Högre, viktiga studier i vuxenlivets början

Av , , Bli först att kommentera 0

Studiesociala kommittén – kan inte få nog av att skriva det namnet – presenterade i går sitt slutbetänkande. Det är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

——————

Högre, viktiga studier i vuxenlivets början

För mig erbjöd de första åren av högre studier – finansierade för fulla segel och helt aningslöst av studiemedel – en vrå skyddad från ansvarstagande, yrkesvägval och vuxenliv. Det var på gott och ont.

När räkningarna från CSN dimper ner i brevlådan varje månad ångrar jag å ena sidan bittert åren med flummig världsbild, överdimensionerade studielån och veliga studievägar. Jag borde ha utformat en definitiv plan långt tidigare, gett mig ut på arbetsmarknaden, parallellt med studierna, redan från början och blivit klar med hela rasket mycket snabbare.

Ibland undrar jag om inte någon borde ha ruskat tag i mig och frågat: Vad håller du egentligen på med, varför tar du dig inte samman?

Å andra sidan finns känslan av tacksamhet kvar över systemet som med bara vissa formella krav tolererade och finansierade en krokig bildningsresa, en långsam mognadsprocess, ett par kriser på vägen och ett antal nya val av studieupplägg, innan jag började få perspektiv på vuxenliv och yrkesvärld. Kanske blev, trots allt, resultatet bättre tack vare studiestödssystemets tolerans och flexibilitet inför människors individuella egenheter. Så har det nog varit för många genom åren: vi gömde oss kanske i de högre studierna lite för länge för vårt eget bästa, men fick å andra sidan chansen att växa och lära i egen takt. För en bred rekrytering till universiteten har det stor betydelse.

Förr eller senare säger statsfinanserna ifrån, men var gränsen går, hur tolerant ett stödsystem ska vara, är inte enkelt att slå fast. Jag lutar åt att flexibiliteten är samhällsekonomiskt lönsam.

I går presenterade Studiesociala kommittén sitt slutbetänkande. Det handlar om i stort sett vettiga förslag rakt igenom. Kommittén föreslår att studiemedlen höjs med 400 kronor i månaden – åtminstone något – att fribeloppet för bidrag höjs med 30 000 kronor upp till 136 000 kronor per år för heltidsstudier och att inkomstprövningen för lån avskaffas.

Belopp kan alltid diskuteras, men grundinriktningen är utmärkt och gör upp med missförhållanden i dagens regelverk, sänder rätt signaler om värdet av heltidsstudier samtidigt som det ökar möjligheterna till ansvarstagande under studietiden. Jobb parallellt med studierna för dem som kan och vill ger minskad lånebörda och goda meriter. Det ska inte bestraffas i studiestödssystemet.

Betydligt sämre är dock kommitténs förslag att begränsa rätten att få studiemedel till fyra år, med krav på godkända ansökningar för mer därutöver. Syftet – att skynda på genomströmningen i den högre utbildningen – är gott. Men metoden är för trubbig, inskränker möjligheterna till nya studievägval i senare skeden och riskerar att fungera avskräckande på grupper som traditionellt sett tvekat inför högre studier. För bättre genomströmning och effektivare studier vore återkommande förslag om ett treterminssystem en träffsäkrare förändring.’

Bristande ledarskap

Av , , Bli först att kommentera 0

Vår huvudledare i dag handlar om styrelseproffs och ledarskap med anledning av bonusaffärerna:

————————-

"Bristande ledarskap
Företagen måste ha handlingskraftiga styrelser som agerar och leder och som inte bara sitter av mötena.

LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin har hamnat i trångmål för sina förehavanden, eller uteblivna sådana, som styrelsemedlem i pensionsbolaget AMF. Frågan som ställts i all röra kring ersättningar och bonusar är om Lundby-Wedin är vilseledd eller bara skyller ifrån sig. Något övertygande svar lär allmänheten inte få.
Lundby-Wedin är ingalunda den enda i bryderier av det här slaget. Hon är en i mängden av Sveriges några hundra styrelseproffs på högsta nivå. Hon har haft ett tjugotal uppdrag. Det är för många. Det går inte för de här människorna att sätta sig in i alla ärenden som skall upp till beslut i olika styrelser och bolag. De kan bara lita på att respektive företagsledning gör sitt. De förutsätter rent av att föredragningen på mötena är kort och rakt på sak.
Detta är inte konstigt alls, menar en del i ansvarig ställning i näringslivet. De har kanske rätt i det. Men det är ingen acceptabel ordning.

AMF är en av de största ägarna på Stockholmsbörsen. Bolaget är en mycket typisk svensk storägare; ett företag som förvaltar sparkapital åt sina kunder. Det faller in i den dominerande ägarkategorin av fonder, stiftelser och försäkringsbolag. Gruppen är stor aktör i finansvärlden med väldiga mängder kapital att förvalta. Men den står också för ett över lag mycket anonymt och passivt ägande i svenskt näringsliv.
AMF är lite speciellt eftersom bolaget ägs gemensamt av arbetsgivarorganisationen Svenskt näringsliv och den fackliga centralorganisationen Landsorganisationen i Sverige. Det är i hög grad en produkt av den svenska modellen och försöken att förena intressena bakom kapital och arbete.

Den ägarandel AMF förfogar över genom sina investeringar är rätt ansenlig i ett flertal bolag. Det medför ansvar, inte bara mot de egna kunderna som väntar sig hyfsad avkastning på sparade medel utan även som ägarpart i respektive bolag.
Ägarinflytandet strävar AMF till att i första hand utöva genom dialog med berörda bolag. Det mål AMF anger är ett aktivt och professionellt ägarskap. Den inflammerade interna affären i AMF skapar dock osäkerhet om bolagets förmåga att agera som beslutsam och handlingskraftig ägare i näringslivet.

I den rådande finanskrisen har starka och rakryggade ägare efterlysts i svenska företag. Gott, ansvarsfullt ledarskap behövs för att klara svårigheterna. Röran i AMF och fallet Lundby-Wedin belyser i någon mån bristerna i ledarskapet. Många av styrelseproffsen är företrädare för olika intressen och inskränker sitt agerande till det. De bevakar och förvaltar.
I starka företagsledningar skall ägarrepresentanterna inte bara sitta av styrelsemötena. De skall agera, styra, leda och ha full koll i de strategiskt viktiga besluten som rör verksamhet, satsningar och investeringar.’

Om debattklimatet i fullmäktige

Av , , Bli först att kommentera 0

Nyss hölls en intressant diskussion i fullmäktige om debattklimatet i församlingen. Man vidgade ämnet till att gälla även politikerbloggar (på vk.se som det lät) och snack i fikapauserna. Många tänkvärda synpunkter yttrades. Men jag tror att man ska vara mycket försiktig med att, som antyddes på flera håll, söka formellt reglera fram ett konstruktivt debattklimat i demokratiska församlingar utöver de grundläggande debattregler som alltid finns.
Sådana extraregleringar rymmer många risker, blir svårtolkade, kan missbrukas och skapar principiella problem. Frågan om debattklimatet är viktig, men utvärderingen av hur någon ledamot eller något parti uppträder i övrigt i debatten ska om självsanering inte fungerar göras av väljarna på valdagen.

Temperament, svordomar och hej svejs i fullmäktige

Av , , Bli först att kommentera 0

Fullmäktigedebatten om utlandsresor för politiker och tjänstemän i kommunen tidigare på förmiddagen blev tidvis rätt temperamentsfull. Vänsterpartiets Tamara Spiric undslapp sig en talspråklig svordom – ‘j-vla’, den ni vet – fast tog tillbaka den på en gång. Och Lennart Holmlund (s) avslutade debatten med att betacka sig för lögner och skitsnack.

Hur är det med just svordomar i en politisk debatt? Är de okej eller bör språket i en offentlig debatt lyftas en nivå över det dagliga tugget? Var det nödvändigt att Tamara Spiric bad kort om ursäkt efter sin lilla svordom, eller hade hon bara kunnat köra på?
Jag brukar också rätta mig själv omedelbart med en snabb ursäkt när jag i offentliga sammanhang – vilket händer då och då – råkar undslippa med en slarvig svordom, det känns rätt på något sätt och respektfullt inför situation och omgivning att hyfsa språket vid offentliga framträdanden.

Men är det självklart?

Detta påminner mig om en minidebatt för ett par år sedan som jag kommenterade så här i en krönika: Är det uppfriskande eller nedlåtande att säga ‘hej svejs leverpastej’?

Varför ritas det inga sådana städer?

Av , , Bli först att kommentera 0

För att lyfta blicken från den kuriösa, samtida biblioteksdebatten i Umeå och se på stadsplaneringsdebattens historia i Umeå: Det är påfallande när man tittar på vad exempelvis Matts Balgård, (VK:s politiska redaktör 1944-1968 och chefredaktör 1968-1973) skrev om stadsplaneringen i Umeå, hur moderna många av hans synpunkter var, hur rätt de känns i dag och hur verkligen eländigt förfulande och misslyckade flera av de saker blivit som det stod hårdast strid om (kyrkbron för att ta ett exempel).

(Ibland kan en förändring och modernisering av en stad innebära att den förs närmare ett vackrare förflutet genom att exempelvis en förfulningsepok sätts inom parentes. Möjligen befinner vi oss i en sådan situation i dag.)

Så här skrev Matts Balgård 27 januari 1969, under signaturen Kurre. Det råkar handla om den då planerade men inte byggda stadsdelen ‘Carlslund’ (Carlshem, antar jag att det syftar på), men det intressanta är hur mycket av texten som skulle kunna tryckas i princip rakt av i dag som ett argument för att bygga en tät och sammanhållen stad. (Jag läser i slutraderna nedan även in ett försvar av min käpphäst, att vinterpinade Norrlandsstäder bör satsa på många inomhusytor, gärna gallerior, och varför inte ett kulturens hus, men det är förstås bara min tolkning…):

Vi skall alltså upprepa misstagen från Ålidhem. Inte lika kompakt och klumpigt, monotont och trist, kanske. Men köpa lugnet, avskildheten, bilfriheten till samma höga pris. Till priset att folk får bo i en rörig, svåröverskådlig stadsmiljö utan inre kommunikationer och naturlig hjärtpunkt, där man strålar samman och uträttar sina ärenden.
En miljö där man tidiga vintermorgnar får kava i gångvägarnas djupsnö, där man får rusa åt stadsdelens ena hörn för att köpa mjölk, åt ett annat för att uträtta ett annat ärende, åt ett tredje för att vänta i kallblåsten på ringgatan på bussen till stan.
En miljö där ingenting händer, där inte en bil går förbi gatan, där bekanta har svårt att hitta in, kort sagt en ‘förvaringsplats för folk när de inte arbetar’. Ett lugnt, fridsamt och riskfritt förvaringsställe.

Detta alltså när vinden har vänt, värderingarna håller på att skifta om och folk börjar begripa att städer inte bara skall vara rationella utan måste byggas för att leva i, byggas för gemenskaper och livets alla skiftande aktiviteter, byggas för naturlig inre kommunikation så att de stadsdelsvis vänder sig inåt mot ett eget naturligt centrum. Inte så att de blir ett isolerat bostadsreservat inneslutet av en enda isolerande ringgata.

Och så slutligen: hur kommer det sig att stadsplanearkitekter bara ritar sommarstäder? Med gräsplaner och lummig träd. För oss här i norr, där det är vinter mest hela året – utom tre månader då vi ändå bor i sommarstugor. Vad vi behövde är ombonade, koncentrerade, vindskyddade, trivsamma städer. Utan långa avstånd. Varför ritas det inga sådana?’

Om man vill förstå biblioteksdebatten i Umeå

Av , , 3 kommentarer 1

För att budorden lyder:

Det som blivit är bra.
Det som förblivit är ännu bättre.
Det som alltid varit är allra bäst.
Det som är måste ständigt bevaras.
Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

En av punkterna på dagordningen inför Umeå-fullmäktige i dag handlar om frågan om stadsbibliotekets framtida placering. Det är kanske inte dagens viktigaste punkt, men intressant lika fullt, eftersom det är en av de klurigaste debatterna att förstå om man inte är uppväxt i stan och inpräntad av det rätta "bevara är bra, förändring är suspekt"-tänkandet.

För att budorden lyder:

Det som blivit är bra.
Det som förblivit är ännu bättre.
Det som alltid varit är allra bäst.
Det som är måste ständigt bevaras.
Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

Så för eventuellt lyssnande nyinflyttade som likt mig inte förstått att Umeås centrum är världsalltets gåva till estetiken, arkitekturen och stadsplaneringen och att förändringar av denna optimalt utformade och oslagbart planerade stadskärna i princip alltid är av ondo: här kommer en förklaring till hur man måste tänka för att inte riskera sin själ i biblioteksfrågan.

För att budorden lyder:

Det som blivit är bra.
Det som förblivit är ännu bättre.
Det som alltid varit är allra bäst.
Det som är måste ständigt bevaras.
Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

Kajen, platsen med den fräscha, urbant postironiska parkeringsplatsen vid Umeås bästa läge nere vid älven, har lite löst nämnts som en tänkbar plats för ett nytt kulturens hus; eventuellt med stadsbiblioteket som hjärta om bibliotekets framtida behov ändå skulle kräva förändrade eller nya lokaler.
Ett öppet, icke-kommersiellt året-runt-rum i attraktivt läge, en ny kulturell mötesplats i kulturstaden, ett bibliotek som ges förtur till bästa platsen – i förstone kan det ju låta sympatiskt, rentav en idé värd att hålla levande och undersöka närmare i väntan på att bibliotekets behov klargörs.
Men nej, låtom oss icke indoktrineras.

För att budorden lyder:

Det som blivit är bra.
Det som förblivit är ännu bättre.
Det som alltid varit är allra bäst.
Det som är måste ständigt bevaras.
Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

Glöm aldrig när bibliotekets framtid diskuteras huvudargument ett: Vasaplan ligger så centralt att det närmast utgör en egen magnetisk pol. Allt annat är periferi. Och kajen eller Storgatan, jösses, de är galaxer så far, far away i Umeås gigantiska, metropoliska centrum att skulle man förlägga någonting ens i närheten av dem skulle det i princip krävas en ny flyglinje för att människor ska kunna ta sig dit.

För att budorden lyder:

Det som blivit är bra.
Det som förblivit är ännu bättre.
Det som alltid varit är allra bäst.
Det som är måste ständigt bevaras.
Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

Därför bör bibliotekets framtid avföras från dagordningen omedelbart bums. Det skall ligga där det ligger. Det får så lov att ha de behov som krävs för att det ska kunna ligga kvar där det ligger. Det är läget, inte behoven, som måste vara vägledande. Umeås centrum ska överhuvudtaget förbli som det blivit. Förbättringar är otänkbara, förändringar av ondo, influenser är farliga, redan tanken på något annat än det som är skulle kunna rubba den subtila balansen. Förresten mår människor bra av snålblåst och snö inför jackorna. Det är bara en tidsfråga innan CNN-helikoptrarna kommer att snurra även ovanför Vasaplan i Umeå för att rapportera om världshistoriens första för evigt felfria och oförbätterliga stadsplanering.

För att budorden lyder:

Det som blivit är bra.
Det som förblivit är ännu bättre.
Det som alltid varit är allra bäst.
Det som är måste ständigt bevaras.
Det som skulle kunna bli måste alltid bekämpas.

Ta värderingsdebatten gemensamt över blockgränsen

Av , , Bli först att kommentera 0

Signerad text av mig på dagens ledarsida:

‘Ta värderingsdebatten gemensamt över blockgränsen

- Radioprogrammet Kalibers avslöjande granskning av främlingsfientligheten inom sverigedemokraterna, som inleddes i P1 i går, borde vara ett utmärkt skäl för alliansen att ge besked en gång för alla om att den inte tänker regera med någon form av stöd från sd efter valet 2010. Det finns ingen giltig anledning att dröja med ett sådant klargörande.

- I helgen uttryckte integrationsminister Nyamko Sabuni (fp) tveksamhet inför regeringens förslag om försörjningskrav för anhöriginvandring. Möjligen hänger det samman med att ett upprop startats bland ledande folkpartister i Stockholm mot förslaget.
Kanske börjar det äntligen röra på sig i rätt riktning inom allianspartierna?
Motståndet mot försörjningskravet finns sedan tidigare uttalat inom kristdemokraternas riksdaggrupp. Folkpartiets senaste integrationspolitiska utspel, presenterat av Sabuni och Erik Ullenhag, hade en mycket mer sympatisk ton och liberal prägel än ett par av partiets tidigare utspel på området de senaste åren. När en moderat arbetsgrupp tidigare i år lade fram ett program om segregation med flera sunkiga, misstänkliggörande förslag, kom några av de tydligaste avståndstagandena inifrån det egna partiet, även här i Västerbotten.

Att tala om ett trendbrott är förstås att gå alldeles för långt. Det finns andra strömningar i rörelse också och den samlade bilden är fortfarande dyster. Men det vore onekligen befriande om liberala, frihetliga krafter inom allianspartierna kunde samla sig till ett gemensamt internt motstånd mot de dubbla budskapen, vi och dom-utspelen, inhumaniteten och de ensidiga skuldbeläggandena i asyl- och integrationsdebatten.
Det vore att ta en värderingsdebatt värd namnet. Och det skulle rensa bort misstanken att de etablerade partierna just nu är mer intresserade av att hålla sd-mandat än sd-idéer borta från riksdagen.

En liberal, human, solidarisk, frihetlig allianslinje i asyl- och integrationspolitiken skulle dessutom ha den politiska poängen att lämna socialdemokrater, som inte gjort upp med och fortsätter att moltiga om partiets hårda och inhumana asyl- och flyktingpolitik under mer än ett decennium i regeringsställning 1994-2006, i stor förklaringsnöd. Allra bäst vore om värderingsdebatten mot sd togs oreserverat och gemensamt över blockgränsen.’