starka även i sämre tider och perioder av finansiell oro. Exportindustrin har kunnat göra stora affärer i växande ekonomier i olika delar av världen. Så väl har det inte gått i den rådande finanskrisen. Kollapsen på kreditmarknaderna har lett till tvärstopp i orderin-gången.
Regeringen och riksbanken har inriktat sig på att med insatser, stöd och garantier få kreditinstituten att återgå till normal verksamhet. Reporäntan är rekordlåg och marknadsräntorna är på väg neråt. Men ännu kärvar utlåningen till företag och hushåll. Det kan ändå inte fortgå hur länge som helst.
Snart måste kreditinstituten i gång igen. De måste tjäna pengar. Utan utlåning ingen intjäning. Förutsättningarna för minskade kreditrisker kan de i betydande utsträckning påverka själva genom sin ordinarie verksamhet. Men saknar de förtroende för den marknad de själva är aktörer på så dömer de också ut sin egen trovärdighet.

Med överskott i bytesbalansen, gott om resurser för en industriell strukturomvandling, sunda statsfinanser och minskad statsskuld finns förutsättningar och resurser för Sverige att klara såväl värsta skedet av krisen när konjunkturen bottnar som en snabb återhämtning. På drygt ett par års sikt räknar riksbanken med att det mesta är som vanligt igen. Beaktas bör att inga prognoser hållit det senaste året.
Konjunkturcyklerna rår varken penningpolitiken eller finanspolitiken på. Men på det finansiella systemet som hamnat i olag måste åtgärder och strategi i dessa funktioner ha sin verkan. I så fall bör ljusning vara i sikte.'

En underskattad fara, som förtjänar att påpekas oftare. Sänkt krona är inget att klappa takten till.

För övrigt bör monarkin avvecklas. Mats Olofsson säger det väsentliga i en signerad text på dagens ledarsida om fjäsket, bjäfset och det kollektiva kryperi som brutit ut, framför allt i medierna.

Barack Obama har hållit sitt kanske viktigaste tal hittills som president sedan installationstalet. Och vad gjorde kongressledamöterna medan presidenten talade? Twittrade förstås.

David Gergen var en av dem som betygsatte talet på CNN.

Staterna har både varit närvarande och frånvarande på fel områden vid fel tidpunkter i uppbyggnaden av den finansiella krisen. Av det måste rätt och pragmatiska slutsatser dras. Det behövs mindre stat i vissa avseenden. Och det behövs mer, framför allt bättre, stat i andra avseenden. Det är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

'Staten gör comeback - men på vilket sätt?

Det är mycket som står på spel nu, när bakgrunden till den globala finanskrisen ska analyseras och slutsatser för framtiden dras. Sällan har enigheten varit så kompakt som i dag att förändringar måste ske. Men sällan har heller riskerna för ogenomtänkta åtgärder och förhastade beslut varit så stora.
Det mesta kretsar på både gott och ont, kring staternas roll och uppgifter. Dels finns det mycket oroande tendenser till protektionism och kontraproduktiva, nationalistiska statliga ingrepp.
Dels finns det angelägna och välmotiverade krav på nya regelsystem för, bättre insyn i och tydligare genomlysning av de globala finansmarknaderna.

Orsakerna till den djupa krisen är komplexa och återfinns lite här och var. Men en någorlunda klar bild av vad som gått snett kan ändå tecknas. I de flesta analyser återkommer två grundproblem: Dels obetänksamma statliga ingrepp och beslut i USA under det senaste decenniet som, om än med ursprungligen socialt goda avsikter, fick bostadslånemarknaden att börja lätta från mark och verklighet när allt fler människor utan kreditvärdighet lockades/lurades in i en på sikt ohållbar skuldsättning.

Dels en internationell finansmarknad som löpt amok, där regler, insyn och överblick saknades, rimliga kapitaltäckningskrav ignorerades, chefbonussystem utformades som belönade ansvarslösa beteenden, riskvärderingar och kreditprövningar blev odugliga i takt med att värdepappersmarknaden blev ett oöverblickbart luftslott och bostadslånen i USA försvann upp i molnen (det som kallats "värdepapperiseringen"). Så kallade hedgefonder, investmentbanker och ratingagenturer har, med rätta, gjorts till centrala syndabockar. Och en förutsättning för deras fiasko var statens bortvända blickar.

Staterna har alltså både varit närvarande och frånvarande på fel områden vid fel tidpunkter. Av det måste rätt och pragmatiska slutsatser dras. Det behövs mindre stat i vissa avseenden, exempelvis genom ett absolut nej till protektionism och ekonomisk nationalism. Och det behövs mer, framför allt bättre, stat i andra avseenden, exempelvis genom långsiktiga investeringar och tydliga ramverk och internationell samordning kring en hållfastare reglering av finansmarknaderna.

Vid helgens toppmöte i Berlin mellan de europeiska G20-länderna inför G20-mötet i London senare under våren var huvudbudskapet att finansmarknaderna ska kontrolleras bättre genom robustare system och ökad transparens. Till skillnad från protektionistiska frestelser är det lovvärt att staterna vill spela en mer aktiv roll på det området.

Men även här gäller självklart att åtgärderna måste vara genomtänkta. De måste, som Stefan Kaiser skriver i Die Zeit, utformas så att de blir effektiva och återupprättar den princip av ansvar och ansvarsutkrävning för riskbeslut som alla normala företag lever under, även på finansmarknaden. De måste också vara välavvägda så att de inte skadar frihandel och ekonomisk rörlighet. Vi behöver inte fler, utan bättre och smartare regleringar, som Assar Lindbeck uttryckt saken.'

Om varför det är rätt att Pär Nuder lämnar riksdagen åt någon som tar mandatet från väljarna på allvar, handlar vår huvudledare i dag:

----------------------------------

Ansvar och plikt i riksdagen

Pär Nuder gör rätt som lämnar uppdraget i riksdagen åt någon som tar mandatet från väljarna på allvar.

Pär Nuder har denna vecka förklarat att han lämnar riksdagen. De 4387 personer som röstade på honom i Stockholms läns valkrets i riksdagsvalet hösten 2006 kan känna sig blåsta. Han var inte särskilt brydd om det mandat de gav honom som riksdagsledamot.
Socialdemokraten Nuder har suttit i riksdagen sedan 1994. Han blev statsråd 2002 i regeringen Persson, där han var finansminister 2004-06. I och med förlusten av regeringsmakten var Nuder förbrukad av det stora partiet. Mona Sahlin ville som ny partiledare inte ha Nuder i den närmaste skaran omkring sig.
Av arbetet i riksdagen var Nuder därefter inte ett dugg intresserad. Givetvis är det rätt att han då lämnar över uppdraget åt någon som tar det på allvar.

Nuder är den 25:e ledamoten som lämnar riksdagen under den löpande mandatperioden. En del har giltiga skäl. Andra rent diskutabla. De som, i likhet med Nuder, först söker väljarnas mandat men sedan, beroende på till exempel valresultatet, inte har minsta lust att göra något i riksdagen bär sig ganska fult åt mot väljarna.
Fenomenet med högst godtyckliga avhopp från riksdagen har i någon mån sin förklaring i valsystemet. Politikerna kan tro att de fått mandatet av partiet och inte av väljarna. Partierna ställer kandidaterna i rangordning, det vill säga belönar de mest betrodda och omhuldade med vad som förutsätts vara valbar plats.
Personvalet är ännu nytt och i nuvarande form tämligen otympligt. Det har - om det tillämpas utan röstspärrar och rangordning av kandidaterna - den klara fördelen att varje invald har sitt mandat direkt av väljarna.

Det är folket riksdagsledamoten har att ödmjukt tjäna. Det sker naturligtvis med de förutsättningar som väljarna är införstådda med. Dit hör den politik det parti driver som den enskilde politikern kandiderar för i valet. Men mandatet, ansvaret och förtroendet är genom personvalet tydligt och förpliktande. Personvalet skulle efter fortsatt valreform höja riksdagens status.

Regeringsmakten höll under det långvariga socialdemokratiska styret på att bli en intern partiangelägenhet. De som ville göra karriär fann att det gällde att slå sig fram inom partiet. Riksdagen åsidosattes allt mer i rekryteringen till ministerposter. Följden blev kompetensflykt. Men partiledarnas fogligaste tjänare är inte alltid de bästa politikerna. I riksdagen måste de ambitiösa och kunniga ha möjlighet att visa sin förmåga.
Maktskiftet 2006 har förhoppningsvis utlöst en förändring till det bättre. Inför nästa val bör de som inte tar riksdagsarbetet på allvar gallras bort redan i nomineringen av kandidater.'

Journalistik?, frågar sig Alex Voronov på Eskilstuna-Kurirens ledarblogg.

Om lismandet och kryperiet, skriver Sundsvalls Tidnings ledarblogg.

Lite mer pragmatiskt förhåller sig Expressens blixtledare.

Vestmanlands Läns Tidnings ledarblogg tar det på latin och säger grattis.

Svenska Dagbladets ledarblogg är nöjd och ser mörkret vika för ljuset.

Själv ligger jag lågt en dag som denna och hänvisar för formens skull till vad jag skrivit tidigare i frågan när adrenalinet runnit till: att monarkin givetvis bör avvecklas.

Maria Ripenberg på UNT:s ledarblogg står för en första relevant kommentar:

'Så vi får gratulera! Till kärleken. Och den eventuella förlovningen. I övrigt kan vi bara beklaga. En vuxen kvinna år 2009 som inte själv får avgöra val av livspartner och livets viktigaste ritualer. Som är tvungen att tillhöra ett visst religiöst samfund och som måste fråga pappa om lov när hon ska ut och resa i världen. Så står det nämligen i successionsordningen - den grundlag som reglerar monarkin i Sverige.'

Det skulle egentligen ha blivit en text om debatten i gårdagens fullmäktige i Umeå om antisemitism, rasism, islamofobi och främlingsfientlighet, med anledning av en motion från miljöpartiet som stöddes av folkpartiet, vänsterpartiet och Rättvisepartiet, och om varför jag verkligen tyckte om tonfallet i den debatten - inte minst med tanke på hur förfärligt det sett ut på andra håll i Sverige de senaste veckorna, inte minst den unkna utvecklingen i Malmö där de rödgröna ogenerat fiskar i grumliga vatten.

Men istället blev det en mer personlig signerad text av mig på dagens ledarsida om integration, invandrartäta förorter, fördomar av olika slag på de ideologiska ytterkanterna och mina minnen från Stockholmsförorten Tensta, möjligen något malplacerat i VK, men ändå:

-----------------------------------

'Fördomar som odlas på långt avstånd

Under de närmare tio år jag hade en etta i invandrartäta Stockholmsförorten Tensta som huvudsaklig hemvist lärde jag mig känna igen attityderna.
Man stötte på dem med jämna mellanrum: Fördomarna, främlingsfientligheten, ibland rasismen, i de ofrivilligt rynkade näsorna när man berättade var man bodde. Eller den förvridna solidariteten från människor som gärna i något slags självrättfärdig serietidnings-socialism från ovan ömmade varmt om betongförorten - fast ofta mer om de våldsverkare som förpestade livet för den stora majoriteten där än för alla de människor som kämpade stenhårt för att skapa respekterade, attraktiva och trygga livsmiljöer i sina områden och kvarter.

Både den avskyvärda främlingsfientligheten och den fördomsfulla, missriktade välviljan hade det gemensamt att de ofta frodades på långt avstånd från de områden de var besatta av.
Tensta var många dagar en inspirerande blandning av språksymfoni, befriande, lärorik kulturell mångfald och vänliga, positiva människor som med all kraft sökte bygga upp sina liv, trots att de alltför ofta bara tvingades hantera oförskämdheter, diskriminering och utanförskap.

Men Tensta kunde också vara ruffig hotfullhet, negativa stämningar, fundamentalism, reaktionära sociala mönster och katastrofal stadsplanering. Den som inte vill se förortens baksidor, den som inte förstår varför många även går bland betongen och bara längtar bort, brister helt i respekt för människorna som bor där och söker besegra samhällets misslyckanden varje dag.

De som tror att en lyckad integration handlar om att tvinga och vara misstänksam, inte att ta tillvara och ge chansen, missar allt. Tillåts Sverigedemokraterna sätta dagordningen för diskussionen om mångfald, integration, asylpolitik, invandring och traditioner är vi illa ute. Tendensen att de etablerade partierna håller på att förlora nerverna inför nästa val och anpassar retoriken till ett polariserande vi och dom-tänkande istället för att ta en tydlig värderingsdebatt, är djupt oroande.

På samma sätt blir föreslagna åtgärder missriktade, om de formuleras i teoretiska laboratorier långt från de faktiska miljöerna.

Tar stereotyper odlade på de ideologiska ytterkanterna över verklighetsuppfattningen blir förorten antingen ghettot, det horribla sociala ingenjörsexperimentet som gått snett och får Sverigedemokraterna att vinna stöd, eller den romantiska förortsmiljön där ett litet upplopp, lite extremism och en ordentlig skadegörelse får delar av vänsteretablissemanget att via sina kikare hitta nya hjältar; ligisterna alltså - heja, heja - inte de vanliga invandrarförortsbor som tvingas städa upp efteråt. Fördomar och dubbla måttstockar kan ta sig många olika uttryck. Vackra är de aldrig.'

Svensk inrikespolitik har blivit mer levande och lite mer oförutsägbar sedan maktskiftet. Förändringsprocesser har dragits igång både här och var. Det händer saker, precis som det gärna gör efter maktskiften. Och enligt ganska samstämmiga opinionsundersökningar håller oppositionen långsamt på att förlora sitt stora försprång. Om det nya livet i svensk inrikespolitik och oppositionens förtroendeproblem handlar vår huvudledare i dag:

--------------------------
Nytt liv i politiken

Partierna omprövar både sin egen roll och gamla ställningstaganden. Det är rent befriande.

Oppositionens övertag i opinionsmätningarna krymper i den ekonomiska krisen. I institutet Skops senaste mätning har den stora skillnaden för ett halvår sedan reducerats till 2,5 procentenheter i februari. Trenden är densamma i andra mätningar.
Förändringen förklaras av de flesta bedömare som ett ganska normalt fenomen. Väljarna sluter upp bakom regeringen i svåra tider. Men det behöver inte vara hela förklaringen. Oppositionen tvingas bekänna färg på ett annat sätt än tidigare under mandatperioden. Den har inte hållit måttet i prövningen. Framför allt socialdemokraterna har misslyckats med att framstå som trovärdiga och kompetenta när det verkligen gällt.

Hur opinionsmätningarna riktigt skall tolkas är emellertid tämligen oklart. Det finns inte mycket att jämföra med, varken vad gäller krisscenario, regeringsunderlag eller oppositionens villkor.
De många socialdemokratiska minoritetsregeringarna hade en särställning även i det avseendet att folk sällan dömde ut dem i opinionsmätningar. Det är oftast inte tilltron till regeringspolitiken som opinionsmätningarna avspeglat utan preferenserna vad gäller regeringsbas.
Efter maktskiftet 2006 har förutsättningarna förändrats. Allianspartierna bedöms mera efter förtjänst. Deras politik i regeringsställning har vidgat vyerna. Politik är inte bara färg, inte bara ideologisk grovindelning i socialister och andra och definitivt inte bara något som ett allenarådande, allsmäktigt parti styr enligt den innersta kretsens diktat.
Alternativen är många fler. Svensk politik har med alliansregeringen fått öppenhet, mångfald och möjligheter. Det är rent befriande. Partierna får nytt liv och omprövar både sin roll och gamla ställningstaganden. De fyra partierna i regeringen går främst i denna förnyelse. Alla uppslag i partierna är inte bra, en del riktigt dåliga och mycket får överges. Men det slår gnistor i processen. Debatten gör gott för det politiska klimatet.
Oppositionspartierna har inte lyckats svara på denna offensiv utan sitter fast i konservativa synsätt och överdriven retorik som i sin tomhet slår tillbaka mot dem själva.
Självgodhet är farligt för en koalitionsregering. En koalition gör sitt bästa under press och om alla medverkande partier tas på allvar. Delaktighet ger delat ansvar - och sammanhållning. Det är särskilt viktigt i svåra tider.

Väljarna är ovana vid flerpartiregeringar. Betygsättningen i opinionsmätningarna är därför försiktigt avvaktande, om än för närvarande allt positivare när regeringen agerar med skärpa och konsekvens i den ekonomiska krisen. Ännu ovanare är väljarna vid en vänsterallians i opposition. De vill gärna veta vad en sådan kan tänkas uträtta. Dröjer beskeden ökar misstron - och ännu mer om beskeden inte är övertygande.'

Willy Brandts namn kommer högt upp på listan över mest intressanta och omväxlande politiska karriärer under 1900-talet. Här i en valfilm från 1961, då Brandt fortfarande var borgmästare i Berlin men muren ännu inte byggts. Det börjar med konfetti i New York och slutar med ett valtal på en SPD-kongress i Hannover. Däremellan dyker bland andra både Eisenhower och Kennedy upp.

Fullmäktige är dagens huvudattraktion, med liverapportering här, även om den omvända dagordningen har lite samma effekt som om en tidning skulle rensa förstasidan och publicera detaljerade börskurser där istället. Tempot sjunker lite, åtminstone för en utomstående lyssnare.

Beskeden om Sekab har varit det mest intressanta så här långt.

Twitter-Ågren levererar veckans första nålstick.

Jag brukar, nästan av princip, inte använda boxningsmetaforer i mina texter, och är just nu mer inne i en fas med handarbetsmetaforer, men jag rekommenderar Anders Ågren att han kikar på dokumentären "When We Were Kings", om matchen Ali-Foreman 1974.

Om jag minns rätt är det Norman Mailer som poetiskt (om nu en knockout i boxning kan vara poetisk) beskriver hur Ali i det avgörande ögonblicket i åttonde ronden, efter sin vinnande kombination, höjer armen för ett sista definitivt slag mot en hjälplös och redan slagen Foreman, men hejdar sig och aldrig utdelar det, utan istället låter Foreman vackla och falla av sig själv, som vore det synd att förstöra det estetiska i en sådan gigants långsamma fall till marken med ett överflödigt slag.

Jag överlåter åt bloggläsarna (och Ågren) att se parallellerna - minus det där med 'gigant' förstås - till Twitter-debatten, sociala medier och motsträviga ledarskribenter i regionalgammelmedia.

Vi vacklar ju redan, låt oss falla i fred.

I förra veckan var jag inbjuden i två olika sammanhang för att hålla anföranden om opinionsbildning.

I tordagskväll var jag hos Umeå Nykterhetsfolks Centralförening (UNC) - en samverkansförening för IOGT-NTO, Blåbandet, UNF, KRIS och MHF - för att på deras årsmöte i KRIS:s lokaler på Slöjdgatan tala lite om opinionsbildning i den moderna och snabbt föränderliga medievärlden.

Plötsligt fann jag mig brottandes med frågan om hur ett sekels folkrörelseerfarenhet skulle kunna glänsa och komma till sin rätt i blogg- och Twitter-epoken? Hur ska folkrörelseorganisationer och idéburna föreningar resonera när det gäller mediastrategier år 2009?

Jag kom förstås inte med några svar, men spaltade upp mitt lilla anförande i några huvudfrågeställningar:

Anser man det överhuvudtaget mödan, tiden och resurserna värt att satsa på opinionsbildning anpassad till den nya medievärlden? (Inte självklart, men för idéburna organisationer är svaret givetvis ja.)

I så fall: på vilket sätt vill man synas och påverka? (Indirekt genom att få uppmärksamhet för det man gör i basverksamheten som idrottsmän får uppmärksamhet för segrar och resultat eller agera opinionsbildare som debattörer, kämpa om dagordningen, driva enskilda sakfrågor, kräva ideologisk uppmärksamhet mer än invänta den?)

Vilka är målgrupperna för olika aktioner? (Gräsrötter, grästoppar, etablissemanget, journalisterna, de politiska makthavarna?)

Ska man satsa allt på ett kort och en enda strategi eller agera utifrån filosofin "många bäckar små"?

Jag antar att erfarna mediekonsulter har både svar och power point-presentationer som spaltar upp frågeställningarna mycket effektivare, men som diskussionen efteråt visade är det långt ifrån självklart hur föreningar med olika slags verksamhet ska resonera och prioritera.

Vi talade en hel del om bloggandet på vk.se som en symbol för ett nytt sätt att kommunicera, synas och bilda opinion i Umeå och Västerbotten, fördelar, nackdelar, oklarheter, myter, risker, problem, målkonflikter och möjligheter.
Jag var, i rollen och av övertygelse, entusiastisk, men också ärlig om vad det kräver och innebär om man vill blogga i opinionsbildande syften.

Även en del skarp, inte oberättigad kritik av mediernas sätt att arbeta och prioritera fick jag - det brukar alltid peppra diskussionerna efter sådana anföranden - ta med mig från mötet.

Det var stimulerande och tankeväckande, jag kände mig klokare och mer optimistisk efteråt, även om ett ledmotiv från min sida var att betona den väldiga och svåra utmaning det innebär att föra det gamla folkrörelsearvet in i en ny tid och värna idéerna mer än formerna.

I måndags förra veckan var jag inbjuden till Rotary för att hålla ett lunchanförande på Norrlandsoperan med rubriken "Vad driver en opinionsbildare?".
Det handlade mer om opinionsbildning ur ett dagstidningsperspektiv, om de liberala tidningarnas historia som demokratisk kraft och arena i svensk samhällsutveckling de senaste 150 åren och om tidningarnas eventuella möjligheter att spela en lika viktig roll de kommande hundra åren - ungefär samma sak som jag talade om i det här sammanhanget.

Frågorna efteråt handlade just om papperstidningens utsikter att överleva på sikt, vilka kriterier som gäller för vad som publiceras som läsarkommentarer på vk.se och hur debattartikelskribenter presenteras i tidningen - om de alltid får bestämma själv vilken titel de ska ha under sitt namn? (Det får de inte alltid bestämma själva, det avgörs av vad vi tycker är en relevant information som underlättar för läsarna att bedöma och värdera innehållet i en debattartikel.)

Även där handlade det alltså om hur ett gammalt, anrikt arv - den liberala opinionsbildningen i dagstidningsform - ska kunna anpassa sig till, överleva i och få ett lyft av en ny medieverklighet där gamla strukturer, hierarkier och vanor bryts ned och ersätts av andra eller inga alls. Inga givna svar på den frågan heller. Vi trevar oss fram varje dag.

Kommunernas ekonomi i den snabba konjunkturnedgången är ämnet för vår huvudledare i dag:

-------------------------------
'Smäll för kommunerna

Kommunernas ekonomi är mycket sårbar i snabba konjunkturnedgångar. Finanskrisen slår hårt.

Nya prognoser för ekonomin i kommuner och landsting förstärker indikationerna om minskade skatteintäkter i år och nästa år. För Umeå kommuns del skulle det, som VK skrev om på nyhetsplats på fredagen, kunna bli drygt 100 miljoner kronor mindre än beräknat detta år.
Organisationen Sveriges kommuner och landsting, SKL, har reviderat ner prognosen för perioden 2009-11 med anledning av det hastigt försämrade konjunkturläget. Den senaste omräkningen av skatteunderlaget gjordes i december.

Det är samma problem för SKL som för alla andra prognosmakare att förutsättningarna förändras snabbt i den rådande ekonomiska krisen. Prognoser som gjordes för bara någon månad sedan blir snabbt inaktuella.
Om de siffror för skatteutfallet som nu räknats fram håller ens till våren är högst oklart. Men något underlag måste beslutsfattare och tjänstemän i kommuner och landsting ha att utgå från, särskilt som arbetet med nästa års budget snart är i gång för fullt.

Kommunsektorn är helt oförberedd på den kris och lågkonjunktur vars följder får fullt genomslag i samhällsekonomin i år och nästa år. Under några år av högkonjunktur och kraftigt ökande skatteintäkter släppte kommunpolitikerna garden. Krismedvetandet från 1990-talet blåste bort.
Under en tioårsperiod hade kommunerna jagat kostnader och stramat upp verksamheterna. Saneringen började ge resultat samtidigt som den gynnsamma konjunkturen plötsligt gav skatteintäkter som överträffade alla kalkyler. Något nytt inträffade - kommunerna började gå med vinst. Ledande politiker lade sig till med nytt språk och förändrade värderingar. Överskott började betraktas som resultatet av goda affärer och som god lönsamhet, nästan som i vilket företag som helst.

En sak glömdes bort i yran. Nämligen att överskotten huvudsakligen var konjunkturbetingade och tillfälliga intäktstoppar. Man tog för givet att det skulle fortsätta att gå bra. Tillfälliga intäktsökningar räknades in i den förväntade normalekonomin.
Så spetsat var utfallet att när analytikerna på SKL med förvåning såg att den beskattningsbara lönesumman var mindre i december 2008 än i december 2007 trots att antalet arbetade timmar var i stort sett oförändrat var den tänkbara förklaring de kunde finna att bonusarna hade minskat. Till och med bonusarna hann alltså på kort tid bli en del av det förväntade skatteunderlaget i kommunsektorn.

Det höga tempot i konjunktursvängningarna är en ny erfarenhet finanskrisen gett. Kommunerna, som har lång och stramt uppstyrd budgetprocess, är sårbara för hastiga nedgångar. Umeå kommun slår fast följande års budget redan i juni och har som princip att inte ändra den på hösten. Finanskrisen har visat hur drastiskt förutsättningarna hinner förändras på bara några månader. Det ställer krav på ökad flexibilitet och anpassningsförmåga i budgetarbetet.'

Peter Wolodarski, blivande politisk redaktör på Dagens Nyheter, ger dagstidningar och journalister med vacklande självbild lite råg i ryggen, men också skäl till sömnlöshet, med den här klockrena artikeln.

(Uppdaterad) Saab och strukturomvandlingar är ämnet för min lördagskrönika den här veckan där jag kritiserar både dem som verkar närmast skadeglada över Saabs problem och dem som vill att staten ska gå in och riskerar mångmiljarbelopp av skattemedel för att hålla bolaget under armarna.

(Inte heller i fallet Sekab finns för övrigt anledning till skadeglädje, men det är ett övertydligt exempel på varför kommuner inte ska ge sig in i affärsspekulationer av det slaget överhuvudtaget, och inte fortsätta att engagera sig i dem.)

-------------------------------------
Lördagskrönikan:

'Skadeglädje och nostalgi i skadlig klinch

Skadeglädjen har som vanligt inte fattat ett dyft. Den har funnits där, som en underström, som en illa dold attityd mellan raderna, i ett antal av kommentarerna kring Saabs dystra öde.
Det har omväxlande handlat om sågningar - som alltid med facit i hand, som ofta utan någon större empati för de inblandade - av Saab som industriikon, Saab som bilmärke, Saab som affärsstrategi och fordonsindustrin som bransch.

Kanske har jag ett överkänsligt landsbygdsöra, men en viss nonchalant, likgiltig, rentav uppsluppen attityd inför förlusten av arbetsplatser, underleverantörer inräknade, som normalt förknippas med traditionella industriorter på landsbygden, tycker jag också har kunnat anas.
I en del nästan triumfatoriska analyser av en (visserligen orubbligt olönsam) industrisymbols långsamma fall har det funnits element av tillfredställelse över att en strukturomvandling drabbar just den typen av arbetsplatser.
Småler inte någonstans en inskränkt Storstads-Jante där i bakgrunden, över de högsvansföriga fackens problem och fordonsbossarnas reducering till hjälplöshet?
Det är inte roligt att skåda.

Nostalgin, med hemvist i en lyxvilla långt till vänster på den politiska skalan, har, som så ofta, inte heller lärt ett jota; inte ens nu, efter allt som hänt. Det storindustripatriarkala bakåtblickandet är fortfarande en skadlig maktfaktor i svensk politik, samhällsdebatt och mediabevakning.
Och det tar sig otaliga uttryck, saboterar många möjliga framsteg, slår vakt om många orättvisor och upprätthåller många missförhållanden, utan att ha kurage nog att stå för sina prioriteringar.
För hur tufft det än är för enskilda orter och de, ibland hela familjer, vilkas ekonomiska utkomster helt kretsar kring en traditionsrik verksamhet, finns det ingen väg undan ett antal bistra men nödvändiga sanningar om bakgrunden till och vägen ut ur den här djupa krisen. Om den långsiktiga prioriteringen gäller sysselsättning, tillväxt och välfärd för framtiden, då gör vi klokt att dra så snabba slutsatser som möjligt, utan mytbildning.

En av de sanningarna är att det vore vansinnigt av svenska staten att ge efter för General Motors utpressningsförsök och sätta mångmiljardbelopp på spel för att hålla Saab under armarna. En annan är att så viktiga som rubrikerna i medierna ger sken av är inte företag av Saabs karaktär längre. Regeringen har agerat korrekt och principfast i den uppkomna situationen - med de allvarliga miner som situationen kräver, men också med ärliga besked.

Visst kommer den traditionella, etablerade basindustrin att under många decennier fortsätta spela en viktig, en avgörande, roll för svensk ekonomi och välfärd. Men det är inte där som de nya jobben kommer att skapas. Det är inte där som nästa tillväxtsprång kommer att tas. Det är inte på den som Sveriges framtida konkurrenskraft kommer att bygga. Det är inte den som kommer att rädda hotade kommuner på landsbygden och få dem att lyfta. Det är inte den som borde stå i centrum för politiker, opinionsbildare och medier.
Strukturomvandlingar är inget att le och fröjdas åt, men de är oundvikliga, rätt hanterade växer ur dem framtidens jobb och vi måste tala öppet om dem, dra slutsatser av dem, förbereda oss för dem.

Den traditionella storindustrin har varit politikens och mediernas gullebarn under många decennier. Tänk om bara en bråkdel av de mödor och rubriker som stått givakt inför storindustriernas - ägarnas och fackförbundens - krav istället ägnats åt småföretagandets verklighet, villkor, problem och jävligheter, åt den stela, oflexibla arbetsmarknadens realiteter för unga och invandrare, åt förutsättningarna för entreprenörskap inom nya branscher, i synnerhet på områden som traditionellt varit kvinnodominerade.
Då hade många kommuner i Sverige stått bättre rustade.

Nu är det tungt och oroligt för människor och orter. Vad politiken kan göra för att förebygga framtida kriser och lindra sociala följder är att som aldrig förr prioritera småföretagarklimat och småföretagarfrågor, värna den generella välfärdspolitiken, satsa på forskning och utbildning, öppna upp offentlig sektor för entreprenörskap och göra arbetsmarknaden mer flexibel. Och sedan våga appellera till samhällets bästa sidor när det gäller solidaritet och generositet inför nyfikna, nödställda eller hjälpsökande utifrån. Empatilös skadeglädje vs Förljugen nostalgi är det sista vi behöver.'

Häromveckan var jag inne på temat Västerbotten-bloggare som inte håller till på vk.se utan någon annanstans, och hur det uppfattas ute på Västerslätt...Nicklas Sandström, MUF, är ett ytterligare exempel på detta fenomen, här med närmast propagandistiska vinterbilder.

Man kan onekligen fråga sig vad som pågår i Malmö, Mats Olofsson skriver en signerad text på dagens ledarsida om beslutet att ge efter för hot inför Davis Cup matchen mot Israel. Man kan även fråga sig vad som pågår inom oppositionen. Nog fiskar de i grumliga vatten allt.

Jag brukar inte lägga ut min så kallade 'lördagslista', som finns bredvid krönikan på ledarsidan, här på bloggen, utan det är normalt en bonus för papperstidningsläsarna.
Men ibland känns det nödvändigt att överraskande bekännelser i den spalten även görs för bloggläsarna. Det här är väl ett sådant tillfälle. Den här veckan handlade min sidobetraktelse nämligen om tv-programmet American Chopper, som jag sitter klistrad framför, och min svårartade allmänna svaghet för dokusåpor:

"Fröken Julie - 100 år i rampljuset" som sändes i repris häromdagen, med bland annat Ebba-Witt Brattströms briljanta jämförelser mellan Strindberg och Ibsen, är Public Service när den är som allra bäst.

Men det här var bara en finkulturell alibipose för att få komma till mitt egentliga tema: Att jag är svårartat svag för dokusåpor har jag vittnat om tidigare. Robinson, Idol, Mullvaden, Baren, Big Brother, Stjärnorna på Slottet, Villa Medusa, Bonde söker Fru, Robot Wars, Hells Kitchen, Celebrity Poker, osv osv - you name it, jag har sett dem alla.

Nu sitter jag fast i ett nytt, överraskande beroende. American Chopper, om motorcykeltillverkarna i Orange County, Senior och Junior och hela gänget, som sänds stup i kvarten på Discovery. Om de kan bygga hojar är jag inte det minsta kompetent att bedöma, jag har knappt suttit på en moped - men tv, det kan de både montera och lackera med udda finess.

American Chopper är som Turgenjevs Fäder och Söner, möter Fordonsteknisk linje har rast i uppehållsrummet, möter Lars Norens undertexter, möter Lilla Röda Traktorn. Och kärnan i tv-upplevelsen är förstås hantverkstraditionen. Själv följer jag programmet med garn och virknål, och leker att jag ska få presentera mina grytlappar inför jublande publik.
Dokusåpor fascinerar.'

Titelsjuka, javisst. Men vi är glada över titeln ändå. På travspråk skulle man väl säga att VK i upplagehänseende just nu håller farten bäst, eller tappar farten minst. Någon snabb tempoökning är det ju inte direkt frågan om. Men nosen först just nu alltså, och det känns som om öronkapporna inte är ryckta ännu.

Arbetsmarknadsläget i lågkonjunkturen är ämnet för vår huvudledare på dagens ledarsida, där i övrigt Magnus Krantz skriver en signerad text om Konstfack-debatten - 'Konstnärer som gör det lätt för sig' - och Malin Rönnblom en krönika med rubriken: 'Varför är mens alltid blå?'

-------------------------------
Dagens huvudledare:

En miljon rekryteringar
Lågkonjunkturen blir svår, men det kommer ändå att vara efterfrågan på arbetskraft.

Jobb finns att söka, trots lågkonjunkturen. Det beskedet lämnar den statliga arbetsförmedlingen som på torsdagen presenterade en rapport om läget på arbetsmarknaden. Behovet att rekrytera arbetskraft minskar, sysselsättningen blir lägre och stora lokala skillnader uppstår, men ändå kommer det att finnas lediga jobb. Eller ett stort antal jobböppningar, som arbetsförmedlingen kallar det.
En del branscher drabbas endast marginellt. Arbetsförmedlingen gör visserligen bedömningen att nedgången blir bred, det vill säga berör samtliga yrkesområden mer eller mindre. Vissa bristsituationer kvarstår likväl. Anledningen till det är att nytillskottet av yrkesutbildade konstant är för litet. Oavsett konjunkturläge. Det är inte ett unikt svenskt problem, men sedan länge typiskt för den svenska arbetsmarknaden.
De utbildningsreformer regeringen genomför kan förhoppningsvis rå på bristförhållandena och förbättra möjligheterna för färdigutbildade ungdomar att ta sig in på arbetsmarknaden. Men förändringarna i utbildningssystemet hinner inte få effekt i den rådande lågkonjunkturen.

Finanskrisen, de många varslen om uppsägning och den branta konjunkturnedgången gör utsikterna allmänt dystra. Den ekonomiska krisen har dock sina egenheter som gör att problemen drabbar väldigt olika. De som har jobb kommer att kunna klara hushållskassan ganska bra. Sänkt skatt, lägre räntor och lägre inflationstakt ger ökade marginaler i vardagsekonomin.
2008 var trots konjunkturavmattningen ett tämligen bra år på arbetsmarknaden. Antalet rekryteringar uppgick till 1,3 miljoner. Det vittnar om rätt hög rörlighet och stora omställningar på arbetsplatserna. För de betydligt sämre åren 2009 och 2010 räknar arbetsförmedlingen med omkring en miljon rekryteringar per år. Det är också mycket, särskilt med tanke på att lågkonjunkturen väntas bli djup och utdragen och i värsta fall slå ut hela branscher i en industriell strukturomvandling.
De geografiska obalanserna har minskat. Och plötsligt ses åldersstrukturen i glesbygden som en fördel i krisen. Åldersavgångarna ökar kraftigt i antal och rekryteringsbehoven blir av den anledningen stora.

Gemensamt för många av de yrken arbetsförmedlingen listar som bristyrken på både kort och lång sikt är att de kräver förhållandevis lång utbildning. Och att för få vill, kan eller får gå dem. Belöningen efter slutförda studier är dock goda möjligheter till anställning och relativt bra lön. Utbildning lönar sig. I högkonjunktur missas den poängen ofta för att det är tämligen lätt att få jobb utan examen på fickan. Men i sämre tider återkommer argumenten om det nödvändiga i en god utbildning - och de närmaste två åren sannolikt mer än någonsin.

I går skrev jag om risken för en mycket negativ valrörelse i integrationsdebatten med anledning av det besynnerliga utspelet från en moderat arbetsgrupp med grumliga perspektiv på frågan om segregation och utanförskap. Därför ger ju sådana här motmarkeringar från andra moderater ändå lite hopp om en annan ton och mer insiktsfulla infallsvinklar i debatten. Bra.

Näringsminister Maud Olofssons besked att regeringen inte är beredd att riskera miljarder av skattemedel till amerikanska General Motors för att ge krisdrabbade Saab konstgjord andning - och att ett svenskt förstatligande av Saab är uteslutet - var glasklart och ansvarstagande.

GM:s begäran att få skyffla över sina egna misslyckanden på svenska skattebetalare är inte så lite fräck, och att den avvisas utan omsvep av näringsministern inger förtroende.

Svenska staten kommer att ha en viktig roll att spela för de människor och orter som riskerar att drabbas mycket hårt av förlorade jobb, med insatser på bred front: genom stöd, omställningsåtgärder, utbildning, men också genom satsningar på forskning, tillvaratagande av idéer och kompetens generellt och på utsatta orter, bättre företagsklimat och flexiblare arbetsmarknad. Tydliga markeringar av den generella välfärdspolitikens grundprinciper i socialförsäkringssystemen vore också välkomna, företrädesvis genom höjt tak i a-kassan.

Men om det är sysselsättning, tillväxt och regional utveckling som ska prioriteras vore ett statligt övertagande av Saab, även som kortsiktig symbolåtgärd, en ansvarslös strategi. Staten ska inte heller på andra sätt riskera miljarder, som skulle kunna satsas långsiktigt och offensivt på investeringar och välfärd, för att hålla enskilda förlusttyngda bolag under armarna när de tidigare ägarna vill fly fältet.
Socialdemokraterna hycklar när de mumlande antyder att Saabs problem vore att lösa via svenska skattemedel bortom marknadsekonomiska realiteter. Hur många miljarder är socialdemokraterna beredda att sätta på spel?
Regeringens agerande framstår som genomtänkt och omdömesgillt.

Den nya befolkningsstatistiken för länet är ämnet för vår huvudledare i dag:

------------------------------

'Positiv trend i länet

Västerbotten hävdar sig väl av egen kraft och förmåga. Det syns också i befolkningsstatistiken.

De unga flyttar och de gamla dör. Men förändringarna i folkmängden i länets kommuner är inte dramatiska. Västerbotten håller ställningarna. Befolkningen i länet ökade med ett par hundra personer under år 2008. Det framgår av de definitiva uppgifterna om folkmängden i Sverige som Statistiska centralbyrån lämnade på tisdagen.
Umeå fångar upp mycket av flyttrörelserna i länet. Den västerbottniska ungdomen flyttar till Umeå, bildar familj och får barn. Ungdomarna i Umeå flyttar i sin tur till andra delar av landet. Flyttningsnettot för Umeå är rent av negativt. Bakom tillväxten står de höga födelsetalen och invandringen.

Trenden är över lag positiv. Det finns livskraft, företagsamhet och framtidstro i Västerbotten. När konjunkturen och de generella förutsättningarna för företagande och sysselsättning är goda hävdar sig länet väl av egen kraft och förmåga.

Umeå har stått ganska stilla ett tag. Det torde, märkligt nog, ha med den goda konjunkturen att göra. Arbetsmarknaden i Umeå domineras av offentlig sektor, som är tämligen okänslig för konjunktursvängningarna. Men Umeå har tidigare också haft en förmåga att kunna gå emot strömmen genom att växa i tider av svag konjunktur. En expanderande tjänstesektor och nya kunskapsföretag har stor betydelse som drivkrafter bakom den utvecklingen.
De små kommunerna i länet har mått bra av högkonjunkturen. Företagandet har haft kraftigt uppsving. Det har hejdat utflyttningen. När tiderna åter blir sämre är det risk för ökad utflyttning. De som kan eller blir tvungna söker jobb på annat håll. Många väljer också fortsatt utbildning.

I nästan varje glesbygdskommun är det minskade invånarantalet ungefär lika med skillnaden mellan antalet födda och döda. Inlandskommunerna har hög andel äldre invånare. Följderna på sikt är uppenbara med allt färre i arbetsför ålder.
Behovet att söka samarbete eller samgång med andra kommuner gör sig påmint på de flesta håll i länet genast konjunkturen viker och skatteintäkterna minskar. De som inte agerar på frivillig väg de närmaste åren kan få svårt att göra sin röst hörd om politikerna på riksplanet åter får för sig att genomföra en kommunreform.

Länets framtida tillväxtkraft beror i hög grad på Umeå. Förmår Umeå fortsätta växa behåller länet mycket av den rörliga befolkningen. Ett förhållande som hämmat Umeås utveckling är att stadens omland är ekonomiskt svagt och folktomt. En betydande förändring i det avseendet sker när den nya kustjärnvägen Botniabanan knyter ihop Örnsköldsvik med Umeå. Det förstärker och utvidgar hela den ekonomiska region som har Umeå som tillväxtmotor och centrum.

Med nuvarande låga inflyttning från andra delar av landet ser det dock illa ut för Umeås storstadsplaner. En injektion av nya företag och ökat företagande behövs. I annat fall riskerar hela länet sakta att avtappas på kompetens och resurser.'

Balticgruppen tycka ha 'hit it out of the park' med sitt evenemangsarenaförslag för Hamrinsberget. Nästan uteslutande positiva reaktioner har registrerats hittills; utblandade, dock, med oro för att det här ska bli det sista spännande förslaget som läggs fram i Umeå om inget skulle hända, inget konkret komma ut av det, den här gången heller. Så tycks snacket gå hos dem som bott längre i Umeå än jag.

Men snackisarna avlöser varandra den här veckan. Nu har evenemangsarenan fått hård konkurrens av parkeringsgarageplanerna och björkarna på Rådhusesplanaden.

Utspelet från den moderata arbetsgruppen mot segregation och utanförskap i går är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida där jag framför allt invänder mot enkelspårigheten och det inskränkta perspektivet, fokuseringen på det perifera och den ensidiga skuldbeläggningen, och det märkliga tonfallet, i arbetsgruppens förslag.

Även om inte allt var fel i vad de skrev på DN-debatt så finns, som många påpekade under gårdagen, ett markant 'vi och dom'-perspektiv i förslagen - vilket moderaterna inte är ensamma om bland riksdagspartierna. Det finns anledning, om man lägger till ytterligare andra inslag i den svenska asyl- och flyktingpolitiska debatten - försörjningskrav för anhöriginvandring, en oengagerad syn på papperslösa och en asylhantering som regelbundet får inhumana kortslutningar i upprörande enskilda fall, för att ta några exempel - att se med viss oro på valrörelsen 2010 när det gäller integrationsfrågan. Om det skriver jag på ledarsidan, här i en något längre version än den som fick plats i papperstidningen:

-------------------------------
'Negativ valrörelse hotar i integrationsfrågan

Den svenska integrationsdebatten har inte spårat ur, men den kränger betänkligt i kurvorna inför riksdagsvalet 2010. Socialdemokraterna och moderaterna brukar kränga värst och inte sällan tillsammans, i konflikt med resten av riksdagen. Men många bidrar. Och det fortsätter. Gårdagens utspel av en moderat arbetsgrupp mot utanförskap och segregation lämnar en i bästa fall tvetydig, i sämsta fall sjaskig stämning efter sig.

Moderaterna listar en rad förslag, där det blandas friskt: Asylsökande som bosätter sig i flyktingtäta kommuner ska straffas med indragen ersättning, en variant på socialdemokraternas kommunarrest. Ett värderingskontrakt ska upprättas och ett språkkrav införas för medborgarskap. Medborgarskap som getts på felaktiga grunder ska kunna återkallas. Ansträngningarna att få ut dem som fått sina asylansökningar avslagna ska öka.

Sedan letar och hittar arbetsgruppen olika sätt att betona att invandrare ska acceptera svenska ideal för att vara välkomna.
En del av moderaternas utspel är i sak invändningsfria, exempelvis en sådan självklarhet som att svensk lag gäller utan ursäkter (som i frågan om hedersförtryck), vilket dock i det här sammanhanget blir ett konstigt banalt påpekande i oklart syfte. Och så fort det övergår i flummigt tal om svenska värderingar utanför lagstiftningen blir det helt poänglöst. Kontraktsidén och språkkravet slirar i symbolpolitikens sämre utkanter. Och ekonomiska kommunarrester vore både osympatiskt och ett integrationspolitiskt misstag.

Framför allt är kraven och förslagen är anmärkningsvärt enkelspåriga. Som utspel från en "arbetsgrupp mot utanförskap och segregation" känns det synnerligen fattigt. Ingenting om diskriminering och andra utestängande mekanismer på olika områden i samhället, exempelvis arbetsmarknaden. Ingenting om enskildas rättigheter som balans till misstänkliggörandena av invandrare som kollektiv. Inget försök att sätta saker i perspektiv. Att den svenska integrationspolitiken skapat allvarliga missförhållanden är en viktig kritik. Men moderaterna identifierar problem, för att sedan fastna i det perifera.

Det märkliga tonfallet gör att en skugga faller även över de mer konstruktiva inslagen - vad vill moderaterna egentligen få sagt, till vilka riktar man sig? Det som skapar misstankar om dolda avsikter bakom utspelet är sättet på vilket man slår in vissa öppna, och några inbillade, dörrar med insinuationens fulla kraft, samtidigt som andra låsta och igenbommade dörrar lämnas orörda som existerade de knappt. Nästan allt i utspelet kretsar kring föreställningen att bristfällig integration är att förstå uteslutande som ett beteende-, kultur- och värderingsproblem hos invandrare. Så tar man inte en debatt med Sd, så retirerar man från den.

Här pågår ett dubbelspel inom både alliansen och socialdemokratin. Tjusiga deklarationer broderas med kodord, signaler och antydningar av helt annat slag.
Om tendensen förstärks till 2010 väntar en negativ och hycklande valrörelse på det här området, istället för den kvalificerade, breda och djupgående integrationsdebatt Sverige behöver.'

Abraham Lincoln i topp före George Washington, Franklin D. Roosevelt, Theodore Roosevelt och Harry Truman när ett stort gäng historiker på nytt rankar de amerikanska presidenterna genom tiderna.

Själv leker jag sedan länge med tanken på att göra en topphundra-lista över svenska politiker genom tiderna, men inser att det inte är praktiskt genomförbart och blev dessutom när jag nämnde idén dissad av en kollega på tidningen som tyckte att det 'blir för mycket' och menade att det räcker med topptio-listor.

Kulturkrock, är väl det ord som faller mig in för den konversationen.

En del medhåll, men också en halv eller en fjärdedels replik från en nybliven piratpartist mot en bestämd passage i min lördagskrönika om den personliga integriteten.

Regionfrågan och Maud Olofssons uttalande i dagens VK är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida där jag ger både regionmotståndare som Anders Ågren (m) och Edward Riedl (m) och regionförespråkare som Olle Edblom (c) rätt på olika punkter, men inte någon sida rätt på alla, och där jag resonerar kring vad de olika lägren kan ta fasta på i Maud Olofssons kommentarer:

------------------------------------

'Här är karusellen som ska gå till kvällen...

...och regionfrågan tar en runda till. Maud Olofssons uttalanden om regionfrågan i dagens VK är intressanta ur flera aspekter.
Å ena sidan säger hon klart ut att moderaterna accepterat regionaliseringen av Sverige, att nya regioner kommer att bildas inom några år och regeringens uppgörelse därför är ett genombrott.
Näringsministern verkar alltså veta något som exempelvis de lokala moderaterna i Umeå, Anders Ågren och Edward Riedl - som vill lägga ned Norrstyrelsen, avbryta dess arbete och göra regionfrågan avhängig nästa valresultat - inte fått nys om.
Eller, vilket är troligare, så räknar Ågren och Riedl kallt med att det moderata klartecknet för nya regioner som Maud Olofsson refererar till ändå inte är sista ordet i frågan, att nästa val kan ändra givna besked även på högsta regeringsnivå och att det därför är fritt fram för regionala moderata företrädare att försvåra och komplicera en regionbildning så gott det går medan tid finnes.

Å andra sidan säger Maud Olofsson att hela Norrland måste samlas i en storregion för att möjligheterna till ett centralt klartecken ska öka - alltså underförstått att de nu inlämnade ansökningarna, där Norrland splittras i två regioner, inte duger, vilket antyder att man inte ska vänta sig för mycket av Kammarkollegiets prövning när det gäller klara besked och startskott.

Det är intressant, å ena sidan, att vice statsministern är så frispråkig med detaljerade råd i en fråga där grundtanken är att regionerna själva anförtros att ta initiativ och hitta lösningar. Å andra sidan är det nog inte dumt för regionförespråkarna i Norrland att lyssna ordentligt till vad Maud Olofsson, som regeringsföreträdare, faktiskt säger: det liggande förslaget är för dåligt, lever inte upp till grundkraven i storregiontanken och innebär inte den kraftsamling som Norrland skulle behöva när en stor organisatorisk förändring ska genomföras.

Så vilka slutsatser ska man dra av Olofssons uttalande? Regionmotståndarna, framför allt inom moderaterna, kan gotta sig åt att de föreslagna indelningarna i Norrland får underkänt. Regionförespråkarna kan lyfta fram att regionaliseringen som princip anses fastlagd. 1-1, alltså.

Moderaternas krav på att Norrstyrelsen ska läggas ned avvisas helt av Maud Olofsson, och det känns ganska självklart. Att avbryta det arbetet nu skulle vara snubblande nära att dödförklara regionfrågan, och det kan knappast anses rationellt så länge processen ändå pågår.
Men moderaternas önskemål att regionerna ska bli valfråga 2010, att de norrländska väljarna då ska få en chans att väga in regionfrågan i sina röster, har däremot, som läget ser ut, mycket gott fog för sig. Då är frågan vidöppen igen.

Regionförespråkarna gör därför klokt att lyssna till Maud Olofssons kritik av liggande förslag. Med bara halvmesyrer som alternativ stärks deras argument som helt vill sänka regionerna. Då hotar status quo. Det kan bli den sämsta utgången av alla.'

Vår huvudledare i dag - Rustade för nödläge - handlar om läget på arbetsmarknaden, och slutar med raderna:

'Trots de mörka utsikterna är det inte helt stopp på arbetsmarknaden. Den omorganiserade arbetsförmedlingen jobbar inte utan resultat. Arbetssökande får nya jobb. De nyanmälda platserna blir dock färre efter hand.
Fortsättningsvis finns efterfrågan på arbetskraft. Av stor betydelse är också att flertalet av de som blir utan arbete är beredda på snabb omställning. De har kompetens och erfarenhet och ser inga hinder i att lära sig nya arbetsuppgifter.
Under arbetslöshetskrisen på 1990-talet var förutsättningarna i många avseenden annorlunda. Då drabbades många äldre arbetstagare i offentlig sektor. För att de skulle ha en chans att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden krävdes omständliga insatser med omskolning och vidareutbildning. Det var en både tidskrävande och betungande omställning. Arbetslösheten bet sig fast på nivåer över dagens.
De långtidsarbetslösa är för närvarande några tusen fler än för ett år sedan. Skillnaden är således ännu inte stor. Utslagningen har i det avseendet hittills gått att avvärja.
Statens finanser är starka. Så var det inte kring 1990. Företagen har gjort stora vinster och hushållen har haft god inkomstökning. Krisberedskapen i samhällsekonomin har stärkts avsevärt.

Problemet är främst det finansiella systemets kollaps. Det är framför allt där det är nödläge. Först när de finansiella marknaderna börjar fungera igen kommer vändningen i konjunkturen och de nya jobben. Hittills har regeringen haft klart för sig hur krispolitiken skall skötas med stramt grepp om statsfinanserna. Bara med ansvarsfull hushållning finns det något att ta av när krisen blir som allra värst.'

Det borde inte vara svårare än så.

Nicklas Sandström påminner om den här kreativa vänsterpartisten som vecklar in sig i ett resonemang om inte en evighetsmaskin vore ett prima sätt att lösa aktuella problem på.

Jag skrattar inte åt honom, utan ler i lekmannasympati för en god tanke...hade inte rubriken på videon avslöjat vad det handlat om skulle jag säkert också ha tänkt inledningsvis: 'låter klokt, låter vettigt, varför testar ingen det?'.
Visst är det en påminnelse om varför politiken inte ska peta i och styra forskningen.

Men jag hajade till när jag läste förra veckans nummer av Fokus, den stora artikeln om kärnkraften. För där säger Björn Karlsson, professor i energisystem vid Linköpings universitet, på ett ställe:

'- Vi vill ta fram reaktorer som är effektivare än i dag, och som dessutom kan förbränna sitt eget avfall. Målet är att helt bli kvitt avfallsproblemet, säger han.

De projekterade snabbreaktorerna ska också kunna bli effektivare. Dagens lättvattenreaktorer använder bara cirka en procent av den teoretiska mängden energi i uranet, medan de nya förväntas nå upp till 60-80 procent. Det finns redan testanläggningar av breeder-reaktorer i Ryssland och Frankrike som producerar mer plutonium än de konsumerar.

- Det blir nästan som en evighetsmaskin, en gammal dröm som i så fall förverkligas, säger Björn Karlsson.'

Kanske var Peter Pederssen inte så tokigt ute ändå, eller är det kärnkraftsdrömmen som börjat lätta lite från marken?

Balticgruppens senaste förslag och badhusfrågan är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

'Balticgruppen slevar upp både huvudrätt och grädde

Ständigt denna badhusfråga. Låt en fjäril fladdra i närheten av en perifer detalj av Umeås planeringspolitik och det tar inte lång stund innan badhusfrågan skramlar till med ett förfärligt oväsen.
Jag kan inte överblicka frågans hela historia, men redan när jag flyttade till Umeå för drygt två och ett halvt år sedan räknades den till planeringspolitikens långkörare; ett kaos av envisa intressegrupper, motstridiga politiska viljor och sargade visioner.

Mitt intryck är att badhusfrågan av rätt många umebor, i dag, mer ses som ett irriterande planeringsproblem än som en lockande simvision. Engagemanget utanför simentusiasternas skara för ett nytt badhus och femtiometersbana verkar begränsat, likgiltigt placering, samtidigt som acceptansen av en sådan satsning fortfarande är bred, under förutsättning att frågan får en snar lösning.

Någon entusiasm inför den tänkta Nanna-placeringen av det nya badhuset finns inte heller. Reaktionerna sträcker sig från gruppledarmajoriteten som säger att så måste det nu bli, fast utan glöd, över dem som inte bryr sig nämnvärt om läget men gärna ser att denna propp i planeringspolitiken försvinner, till dem som menar att ett Nanna-bad vore alla felbesluts moder.
Av dessa grupperingar tror jag att den mellersta är klart störst. Dem är nog flest som inte ser några egentliga fördelar med ett badhuskomplex på den tänkta tomten, men framför allt skulle vilja se planeringspolitiken befriad från badlåsningarna och därför tänker: hellre Nanna-beslut nu än långbänk fem år till, men kan en bättre lösning finnas snabbt, så gärna det.

I det läget dyker alltså Balticgruppen upp med en frisk, logisk och omedelbart lovordad idé som kombinerar evenemangsarena (huvudrätten) och badlösning (grädden) på Hamrinsberget, med badet som ett möjligt men inte nödvändigt inslag.
Nu kan en maffig arkitektskiss och ett vagt antagande om stålar i massor skapa ett falskt intryck av att saken är biff. Balticgruppens förslag rymmer förstås egna oklarheter - praktiskt och finansiellt - som måste granskas i ordnad process. Men skissen är onekligen eggande och får flera krångliga pusselbitar att falla på plats. När det gäller badet är, som VK skrev på nyhetsplats i lördags, all politisk prestige investerad i Nanna. Men skulle den processen inte i närtid leda till acceptabla lösningar kanske Balticgruppens förslag har potential att ena även badhusviljor?
Oavsett vilket är det mer spännande att bo i en stad där djärva idéer utmanar den gråa, fantasilösa liknöjdheten och överklagningar utmanar mäktiga, arga intressen - än en stad utan båda.

För övrigt, hur stort anser en del att Umeå är? Kajen inte centralt nog för ett bibliotek? Hamrinsberget inte centralt nog för en evenemangsarena?
Jag begriper ingenting.'

Konjunkturläget och den senaste räntesänkningen är ämnet får vår huvudledare i dag på ledarsidan där i övrigt Karin Rebas kommenterar kulturutredningen i en krönika.

Huvudledaren:

'Allt är inte nattsvart
Låga räntor, fallande oljepris och billiga värdepapper är som dukat läge för återhämtning i ekonomin.

Riksbanken motiverade i förra veckan sänkningen av reporäntan med att konjunkturutvecklingen i vår omvärld försämras snabbare och att återhämtningen ser ut att dröja längre än man tidigare trott. Sänkningen av räntan syftar till att dämpa fallet i produktion och sysselsättning.
Det branta konjunkturfallet påverkar också förväntningarna på prisutvecklingen. För ett halvår sedan försökte riksbanken ännu sänka inflationen på ett par års sikt genom att höja styrräntan. Nu ligger man i stället under inflationsmålet och skulle behöva få ekonomin i någorlunda normala banor igen så att man får upp inflationstakten till ett par procent.
Oförändrade priser är inget bra mål för penningpolitiken. Två procents inflation är inte heller nödvändigtvis det optimala. Men det är ett rimligt riktvärde, eller ögonmått, i en växande ekonomi med visst utrymme för sådant som löneökningar och prishöjningar på förbättrade produkter.

De allvarliga störningarna på de finansiella globala marknaderna, med början på bolånemarknaden i USA, utlöste konjunkturnedgången. För att återhämtningen skall komma i gång krävs framför allt att det finansiella systemet börjar fungera igen. Men bankerna har svårt med sin finansiering, vilket sätter stopp för utlåningen till företagens investeringar och satsningar.

En vändning till det bättre på den amerikanska marknaden är också av nöden för en uppgång i den globala ekonomin. Men läget i USA är dystert. Riksbanken konstaterar i den penningpolitiska rapport som publicerades förra veckan att de flesta indikatorerna över den amerikanska ekonomin pekar nedåt.
Men allt är inte nattsvart, framhåller riksbanken. Utgångsläget är trots allt gynnsamt jämfört med tidigare recessioner. Främsta anledningen till det är företagssektorns stora vinster. Som andel av bruttonationalprodukten är de fortfarande höga i ett historiskt perspektiv. Av stor betydelse är att ekonomin nu stimuleras av rekordlåg ränta.

Med en rad stabilitetsstärkande åtgärder för det finansiella systemet har regeringen försökt få de svenska kreditinstituten att öka utlåningen igen. Men det går trögt, trots statliga garantier och möjligheter till kapitaltillskott. Storbankerna avser att genom nyemissioner själva utöka kapitalbasen. De gör bedömningen att det finns pengar att hämta.
De stora vinstutdelningarna i svenska företag måste förr eller senare omsättas i nya placeringar. Många bolag har också samlat ihop mycket kapital under högkonjunkturen. Kritiken de senaste åren i ägarkretsar har snarare gällt för snålt tilltagna utdelningar än för stora.
En period av mättade marknader och finansiell kollaps kommer att följas av ny uppgång. Bättre dukat läge än ett med låga räntor, fallande oljepris och billiga värdepapper uppstår sällan.'

En underfundig reaktion på gårdagens Twitter- och Facebook-blogg.

Och sedan en artikel i Newsweek på temat: Twitter, Unmasked. Who is really writing all those Tweets? Professional microbloggers.

Min lördagskrönika den här veckan gör ett litet, försiktigt layoutexperiment i papperstidningen för den som råkar ha en inom räckhåll, men kommer annars här som vanlig tråkig text. Den handlar om integritetsdebatten med anledning inte minst av Datainspektionens skrift 'Integritetsåret 2008. Nya lagar, lagförslag, beslut och tekniker som påverkade den personliga integriteten under året':

-------------------------------------

'Det farligaste är när vi börjar vänja oss

We will not walk in fear, one of another. We will not be driven into an age of unreason if we dig deep into our history and our doctrine and remember that we are not descended from fearful men, not from men who feared to write, to speak, to associate, and to defend causes that were, for the moment, unpopular.
Edward R. Murrow (1908-1965)

Det farligaste är när vi börjar vänja oss - när vi går genom stan och förutsätter att varje steg övervakas; när vi sitter vid datorn och kallt räknar med att varje tangenttryck registreras; när vi ringer till någon och utgår ifrån att samtal spåras och sparas för myndigheternas bruk; när vi går till våra arbetsplatser och slentrianmässigt antar att inget undgår de överordnades installerade utrustning, när vi undertecknar någonting och alltid kalkylerar med existensen av allomfattande register åtkomliga för fler än vi kan ana; när vi sätter oss i bilen eller färdas med kollektivtrafiken och accepterar att färdvägen kartläggs via övervakningssystemen; när vi handlar eller laddar ned något resignerade inför tanken att ett protokoll omedelbart upprättas i rättsliga eller kommersiella syften, när vi inte gör något av ovanstående och tar för givet att även frånvaron noteras.

Därför att terrorn finns mitt i det här rummet, säger Murrow i filmen Good Night And Good Luck, om varför granskningen måste fortsätta av den paranoia som präglade McCarthy-tiden i USA. "No one can terrorize a whole nation, unless we are all his accomplices", är ett annat citat av honom som fångar vad det handlar om.

Vi är inte där ännu, men tendensen är glasklar. Den skrift som Datainspektionen nyligen gav ut - "Integritetsåret 2008. Nya lagar, lagförslag, beslut och tekniker som påverkade den personliga integriteten under året" - är nyttig läsning för alla som tror att integritetshotet bara är en snyltar-gratisätar-pirat-inbillning. Det handlar om allt från uppmärksammade bakslag som Datalagringsdirektivet, FRA och Ipred, till elektroniska spår i tvättstugan och på bussen, allt från förslag om centralt DNA-register till fackförbund som olagligt behandlat icke-medlemmars löneuppgifter.

Den samlade bilden av ett alltmer genomlyst, genomregistrerat och genomövervakat samhälle förskräcker. Kanske har även FRA-frågan lett tankarna lite snett emellanåt, som handlade kampen för personlig integritet och rätten till privatsfär om några få, stora, identifierbara lagförslag av uppenbar storebrorskaraktär, när det i själva verket handlar om de små stegens tyranni i vår vardag.
På område efter område tas de, som knappt skönjbara detaljer som tillsammans hotar att leda till ett epokskifte i synen på staten, individen och integriteten.

Därför är det välkommet att interna kritiker i flera av de partier som vacklat i integritetsfrågorna nu lägger upp och räknar maskorna inför en motaktion. Allt ser inte nattsvart ut. Det finns motkrafter.

I veckan presenterade ett antal socialdemokratiska bloggare ett förslag på "moratorium för mer integritetskränkande politik" med gemensam motion inför den socialdemokratiska partikongressen 2009. Det är ett utmärkt initiativ som visar hur det senaste årets uppståndelse kring framför allt FRA-debatten fört upp frågan på dagordningen igen. Man kan utgå ifrån att det även inom flera av allianspartierna förbereds liknande insatser inför kommande kongresser och valförberedelser.

När flera politiska partier nu inleder självkritiska interna uppgörelser kunde vi i de etablerade medierna med fördel dra slutsatser även för egen del; om branschens och skråets roller och prioriteringar i integritetsfrågor. Det vore en farlig utveckling om fler medier släppte spärrarna och övergick till fnittrig skvaller- och "nu har vi dem allt"-drevjournalistik ("gotcha journalism" talar man om i USA) istället för seriösa granskningar av samhället (inklusive granskningar av riksnyhetsmedias egna, eventuella politiska meningsfränder).

Problemet är knappast alltid en utbredd, okritisk tro på systemet och statens pålitlighet, utan lika ofta är en attityd av likgiltig axelryckning inför tanken på missbruk, läckor, regelbrott och intrång i privatsfären. För många medborgare, det är känslan, räknar med och inser att det regelbundet lär gå snett, men ser det inte som någon stor sak. Det är ett illavarslande värderingsskifte."

Landstingspolitik har varit ett sorgebarn länge när det gäller att skapa medborgerligt engagemang. Trots beslutens betydelse på ansvarsområden många människor har åsikter om har få brytt sig om själva landstingspolitiken.

Är en förändring på gång i regionfrågans spår eller låter jag mig luras av att vk.se nu även har ett gäng bloggande landstingspolitiker, flera stycken, som håller igång?

Så länge jag har varit ledarskribent (sedan år 2000) har i alla fall landstingspolitikerna i de landsting jag haft någorlunda koll inte varit så synliga som nu, när regionfrågan väcker att antal grundläggande frågor till liv som halvslumrat länge.

Ett exempel på en sådan debatt är den här som förts på bloggarna om Norrstyrelsen.
Moderaterna vill lägga ned den direkt, eftersom de är emot en ny regionbildning ändå och en nedläggning av Norrstyrelsen givetvis skulle signalera att frågan anses död, medan de flesta övriga partier vill hålla liv i frågan och därmed även Norrstyrelsen, åtminstone för en tid till i avvaktan på Kammarkollegiets behandling.

Det senare känns väl som en rimlig och pragmatisk position, även om regionfrågan ännu är långt ifrån en perfekt lösning i Norrland och det i grunden är bra med tydlighet om kostnaderna så att vi vet vad vi snackar om.

Och apropå Abraham Lincoln - Obama höll ett tal i går om Lincoln som 'that most remarkable of men.' Det var inte i klass med Frederick Douglass tal, dock.

Och apropå frågan till Jonas Morian: Några bloggläsare kanske tycker att jag tjatar om det här med Twitter och Facebook, men ni förstår inte hur det är "där ute". Det är omöjligt att värja sig, ett drev pågår.

Bara ett exempel ur vardagen:

I går gick jag i godan ro till Rådhuset för att lyssna på ett anförande av Svenskt Näringslivs chefsekonom Stefan Fölster.

(Det var ett intressant, pedagogiskt och ödmjukt anförande om den övergripande bakgrunden till den ekonomiska krisen och tänkbara vägar ut ur den. Han resonerade lite kring strukturella reformer, statliga bankgarantier, kreditmarknaden, det statliga investeringsutrymmet ­ och slog fast att förutsättningarna för en snabb återhämtning är mycket bättre i dag, med starkare statsfinanser, bättre ekonomi i hushållen, låg inflation osv, än på 90-talet. Jag höll med om det mesta av vad han sade på det temat, men tjurade till lite och var mer skeptisk när det gäller delar av vad han sade på slutet om klimatpolitiken.)

Hur som helst, vid kaffet strax innan Fölsters tal hamnade jag vid samma bord som kommunalrådet Anders Ågren (m). Vad gör en politisk redaktör och ett kommunalråd när de stöter på varandra vid en sådan tillställning?

Moltiger och stirrar tjurigt åt motsatta håll? - Tja, det är inte uteslutet förstås, men det var inte vad som hände i går; ett sådant beteende sparar jag normalt för VK:s redaktionsledningsmöten, i synnerhet när kollegorna börjar dilla om att vi måste städa våra skrivbord bättre.

Skäller ut varandra efter noter? - Absolut inte; återigen, även ett sådant beteende sparar jag normalt för redaktionsledningsmötena, i synnerhet när kollegorna fortsätter dilla om att vi måste städa våra skrivbord bättre och moltigandet inte funkar.

Diskuterar överklagningarna i Umeå och tar ett replikskifte om det? - Nej, men det hade varit intressant, kanske nästa gång.

Växlar några ord om det aktuella politiska läget? Ja, självklart. Det vill säga, jag försökte etablera det temat, men det tog bara nån minut innan Ågren förde över samtalet till det som jag tycker att alla samtal handlar om just nu - Twitter och Facebook. Och han gick rakt på sak.

Så där är det hela tiden. Jag har tidigare bloggat om hur det börjar kännas ensamt i väntrummet. Ikoner och favoriter faller en efter en.
Och kollegor som ger stöd och försäkrar att man inte behöver twittra om man inte vill och att de inte heller har tid att börja; tja, det tar några timmar och sedan, jo tjena, ni förstår själva.

I går talade jag på telefon med en gammal vapendragare från forna ungdomsstrider och frågade om han har börjat twittra?
Nej, det var inget för honom, sa han.
"Och" - högg jag i direkt, glad över att äntligen ha hittat en meningsfrände - "det där Facebook förstår man ju inte heller hur folk kan hålla på med, vad f-n sysslar de med?"
Nu skulle vi snacka skit om allt det där, tänkte jag, härligt.
"Jo, men", harklade han fram, "där på Facebook är jag med förstås." Ridå.

Så där håller det på. Det är bara en tidsfråga innan vk.se sätter upp affischer i VK-huset med efterlysningar av medarbetare som vägrar twittra eller inte finns på Facebook: "Sökes, ska börja twittra frivilligt eller med tvång, ser ni honom, ta omedelbart kontakt med vk.se-redaktionen och meddela var han befinner sig, tangentbord är uppställt, twitterkonto registrerat, belöning utlovas!"

Det är den stämningen, liksom, man känner den hela tiden när man sitter gömd i gamla nedlagda fotoarkivet, eller smyger omkring borta vid tryckeriet med kepsen djupt neddragen, och hoppas att Ingvar Näslund inte ska komma på tanken att leta just där, just då.

Och jag vet att det är kört, när det gäller Twitter, jag känner det. Motståndet rämnar, förråden sinar, läget blir alltmer desperat. Kapitulationen är bara en tidsfråga. Det är ödet, jag orkar snart inte värja mig längre.

Men Facebook? Aldrig, där går gränsen, inte förhandlingsbart, inte en chans, uteslutet. We shall fight on the beaches, och allt det där. Jag på Facebook? Kommer aldrig att hända. Read My Lips.

Alternativen. Missa inte att klicka på bilden för känslan av hur stort 'monstret' ska bli. Nu tycker ju jag att vindkraft har vissa estetiska poänger, och är möjligen inte helt representativ på den punkten.

Kollegorna på Sundsvalls Tidnings ledarsida skriver i dag om samma fråga som jag bloggade om i går, nämligen eventuell svensk uranbrytning. De intar en annan ståndpunkt än mig, men med klar och redig argumentation.

En punkt förblir dock lite oklar, huruvida de anser att det kommunala vetot ska direkt tas bort och staten kunna gå in och köra över kommuner, exempelvis i Västerbottens inland, som motsätter sig uranbrytning?

Den här veckan är det socialdemokratiska bloggaren Jonas Morians tur att göra några kommentarer på ledarsidan om dagsaktuella företeelser. Självklart ställde jag inledningsvis en gammelmedia-fråga om twixdagen.se:

Du är en av intitiativtagarna till något som kallas Twixdagen, en sida på nätet där riksdagsledamöters mikrobloggande samlas. Vi fattar inte grejen, det prasslar inte, luktar inte trycksvärta, vad är det för suspekt påfund?

Poängen med Twixdagen är att öka människors insyn i våra riksdagsledamöters vardagliga arbete och sänka trösklarna för direktkommunikation mellan väljare och valda. Vi som ligger bakom satsningen tror att det främjar det demokratiska samtalet. Redan i dag använder många politiskt aktiva på olika nivåer bloggar, mikrobloggar och andra verktyg för väljarkontakter. Med Twixdagen blir det lättare för folk att hitta dem och ta kontakt. Om inte annat så kan det vara en kul inblick i riksdagsledamöternas vardagsbestyr.
Självklart bör också politiker vara tillgängliga i traditionella mediekanaler som papperstidningar, samt i fysiska möten med väljare. Mikrobloggandet kan aldrig ersätta det.

Socialdemokraterna utmålas som förlorarna efter regeringens uppgörelse om energipolitiken. Hur bör Mona Sahlin agera: söka en blocköverskridande uppgörelse och göra mp och vänstern sura, eller satsa på en egen rödgrön energipolitisk väg och riskera internt missnöje?

Jag tror att det här är ett oerhört betydelsefullt strategiskt vägval för Mona Sahlin. Mitt råd skulle vara en blocköverskridande uppgörelse. Sahlin vet att energifrågan kan locka över s-väljare till Alliansen om man uppfattar att de rödgröna vill avveckla kärnkraften innan det finns någon vettig ersättning - och det är hon knappast beredd att riskera. Då tar hon hellre gnissel i det rödgröna maskineriet och lyfter ut kärnkraften från agendan för partiernas samrådssamtal.

Tycker du att partierna så här långt är bättre eller sämre förberedda inför årets Europaparlamentsval än väntat?

Jag är för det första besviken över att mitt eget parti väljer att toppa valsedeln med en uttalad EU-skeptiker. Det skickar väldigt konstiga signaler om hur s ser på EU-samarbetet. Sedan har provvalen i m och kd varit rena skämten. Det är bättre att inte ha sådana processer alls om man inte tänkt ta dem på allvar. Generellt så är det väl tyvärr så att få riksdagspartier tar EU-valet på riktigt stort allvar och därför inte prioriterar det. Jag hoppas att det svenska ordförandeskapet i sommar bidrar till att EU-frågor nu lyfts upp mer på den politiska och mediala dagordningen - då kan vi få ett valdeltagande Europaparlamentet förtjänar.

Det har gått snabbare än väntat för Barack Obama att hamna i trubbel. Att det skulle ske en vändning i mediebevakningen var givet, men de flesta hade nog räknat med en längre period av framgångar inledningsvis. Även det här kan visserligen blåsa över snabbt, men nu börjar småstrulet bli så omfattande och kretsa kring Obamas ledaregenskaper att Vita Huset nog känner viss stress ändå, trots hyllningarna under hans första vecka som president.

Att det är just stimulanspaketet som skapar oreda nu förvånar inte, det har ingett tveksamma vibbar från början.

Å andra sidan är det nog bara bra att den första krisen kommer direkt medan hans popularitet fortfarande står på topp, det gör förhoppningsvis Obamas presidentskap mer koncentrerat och effektivt för resten av mandatperioden.

Vår huvudledare i dag handlar om valet i Israel, det kärva läget för fredsprocessen och förväntningarna på Barack Obama:

------------------------------
Koalition för fred sökes
Nästa regering i Israel måste med stöd av USA ta nya tag i fredsprocessen.

Valresultatet i Israel blev som befarat svårhanterligt vad gäller regeringsbildningen. Högerpartiet Likud mer än fördubblade sina mandat i knesset och extremhögerns parti Yisrael beiteinu blev större än arbetarpartiet. Den avgående regeringens bas försvagades kraftigt.

Den nya regeringen skall på något sätt byggas på Likud eller mittenpartiet Kadima. Eller på dem båda. President Shimon Peres, Arbetarpartiets tidigare ledare, har en vecka på sig att utse regeringsbildare. Denne har i sin tur fyra veckor på sig. Det är inte otänkbart att tidsfristen behöver förlängas.

Det mesta hänger sannolikt på Kadima och dess partiledare Tzipi Livni. Om Kadima tar på sig fortsatt regeringsansvar kan motsättningarna kanske dämpas. Det skulle också ge ökat hopp när USA:s president Barack Obama och utrikesminister Hillary Clinton tar sig an fredsprocessen.

Likuds återkomst i rampljuset är problematisk. Partiet bär på uppdämd vrede från tidigare interna strider. Partiledaren Benjamin Netanyahu var premiärminister i slutet av 1990-talet. Det var en period när fredsprocessen efter det historiska genombrottet med Oslo-avtalet 1993 hade blivit allt skörare. Parterna skydde varandra. Netanyahu var inte beredd att göra några eftergifter.

När likud följande gång kom i regeringsställning var det med Ariel Sharon i spetsen. Sharon bröt mönstret med ny syn i palestinafrågan. Det utlöste till slut häftiga reaktioner i partiet när Sharons regering beslöt om israeliskt uttåg ur Gaza. Bråket i likud ledde till att Sharon gick ur partiet och bildade Kadima. Netanyahu var en av Sharons hårdaste kritiker.

Sharons förhoppning var att det nya partiet skulle bli störst i knesset och leda en regering till resultat i fredsprocessen. Det blev störst. Genom Livnis kraftfulla valkampanj är Kadima också störst i det nyvalda knesset. Men vänstern, bestående av Arbetarpartiet och vänsterpartiet Meretz, som kunde ha bistått en regering med inriktning på fred, tappade mycket väljarstöd. Många av vänsterväljarna har uppenbarligen röstat på Livnis parti i ett försök att hålla högern tillbaka.

Kriget i Gaza kring årsskiftet gav högern vind i seglen inför valet. Kritiken mot regeringen gick hem bland väljarna. Men en stark krigsopinion är en sak. En hållbar regeringsbas för att komma bort från ofreden är något helt annat. Vapnen är skarpladdade och beredskapen hög, men vid förhandlingsbordet står det stilla. Bara en ny förhandlingsomgång kan leda till varaktig förändring till det bättre.

Även av en Likudledd regering krävs att den är redo för nya fredsinitiativ. Redan innan koalitionsförhandlingarna kommit i gång bör partierna ha klart för sig vad som förväntas av dem i det avseendet. Av särskild vikt är att budskapet från Washington är tydligt. Obamas chans att nå resultat i Mellanöstern är att agera kraftfullt och så tidigt som möjligt."

Anders Rönmark har en mycket läsvärd krönika i Tidningen Ångermanland i dag om den svenska arbetsmarknaden och varför det behövs en mix av både "Hopp-Jerkor" och "Stann-Andersar".

Ett av de stora moraliska problemen, enligt min mening, med fortsatt kärnkraftsdrift i Sverige bortom de nuvarande reaktorernas livslängd är uranbrytningen.

Är det inte ändå ett moraliskt anständighetskrav att ett land som bygger en väsentlig del av sin energiförsörjning på kärnkraft också bryter sina egna fyndigheter och är berett att ta ställning för det, så länge det kan ske inom ramarna för miljölagstiftningen? Säger man inte annars som kärnkraftsanhängare A utan att våga säga B? En ledare i Expressen kommer jag ihåg som tog upp detta dilemma på ett klart och tydligt sätt ur ja till uranbrytning-perspektiv.

Jag har tidigare skrivit att det är fullt möjligt att faktiskt vara för uranbrytning i Sverige men mot kärnkraft (även om just den ståndpunkten nog är ytterst sällan förekommande), men att det är moraliskt mycket tveksamt att vara för förlängd kärnkraftsdrift för oöverskådlig framtid men mot uranbrytning.

I morse debatterades frågan i P1-morgon. Kärnfrågan är ju inte om en förlängd kärnkraftsdrift kommer att innebära att uranbrytning inleds i Sverige, utan om inte förlängd kärnkraftsdrift moraliskt förutsätter uranbrytning i Sverige, och vad det i så fall säger om kärnkraften som energikälla?

Här bör rimligen de som förespråkar kärnkraft som central energikälla för kanske resten av detta sekel göra hemläxan och ge tydliga svar för att inte tappa trovärdigheten. I Västerbotten blir denna fråga naturligtvis extra laddad, där bejakandet av uranbrytning som potentiell, regional energikälla bryts mot ett välkänt motstånd utifrån många andra aspekter.

Även om min egen slutsats är att kärnkraften inte är någon rationell energikälla för framtiden bortom dagens reaktorer, och att uranbrytningen är ett av skälen till det, tycker jag att det vore bra med en öppen och respektfull debatt om detta, utan grova fördömanden, men också utan undanglidningar och försök att undvika grundfrågan.

Eftersom kärnkraftsskeptiker nu avfärdas som dogmatiska, irrationella och svarslösa, kanske det därför vore på sin plats om kärnkraftsanhängare gav klart besked: (1) bör uranbrytning i Sverige drivas igenom som ett moraliskt grundkrav i framtidens energipolitik? (2) vilken politisk nivå ska ytterst besluta om det? Och (3) om det finns en uppenbar motstridighet mellan svaren på den första och den andra frågan, hur ska den motstridigheten lösas?

Kärnkraftsdebatten är nog varken över eller så entydig som den senaste veckan skulle kunna ge sken av.

(Uppdaterad) Först när de politiska partierna på allvar börjar förbereda sig inför nästa val med programarbete, manifest, personvalskampanjer och provval kommer vi att se hur djupa spår FRA-frågan, Ipred-frågan och den allmänna, oerhört engagerade integritetsdebatten det senaste året har satt.

Då får vi se om rätt slutsatser dragits av ledningar som trampat snett och medlemmar som inte riktigt var vakna i tid. Då får vi se om de interna kritiker i olika partier av övervakningsvurmen och myten om motsättningar mellan personlig integritet och brottsbekämpning kan återta initiativet.

Det vore ett stort misstag att tro att uppmärksamheten kring framför allt FRA-frågan betyder att den personliga integriteten nu automatiskt befinner sig högre upp på partiledningarnas prioriteringslistor, att hoten från övervakningssamhället blivit medvetandegjorda på ett helt nytt sätt, att integritetsfrågor med självklarhet kommer att uppmärksammas i medierna inför nästa riksdagsval.

Här måste opinionsbildningen pågå konstant, för utvecklingen i fel riktning har redan hunnit så långt och på så många områden i så på ytan försåtligt harmlösa sätt att engagemanget för den personliga integriteten inte får reduceras till något som manifesteras när det finns tid över och allt annat är avklarat.

Redan nu kan man skönja att det här temat kommer att kunna spela en stor roll internt inom partierna inför nästa val. Det här utspelet inom socialdemokraterna är ett exempel, som kommenteras intressant av Mark Klamberg.
Björn Kjellsson vittnar om en liknande debatt inom folkpartiet.

Redan Europaparlamentsvalet blir ett första test - det lämpar sig utmärkt för partier och kandidater som vill göra värnandet av den personliga integriteten till en profilfråga.

Vad drar Lars Ohly för slutsatser av denna debattartikel i Sydsvenskan från Svenska kommittén mot antisemitism? Eller upplever han det inte som något problem? Karl Rydå på UNT:s ledarblogg skriver också om detta.

Barack Obama har ju Abraham Lincoln som förebild. Bättre förebild är svårt att hitta. I dag är det 200 år sedan Lincoln föddes, vilket lär uppmärksammas på många håll både här och var.

Jag kommer ihåg en scen i 'I´ll Fly Away' där Lilly Harpers lärare kritiserar Lincoln hårt för att inte ha varit tillräckligt starkt emot slaveriet, men där Lilly Harper svarar något i stil med att det han gjorde var tillräckligt mycket för att några skulle vilja mörda honom för det. Det är en av mina favoritrepliker, som anknyter till det här berömda talet av Frederick Douglass, hållet till minne av Lincoln 1876, jag citerar ett par passager nedan.

'Viewed from the genuine abolition ground, Mr. Lincoln seemed tardy, cold, dull, and indifferent; but measuring him by the sentiment of his country, a sentiment he was bound as a statesman to consult, he was swift, zealous, radical, and determined. (...)

Few great public men have ever been the victims of fiercer denunciation than Abraham Lincoln was during his administration. He was often wounded in the house of his friends. Reproaches came thick and fast upon him from within and from without, and from opposite quarters. He was assailed by Abolitionists; he was assailed by slave-holders; he was assailed by the men who were for peace at any price; he was assailed by those who were for a more vigorous prosecution of the war; he was assailed for not making the war an abolition war; and he was bitterly assailed for making the war an abolition war.

But now behold the change: the judgment of the present hour is, that taking him for all in all, measuring the tremendous magnitude of the work before him, considering the necessary means to ends, and surveying the end from the beginning, infinite wisdom has seldom sent any man into the world better fitted for his mission than Abraham Lincoln.'

Att en våg av protektionism och nationalistiska handelshinder skulle bara förvärra den djupa ekonomiska krisen. Frihandel är avgörande för sysselsättning och välstånd, och för ekonomiernas förmåga till snabb återhämtning. Den insikten får inte gå förlorad. Det är ämnet för dagens huvudledare:

--------------------------------
Ödesdiger protektionism

En våg av protektionism och nationalistiska handelshinder skulle bara förvärra den djupa ekonomiska krisen.

Riksbankens nya, kraftiga räntesänkning understryker allvaret i den ekonomiska nedgången, och påminner om hur finans- och kreditkrisen fortsätter att tynga en redan störtande global lågkonjunktur.
Ett av de farligaste och mest kontraproduktiva reaktionsmönstren i kristider, när varslen ökar och människor i utsatta branscher tvingas frukta för jobb och hem, är växande krav på ekonomisk nationalism och protektionism.

Om land efter land i panik börjar söka efter vägar att stänga omvärlden ute är det verkligen fara å färde. När insikten om frihandelns och globaliseringens betydelse för sysselsättning och välstånd, och för ekonomiernas förmåga till snabb återhämtning, bleknar - då hotar en allvarlig kris att gå över i fullständigt ras.

Stål- och järn-klausulen "köp amerikanskt" som förekom i ett av förslagen till stimulanspaket i USA hotade i förra veckan att utlösa ett direkt transatlantiskt handelskrig.
Tidigare den här veckan krävde kanadensiska fackföreningar att Kanada ska införa en motsvarande "köp kanadensiskt"-regel vid statliga infrastruktursatsningar.
I Frankrike går staten in med sex miljarder euro för att stödja den inhemska fordonsindustrin, ackompanjerat av protektionistiskt sinnade kommentarer från presidenten Nicolas Sarkozy.

I Sverige har oppositionsledaren Mona Sahlin föreslagit att den svenska elexporten till Europa ska hindras. Hon vill stoppa den tänkta kabeln mellan Sverige och Baltikum med motiveringen, i ett snurrigt utslag av elprotektionism, att Sverige borde utveckla sin egen elmarknad i stället. Det är många bakvända slutsatser - energipolitiskt, miljöpolitiskt, klimatpolitiskt, säkerhetspolitiskt - i ett snabbt genomkritiserat ställningstagande. En sådan utveckling skulle bara förvärra problemen på den europeiska elmarknaden.

En våg av protektionism, nationalistiska handelshinder och överdimensionerade statliga ingrepp för att hindra och bromsa ofrånkomliga strukturomvandlingar, är det sista som en krisartad internationell ekonomi, hotade företag och drabbade människor behöver. Konsekvenserna blir enbart negativa, lågkonjunkturen bara djupare, jobben som måste ersätta de förlorade bara färre, sunda basindustrier bara bakbundna, framtidsbranscherna som ska generera framtidens tillväxt bara hämmade och den ekonomiska återhämtningen bara avlägsnare.

Ytterligare statliga insatser kommer säkert att krävas, av både investerings-, garanti-, stöd- och stimulanskaraktär, inte minst för att få igång den igenkorkade kreditmarknaden igen.
Men devisen att det är bättre att handla snabbt och i gigantisk statlig omfattning, och först långt senare fundera på om åtgärderna alls har önskad effekt, är förödande. Det amerikanska stimulanspaketet riskerar, om inte Obama visar ledarskap i slutförhandlingarna, att delvis få en sådan prägel. En europeisk nyprotektionism därtill skulle vara katastrofal. Hoppet står till att inflytelserika politiker i Europa nu börjar varna kraftigt för en sådan ansvarslöshet.'

Och för övrigt: Vinterdagar som denna visar sig Norrland från sin bästa sida. Visst biter det lite i kinden på cykelturen till jobbet, men det är friskt som en halstablett, och ljuset är en kulturhuvudstadsansökan i sig. Inget gråslask så långt ögat nåt. Låt detta bestå ända till våren.

Det lär väl dröja en tid innan konsekvenserna av det israeliska valresultatet blir skönjbara. Men inledningsvis verkar det onekligen ha skapat fler problem än det löste, även om det hade kunnat se värre ut. För fredsprocessens utsikter är det ändå, som Anna Dahlberg skriver, inget att fira.

Morgondagens huvudledare kommer att ta upp den hotande protektionismen, något jag var inne på i förra veckan med anledning av vissa inslag i det ursprungliga stimulanspaketet i USA. Många ledarsidor diskuterar ämnet redan i dag, ett litet urval:
Expressen: Varning för protektionism
DN: Franskt spöke
Sundsvalls Tidning: Se upp för protektionism
Göteborgs-Posten: Protektionism duger inte

Och som ytterligare ett bevis på de oroväckande stämningarna kan detta ses. Apropå Kanada så är Peter Mansbride program på CBC en rekommendation. Senaste gästen var en tidigare kanadensisk USA-ambassadör, Allan Gotlieb, som bland annat diskuterar även de protektionistiska tendenserna i USA. Andra intressanta Mansbridge-intervjuer att kolla in är exempelvis dem med Kennedys gamla talskrivare Ted Sorensen och den med de kanadensiska liberalernas nyvalda ledare Michael Ignatieff.

Jag ska försöka få till det som många av vk.se:s bloggare sedan länge fixar, nämligen en YouTube-inbäddning. Ett aktuellt tal som det här nedan känns som en intressant premiär. Det finns ett skäl till varför Birgitta Ohlsson är en av de oftast citerade politikerna på VK:s ledarsida.

Den svenska Mellanösterndebatten förs just nu på två plan:

Dels debatten om situationen i Mellanöstern, den döda fredsprocessen och det senaste krigsutbrottet i Gaza, där skarp kritik mot Israels brutala och oproportioneliga aktion, och för fred och försoning sorgligt kontraproduktiva övergripande politik gentemot palestinierna, i mina ögon är helt på sin plats och legitim bredvid givetvis ännu skarpare kritik mot Hamas terrorism, fundamentalism och förtryck - palestiniernas största olycka. Så här sökte jag analysera det tidigare i år medan kriget fortfarande pågick: http://www.vk.se/Article.jsp?article=252376

Dels debatten om vad som sker i Sverige med Mellanösterndebatten som utgångspunkt. Och här är det uppenbart att det överlägset största problemet är den växande och alltmer aggressiva antisemitismen; oförmågan hos alltför många, även inom etablissemanget, att ta otvetydigt avstånd från den och fundamentalistiskt förtryck; de ibland direkta ställningstagandena för antisemitiska terrorgrupper och regimer, i kombination med återkommande försök att med hot och våld stoppa och angripa demonstrationer för Israels rätt att existera eller israeliska representanters framträdanden.

I går var jag, som liberal representant, inbjuden till en debatt arrangerad av Ordfront i Umeå med rubriken "Ny vår för socialismen?" om vänsterns framtid och förhoppningar i ljuset av den ekonomiska krisen.

Jag var, sannolikt, den enda närvarande som besvarade frågan i rubriken med både ett nej och tillägget "förhoppningsvis inte".

Min grundtes, på frågan om vad vänstern borde göra om en liberal skulle ge ett råd, var i korthet att vänstern borde överge systemskiftesretoriken och drömmarna om alternativ till den kapitalistiska välfärdsstaten (mitt mantra just nu i debatter), acceptera den senares överlägsenhet när det gäller att skapa välstånd och välfärd, acceptera att den är uppburen av en bred konsensus på goda grunder och istället fokusera energin på andra typer av ideologiska frågeställningar kring exempelvis integritet, jämställdhet och miljö.

En vänster som hoppas på socialistiska chockdoktriner och avskaffad marknadsekonomi kommer alltid att vara ett marginellt randfenomen. När den nuvarande djupa krisen är över och vi sammanfattar erfarenheterna ifrån den, hur den uppstod, vad i krispaketen som hjälpte respektive visade sig vara kontraproduktiva, kommer både den dogmatiska nyliberalismen och vänstersocialismen att stå som förlorare, medan en mer mittenliberal samhällsanalys (jag tror att jag använde det uttrycket, vad det nu ska betyda) kommer att stärkas.

Ungefär så försökte jag formulera mig, något i den stilen. Det var väl ingen tes som fick något medhåll i går. Thatcheristisk kallades jag vid ett tillfälle, vilket var ett skönt komplement till skället på socialliberaler som socialister från andra hållet.

Sedan rörde diskussionen en del andra teman - allt från vägpaketet i Umeå (där jag fick kritik för den här ledaren) till sociala rörelser i Europa - men huvudpunkten var vänsterns framtid.

Stämningen var god och resonerande, men det är alltid lite lurigt att delta i en debatt där man kan utgå ifrån att ingen närvarande delar ens åsikter eller i vissa fall ens grundläggande världsbild. Ofta kan diskussioner mellan ideologiskt mer närstående bli hetare och retligare när det väl skär sig i en sakfråga, medan diskussioner där de ideologiska ståndpunkterna ibland är fullständigt utom synhåll för varandra kan föras mer avspänt - rollerna är så skilda, positionerna så ömsesidigt avlägsna och det uppstår ingen egentlig kamp om, som ofta sker, tolkningsföreträdet kring enskilda ideologiska begrepp.

(Ur ett teatervetenskapligt perspektiv är det ett intressant fenomen hur uteblivna eller skeptiska publikreaktioner och en avvaktande atmosfär i rummet påverkar en "aktör". Att man blir lite osäker och inte lika verbalt kreativ och glad som i ett sällskap där även anhängare återfinns är givet, samtidigt är det en utmaning att ändå köra sitt race utan att tappa lusten inför meningsutbytet. Nu var stämningen igår inte så stark, men jag reflekterade ändå lite grand under debatten kring hur annorlunda man talar, sitter, gestikulerar, flyttar blicken, arbetar med ansiktsuttryck och reagerar beroende på i vilken kontext en debatt förs.)

Det är absolut en nyttig erfarenhet för en opinionsbildare som gärna recenserar politiker i liknande situationer.

Lågkonjunkturen drabbar Västerbotten hårt. Men det finns handlingskraft och framtidstro i länet. Det är temat för vår huvudledare i dag som tar upp rapporten från varselsamordnarna i Västerbotten, landshövding Chris Heister och regionråd Erik Bergkvist, till regeringen.

----------------------------------------
Starkare och bättre rustat

Lågkonjunkturen drabbar Västerbotten hårt. Men det finns handlingskraft och framtidstro i länet.

Om en accelererande negativ utveckling, om farhågor för drastiskt ökande antal konkurser och om skador av effektuerade varsel som i de små inlandskommunerna kanske inte går att reparera rapporterade varselsamordnarna i Västerbotten, landshövding Chris Heister och regionråd Erik Bergkvist, i förra veckan i en andra rapport till regeringen.
Men promemorian är inte bara en eländesbeskrivning. Den berättar om pågående arbete för att lindra effekterna av lågkonjunkturen. Det sker i regelbundna träffar samordnarna har med företag, arbetsförmedlingar, fackliga organisationer och kommunledningar samt i ett stort antal samrådsgrupper och sysselsättningsråd som bildats områdesvis och lokalt. Behov och möjligheter kartläggs. Strategier och samordning utformas för arbetsmarknadspolitiska och näringslivsinriktade insatser.
Lågkonjunkturen förmodas bli mycket djup. Den drabbar redan Västerbotten hårt genom rekordmånga varsel. Ändå finns det handlingskraft.

Västerbotten har framtidstro, framhåller samordnarna. Den svåra tiden skall användas till åtgärder som gör länet starkare och bättre rustat inför de positiva utmaningar som kommer när konjunkturen vänder.
Det är något av ett trendbrott; en morskare attityd i ett län med urgammal, svårartad förlorarmentalitet. Krishanteringen brukar av hävd bestå i att drabbade företag, verksamheter och kommuner lägger sig omkull och ber staten hjälpa dem upp på benen igen.
Förändringen kan i någon mån bero på regeringens krispolitik med inriktning på aktiva åtgärder och tillfälliga satsningar som skall stärka omställnings- och återhämtningsförmågan. Men också på de framsteg som gjorts i Västerbotten de senaste tio åren.
Utvecklingen i länet var mycket positiv under den senaste högkonjunkturen. Effekterna var på många håll rent häpnadsväckande jämfört med läget och stämningarna i den ekonomiska krisens spår på 1990-talet. Företagandet fick ett rejält uppsving. Många småföretag växte sig starka i inlandet. Det gav jobb och ökade intäkter i kommunerna. Lågkonjunkturen i år är den första svåra prövningen efter denna exceptionella period av uppsving.

Samordnarna har att se över hur statliga resurser och insatser kan dämpa de värsta verkningarna av krisen. Det är sålunda viktig information för regeringen. Nyckelorden är tidigt, tillräckligt, träffsäkert och tillfälligt. Det mesta av de föreslagna åtgärderna ligger redan inom ordinarie verksamheter och budgetar och går att göra genom omprioriteringar, ändrade tidsplaner och genom att resurser styrs om. Det ger även de statliga insatserna kort startsträcka.
De västerbottniska företagarna och företagen visade prov på mycket god omställningsförmåga i den förra konjunkturuppgången. Den egna förmågan och växtkraften ger framtidstro, även i nuvarande dystra läge.

David Nyström gör en signerad betraktelse med rubriken Alfvén, Fälldin och Bohlin på dagens ledarsida, om centerpartiet och kärnkraften.

Tysk inrikespolitik: Jag tror att kritiken mot Angela Merkel är större i medierna än bland väljarna, men den växer å andra sidan nu på nytt kraftigt i medierna med ifrågasättanden av hennes ledarskap.

Helt rättvist tycker jag inte att det är. Den stora koalitionen CDU/CSU-SPD har hanterat den ekonomiska krisen på ett, jämförelsevis, sansat och tämligen sammanhållet sätt så här långt utan att falla alltför mycket för trycket (från medier och opposition) på att vidta kontraproduktiva panikåtgärder.
Och om en CSU-minister är trött på sitt uppdrag efter bråk inom CSU kan jag inte riktigt se hur det faller tillbaka på CDU-ledaren Merkel. Efter CSU bakslag i senaste delstatsvalet i Bayern var det knappast läge för Merkel att näpsa nya CSU-ledaren Seehofer alltför hårt redan nu. Hennes ledarstil genom åren har oftare präglats av strategin att avvakta och låta motståndare, interna eller externa, göra misstagen först.

Att hon markerade hårt mot påven var helt nödvändigt och hedervärt, den kritiken från framför allt CSU kan hon nog också ta ganska lätt på.

Berättigad är däremot kritiken mot Merkel i exempelvis klimatfrågan, där klimatkanslern snabbt blev fordonindustrins kansler när det gällde. Och det är ett faktum att kristdemokratiska CDU, kluvet mellan traditionalism och förnyelse, mellan socialkonservatism och vissa liberala tendenser, är ett parti med uppenbara problem att hitta sin roll i ett förändrat partilandskap, även om de problemen hamnat i skuggan av socialdemokratiska SPD:s ännu djupare kris.

Den stora koalitionen i sig är också tämligen handfallen i övrigt, med alla blickar vända mot de kommande valen. Men just det verkar inte påverka Angela Merkels popularitet nämnvärt. Återstår att se om den växande kritiken kring de senaste ministerturerna förändrar läget.

En parentes först: Jag vet knappt om detta bör bekännas offentligt, men jag befarar att mitt senaste biobesök ligger snart fyra år tillbaka i tiden (möjligen har jag hunnit förtränga något senare besök, det är möjligt, men det har jag i så fall förträngt ordentligt), dvs till tiden innan jag blev förälder. Jag har i och för sig alltid varit mer intresserad av tv-serier än filmer, men ändå en någorlunda regelbunden biobesökare tidigare.

Trots det har mitt filmintresse aldrig tett sig - med ovanstående bekännelse kan knappast något annat uttryck användas - större än nu, med flera filmmagasin som jag följer varje vecka och ser fram emot. Man skulle kunna säga att jag har utvecklat ett stort intresse för filmrecensioner och filmmagasin-samtalets egna estetik - utan att det, som sagt, fört mig till en biosalong och en aktuell film på flera år.

Nåväl, därför följer jag givetvis de dagliga rapporterna från Berlins filmfestival och glädjer mig över sådana här bildspel.

De tre oppositionspartiernas problem är att de tvingats in i ett samarbete inget av dem riktigt velat ha och inget av dem riktigt vet vad det ska gå ut på. Då blir det svårt att ge väljarna raka besked.

Att det inte räcker med att tåla varandra tillräckligt för att le framför kamerorna och i övrigt vara allmänt emot en regering med aldrig så darrande, indignerad stämma, kan allianspartierna vittna om från nittiotalet. Ett regeringsalternativ måste ha mer substans och bygga på en grundläggande enighet om vad det vill själv. Det var den hemläxan som alliansen gjorde med stor självdisciplin och övertygelse inför förra valet. Den nuvarande oppositionen försöker kopiera alliansens glada leenden framför kameran-strategi, men glömmer bort att förutsättningen för att det ska bli trovärdigt är att det finns substans i det gemensamma programarbetet.

Socialdemokratisk förnyelse, socialdemokratiskt bakåtblickande, socialdemokratiska storstadsambitioner, socialdemokratiska landsbygdsambitioner, miljöpartiet och vänsterpartiet - det är svårt att se en regeringspolitik växa fram ur denna saliga blandning på så kort tid som återstår till nästa val. Oppositionen har fortfarande ledningen i opinionsmätningarna, men det kan förändras snabbt.

Upsala Nya Tidning har en träffsäker ledare på detta tema om socialdemokratins förvandling till ett parti som alla andra.

Utmärkt krönika av Gert Gelotte på Göteborgs-Postens ledarsida om Migrationsverket.

Överklagandenas Umeå är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida där jag skriver om varför rätten till överklaganden är central för ett rättssamhälle även om man med rätta kan kräva snabbare och effektivare miljöprövningar för att undvika extremt utdragna processer, om varför överklaganden ofta kan vara bra både för att förbättra och ibland även stoppa olika projekt och om varför även överklaganden som är impopulära och för en uppretad opinion framstår som oansvariga måste dels kunna kritiseras i sak men ändå försvaras som en del av ett demokratiskt rättssamhälle.

Grundbudskapet är att faran för utebliven granskning, undergiven tystnad och kuvat civilkurage kan vara större på lång sikt än en del fördröjningar av infrastruktursatsningar, hur irriterande de senare än kan kännas, ja ungefär så, snart är den här utläggningen längre än själva texten som fick plats i tidningen:

---------------------------------

Överklagningarnas Umeå på ont och gott

De återkommande överklagningarna av infrastrukturprojekt i Umeå har på nytt varit intensivt omdiskuterade den senaste veckan sedan Naturskyddsföreningen valt att överklaga Norra Länken.
Irriterade men sakliga och legitima invändningar mot överklagandet har blandats med hätska folkefiende-fördömanden av personer bakom långa, uppmärksammade processer. Rimliga krav på en reformering av exempelvis Miljöbalken för snabbare processer och färre extrema långbänkar har blandats med krav på generella inskränkningar av möjligheterna att pröva projekt på rättslig väg.

Här gäller det att tugga is och undvika att blanda äpplen och päron. Jag tycker också att överklagandet av vägpaketet är besynnerligt ur flera aspekter, som prioritering av tid och resurser.
Men vem skulle det vara som avgör redan på förhand när ett överklagande i sig är berättigat eller inte, när en fråga är så viktig att vi inte "har tid" med juridiskt krångel innan vi sätter spaden i jorden?
Makthavarna själva? Fack- och näringslivsintressen? Ledarsidor? Upprörda läsarkommentarer på vk.se? Ideella föreningar?
Det är själva poängen: Varje försök att åberopa någon annan instans än det formella demokratiska rättssamhället slutar i elände.
Att överklaganden kan kritiseras hårt till innehåll och syfte är helt i sin ordning. Precis som stora infrastrukturbeslut ska tåla att ifrågasättas i enlighet med lagen.
Man måste skilja mellan tempot, effektiviteten och kanske antalet instanser i en prövning å ena sidan och överklaganderätten i sig å den andra. Insikten att den rätten fyller en viktig funktion även när följderna ibland är impopulära, får inte förloras. Det är ett pris vi bör inse värdet av att betala.

Ett rättssamhälles hållfasthet prövas inte i de lägen när alla tänder ljus, håller händer och sjunger allsång, men däremot i de lägen när något är obekvämt och stöter sig med mäktiga allianser av politik, ekonomi och opinionsbildning i samhället. Då testas hur väl systemet kan stå emot maktens otålighet, proffstyckarnas kritik och de hyttande nävarna när det handlar om lag och allas lika rätt.
Rätten att överklaga skärper dessutom kontrollen och självsaneringen inför och under projekt. Det gör, ofta, slutresultatet bättre än det skulle ha blivit om ingen bråkat. Och ibland stoppas ohållbara, i förstone bejublade projekt.
Att stora, strategiska satsningar kan förverkligas utan omöjliga dröjsmål är viktigt för utvecklingen i en region. Men lika viktigt långsiktigt är det att inte en undergiven tystnad breder ut sig.

Långt ifrån att alla överklaganden är hjältemodiga. En del kan framstå som hopplöst oansvariga. Förmodligen har Umeå drabbats oftare än andra av sådana. Men tryggheten i ett rättssamhälle är att det finns tålmodiga demokratiska mekanismer som prövar det bortom magkänslor, demonstrationståg och irriterade intressen.
Kritisera i sak, kräv nya regler för snabbare, effektivare miljöprövningar, men lyssna också och håll folkefiende-stämningarna borta.'

Jag undrar om det finns någon ledarsida som kan matcha två referenser till Australian Open-finalen inom loppet av en dryg vecka? Själv hade jag den som utgångspunkt för en kärnkraftsbetraktelse förra veckan.

I dag skriver Andreas Bergh ekonomikrönika om Rafael Nadal, Serena Williams och lönefrågan.

Hear, hear...

Vår huvudledare i dag handlar om den uppblossande debatten om pensionerna:

----------------------------------
Ny strid om pensionerna

De sämst ställda pensionärerna har inte nu plötsligt blivit förlorare. De har varit det länge.

Förbättrad disponibel inkomst har pensionärerna fått löfte om i årets statsbudget. Från och med årsskiftet höjdes det särskilda bostadstillägget och äldreförsörjningsstödet. Förbättringarna är avsedda för pensionärerna med den lägsta ekonomiska standarden.
Pensionssystemet är sedan reformen på 1990-talet robust. Det skall ge god grundtrygghet även i sämre tider. Men uppföljningen av pensionsöverenskommelsen är mycket viktig. Ansvaret för det vilar på de fem partierna - de fyra regeringspartierna och socialdemokraterna - som gjorde upp om reformen.

Förutsättningarna förändras över tiden. Även sedan pensionsreformens tillblivelse har försörjningssituationen förändrats drastiskt för miljoner människor. Den största förändringen därvidlag rör alla de personer i arbetsför ålder som av olika orsaker blivit förtidspensionärer. De lever därmed på samhällets och maktens nåder och riskerar - beroende på den politik som förs - att bli fångna i oförmögenheten att rå om sina liv.

Pensionärerna har drabbats hårt av regeringens nya orättvisa skattesystem, hävdar oppositionen i riksdagen. Socialdemokraterna krävde i ett utspel i förra veckan att straffskatten för pensionärer avskaffas.

Retoriken är laddad. Ärendet är givetvis ytterst angeläget. Pensionärernas vardagsekonomi är en viktig fråga i alla lägen. Det som nu kallas straffskatt och orättvisa är emellertid samma skatt som pensionärerna betalade när socialdemokraterna var i regeringsställning och styrde med stöd av miljöpartiet och vänsterpartiet i riksdagen.

I förra veckan hade pensionsarbetsgruppen, där regeringspartierna och socialdemokraterna ingår, ännu en överläggning. Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson leder gruppen. Det är ett fungerande samarbete, där de medverkande hittills i konstruktiv anda gått varandra till mötes. Om de rödgröna partiernas förbund har för avsikt att på samma uppbyggliga sätt vårda pensionssystemet är ovisst.

Den skattesänkning som kommer de sämst ställda pensionärerna till del i år sker genom att reglerna för äldreförsörjningsstödet och det särskilda bostadstillägget ändrats. Det ger välbehövliga hundralappar i börsen. Mer åtgärder av det slaget kan behövas framöver eftersom garantipensionen inte ger några marginaler i vardagsekonomin.

Garantipensionen har annan beräkningsgrund för uppräkning än inkomst- och tjänstepensionerna och har utvecklats långsammare. Det problemet förutsågs redan när det nya pensionssystemet konstruerades. Det är inte så att de med de lägsta pensionerna plötsligt blivit förlorare. De har varit det länge. Ändå har regeringar av olika slag inte förmått få till ett hyggligt skydd mot urholkning av garantipensionen. En sådan förändring tillika med allmän höjning av garantipensionen och skattelindring skulle, inte bara för stunden, avsevärt lätta på trycket i striden om pensionerna.

Der Spiegel Online International har en fyllig sammanställning (på engelska) över vad några av de inflytelserikaste tyska dagstidningarna skriver om den svenska regeringens energipaket i veckan: What Sweden's Nuclear About-Face Means for Germany

Det byråkratiska tv-licenssystemet som finansieringsmodell har sprungits ifrån av utvecklingen och börjar dra ett löjets skimmer över den goda public service-idén. Den utökat konfiskatoriska fogdeväg som nu övervägs är ytterligare ett uttryck för det. Förhoppningsvis går någon ansvarig in och sätter stopp, annars blir det snart ett läge när tv-licensskolk blir en direkt merit för framtida kulturministrar, ett tecken på motståndskraft och gott omdöme. Public service förtjänar bättre.

Jag gjorde precis samma erfarenhet. Men jag kan vittna om, efter att ha sett avsnittet säkert ett trettiotal gånger, att det kommer faser senare när man på nytt kan se om det och känna wow-känslan ett par gånger inför talet, innan det till slut blir outhärdligt för lång tid framåt och man bara ser alla fel, brister och konstruktioner...

Men så är ju inte heller tv-serier tänkta att betraktas, av galningar som ser avsnitten gång på gång på gång. Det hela visar att även ett inspelat tv-program kan ha en live-dimension och en live-atmosfär.

Den politiska verkligheten på amerikansk presidentnivå överträffar väl annars för det mesta populärkulturens försök i den retoriska genren. West Wing var länge undantaget som bekräftade den regeln.

Den faktiska live-debatt (live i USA, vill säga) som just West Wing sände mellan karaktärerna Santos och Vinick i säsongen efteråt bekräftade enligt min mening att inte ens skickliga skådespelare i en briljant politisk tv-serie kommer i närheten av professionella politikers debattkapacitet (något jag skrivit ett litet kapitel om i den här boken, där jag söker förklara varför jag så starkt ogillar just det avsnittet av West Wing)

Med Obama har verkligheten som sagt definitivt återtagit initiativet.

Min lördagskrönika den här veckan filosoferar lite kring frågan om konsumtion och shopping:

Att shoppa med ett listigt, kritiskt leende

De där rackarns bönderna och köpmännen uppe vid umeälvens mynning shoppar ju med varandra hej vilt utom kontroll. Så kan vi inte ha det, tänkte kungen, och grundlade Umeå. Han ville få del av kakan förstås, då för flera hundra år sedan, och kontroll över situationen.
Konsumtion och handel har alltid varit en omstridd politisk fråga som utlöst massor av irrationella, märkliga reaktioner genom historien (att grundlägga Umeå hör givetvis inte till dem).

Varje epok, så långt bakåt vi kan blicka, har kämpat med motsättningar kring konsumtion i dess väldigt olika former. Som religiöst tema är det återkommande. Inte heller debatten om materialism och det moderna konsumtionssamhället är längre särskilt modern. Den gick som en allt rödare tråd genom 1900-talet; framför allt efter andra världskriget inom konst och populärkultur.

Redan när industrialismen tog fart och de större städerna med nya typer av sociala och ekonomiska motsättningar började växa fram på 1800-talet blev konsumtionsvanorna inom olika samhällslager häftigt omdiskuterade och ideologiskt laddade.

Till och från, som i vår tid, har kritiken av konsumtion i sig inom vissa kretsar slagit följe med kritiken av tillväxt, handel, företagande och teknisk utveckling överhuvudtaget och bildat en strävsam men rätt isolerad form av bakåtsträveri som har det extra tufft att få gehör nu när en djup ekonomisk kris påminner om vilket samhälle det är som eftersträvas.

Intressantare, både praktiskt och idéhistoriskt, är den typ av konsumtionskritik som inte vänt sig mot konsumtionen i sig, utan som velat förädla den, göra den rationell, upplyst och medveten i en åtskillnad mellan god och dålig, nödvändig och överflödig konsumtion - och tillgänglig för fler än bara de lyckligt lottade.

Idéhistorikern Peder Aléx beskriver i sin avhandling om Kooperativa förbundet: "Den rationella konsumenten. KF som folkuppfostrare 1899-1933" på ett mycket läsvärt sätt den idéhistoriska grunden för konsumentkooperationen i Sverige. I dess ideologiska anda förs fortfarande det mesta av diskussionen om konsumtionssamhället i Sverige, även om kooperationstanken i sig sedermera bleknat. Idéarvet är i många delar mycket tilltalande, i vissa andra mindre så.

Grundtanken var att "kampen mot krediten liksom nationalekonomisk upplysning skulle bidra till god folklig bildningsnivå och till skapandet av den rationella och ansvarsfulla konsumenten". Uddar var riktade mot kommersialism, masskonsumtion och planhushållning, men även exempelvis mot "fördyrande" småbutiker. Det som skulle diskuteras var den "rätta konsumtionen", de "nödvändiga behoven" - det ändamålsenliga i alla avseenden.

Genom tullfrihet, fri företagsamhet, konkurrens och borttagande av ekonomiska tvångsmekanismer som statliga ingrepp, privata monopol och karteller skulle konsumenten och konsumentmakten hamna i centrum. Mottot kunde lyda: "Låt den bästa varan vinna".
I kooperationen återfanns även under de första decennierna ett slags teoretisk, rationalistisk moralism, också i rena smakfrågor om stil och estetik, med fostrande syfte om vad som var rätt och fel.
I takt med samhällsutvecklingen förändras attityderna även inom kooperationen. In på trettiotalet, skriver Aléx, bröt KF med sitt tidigare motstånd mot exempelvis mode och kom under efterkrigstiden att tvingas förhålla sig till en marknad inriktad på att "tillfredställa konsumenternas önskningar och drömmar", mer än en "puritanskt inriktad nyttokonsumtion". Och så är vi snart framme i vår tid.

Peder Aléx visar på hur konsumentkooperationen hade gemensamma ideologiska rötter med både socialdemokrati och socialliberalism (och frisinne, vill jag gärna tillägga) kring nyckelord som "självansvar, självhjälp, samverkan, demokrati, bildning och moraliskt ansvar". Kring det upplysningsbaserade, i värsta fall lite ingenjörsaktiga, rationalitetsbegreppet råder ju fortfarande en partipolitisk konsensus i det kapitalistiska välfärds-Sverige.

Men hur agerar en rationell konsument i dag? Hur ska man ställa sig till alla pekpinnar som lyfts, allt ifrån dogmatiska krav på köpfria dagar, till uppmaningar om att shoppa loss för glatta livet, som en politisk handling? Den enda rimliga hållningen som jag ser det är att först och främst slappna av i insikten om att konsumtion på en marknad av fri konkurrens är något positivt för individ och samhälle, tillväxt och välfärd. Att shoppa är inget att skämmas för, tvärtom. Köpfria dagar som principiella manifestationer är ett mycket märkligt påfund.

Men det betyder inte att all typ av konsumtion är att värdera lika högt eller har positiva konsekvenser, att det inte finns utrymme för och stort behov av en kritisk debatt om konsumtionsvanor och konsumtionsmönster, om likriktning och smygande monopol. Idealet om den rationella konsumenten har inte på något sätt förlorat sin relevans, snarare ökat den.

Konsumentmakt och konsumentmedvetenhet är avgörande för en marknadsekonomi. Det betyder inte att man värderar all information lika eller löper i skränande flock - men granskning, reflektion och kunskap är förutsättningen för ett rationellt konsumentval utifrån individuella förutsättningar och värderingar. En ifrågasättande - vilket inte behöver vara detsamma som avfärdande - hållning till reklam, produktinformation och produktutbud är en förutsättning för fungerande konkurrens.
Det behövs en vitalare kvalitetsdiskussion om skillnaden mellan långsiktig och kortsiktig konsumtion, om spänningen mellan nytto- och nöjeskonsumtion. Fria, glada, kritiska, ifrågasättande, självständiga, upplysta, medvetna konsumenter med makt förblir ett ideal.'

Widar Andersson har en tänkvärd ledarkommentar om kärnkraftsfrågan i Folkbladet Norrköping.

Och Ann-Charlotte Marteus är läsvärd i samma fråga.

Jag tror också att det är i de attityderna, mer än i kärnkraftslobbyns kampanj, som vägen framåt i energipolitiken ligger utifrån det rådande opinionsläget.

Regeringens uppgörelse, som den är utformad, öppnar möjligheter i den riktningen. Den är skickligt och balanserat utformad givet de olika ståndpunkter som skulle mötas i en kompromiss. Det är säkert ett stort skäl till varför reaktionerna inom centerpartiet är så pass accepterande.

Nu blir det i flera viktiga avseenden ett öppet race mellan kärnkraften och de förnyelsebara alternativen. Och då talar mycket för att de senare snabbt visar sig mer konkurrenskraftiga, rationella och lönsamma och att kärnkraftens betydelse för de kommande femtio-hundra åren (och med investeringar av den omfattning som gäller för kärnkraft torde det vara det tidsperspektiv som anläggs) inte är så stor som de senaste dagarnas debatt kan ge sken av.

I bästa fall kommer det överspända kärnkraftsjublet nu att framstå som lätt kuriöst om trettio år. Att regeringens uppgörelse inte stänger dörren heller för en sådan utveckling är trots allt en av dess förtjänster ur ett kärnkraftsskeptiskt perspektiv.

För första gången hittills som president är Barack Obama, om inte ifrågasatt så åtminstone under lite press. Och som brev på posten kommer de goda råden, från olika håll och med olika perspektiv.

Ett par intressanta och inte samstämda artiklar:

Losing Control. Obama needs to reassert command of the agenda in Washington. Michael Hirsh i Newsweek

What Obama Could Learn from Germany, Gabor Steingart in Washington, DC för Spiegel Online

Süddeutsche Zeitung toppar sin förstasida i papperstidningen i dag med rubriken 'Europa satsar åter på kärnkraft', med hänvisning till Sverige (här en text från nätupplagan i går).

Lita på att referenserna till Sverige kommer att bli flitiga under det tyska supervalåret i energidebatten. Får kristdemokratiska CDU/CSU och liberala FDP majoritet efter nästa förbundsdagsval är det inte osannolikt, som Ekot skriver, att de avbryter den beslutade tyska kärnkraftsavvecklingen. Men Ekot ger en lite skev bild av hur det svenska beslutet lär tas emot i den tyska debatten. Många kommer säkert att peka på det som ett positivt exempel också, i kritik mot avvecklingsplanerna.

Även inom socialdemokratiska SPD finns krafter som vill att partiet ska byta linjen från de rödgröna regeringsåren i kärnkraftsfrågan, men mitt intryck är att de kärnkraftsvänliga krafterna ändå inte är lika starka där som inom den svenska socialdemokratin.

Det glada kärnkraftsjublet löper inte oväntat genom de liberala ledarsidorna runt om i landet i dag, med några mer nyanserade undantag...som mer gläds över andra delar av regeringens historiska uppgörelse.

Det är intressant att notera att det LO som annars alltid skälls ut som gammalmodigt och som en bromskloss i de flesta sammanhang, med berättigade uppmaningar från liberalt håll till socialdemokratin att bryta banden, i just kärnkraftsfrågan lyfts fram som facit.

Min huvudinvändning mot en del av de ärade kollegornas analyser är annars inte så mycket kärnkraftsjublet, även om jag inte instämmer i det, utan bilden som målas upp av kärnkraften som det enda rationella, upplysta alternativet i energifrågan, att motstånd mot ny kärnkraft skulle ha irrationella utgångspunkter. Det känns som en mossig och inte på länge uppdaterad bild av kärnkraftsdebatten.

Min egen redovisade skepsis mot ny kärnkraft bygger på uppfattningen att kärnkraftens brister är så stora i jämförelse med vad det finns anledning att tro om alternativen, att nybyggda reaktorer för resten av detta sekel känns som en irrationellt pessimistisk satsning.

Och det som är bra med regeringens uppgörelse i just kärnkraftsfrågan är betoningen av att eventuell framtida kärnkraft ska bära sina kostnader osubventionerat på marknadens villkor.

Så snart är det lite upp till bevis-läge: kommer det verkligen att bli ekonomiskt rationellt för osubventionerade investerare att om ett par decennier bygga nya kärnkraftsreaktorer med en blick framåt för resten av 2000-talet, i ljuset av sannolikt allt konkurrenskraftigare, effektivare och mognare förnyelsebara alternativ? Jag tvivlar.

När det gäller den partipolitiska dimensionen i gårdagens besked är intrycket av de reaktioner som kommit på uppgörelsen är att centerpartiet får mycket lättare att hantera frågan än socialdemokraterna inför nästa val. Det är socialdemokraterna som våndas mest just nu, det är känslan.

Och som kommentar till det här inlägget: Oavsett vad man anser om uppgörelsen är det orimligt att inte se den som historisk i ljuset av de senaste trettio årens energipolitiska debatt i Sverige. Att något är historiskt betyder inte med automatik att det är något helt invändningsfritt. Och att socialdemokraterna genom ett besked från alliansen hamnar i internt trubbel är inte heller ett argument mot att kalla beskedet historiskt.

Anders Rönmark är först ut för året som politisk kommentator i våra återkommande småintervjuer om det dagspolitiska läget. Det handlar bland annat om regionsfrågan och Barack Obama.

Skandalen med rasistiska glåpord inom Malmöpolisen visar hur viktigt det är att ledningarna alltid tar itu med stora attitydproblem. Karin Rebas skriver om det i den här ledaren på vk.se.

Oj, det här gick snabbt. Regeringen presenterar ju ett omfattande energipaket, med många tilltalande inslag, men det är förstås kärnkraftsfrågan som kommer att stå i centrum inledningsvis.

Så för att börja med den:

Förmodligen var tempot de senaste dagarna nödvändigt för Maud Olofssons möjligheter att "kuppa" igenom centerpartiets nya hållning i regeringskretsen.

I en alltför utdragen offentlig diskussion (sett i det korta perspektivet, kärnkraftfrågan är ju inte direkt ny) hade motsättningen inom centerpartiet mellan den här linjen och den här linjen kunnat växa sig ohanterlig i debatten.

Nu hoppas väl centerledningen att regeringsbeskedet i sig ska ha en tillräckligt dämpande effekt för att det förväntade interna upproret inte ska gå över styr. Om det lyckas återstår att se, men strategin har onekligen förutsättningar att lyckas.

Ur ett partidemokratiskt perspektiv verkar hanteringen förstås suspekt och rimligen borde beskedet (inte minst hanteringen av frågan) utlösa kraftigt negativa reaktioner inom delar av centerpartiet.

Men brett stöd i opinionen för den nya linjen och känslan av att med kärnkraftsutbyggnaden ge alliansen en vinnarfråga gentemot oppositionen kan komma att fungera disciplinerande även hos partiets kvarvarande kärnkraftsmotståndare, framför allt när nästa val närmar sig.

Som politisk strategi är regeringens besked ett genidrag, med historiska dimensioner. Man avslutar folkomröstningskapitlet i energidebatten och för in kärnkraftsfrågan i en helt ny fas, man har troligen en växande opinion (även en socialdemokratisk opinion) på sin sida, man hittar en gemensam linje på ett av alliansens stora problemområden och ställer samtidigt de i frågan djupt splittrade socialdemokraterna inför ett svårlöst dilemma när det rödgröna samarbetet ska fördjupas.

Dessutom lyckas man relativt väl med balansen i huvuddragen för uppgörelsen - med marknadslösningar, översyn av konkurrens- och försäkringsfrågor när det gäller ägandet av kärnkraftverken och tak för antalet reaktorer och begränsningar av deras placeringar

I sak tillhör jag ändå inte dem som gör vågen när det gäller just kärnkraften. Jag tror att allianspartierna underskattar problemen, riskerna, kostnaderna och de politiska baksidorna med ny kärnkraft och underskattar potentialen hos de förnyelsebara alternativen (givet de tidsperspektiv som gäller) och jag tycker att en satsning på utbyggd kärnkraft för vad som kan antas gälla större delen av detta århundrade ur teknikperspektiv känns uppgivet.
Att en kärnkraftsutbyggnad också, trots regeringens förhoppning om motsatsen, delvis hämmar utvecklingen av de förnyelsebara alternativen, är svårt att komma förbi.

Som jag skrev i måndags är det dock en hållning och analys som tyvärr får allt mindre stöd.

Under trycket från oron för den ekonomiska krisen och klimathotet (att frågan drivs hårt just nu är ingen slump, kärnkraftsanhängarna har sett en chans och tagit den) håller tålamodet hos många på att ta slut. Alternativen börjar verkligen i bredare kretsar pessimistiskt avskrivas som orealistiska i den meningen att de inte ses som ersättningsalternativ inom överskådlig framtid till just kärnkraften. Utbyggd kärnkraft är nog det som efterfrågas i allt högre grad. I det läget och i den atmosfären har allianspartierna agerat.

Och ska det till en utbyggnad, har regeringen ändå bakat in det i ett konstruktivt utformat paket, även när det gäller fortsatta satsningar på alternativen. Det lär underlätta för centerledningen när det interna missnöjet börjar ta sig offentliga uttryck.

Vad som också är positivt, om man utgår ifrån att kärnkraften nu tyvärr har ett ganska stort stöd i opinonen, är att energipolitiken i Sverige får en större klarhet. Att vela och vackla och skjuta upp viktiga avgöranden på grund av gamla låsningar är det sämsta av alla alternativ ur både miljö- och energiförsörjningssynpunkt.

Mest spännande nu blir att se socialdemokraternas reaktion, inte minst bland de lokala och regionala företrädare som är öppet kärnkraftvänliga. Ann-Charlotte Marteus har en annan nyans i sin slutsats om kärnkraften än jag, men gör en tänkvärd kommentar i Expressen om det nya energipolitiska läget.

Det här blir förstås även ämnet för morgondagens ledare.

(Jag ska inte fastna i den här frågan, men jag tycker att den är hopplöst intressant, ungefär som jag tycker att dokusåpor är intressanta, det vill säga i den skarpa ögonvrån. Och att det här inlägget blev så långt får gärna uppfattas som både viss ironi och viss självironi.)

Det finns fenomen som man delvis gärna skulle vilja ogilla, för att man inte hängt med riktigt, för att man inte orkar ta till sig ytterligare ett språng i utvecklingen, för att man är sur över att komma ut på banan när den redan är övefull och för att det alltid är lättare att såga något och sedan i en känsla av moralisk rättfärdighet inte ägna mer tankemöda åt det, än att försöka se för- och nackdelar.

Det här twitter-fenomenet är ett sådant för mig. Jag vill verkligen ogilla det, för att slippa öppna båsdörren på nytt. Samtidigt vet jag av erfarenhet att den instinkten ofta leder snett. Och jag inser att jag så här inledningsvis diskuterar den med ett språkbruk och med referensramar som kanske inte är tillräckligt uppdaterade för att fånga det väsentliga.

Så, i en blandning av nä, usch och okej, intressant:

Mikrobloggande politiker (och journalister): är det ett lyft för det demokratiska samtalet eller en triumf för snuttifiering och fördumning? Sannolikt varken eller.

Om vi tar twixdagen som exempel: det ligger i fenomenets natur att mikrobloggandet i sig inte ger något utrymme för substans, eftertanke, reflektioner och mer ingående meningsutbyte. I enbart mikrobloggandets form kan inget vettigt samtal föras om de frågor som folkvalda arbetar med och har att ta ställning i.

Att motivera mikrobloggande för riksdagsledamöter med argumentet att på 140 tecken ryms inget skitsnack är förstås en uppgiven syn på vad det demokratiska samtalet skulle kunna vara.
För det första stämmer det ju inte att det kortfattade alltid är tidssparande när det handlar om att skriva för en offentlighet, så tidsargumentet är tveksamt. Och för det andra är kan även ömsesidiga grymtningar vara en dialog, men inte nödvändigtvis en som lyfter det demokratiska samtalet.

Någonstans måste argumenten för mikrobloggande politiker handla om innehåll och meningsfullheter, annars är det svårt att betrakta det som något annat än en lustig och underhållande trend med låg relevans för politiken i övrigt.

Så om det är målet - ett utbytande av korthugget vänskapligt tjabb och meddelanden om var någon befinner sig - lär det bli ett personvalsargument för seriösa politiker i framtiden att lova att placera mikrobloggande långt ner på prioriteringslistan. Inte för att det är skadligt, fel eller olämpligt - utan för att det har väldigt lite med ett kvalificerat demokratiskt samtal att göra.
Jag håller alltså helt med Thomas Hartman om att twittrande inte kan vara en rimlig utgångspunkt för en utvärdering av de folkvaldas politiska insatser.

Okej, vilka är fördelarna med mikrobloggande politiker i, än en gång, twixdagens form? Nyckelorden då blir för mig överblick, samling, nyfikenhet, öppenhet och insyn.

Även om mikrobloggandet i sig omöjliggör substans och innehåll, så möjliggör det förstås hänvisningar till forum och debatter där de kvalificerade debatterna förs: länkar, hänvisningar till offentliga seminarier, tips om evenemang, osv, som lägger spår läsarna kan följa om de vill gå vidare.

Där tillför ju mikrobloggandet i sig inget som vanliga bloggar inte redan erbjuder, men som twixdagen visar ökar det möjligheterna till ökat tempo och en samlande överblick.
Det är underhållande i sig, som dokusåpa, att lyssna till en twitterkör med riksdagsledamöter, man blir lite nyfiken, och det ger en mer nyanserad bild av var riksdagsledamöterna faktiskt befinner sig under en dag, än den gråa, fantasilösa föreställning som media gärna länge odlat om att riksdagsledamöter bör sitta i sina bänkar i kammaren.

Och om twittrandet kan göra att något fler börjar intressera sig för vad folkvalda skriver på internet om sina aktiviteter, öppnas även möjligheterna för att intressera fler för vilka frågor och vilka debatter som folkvalda ägnar sig åt och via hänvisningar kan ge antydningar om. Det blir just mer av en kör.

I så mening kan mikrobloggandet definitivt bli ett ytterligare lyft, utöver de allt vanligare politikerbloggarna, för en viss form av öppenhet och tillgänglighet (det handlar ju givetvis även i mikrobloggandets form om en offentlig kommunikation som politiker, och för all del journalister, använder strategiskt och som därmed bör läsas och granskas med det i minnet) inom politiken.

Även om mikrobloggandet i sig inte tillåter något vettigt demokratiskt samtal, tillåter det alltså påminnelser om, hänvisningar till och därmed i bästa fall en indirekt stimulans av de kvalificerade demokratiska samtalen, där de faktiskt förs.

Och sedan, som skaparna av twixdagen framhåller, kan själva öppenheten förhoppningsvis bidra till en bättre ton i den demokratiska debatten, ett bättre debattklimat.

Mikrobloggande politiker (och journalister): är det ett lyft för det demokratiska samtalet eller en triumf för snuttifiering och fördumning? Sannolikt varken eller, alltså.

Jag tror att det kommer att spela en intressant och permanent roll framöver, inte som demokratiskt samtal med innehåll och substans i sig, men som en blandning av dokusåpa och anslagstavla som i förlängningen kan ha en positiv inverkan även på det faktiska demokratiska samtalet.

Det är med mikrobloggande som med det mesta andra: formen i sig ger inte så många ledtrådar om hur fenomenet kommer att utvecklas - det kan båda lyfta och fördumma, användarna själva avgör. Och det är kanske huvudpoängen: det finns inga rätt och fel i frågan. Folkvalda kan väl få vara olika, använda olika sätt att kommunicera, utveckla sina individuella strategier för möten med väljare och varandra?

Om en briljant och kompetent politiker vill använda penna och papper och inte har någon lust att twittra, men faktiskt har koll på vad olika beslutsärenden handlar om - utmärkt. Om en lika briljant och kompetens politiker vill twittra ett antal gånger om dagen - jättebra. Saknas kompetensen, saknas substansen, lär varken brevpapper eller twixdag hjälpa.

En anklagande, förnärmad indignation hos 'arrangörerna' över att vissa politiker inte mikrobloggar blir därför lika fel som en förfärad indignation hos traditionalister över att politiker twittrar. Fenomenet kan betraktas och bevakas mer avspänt än så.

Vår huvudledare i dag handlar om det övertidsberg inom landstinget som VK redogjorde för på nyhetsplats i gårdagens tidning:

'Läkarbristen är grundproblemet

Effekterna av läkarbristen blir allt påtagligare inom allt fler områden. VK redogjorde i går på nyhetsplats hur övertidsberget bland denna grupp växer, framförallt i Skellefteå och Lycksele. I detta fall, precis som när det gäller effekterna på läkemedelskostnaderna, det fortsatta trycket på hyrdoktorer etcetera drabbas ytterst skattebetalarna. Men på vägen dit slår bristen mot patienterna och vårdens kvalitet. Samtidigt påverkas landstingets egen personal och de läkare som faktiskt finns genom en i flera avseenden ökad arbetsbörda.

Hur blir det i framtiden? Åtskilliga läkare försvinner de närmaste åren - hur ska de ersättas? Kan det bli bättre inom överskådlig framtid?
Att rada upp frågor och problem är betydligt lättare än att skissa på möjliga lösningar.
Grundproblemet handlar emellertid om att antalet läkare som vill arbeta i den här delen av landet är för få. Det är svårt att se en annan väg ur detta förhållande än att fler läkare utbildas vid Umeå universitet - inte minst mot bakgrund av erfarenheten att andelen utbildade som stannar kvar i regionen är remarkabel.

Emellertid är det ingen lösning på problemen i ett kortare perspektiv. Att utbilda läkare tar tid. I det här fallet mer än tio år från beslut om ökad utbildning till att dessa kan lindra problemet med underbemanningen. De beslut som i och för sig fattats av alliansregeringen om att bygga ut läkarutbildningen räcker inte.
Direkt måste det handla om att se över läkarnas arbetssituation, om att gå igenom arbetsuppgifter, planlägga och upprätta scheman. Det låter tråkigt och frågan är hur långt detta räcker. Å andra sidan - det finns knappast något alternativ.'

Det här låter bättre. Även om talet om vilket budskap USA ska sända och vilket språk som ska återfinnas i paketet antyder att det kanske inte så mycket är en principiell tro på frihandel och en insikt om faran med protektionism som vägleder Obamas hållning, utan mer än oro för dålig stämning och motaktioner i handelsrelationerna med omvärlden. Men uttalandet är ändå välkommet.

Är Obama på väg att begå sitt första stora misstag? Det frågar jag mig i en signerad text på dagens ledarsida:

'Obama på väg mot sitt första stora misstag?

Efter en lysande start kan Barack Obama vara på väg att begå sitt första stora misstag som president.
Det som länge varit ett försiktigt men-aber-but-mais i de berättigade europeiska hyllningarna till Obama är på väg att bli första smolket i den transatlantiska förbrödningsbägaren.
Obama har länge visat en oroväckande svaghet för myten att det med hjälp av protektionistiska ingrepp hux flux, och utan andra, mycket värre konsekvenser för jobb och välstånd, går att skydda en ekonomi. Och i det stora stimulanspaket som nu planeras i USA finns en så kallad "köp amerikanskt"-klausul inbakad som bland annat säger att enbart järn och stål från USA ska få köpas i de projekt räddningspaketet delfinansierar.

Det har fått EU att reagera kraftfullt. Unionens Washington-ambassadör har i ett tufft uttalande med rätta varnat för konsekvenserna av en protektionistisk utveckling.
Men risken är uppenbar att Obama accepterar klausulen. Det vore illa. I svåra lägen när räkneverken snurrar bakåt och det mesta går snett är det lätt att glömma sekel av erfarenheter om frihandelns entydigt positiva betydelse för sysselsättning och välfärd. Protektionism bara förvärrar läget. EU gör rätt som protesterar. Och Obama har ännu chansen att undvika ett jättemisstag.'

Egentligen går det ju inte för sig att någon i Västerbotten bloggar utanför vk.se, men budskapet från Västerslätt på denna punkt verkar inte ha nått alla ännu... Ett exempel är Sara tänker högt, den västerbottniska bloggosfärens svar på Mark Kermode. Det är sådana här genomgångar vi behöver.

Den allvarliga krisen för SAS är ämnet för vår huvudledare i dag:

'SAS i allvarlig kris
Avgörande är trots allt om folk vill, kan och tycker sig ha råd att flyga med SAS.

Sex miljarder kronor vill flygbolaget SAS ha in på en nyemission. Beskedet skrämde till en början både ägarna och marknaden. Aktierna föll kraftigt i den tidiga handeln på tisdagen.
Förlusten helåret 2008 var en annan kalldusch. Den blev 6,3 miljarder för hela koncernen. Det mesta därav, nästan 5 miljarder, hamnar på Spanair, som nu avyttras tillsammans med en mängd andra av koncernens bolag.

En satsning på den hårda kärnan, det vill säga den lönsamma verksamheten, är den lösning på problemen styrelsen och ledningen för SAS tänker sig. Allt annat skalas bort. De tre statliga ägarna och Wallenbergstiftelserna, som har ett ansenligt aktieinnehav, är med på noterna.
Enligt näringsminister Maud Olofsson gör regeringen bedömningen att det föreslagna konceptet innehåller nödvändiga åtgärder för att skapa ett lönsamt SAS med förutsättningar att ge marknadsmässig avkastning till aktieägarna. Beaktas bör dock även att de marknadsmässiga konkurrensförhållandena i flygbranschen påverkas kännbart av att staten håller ett bolag under armarna med skattemedel.
Allt hänger ändå inte enbart på ägarnas risktagning och förväntningar om vinst. Avgörande är trots allt om folk vill, kan och tycker sig ha råd att flyga med SAS.

Mycket har hänt de senaste åren när SAS gjort offensiva satsningar. Nya upplägg för både inrikes- och europaflyget lanserades 2005. Året därpå fyllde koncernen 60 år och slog rekord i antal passagerare. 2007 blev ännu ett år med storsatsningar, nya utrikeslinjer och ökad omsättning.
Ändå gav framgången ingen styrka och uthållighet. Det svåra ekonomiska bakslaget 2008 ter sig anmärkningsvärt mot bakgrund av att högkonjunkturen höll i sig nästan året ut.
Den nya affärsstrategin går ut på ökad satsning på affärsresor. De senaste åren har affärsresorna stått för en stor del av uppgången. Små och medelstora företag har noterats för den största ökningen i passagerarunderlaget. När lågkonjunkturens verkningar slår till som värst är det framför allt affärsresorna som minskar. Prognoserna talar om tvärstopp i affärsresandet under lågkonjunkturen. På kort sikt ter sig sålunda följderna för det blödande flygbolaget katastrofala.
Nyemissionen är en brådskande räddningsoperation. Så pass allvarligt är läget. Räddningsförsöket sker dessutom i djupaste lågkonjunktur när inga nya intäkter går att få.

SAS har i många år förväntats gå ihop med något annat större flygbolag. Alla pratar med alla i sådana ärenden, heter det i branschen. Möjligheten till en fruktbar fusion utgående från en styrkeposition verkar likväl i nuläget vara försatt. En samgång på ofördelaktiga villkor kan i sin tur drabba inrikesflyget hårt. På den marknaden behövs SAS bland andra aktörer i konkurrensen om passagerare och rutter. Men frågan om det skall ske i kraft av skattemedel som riskvilligt kapital aktualiseras härmed åter.'

Det är mycket snack om Twitter just nu, om man är med, varför man inte är med, när man tänker haka på, osv, osv.

Då är det skönt för en motsträvig eftersläntrare med frirum som en traditionell tidskrift likt New York Review of Books där gamla strukturer och vanor fortfarande regerar. Där gäller fortfarande substans och kvalitetstänkande av klassiskt snitt, Ordet står i centrum, nymodigheter införs först efter noggrann prövning, där kan man känna sig hemma, nästan känna sig lite modern, tänkte jag när jag läste på nybooks.com i förmiddags.

Sedan rullade jag längst ned på sidorna och upptäckte den knäckande raden längst ned:

'New! Become a fan of the Review on Facebook, or follow us on Twitter.'

New York Review of Books? Det börjar kännas ensamt i väntrummet.

Plötsligt kan det rassla till i RSS-läsaren med spännande artiklar och man vet inte hur man ska hinna med att läsa allt.

Fyra läsvärda betraktelser från de senaste numren av New York Review of Books att begrunda och diskutera:

Google & the Future of Books - Robert Darnton

Can We Transform the Auto-Industrial Society? - Emma Rothschild

A Revolutionary President - Russell Baker

What He Really Said - Darryl Pinckney

Och på temat by the way...

I gårdagens tidning gjorde VK en intressant genomgång av arvodena till fritidspolitiker i länets kommuner. Trots ett par noterbara avvikelser var väl resultatet i grunden tämligen ospektakulärt - det såg ut ungefär som man skulle kunna förvänta sig utifrån kommunernas olika storlekar och politiska verksamheter. Men det var nyttigt att få det på papper.

Att bli fritidspolitiker är en uppoffring och ett ansvarstagande som bör applåderas. Att arvodena i Västerbotten är relativt beskedliga är bra - det sänder kloka signaler och visar att kommunerna inte överdriver betydelsen av arvoden för rekryteringen av engagerade medborgare och inte underskattar problemen som uppstår när arvodena blir alltför omfattande. Men att arvodena överhuvudtaget finns är motiverat, det är inget fritidspolitikerna behöver skämmas för.

Ibland undrar man hur resonemangen bakom slutna dörrar går. Kände den här folkpartistiska arbetsgruppen att den liberala skolpolitik som förs på regeringsnivå hade vunnit för bred uppslutning och allmän acceptans på sistone, förlorade man nerverna inför så mycket medhåll, blev behovet att hitta på nått riktigt dumt för starkt?

Det är ett ogenomtänkt förslag i många avseenden och ett direkt stötande förslag i ett par allvarliga avseenden. Som skolpolitik vore det flummigt och ovetenskapligt och som integrationspolitik vore det, snällt uttryckt, populistiskt.

Karin Rebas skriver träffsäkert om det på dagens ledarsida och sammanfattar de viktigaste invändningarna.

Eskilstuna-Kuriren skriver om hur ett rationellt, pluralistiskt, liberalt förhållningssätt till frågan borde se ut.

Att folkpartiledaren Jan Björklund snabbt tagit avstånd från förslaget är glädjande. Stödet från övriga alliansen var också obefintligt.

Det är svårt att komma ifrån känslan att utspelet som det var utformat fiskade i andra vatten än de liberala. Det verkade åtminstone inte ha något emot att uppfattas på det sättet. Vissa uttalanden under gårdagen snarare bekräftade det intrycket. Nu, efter Björklunds reaktion, lär förslaget vara utan utsikter att vinna någon uppslutning inom folkpartiet. Gott så, men att det överlevde så länge som det gjorde och faktiskt lades fram innan någon sa stopp var illa nog.

För varje nytt meningsutbyte om det stora stimulanspaketet som jag lyssnar till i den amerikanska debatten känner jag, ovan vid sällskapet, allt större förståelse för det republikanska motståndet - i alla fall en respekt för att ingen enhällighet uppstått, utan att det förs en kritisk debatt om miljardrullningen.

Det lär behövas, det borde välkomnas även av stimulanspaketets förespråkare. För även om det finns goda argument för en hel del av det som föreslås, och för tempot med vilket det genomförs, kan mycket gå snett i den här processen - inte minst om USA nu faktiskt, och rimligen mot bättre vetande, väljer att slå in på en skadlig, kortsiktig och obetänksam protektionistisk linje.

Ett republikanskt stimulanspaket skulle förmodligen ha haft ännu större brister, men nu är det demokraterna som har makten och ansvaret att undvika arroganta och panikartade misstag, och därför är det bra att republikanerna, trots sin berättigat rekordlåga trovärdighet, håller en opposition levande. Den kritiska granskningen vinner alla på.

Johan Norberg citeras inte alltid i sak instämmande på den här bloggen, men i detta resonemang finns många viktiga poänger. Jag antar att hänvisningen till The Economist bland annat syftar på den här ledaren, jag blev nästan lite paff när jag läste (eller rättare sagt hörde, via ljudutgåvan) den förra veckan, började nästan undra om de hade bytt ut redaktion och linje. Nåväl, läget är alldeles för allvarligt för gammal dogmatism. Problemet är inte om tidigare tvärsäkra anlägger en flexibel syn på vad som kanske måste göras utöver det vanliga för att bromsa krisen, det är tvärtom bara positivt, utan om allt för få röster vågar ifrågasätta de minst lika dogmatiska handla först-tänk sen-attityder som i värsta fall riskerar att förvärra krisen.

Å andra sidan är The Economists ledare allmänt på dekis för tillfället. Jag anför den här kommentarens trötta, snusförnuftiga budskap som bevis.

Lagrådsremissen som regeringen fattade beslut om i förra veckan angående minoritetspolitiken är ämnet för vår huvudledare i dag:

'Med fokus på egenmakt

Regeringen lyfter fram vikten av egenmakt i minoritetspolitiken. Det ger nya möjligheter.

Att stärka de nationella minoriteternas rättigheter och höja ambitionen i genomförandet av minoritetspolitiken är syftet med den lagrådsremiss regeringen fattade beslut om i förra veckan. Redan de vällovliga föresatserna är i sig avslöjande; det brister både vad gäller minoriteters rättigheter och i de hittillsvarande ambitionerna i minoritetspolitiken.
Minoritetspolitiken är ett tämligen nytt beting. Europarådets ramkonvention om nationella minoriteter och konventionen om minoritetsspråk kom till på 1990-talet. Sverige ratificerade dem efter hand. Och fann sig försumligt historiskt sett. I den offentliga debatten talades det om skam och förnedring.
Regeringen avser nu att införa en ny lag om minoriteter och minoritetsspråk. Den skall gälla i hela landet. Därmed tas, enligt integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, ytterligare ett steg på vägen mot en upprättelse av de nationella minoriteterna. Underförstått ett steg som måste följas av fler.

Kämpande minoriteter ställer krav och påverkar sin situation. Det sker inte sällan i konflikt med den ordning befolkningsmajoriteten rår över. I enhetsstaten Sverige har konflikterna varit förhållandevis dämpade. De nationella minoriteterna med historisk hemortsrätt har fått foga sig. Motsättningarna har förträngts.
Det är ingen enkel uppgift för politikerna att korrigera historiska oförrätter mot minoriteter. Sådana åtaganden kommer lätt att ske på maktens och majoritetens villkor, bland annat som nu med anslag på ett antal miljoner för att till exempel främja språkens ställning eller utveckla kulturen. Det är det sätt politikerna känner bäst och enklast kan hantera.
Regeringen ändrar strategi och flyttar fokus vidare till egenmakt. Det för minoritetspolitiken framåt från en inledande rättighetskatalog till konkreta åtgärder, men det avser på inget sätt någon enkel process. Lagrådsremissen talar vagt om stärkt inflytande för att synliggöra gruppernas behov i samhället. Ett exempel är möjligheten till samråd på lokal nivå. I sämsta fall ger det alla parter en möjlighet att egentligen inte bry sig.

Skillnaden mellan inflytande och makt kan vara enorm. Sametinget konkretiserar problematiken. Det har befogenheter och beslutanderätt men känner på olika områden likväl alla grader av maktlöshet och brist på inflytande.
Risken är uppenbar att minoritetspolitiken utformas enbart för att leva upp till åtagandena i de konventioner Sverige ratificerat. Som en påtvingad anpassning eller samvetsfråga. En annan sak är om minoritetspolitiken bejakar minoriteternas initiativ- och handlingskraft för att hitta nya lösningar utifrån behoven och förutsättningarna. Möjligheterna finns om den nya lagen verkligen ger begreppet egenmakt mening.'

En av de bästa sakerna med det här jobbet är alla intressanta diskussioner man får privilegiet att delta i, leda eller lyssna till; diskussioner som kanske inte syns utåt, men som ofta lämnar mer bestående spår än en del framträdanden i media.

Ideologisk debatt med Lars Ohly i regi vänsterpartiet, utfrågning av gruppledarna i Umeå fullmäktige inför valet på Rådhustorget, ungdomsförbundsdebatt på gymnasieskola, upphovsrättsdebatt i arrangemang av SSU och Piratpartiet, engagerade samtal om media, politik och etik med centerpartistiska kommunpolitiker, utvärderingar av valresultatet tillsammans med statsvetare på universitetet, panelsamtal om landstingspolitiken och alliansens oppositionsarbete, idébubblande kring liberal opinionsbildning och journalistik med kollegor och läsare, eftervalsdebatt med folkpartister från hela länet, diskussionsträff mellan länets folkbildningsorganisationer och riksdagspolitiker, debatt om tillståndsgivning och alkoholpolitik eller alkohol och föräldraskap, diskussion med gymnasieelever om hur dagstidningar arbetar, besök hos företagare runt om i Storuman, studiebesök ute på Västerslätt av politiker från Turkiet, Vitryssland och Moldavien, möte med Studentkårens ledning om bland annat kårobligatoriedebatten, offentlig utfrågning av språkrören för miljöpartiet och grön ungdom, presslunch med ministerrådet från Israels ambassad, samtal om den liberala, ideologiska kompassen tillsammans med liberala kommunpolitiker, anförande om liberal opinionsbildning på tidskriftens dag på stadsbiblioteket med efterföljande frågor, debatt på universitet om OS i Kina, öppen debatt på Folkets hus om sprututbyte, många givande diskussioner och meningsutbyten med politiker av olika partitillhörighet, många trevliga frågestunder efter olika anföranden och framför allt många samtal med läsare med konkreta synpunkter, kreativa infallsvinklar och konstruktiv kritik - för att nämna bara några typer av minnesvärda ögonblick från min ganska korta tid på VK.

Att jobba på tidning ger en bra utblick över allt som pågår, diskuteras och engagerar i ett län som Västerbotten. Det är ett myller av hårt och uppoffrande arbete som pågår där ute. Det är imponerande att följa.

Och med anledning av gårdagens Australien Open-final och en viss emotionell reaktion, så ställer jag frågan i min lilla måndagslista på dagens ledarsida varför jag tidigare i livet aldrig grät av sentimentala skäl, men alltid blev stick i fingret-yr i mössan redan när jag klev in i väntrummet till en vårdcentral, medan jag nu för det mesta klarar av bloprov utan kudde och öppet fönster, men däremot måste ta fram näsduken så fort jag råkar se en tv-film eller, tja, prisutdelning.

Riket, barndomsminnen, Australien Open-finalen och en hel del annat rörs ihop i en signerad, och möjligen lätt resignerad, betraktelse om kärnkraftsfrågan på dagens ledarsida:

'Kärnkraften och kroppsspråket i femte set

Man kan se, nästan omedelbart, i blicken på en idrottsman, ana av lätt nedsjunkna axlar, av en vilset vädjande stämning, när insikten om en förestående förlust, om en övermäktig motståndare, om en tidsanda på väg med sjumilakliv åt ett annat håll, hunnit ikapp.
Nog ser det svenska kärnkraftsmotståndet för tillfället mer ut som Roger Federer mot slutet av femte set i gårdagens Australien Open-final än som Rafael Nadal.

Det är kärnkraftsanhängarna som har tiden, opinionen och självförtroendet i avgörande ögonblick på sin sida. Barndomens gamla gula "Atomkraft - Nej tack!"-luva börjar lukta hembygdsmuseum och veterantour mer än demonstrationståg och fullsatt centercourt.
Även vi som bara har barndomsminnen av anti-kärnkraftsdemonstrationer och aldrig senare varit uttalade avvecklingsförespråkare, utan bara riktat hommage till Tage Danielssons sannolikhetsmonolog genom att vara emot en utbyggnad bortom dagens reaktorer, börjar få svårt att hitta medhåll, och lätt att möta medlidande (aldrig ett bra tecken), i dagliga konversationer.

De som med plutonium vill tvinga om inte dansken så åtminstone industrikriser och klimathot på knä tvekar inte att säga det. Ofta med nästan Järegårdsk frenesi, som hade de en skanderande folkmassa bakom sig. Och med blickar av ohämmad belåtenhet över att äntligen ha erövrat det så kallade problemformuleringsprivilegiet.
De stackare, däremot, som åtminstone har sparat den där gamla gula luvan i garderoben någonstans och fortfarande kan citera favoritscener ur "högaktuella" The China Syndrome, ligger lågt, hummar och flackar med blicken.

Så känns det i alla fall.

Just nu tycks det bara återstå någon terapeutisk centerpartistisk högstadieåterträff och ett par interna s-uppror mot partiledningen innan en blocköverskridande konsensus om utbyggd kärnkraft i Sverige börjar ta form. Jag tillhör dem som beklagar det, eller åtminstone finner det förhastat och onödigt pessimistiskt. Men var man vänder sig för tillfället står en påläst utbyggnadsanhängare och slickar sig om munnen inför de senaste pressmeddelandena. Det är svårt att förneka en tidsanda i galopp, även om man tillhör dem som står kvar med lerstänken i ansiktet.

Ett varningens ord dock, från lerstänket: Uppmärksamheten i energidebatten har under decennier varit helt fixerad vid frågan om en eventuell förtida avveckling. Någon utbyggnad har egentligen aldrig diskuterats.
Men vänta bara: när fokus snabbt skiftar från frågan om avveckling till frågan om utbyggnad, kommer gamla troll att börja dansa igen. Säkerhetsriskerna, avfallsproblematiken och uranbrytningsdilemmat må avfärdas som gårdagens nojor. Men för in dem i en politisk process, sätt dem i regionala kontexter och sträck ut dem ett halvt århundrade framåt i tiden och det ser nog inte lika obekymrat oproblematiskt ut längre.'

Min lördagskrönika den här veckan tog upp regionfrågan och regeringens lite kryptiska besked, och avslutar med lite Norrlandspatriotism med glimten i ögat:

-----------------------------
Rökmaskin eller klartecken för Norrland?

Det finns besked som i ett slag skingrar smutsgrå dimmor och blottar ett landskap av glasklara fakta i raka led som inte går att misstolka. Gilla eller ogilla, bejaka eller bekämpa - klarhet råder.
Och så finns det kompromisser som får de politiska rökmaskinerna att löpa amok; specialeffekterna skymmer sikten helt, högtalarna pumpar ut musik, ingen vet riktigt vad som försiggår, fantasin skenar i takt med misstänksamheten, tolkningsfriheten efteråt är stor när vittnen kallas in.
Regeringens besked i regionfrågan häromdagen var för Norrlands del mer rökmaskin än glasklara besked. Specialeffekterna lär få nattklubbar över hela landet att be alliansen om gästspel.
Det betyder inte att beskedet var utan substans och konsekvenser, att det inte klargjorde vissa grundläggande förutsättningar. För i ett par viktiga avseenden skingrades tidigare oklarheter.
Men den strid om vad alltihop egentligen betyder, om vinnare och förlorare, som beskedet utlöste i Norrlandslänen visar hur svårtolkat läget är.

Vad var det som hände? VK redogjorde i torsdags på både ledar- och nyhetsplats om sakinnehållet i regeringens beslut:
Principen att Sverige ska vara organiserat i tre beslutsfattande nivåer med beskattningsrätt - stat, regionkommuner, primärkommuner - slås fast, regionförsöken i Skåne och Västra Götaland permanenteras och ansökningarna från Halland och Gotland om att bilda regionkommuner beviljas.

Storregionförespråkarna kan alltså ta fasta på principbeskedet om att den tredje regionala förvaltningsnivån får formellt klartecken, att moderaterna - som haft och har klara poänger i sitt motstånd, men samtidigt riskerat att göra det bästa till det godas fiende genom att blockera processen helt - tvingats ge med sig på den punkten.

Men regeringen tar samtidigt inte ställning till ansökningarna om att bilda Region Norrland (Västerbotten, Norrbotten och delar av Västernorrland) och Region MittSverige (tills vidare Jämtland, Sundsvall och Ånge) och ger inga klara besked om eventuella framtida nya regioner i övrigt heller, utan skickar ansökningarna till Kammarkollegiet för granskning och markerar att inget ytterligare beslut lär fattas under mandatperioden.

Motståndarna kan alltså konstatera att ansökningarna från Norrland, som tydligast bryter med den gamla organisationskartan och därför sätter regionstänkandet på störst prov, inte ansetts övertygande nog för att ges något definitivt svar och att avgörandet skjutits på osäker framtid.
För de tilltänkta Norrlandsregionerna innebär regeringens besked så här långt ett ja till principen och ett "åtminstone inte än, kanske inte alls" till praktiken. Nästan alla som överhuvudtaget har en åsikt i regionfrågan kan alltså med lite pragmatisk flexibilitet utropa sig till etappsegrare. Det har också skett under de senaste dagarna.

Harry Trumans klassiska: "If you can't convince them, confuse them", lyder nu i alliansens tappning: om ni inte kan komma överens, säg både ja och nej och skicka sedan rasket till Kammarkollegiet.

Och det är onekligen ett effektivt sätt att sätta myror i huvudet på de flesta av oss, myror som sannolikt kommer att krylla åtminstone fram till nästa val. Kammarkollegiet? Att Kammarkollegiet kallas in på banan är formellt oklanderligt, men i realiteten visar den passningen från regeringens sida mer än någonting annat hur splittrade de fyra partierna i slutändan var när det gäller just Norrlandsregionerna. Det är ett sätt att vinna tid, utan att själv behöva säga "jovars" eller "näppeligen" till de konkreta ansökningarna.

Men är regeringens besked positivt eller negativt för Norrland, är det ett oförskämt långfinger eller en nyttig tankeställare? Det kan å ena sidan, som vi skrev i torsdags, konstateras att ett gammalt mönster går igen: i söder ger centralmakten tummen upp åt dem som vill, i norr skjuter den upp axlarna och slår ut med armarna i en svårtydbar gest. Olika bedömningsgrunder tycks gälla. För att låna det gamla talesättet om kvinnor och män: "Norrland måste göra allt dubbelt så bra som resten av landet för att anses hälften så bra." I så måtto är beskedet otillfredsställande.

Men å andra sidan går det inte att förneka att uppdelningen av Norrland i två regioner på grumliga grunder är en idé med klara brister utifrån de kriterier som ansvarskommittén ställde upp för de nya storregionerna.
Med tanke på att redan regionnivån i sig är så ifrågasatt, även om möjligheterna för andra lösningar med bara två nivåer känns politiskt väldigt avlägsna, bör givetvis de nya regionerna vara optimalt utformade för att de samordnings- och utvecklingsvinster som är grundtanken och som finns inom räckhåll ska kunna nås.

Uppfyllde tvådelningen av Norrland de kriterierna? En bättre lösning hade otvetydigt haft större chanser att få ett ja redan nu. Ytterligare tid för att både på nytt pröva möjligheten av ett riktigt, gemensamt Stornorrland och för att förankra, diskutera och motivera själva regiontanken mer intensivt på medborgarnivå kan inte skada, kanske kan det rentav göra mycket gott.

Framför allt gäller det för hela Norrland, oavsett förvaltningsorganisation, att med gemensam kraftsamling på så många områden som möjligt ta makten över sin framtid och ställa omvärlden inför glasklara fakta, i stället för att vänta på besked i omvänd riktning. Då duger inte halvmesyrer. Och ni vet väl hur talesättet slutar? Så här skulle det bli om vi lånar hela: "Norrland måste göra allt dubbelt så bra som resten av landet för att anses hälften så bra. Lyckligtvis är det inte svårt."

Förra veckan blev helt bloggfri, på grund av lite sjukdom, många möten och en redaktionsledningsresa där kollegor tycktes kunna koppla upp sig på internet med hjälp av några slags manicker utan en sladd till väggen, liksom nästan trådlöst, kanske har jag missat en teknisk utveckling där, får lov att kolla upp det.

Själv satt jag utan internet, och fick först i efterhand höra att Twitter-kampanjen fortsätter och att trycket, nu även internt, på handling från ledarsidan sida i denna fråga, ökar dag för dag. Vi får väl se hur länge jag orkar hålla emot, förmodligen inte särskilt länge alls.

Ett par lösa trådar, bland annat en debatt i kommentatorsfältet om individualiserad föräldraförsäkring efter min lördagskrönika förra veckan återstår att knyta ihop. Positiv reaktion även här. Negativ reaktion även här. Jag återkommer givetvis till ämnet framöver, en hel del reaktioner har kommit på artikeln även via andra kanaler och har övertygat mig, surprise, om att min linje i lördagskrönikan har de klart starkaste argumenten och prioriteringarna på sin sida, att det är en fråga som väcker känslor bland dem som har en åsikt, att det är en fråga där personer som annars står på samma linje i många frågor kan ha det svårt att förstå varandra och tvärtom och att det är en debatt som bör hållas igång.

Några av våra huvudledare veckan som gick:

Med grund i folkrätten - Barack Obama återför USA till den internationella rättsordningen, även vad gäller krigets lagar.

Regional grund att stå på - Det grundläggande beskedet från regeringen är att Sverige ska ha tre beslutsfattande nivåer med beskattningsrätt.

Obama prövar sig fram - Amerikanska representanthuset röstade för Obamas stimilanspaket. Men räcker det?

Och dagens huvudledare:

Höga krav på svensk skola - Regeringens skolpolitik utgår från en realistisk och korrekt verklighetsbild. Dystra rapporter bekräftar läget.

En lite ostrukturerad signerad betraktelse som jag hade på ledarsidan förra måndagen trodde jag inte skulle bli särskilt begriplig, men det har ändå kommit en del synpunkter på både lokaltemat och obamska-temat:

'Dags att släppa loss lite, som förr i tiden?

I antologin Fritt sinne: Om liberalism och frisinne, kultur och kyrkoliv, folkrörelser och massmedier , som 1992 tillägnades tidigare folkpartistiske utbildnings- och kulturministern Jan-ErikWikström på sextioårsdagen skrev tidigare socialdemokratiske utbildnings- och kulturministern Bengt Göransson ett tankeväckande bidrag om folkrörelsesambandet mellan fria tankar och goda lokaler:

'Frikyrka, nykterhetsrörelse och arbetarrörelse satsade nämligen var för sig från första stund', skriver han, 'på de egna lokalerna, och det är sannolikt därför de lyckats bestå över tiden på ett sätt som varit omöjligt annars.'

När samhällsekonomin expanderade och kommunerna började ta över lokalansvaret kunde det i första läget uppfattas som en lättnad för aktörerna att slippa slitgörat, men det var att underskatta lokalfrågans betydelse menar Göransson: '...lokalansvaret - det dagliga slitet med städning, uppvärmning, uthyrning m.m. och de lika dagliga bekymren för lokalens ekonomi - tillförde föreningen eller församlingen en tidsdimension som idédebatten inte ensam förmådde göra.'

Göransson avslutar sin betraktelse med konstaterandet att de budskap folkrörelsernas olika byggnader utstrålade väckte starka reaktioner. Byggnaderna kom inte bara att 'ge rum åt fria tankar utan medverkade aktivt till att de fria tankarna blev synliga i samhället.' Folkrörelsehusen som påminnelser om allvaret, rum för fria tankar och tydliga ställningstaganden utåt, med andra ord.

Uppståndelsen kring Barack Obamas tillträde som USA:s president har utlöst en diskussion på flera håll i Europa om varför politik på den här sidan Atlanten aldrig blir lika entusiasmerande och storslagen, och om den bör bli det?

Ett amerikanskt presidenttal kan svepa över de eviga frågorna med de största orden, utan att anklagas för fluff och puff. I ett vanligt svenskt fullmäktige skulle ett försök att tala obamska snabbt väcka hela Jante och halva salen till protest mot 'svulstigheten'.

Jag tror, sett över tid och i ljuset av partiernas rekryteringsproblem, att lite mer positiv, optimistisk obamska i den offentliga svenska debatten- hellre än den med tiden allt mer negativa folkhemskan - bara skulle göra gott. Inte minst på lokal nivå, där den pragmatiska, konkreta problemlösningen ändå står stabilt i centrum. Jag tror inte att sakdebatten skulle bli lidande. Medborgare och journalister måste antas kunna identifiera substans även när den levereras på ett stimulerande sätt.

I ett slags nykter formalistisk men också oblyg, svulstig entusiasm har den svenska demokratin sin barndom. Det vet alla som hört far- eller morföräldrar berätta om hur det gick till förr i ordenshusen och partilokalerna, eller som hört rösterna stiga ur arkiven. I de egna lokalerna hölls de allvarliga, bildade brandtalen; själva miljön, väggarnas historia, uppmanade till långsiktiga perspektiv och idédebatt. Kanske borde vi ta vår lokala verklighet, vår lokala politiska miljö, på större romantiskt allvar och släppa loss mer även idag?'