Umeå, förändringar och epokskiften är temat i en krönika av mig på dagens ledarsida. Det är första delen i en serie om två Umeå-krönikor på det temat (jag lyckades inte hålla ned textlängden i går kväll trots tappra försök, så av nöden och en tickande deadline blev en tvådelad krönikeserie). Den andra delen kommer på lördag.

-------------------------------

Är det dags att förändras igen, Umeå? (del 1)

Det är alltid lockande att tala om vändpunkter, epokskiften, avgörande ögonblick och präglande erfarenheter, även i städernas historia. Ibland talar vi om dem som vore de människor, eller som vore minnet kollektivt; nedärvt i gator, kvarter, byggnader, parker, vattendrag, skogsdungar, vyer, bilder, föreningar, organisationer, företag, kulturella verk. Nätet.

Man flyttar till Umeå, promenerar runt en sommar, gör utflykter till kommundelar och stadsdelar i öst och väst, norr och söder. Man läser, lyssnar och kopplas gradvis upp till detta kollektiva minne, blir en av dess tusentals bärare.
I en stad där de som flyttat hit i vuxen ålder är så många, blir det där föreställda, kollektiva minnet brokigt, motsägelsefullt och - förstås - mer grovhugget än sentimentalt kring små detaljer.
Och så finns det där epokgörande hållpunkterna som skiljer ett före från ett efter.
Det sägs i de historiska återblickarna på Umeå och den torra, blåsiga och ödesdigra junidag 1888 när staden brann ned till grunden, att branden blev en vändpunkt inte bara i bebyggelsen, utan även för Umeås attityder och självbild.

Den gamla näringsidkande handelsstaden med låga skatter, sparsamhetsfilosofi och en trygghet i sakernas gilla gång blev fram emot sekelskiftet en stad med högre skatter, lånefinansierade projekt, en aktivare kommunledning och en ny självmedvetenhet i konkurrensen med andra Norrlandsstäder om prestigefulla etableringar och statusen som Norrlands huvudstad.
Så blev Umeå bland annat regementsstad och fick prägel av förvaltning, militär och ämbetsmannaskap.
Det var på gott och ont, mörka inslag fanns också under seklets första decennier. Men där inleddes något som skulle ge Umeå djärvhet och expansionslust nog att vinna dragkamper om både institutioner och infrastruktur.
Branden 1888 lade i aska ett Umeå som sedan inte återkom. Det som byggdes upp fysiskt såg annorlunda ut. Men även det som byggdes upp ekonomiskt, politiskt, kulturellt och administrativt hade en ny karaktär.

Nästa stora skiljelinje blev den utveckling som inleddes i mitten av 1900-talet, tog fart med universitetets tillkomst, skapade den atmosfär av bildningssökande öppenhet, oförväget kulturliv och livstilstolerans som Umeå i dag förtjänt förknippas med, men som i stadsbilden också symboliserades av en olycklig men tidsenlig rivningsiver i de centrala delarna.
I slutet av den epoken lever vi nu. Även sedan 1960-talet har mycket hänt, men det har funnits en logisk, övergripande berättelse bakom förändringarna. Så började det, så fortsatte det, nu står vi här.
Det är alltid lockande att leta efter avgörande ögonblick som vittnar om en ny tids inbrott även i den egna samtiden. Står Umeå i dag inför ännu ett epokskifte?

Kanske är det så. Umeå står i alla fall inför vägval och utmaningar som påminner om dem staden stått inför tidigare. Vill kommunen växa? I vilket tempo? Och vilka nya tillväxtfaktorer kommer att spela den roll som handel, militär och högre utbildning spelat i tidigare historiska skeden?
Debatten om stadsmiljön, byggnadsplanerna, prestigeprojekten, budgetprioriteringarna, relationen mellan politik och företagare - de givna svaren saknas, men frågeställningarna känns igen.

-----------------------
Detta är den första av två krönikor om Umeå. Del två kommer på lördag.

Utan tillväxt och fungerande kreditsystem i världsekonomin slås de fattiga länderna ut. Det är ämnet för vår huvudledare i dag.

När jag såg den här grejen med Twitter-intervjuer första gången var jag skeptisk. Den var innan jag hade någon egen erfarenhet av Twitter. Nu när det blir aktuellt lokalt, vet jag bättre vad det handlar om, och är mindre skeptisk, tvärtom nyfiket positiv.

Som ofta i sådana här sammanhang handlar det inte om någon ersättning av andra former för intervjuer, dialog, meningsutbyten, utan komplement eller alternativ.

Varje form har sina fördelar och nackdelar. Det blir intressant att följa hur det här utvecklar sig under nästa års valrörelse, både inför de kommunala valen och inför riksdagsvalet. Redan nu är det uppenbart här i Umeå hur intressant det är att följa några av ledamöternas bloggande och twittrande direkt från fullmäktigedebatterna.

Hur agerar och reagerar vi i de traditionella medierna, vad uppstår parallellt till oss, vad blir det nyskapande och vad blir snabbt övergivna stickspår, hur värnas fördjupning och eftertanke i de nya former för kommunikation som tekniken möjliggör?

Att öppenheten och tillgängligheten som bloggar, mikrobloggar och andra sociala medier skapar i grunden är mycket bra för demokratin, även, tror jag, för rekryteringen av nya generationer till de politiska partierna (och för den klassiska journalistiska rapporteringen och granskningen i tidningar, tv och radio), håller jag för högst sannolikt.
Men på samma sätt som det blir fel när kritiker talar om hur det är på 'bloggarna', som om formen och tekniken sade något om innehållet och mångfalden, så är det förstås farligt att tro att de nya kommunikationskanalerna i sig utgör någon lösning på problem. De blir vad de görs till. Det är både spännande och uppfordrande.

Man ska vara rejäl nörd för att se fram emot fullmäktiges dagordning som inför en VM-lottning i fotboll. Men visst är det lite spännande varje gång.

Det ser ut att kunna bli några rejäla debatter, i synnerhet kring ett par av interpellationerna, den här månaden också.

Återstår att se om det kommer att märkas på inläggen att socialdemokraterna och riksdagsoppositionen har kraftig motvind och ratas i förtroendemätningar för sin politik på riksplanet. Ibland används ju nämligen fullmäktigedebatterna även för vad som egentligen är meningsutbyten om den nationella politiken.

För ett år sedan gjorde socialdemokraterna gärna sådana hänvisningar, i dag kanske de är mindre hågade att lyfta fram riksperspektivet.

Det förtigna sambandet mellan alkoholen och våldsbrotten är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

'Alkoholen och våldsbrotten - sambandet som förtigs

Radioprogrammet Kaliber rapporterade i går om forskning som visar att alkoholen är en stor och vanlig faktor bakom både vardagsbrotten och de allra grövsta våldsbrotten.
God morgon, kan man tycka. Det låter ju inte som den mest revolutionerande upptäckten i världshistorien. Något mer självklart får man i själva verket leta efter.

Men faktum är att den uppenbara kopplingen mellan alkoholen och våldsbrotten ofta konsekvent och omsorgsfullt tonas ned i svenska mediers nyhetsrapportering.
Så i en vardag där det moltigs om sambanden har forskning som påvisar dem paradoxalt nog ett nyhetsvärde. Alkoholens destruktiva roll i samhället är en av svenska mediers stora blinda fläckar, något man bara i nödfall talar om, och då helst abstrakt, så att det inte stör vinprovningen, storhelgshyllningarna av alkoholkulturen och det evinnerliga nervösa skålandet i rutan.

Vad den skeva bevakningen spelar för roll när missbrukarvården och det förebyggande arbetet - verksamheter utan starka lobbyintressen bakom sig - hamnar långt ned på prioriteringslistorna, kan man fundera på. Välfärdsdebatten kan nå orkanstyrka över en halv procentenhet hit eller dit, men ha väldigt svårt att skåda ner i de riktiga djupen av socialt lidande och sociala missförhållanden.

Det grova supandet vid evenemang eller helger - långt ner i åldrarna - och acceptansen av detta, är en beklämmande och pinsam del av det svenska vardagslivet.
Särskilt sportevenemang på elitnivå anses ju av något skäl alltid ge legitimitet åt måttlös alkoholkonsumtion och grisigt beteende runt omkring. Det tas liksom för givet att det ska vara så. Vad det beror på borde kanske både den välfinansierade idrottsrörelsen med höga ideal och medierna grubbla ett par varv kring.

Så hur är det nu med det där oproblematiska, mogna förhållandet till alkohol i Sverige - långt bortom våldsbrotten, avgiftningarna, trafikdöden, de förstörda familjerna och de ruinerade tonåren - som alkoholromantikerna framhäver som skäl för en nedrustning av den restriktiva alkoholpolitiken och en acceptans av långt mer omfattande totalkonsumtion?
Det är väl som alltid: de rekommenderas ett besök i verkligheten och en stunds eftertanke. Men det är klart, av verkligheten som stör har dessa illusionister aldrig varit särskilt intresserade.'

Bankernas ökade kreditförluster är ämnet för vår huvudledare i dag.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om att flygplatsfrågan i inlandet måste få en lösning som bygger på rationell samordning mellan kommunerna, för att de inte ska förlora makten och kontrollen över frågan ännu mer än vad som redan börjat ske:

'Släpp prestigen - samordna inlandsflyget

Oavsett med vilka komponenter man sätter samman ett optimistiskt framtidsscenario för Västerbottens inland spelar fungerande flygförbindelser en central roll. Gruvnäringen, skogs- och verkstadsindustrin, biltestningen, fjällturismen, småföretagandet, distansutbildningen, inflyttningen av unga familjer; anlägg vilket perspektiv som helst: flyget har avgörande betydelse för inlandets möjligheter att överleva och utvecklas.

Men att värna flygets framtid i inlandet är inte liktydigt med att värna alla i dag existerande flygplatser i inlandet. I själva verket kan de två ambitionerna på sikt stå i motsättning till varandra. En destruktiv konkurrens och ett ömsesidigt rackarspel mellan inlandskommunerna i flygplatsfrågan kan försämra - och har redan så gjort - möjligheterna att genom samordning och samarbete behålla så mycket det går av makten över flygets framtida organisering och omfattning inom regionen.

Flygplatsfrågan i Västerbottens inland måste få en rationell, framtidsinriktad och långsiktigt hållbar lösning.
Då måste antalet flygplatser med upphandlad trafik minska och en gemensam satsning på en av dem komma till stånd. Ibland går kritisk självinsikt om egna begränsningar och offensiva satsningar för framtiden utmärkt väl hand i hand. Ur ett tillväxtperspektiv och en både konstruktiv och realistisk bedömning av den norrländska landsbygdens utvecklingspotential och geografiska förutsättningar behövs inte alla nuvarande flygplatser i länet.

Det är inte en pessimistisk slutsats, utan en vädjan till kommunerna om att inse allvaret, samla befintliga resurser och söka få ut maximal infrastrukturnytta av dem i ett helhetstänkande.
Kommunledningarna måste ta ansvar, resa sig ur byatänkandets destruktiva prestigesåpa och - om det är problemet - sluta surblänga på varandra.
Samordna flyget på frivillig väg genom att välja en entydig strategi, kraftsamla, uppträda enigt utåt och behålla avgörandet i egna händer. Annars kommer flyget att samordnas med tvång - av resenärerna och centralmakten i kombination. Och efter ett sådant fiasko kommer inlandskommunernas synpunkter att tillskrivas långt lägre relevans än tidigare.

Hanteringen av flygplatsfrågan är ett skolboksexempel på beteendemönster och ryggmärgsreflexer som kommunerna i Norrlands inland måste komma bort ifrån om den framtida infrastrukturen ska kunna räddas. Även för debatten om ett framtida Stornorrland har flygplatsdilemmat i inlandet en symbolisk betydelse. Så ska man inte snava över varandra, så ska man inte misstänka varandra, så ska man inte investera stora summor var för sig på ett område där samordning är enda sättet att behålla konkurrenskraft, makt och handlingsfrihet. Står och faller gör man i det avseendet tillsammans.

Det är - oavsett hur man ser på de enskilda flygplatserna i Västerbottens inland, deras historia, tillkomster, lägen och kapaciteter - ohållbart och verklighetsfrämmande att tro på en framtid för flera flygplatser samtidigt i Vilhelmina, Lycksele och Storuman. Den visionen tar inte hänsyn till några realiteter vad gäller ekonomi, befolkningsunderlag och passagerartal. Tvärtom riskerar den att undergräva inlandsflygets framtid helt och hållet.
Det enda vettiga och det enda offensiva vore naturligtvis att det upphandlade flyget i inlandet samordnades till huvudsakligen en flygplats.

Vilken flygplats av de tänkbara som i så fall är det bästa alternativet - sett till läge, kapacitet och politiska bedömningar - kan bara en uppgörelse i sig ge klart svar om. Utgångspunkterna för samtalen måste från alla parters sida vara att en uppgörelse under alla omständigheter ska nås, inte att en uppgörelse ska nås på vissa villkor och att det gäller att övertyga de andra eller lämna rummet. Klarar man inte att lyfta sig över gamla motsättningar har man inte förstått allvaret i situationen.
Men om låsningarna faktiskt är så starka att ingen kompromiss är möjlig, tja, be då exempelvis universitetet att tillsätta en oberoende expertgrupp som får analysera frågan ur ett långsiktigt tillväxtperspektiv och komma med en rekommendation.

Är det kommunala attityder av ömsesidigt sårade stoltheter som spökar är det dags att snyta sig, sätta plåster över skrubbsåren, ta djupa andetag, se varandra i ögonen, stänga in sig i ett rum och inte låsa upp dörren förrän gemensamt ansvar tagits för regionens gemensamma överlevnad i en gemensam framtidsfråga.'

Varför är det så få som utmanar den vulgärpropaganda mot feminism och genusvetenskap som just nu sveper fram i debatten, framför allt i gränslandet mellan liberaler och högerdebattörer? Det håller på att bli slentrian inom en högerkonsvervatism och högerliberalism att angripa feminismen med egna fantasier, vantolkningar eller enskilda, extremt avvikande exempel som utgångspunkt. Även i den allmänna debatten dyker ibland parodiskt arga utfall mot genusvetenskap upp i de mest udda och ologiska sammanhang.

Det må så vara, reaktionärer kommer alltid att finnas.

Men varför bjuds det så lite motstånd från liberalt håll i debatten? Har det feministiska perspektivet institutionaliserats och försvunnit in i etablissemangets omfamnande och kanske delvis okritiska anslagsgivande så till den grad att det helt frikopplats från samhällsdebattens yta och inte längre vill riskera att synas?

Eller är det så illa att många av de krafter som arbetat under beteckningar som feminism och genusvetenskap låter det perspektivet underordna sig ett partibefallande socialistiskt vänsterperspektiv, så att den senare dogmen tillåts förråda den förra insikten och därmed paradoxalt nog ge bränsle åt högerretoriken?

Men sedan när ger liberaler upp en sådan fight? Och varför ersätta missbruk av begrepp till vänster med flumtolkningar av samma begrepp till höger?

Att stå upp för och bejaka en feministisk grundhållning och det genusvetenskapliga perspektivet är för mig en självklar del av en liberal, individualistisk upplysningstradition.

Det handlar inte om ett kvinnoperspektiv eller en kvinnofråga, utan gäller genusstrukturer, könsmaktsordning och könsförtryck av alla slag, alltså även diskriminering av män, även om kvinnors underordning fortfarande är ett mycket vanligare, djupare och mer utbrett fenomen.

Ändå är den liberala feminismen pinsamt marginaliserad i idédebatten. Varför?

Det är nedslående hur meningsutbytena om jämställdhet, genusstrukturer, könsroller och könsförtryck sänkts till rekordlåga nivåer och i samma process tagits över av en antiintellektuell höger som ser spöken lite här och var och avsvär sig en tidigare tilltro till kunskap, fakta och rationell vetenskapsdebatt.

Riktiga liberaler är feminister, skrev Birgitta Ohlsson och Jenny Sonesson i en debattartikel på newsmill.se häromveckan. Det är bara att instämma.

Identifiera, medvetandegör och motarbeta kvardröjande könsmaktsordning i samhället.

Kräv lika lön och karriärmöjligheter i arbetslivet för män och kvinnor.

Intensifiera arbetet för att minska våldet mot kvinnor.

Fortsätt att utveckla genusperspektivet inom skolväsendet till vinst och ökad individuell frihet för flickor och pojkar.

Ge mer resurser till genuskurser och genusforskning inom den högre utbildningen, och öppna samtidigt upp genusforskningen, bredda den, låt den inte bli introvert.

Individualisera föräldraförsäkringen.

Öppna upp för entreprenörskap, nyföretagande, mångfald och privata alternativ inom den offentliga sektorn och bryt det centralistiska monopoltänkandet.

Konsumentbojkotta sexistisk reklam. Genomskåda och diskutera könsstereotyper inom populärkulturen.

Bryt den fackliga vänsterns skönmålning av industrisamhällets patriarkaliska hierarkier - satsa på småföretagande inom framtidsbranscher.

Stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter och bekämpa alla former av könsförtryck och hederskulturer som söker vinna legitimitet genom att horribelt hänvisa till kultur eller religiösa seder - nationellt och globalt.

Läsvärt.

Tillbaka i Umeå efter ett par dagar i huvudstaden för dels som alltid givande och stimulerande samtal med professorn på teatervetenskapliga institutionen i Stockholm Willmar Sauter - som just hade kommit tillbaka från gästundervisning i Kina och som skulle iväg till Berlin morgonen efteråt. Vi pratade om livet, universitetsvärlden, dagstidningsvärlden, Strindberg, Brecht, Palme, politisk kommunikation, videopodcasts och så lite om avhandlingsplaner också.

Dagen efter var det möte med Vänsterpressföreningen och liberala ledarskribenter. Vi träffade bland andra ordföranden för Lärarnas Riksförbund Metta Fjelkner, miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och representanter för ett antal olika friskolor.

Och så blev det förstås mycket mellansnack med kollegor, vilket alltid är trevligt. Teman som avhandlades eller kort snuddades vid i pauserna:

Opinionsläget före och efter den ekonomiska krisen (värderingsskifte, och i så fall vilket?)
Bör man använda begreppet 'borgerlig' för någonting, exempelvis de 'borgerliga' partierna? (svaret är givetvis nej, eftersom ingen någonsin lyckats definiera det på ett vettigt sätt, men att företräda den hållningen är en ensam kamp)
Norrbotniabanan och Kvarkenbron (båda, ingen eller en av dem?)
Uppsala som ickeförort till Stockholm (betoning på icke)
Umeå som norra Europas urbana centrum (betoning på självklarhet)
Hellboy I och II (jag har inte sett någon av dem)
Vinterkläder - vägra eller bära året om? (Jag står på toppluvans sida)
iPhone - meningen med livet? (Eller ska man som mp3-spelarnörd satsa på exempelvis Cowon S9 och ett annat koncept istället?)
Teorier kring mordet på Olof Palme (det var inte Christer Pettersson, eller kanske ändå)
Ritualer vid doktorspromoveringar (ska de bojkottas eller ses som belöningar för hårt slit?)
Norrländska kuststäder som avgörande för valet 2010 (min tes)
Ålidhem i Umeå (legendariskt, för vissa)
Östermalmstorg i Stockholm (att hitta dit)
Vikten av att hålla på rätt Göteborgslag i fotboll (Degerfors ligger väl i Värmland?)
Körkort (ta eller inte ta?)
Osv, osv.

Anders Rönmark skriver intressant på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida under rubriken:
'Ett utslag av Umeåfobi?'

De fortsatta varslen på Volvo Lastvagnar och frågetecknen kring fabrikens framtid i Umeå är ämnet för vår huvudledare i dag.

Andreas Bergh skriver om var alla dessa pengar egentligen kommer ifrån och om att det fortfarande är arbete och uppfinningsrikedom som skapar välstånd, inte sedelpressar.

Malin Rönnblom skriver om stadsutvecklingsdebatten i Umeå.

Behörighetskraven till högre utbildning är ämnet för en signerad betraktelse av mig på dagens ledarsida:

'Värna värdet av högre utbildning

Kraven på godkända kunskaper i svenska, engelska och matematik för grundläggande högskolebehörighet ska höjas, föreslår regeringen i en kommande proposition.
Det är rätt tänkt, och knappast särskilt kontroversiellt. Men det utgör bara halva sanningen. Andra lika tydliga principiella ställningstaganden, om studiemedel, studieavgifter och möjligheterna till livslångt lärande, krävs för att helheten ska bli rätt.

Högre studier är en ansenlig investering av tid och resurser, för individen och för samhället. Den är i alla avseenden välmotiverad och lönsam - i snäv ekonomisk mening och ur ett bredare kulturellt och demokratiskt perspektiv.

Men förutsättningen för att de högre studierna ska fortsätta att vara rationella och berikande är att de inte devalveras och förlorar sitt värde. Om genomförd högre utbildning på ledande svenska lärosäten inte värderas just högt på arbetsmarknaden - lokalt, nationellt och internationellt - om inte svenska universitetsstudier erbjuder den bildningsväg med undervisning och närhet till forskning av toppklass som vi förutsätter, då kan det hela bli ett lurendrejeri som vilseleder unga människor.

För om tiden och resurserna investeras, men kunskaperna och meriterna uteblir, står alla där som förlorare. Allra viktigast är det för dem utan ekonomiska resurser bakom sig, de som historiskt sett varit utestängda från den akademiska världen, att värdet av och kvaliteten i högre studier inte faller.

Annars kommer allt färre av dem som tar stora personliga risker om utbildningsåren inte lönar sig, att våga satsa. Och de som gör det riskerar att bli grymt besvikna när examen möts axelryckningar.
På samma sätt som ökad tonvikt vid kunskapskrav och tryggare arbetsmiljö i skolan tar ställning för de minst privilegierade, har bevarad kvalitet i utbildning och forskning på universiteten en uppenbar jämlikhetsdimension. Tillgängligheten till högre studier ska göras stor och rekryteringen så bred som möjligt. Men inte genom att värdet av studierna devalveras, utan genom att hela utbildningsväsendet rustas upp rakt igenom, med tidiga och ambitiösa stödinsatser för dem som halkar efter, så att många fler än i dag får chansen att i slutändan nå upp till kraven.

Men samtidigt, av samma skäl, är det av avgörande betydelse för både en bred, jämlik rekrytering och för upprätthållen kvalitet (de förutsätter ju varandra) att rätten till studiemedel inte begränsas, studieavgifter inte smygs in bakvägen och att möjligheterna till nya vägval och tid att växa genom den högre utbildningen inte inskränks. Det måste finnas röjda vägar in i den högre utbildningen i senare livsskeden. Utbildningssystemet får inte bli stereotypt. Unga människor ska inte tvingas till avgörande vägval i låga åldrar utan möjligheter att misslyckas, byta perspektiv och försöka igen.

Den gyllene kombinationen består av jämlika chanser, höga kunskapskrav, bildningsideal, generösa, flexibla, tålmodiga studiemedelsystem och livslångt lärande.'

Jag håller med Björn Kjellsson om principen bakom stadsbibliotekets nya återlämningssystem. Jag gillar också att man faktiskt ser mekaniken bakom fönstret, att böckerna inte bara försvinner på ett mystiskt sätt. Bibliotek är ju överhuvudtaget en snillrik idé, vilket jag varit inne på ofta.

Synen på euron i Sverige är ämnet för vår huvudledare i dag.

Och Magnus Krantz skriver krönika om att FN-konferensen i Genève som gick precis så snett som man hade befarat.

Synen på grov, organiserad brottslighet är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

'Saklig principfasthet utan ursäktande romantisering

...för övrigt finns det nog få saker som medborgarna är beredda att stödja så helhjärtat som hårdare tag mot, mindre romantisering av och lägre tolerans inför den grova organiserade brottsligheten.

Att bedöma när sådan brottslighet faktiskt fått fäste i en stad, eller när det bara är olyckliga omständigheter, fördomar och övertolkningar som leder till falskt alarm, är inte så lätt. På den punkten, som när det gäller allt annat, måste rationalitet, saklighet och rättssäkerhet gälla.

Någon guilt by associationen är inte acceptabel där heller. Panik och det-vet-man-väl-hur-det-är-attityder är sällan omdömesgilla. På dem kan inte ett rättssamhälle bygga. Det är en, nog så viktig, sak.

Men i själva grundfrågan: tror man inte att grovt kriminella ligor som fenomen - när sådana faktiskt uppträder och etablerar sig på nytt ställe - förr eller senare börjar förpesta tillvaron även för vanligt folk, som exempelvis företagare, måste man antingen ha tittat på för många maffiaromantiserande filmer eller hållit för öronen väldigt hårt när modiga offer vittnat.
Det senare har bevisligen skett alltför ofta i det svenska samhället. Men just de vittnesmålen visar varför man inte ska bagatellisera faran. Det är viktigt för civilkuraget i samhället att medborgarna kan lita på myndigheternas principfasthet när det gäller.

Det ska givetvis finnas bevis och belägg med substans, men handlar det till slut om belagd grov organiserad brottslighet ska den bekämpas med nolltolerans och i så tidigt skede som möjligt.
Den ska inte ursäktas, underskattas eller romantiseras. Det måste vara utgångspunkten.

Den inställningen står inte på något sätt i motsats till tron på en positiv, humanistisk grundval för en rehabiliteringsinriktad kriminalvård. Och den tron bör värnas mot förenklad och antiliberal "straffa alla brottslingar hårdare och må de vara evigt fördömda och aldrig förlåtna"-retorik. Tvärtom, den humanistiska kriminalpolitiken omöjliggörs och undergrävs när de mest brutala upplevs få härja fritt, på de ignorerade, övergivna offrens bekostnad.

Föreställningen om den grova organiserade brottsligheten som något slags egen värld, som för evigt utspelar sig vid sidan av vanligt folks vardag, är aningslös, vilseledande och naiv.'

Situationen i Tjetjenien var ämnet för vår huvudledare i går.

Berivan Mohammed skrev gästkrönika om ansvaret att se människor som lider under förtryck.

Med hänvisning till vad jag skrev i början av det här inlägget om hur mediabloggar börjar synliggöra hur texter går igenom olika faser under skrivprocessen, så handlar den här veckans lördagskrönika om samma ämne som jag bloggade utförligt om tidigare i dag.

Det är till största delen en helt ny text stilistiskt, bara några formuleringar återkommer, men krönikan bygger givetvis på samma resonemang och grundhållning som blogginlägget - linjen är obruten. Men reaktioner av olika slag under dagen, telefonsamtal och debattpropåer som bekräftar, uppmuntrar, kritiserar eller kanske bara ger en tankeställare om någon detalj, färgar av sig på nya ordval, nya sätt att ta sig an ämnet, som skiljer version två från version ett.

Man kanske försöker vässa eller peppa vissa passager mer, tona ned och nyansera andra resonemang. Hur som helst, veckans lördagskrönika handlar om Pirate Bay-domen, fildelning, upphovsrätten och vägen framåt:

-------------------------
'Fildelning, upphovsrätt och vägen framåt

Domen i går mot de åtalade i Pirate Bay-rättegången har många aspekter. Ibland kan en pr-strid handla mer om vem som lyckas göra sig minst impopulär och framstår som minst osympatisk, än om vem som vinner aktivt, entusiastiskt stöd.
Pirate Bay-rättegången och debatten kring den tror jag har en rätt avstötande verkan på många som följer dem med vardaglig distans till och bara vaga kunskaper om fenomenet fildelning. Det är lätt, när huvudpersonerna uttalar sig och tonfallet stegras på bägge sidor, att få bilden av en juridisk batalj mellan råbarkade, bakåtsträvande, inkompetenta, konsumentfientliga branschbossar och bortskämda, arroganta, snyltande, lyxlirande snorungar.

Om den bilden stämmer eller inte, är inte särskilt intressant eller relevant. Både värnet av upphovsrättens grundtankar och bejakandet av informationsteknikens fantastiska möjligheter till kommunikation och kulturspridning, skulle, tycker jag, förtjäna mer sympatiska ansikten utåt än vad just Pirate Bay-debatten bjudit på.

Inte minst för nöjesbranschens vidkommande har det senaste halvåret sannolikt varit en dyrköpt pr-katastrof. Många tidigare sympatier har nog vänts i irritation och ren antipati över företrädarnas fogdeliknande uppträdande och urspårade lagstiftningskrav. Men inte heller de mer enkelspåriga och mot upphovsrätten aggressiva fildelarentusiasterna bör inbilla sig att deras världsbild möter den omedelbara genklang bland medborgarna som en del av dem vill ge sken av.

För det som är värt att ta fasta på, det som verkligen betyder något, är hur de delvis motstridiga principer som står på spel i debatten om fildelning på rimligaste sätt ska kunna jämkas samman utan att det går alldeles galet för någon av dem. Grundläggande upphovsrätt, ersättning och professionella villkor för kulturskapare å ena sidan. Kreativ islossning, nedbrutna hierarkier, fri kommunikation och personlig integritet på nätet å andra sidan.

Ur den frisinnade traditionen väller båda idealen fram. En starkt känd moralisk uppfattning att man ska göra anständig, solidarisk rätt för sig och att skapande verksamhet har ett värde. Men också en stark tro på att får bara vanliga medborgare sköta sitt och fatta egna beslut så blir det bra, en tillit till att den goda viljan, det goda uppsåtet, vinner i längden.
Olika överheters försök att hindra människor från att mötas, diskutera, tala och dela information med varandra i fria, demokratiska, levande former har varit en bakåtsträvande följetong genom historien.
Fildelning vs upphovsrätt handlar om allt det där. Och fastnar vi ständigt i det ena versus det andra-dramaturgin, antingen eller-tänkandet, förs inte frågan en millimeter framåt. Söker vi på de skränigaste barrikaderna efter de rent goda och de illvilligt onda, så söker vi förgäves. De som försöker inbilla oss att det finns superenkla, självklara, färdiga, näringsriktiga lösningar bara att slänga in i mikrovågsugnen vilseleder. Det handlar om svåra frågor av det slag som alltid uppstår vid teknikskiften, epokgörande innovationer och kulturella omvälvningar.

Men med detta sagt, går det ändå att dra några slutsatser av gårdagens dom och av debatten i stort. Grundkänslan är att Pirate Bay-rättegången handlar om en kraftmätning på något som redan blivit ett stickspår. Problemen som uppstår i mötet mellan upphovsrätten och den nya teknikens möjligheter kan inte (vilket lagstiftarna tycks tro), bör inte och får inte lösas genom inskränkningar, kommunikationsbarriärer eller integritetskränkande skrämselstrategier.
Det är inte genom att begränsa informationsutbyte, hindra nya internetvanor och prioritera branschintressen framför personlig integritet och rättssäkerhet som upphovsrättsprinciperna kan föras in i ett nytt sekel.

Man behöver verkligen inte hysa några sympatier för de åtalade som aktörer - vilket jag inte heller gör - för att inse att den senaste tidens lagstiftning mot fildelning formulerar problemen missvisande, grovt och slarvigt och försöker lösa dem med metoder som är föråldrade och ofta principiellt oacceptabla.
Därför är domen i Pirate Bay-rättegången, likgiltigt om man tycker att den är berättigad eller inte (jag finner den överdriven, juridiskt luddig och nödvändig att pröva i högre instans) på flera sätt redan ett museum över förlegade problemformuleringar. Den pekar inte framåt mot några konstruktiva, smarta, moderna lösningar som ger upphovsrätt och informationsteknik chansen att mötas och vanliga konsumenter större makt.

Nöjesbranschen hamnade tidigt snett i den här frågan, paralyserades av istället för att entusiasmeras över möjligheterna. Den hårda domen i går kan bli en pyrrhusseger som lurar dem att ägna ännu mer kraft åt att söka bromsa utvecklingen, istället för att ta initiativet och genom begåvade, positiva affärsmodeller leda den.

I bakgrunden finns även ett stort politiskt ansvar för att fildelningsdebatten nu börjar få orimliga konsekvenser i form av repressiv, förlamande lagstiftning. Att det politiska etablissemanget i så hög grad bejakat ökad övervakning bidrar till bilden av ett turbulent epokskifte inom teknik och kommunikation där många har svårt att orientera sig, ägnar energi åt fel saker och rentav förvärrar läget. Pirate Bay-debatten, och domen i första instans, bekräftar den dimmiga bilden.
Någon vinnare går inte att peka ut. Några hjältar har inte uppträtt. Någon lösning har inte uppenbarat sig.'

Domen mot de åtalade i Pirate Bay-rättegången har många aspekter. Men grundkänslan är att det handlar om en juridisk batalj på något som redan nu känns som ett stickspår, i en fråga som skriker efter mer konstruktiva attityder.

Problemen som uppstår, och de uppstår verkligen, i mötet mellan den nya teknikens kommunikationsformer och informationsflöden å ena sidan och en traditionell upphovsrätt, de rimliga kraven på rättigheter, ersättning och professionella villkor för kulturskapare å andra sidan, kan inte och bör inte lösas genom repressiva inskränkningar som tar sikte på själva den nya teknikens möjligheter.

Det är inte genom att begränsa informationsutbyte, hindrar nya internetvanor och prioritera branschintressen framför den personliga integriteten och rättssäkerheten som upphovsrättsprinciperna kan föras in i ett nytt sekel.

Man behöver verkligen inte hysa några sympatier för de åtalade som aktörer eller deras verksamhet - personligen gör jag det inte heller, jag ser definitivt inga hjältar i den här processen - eller göra någon juridisk värdering av den nu fallna domen, för att inse att den senaste tidens lagstiftning mot fildelning formulerar problemen väldigt grovt och slarvigt, och sedan försöker lösa dem med metoder som redan är föråldrade, och som delvis är farligare än de missförhållanden som skulle rättas till.

Därför är domen i Pirate Bay-rättegången, likgiltigt om man tycker att den är berättigad eller inte, på flera sätt ointressant. Den pekar inte framåt mot några konstruktiva, smarta, moderna lösningar på grundproblemet.

Den hårda domen kan för nöjesbranscherna, som inte lägger två strån i kors för att framstå som en gnutta självkritiska mot sina sena reaktioner och slappa affärsanalyser, bli en pyrrhusseger. Den kan ge oförtjänta sympatier åt den mot upphovsrätt och kulturutövare ganska arroganta och aggressiva attityd som delar av de mer enkelspåriga fildelningsanhängarna visar upp. Och det kan lura branschintressena att ägna ännu mer kraft åt att söka bromsa en utveckling, än att ta initiativet och genom begåvade, positiva affärsmodeller leda den.

Att det politiska etablissemanget i så hög grad bejakat en integritetskränkande lagstiftningsiver för ökad övervakning även på andra områden bidrar också till bilden av ett turbulent epokskifte inom teknik och kommunikation där många har svårt att orientera sig och därför hamnar snett, ägnar prestige och energi åt fel saker och därmed fördröjer långsiktiga lösningar eller förvärrar läget.

Pirate Bay-rättegången, debatten kring den och dagens dom i första instans, bekräftar den dystra, dimmiga bilden. Någon vinnare går inte att peka ut. Några hjältar har inte uppträtt. Någon hållbar lösning har inte uppenbarat sig.

Anders Rönmark på Tidningen Ångermanland kommenterar Umeå som universitetsstad med anledning av gårdagens 'Breaking news i Umeå'

Hur utvecklas en text från en första version till en slutgiltig version?

Normalt och traditionellt syns den processen aldrig utåt, bara slutresultatet publiceras. Men med bloggarnas tillkomst kan man allt oftare se hur ett snabb analys i ett tidigt skede på nätet nästa dag kommer i papperstidningarna som en något mer genomarbetad, ofta längre eller åtminstone i vissa delar omarbetad version.

Synpunkter läggs till, fler infallsvinklar prövas, verb byts ut eller kompletteras, siktet i analysen ställs in av eftertanken. Kanske försvinner också en laddning, ett visst spontant temperament i vissa delar, kanske vässas och slipas istället andra som blev för valhänta i första skedet, ibland händer det rentav att en förhastad eller ofullständig ståndpunkt korrigeras. Sammantaget ger det en hyfsad bild av hur texter arbetas fram även när de inte publiceras i olika skeden av en stilistisk och intellektuell arbetsprocess.

På dagens ledarsida har jag en lite längre text om universitetet och rektorsfrågan, alltså en utvecklad version av gårdagens blogginlägg:

-----------------------------
'Universitetets vägval påverkar hela regionen

Nyheten att Göran Sandberg ska sluta i förtid som rektor vid Umeå Universitet är en påminnelse om hur stor konkret betydelse för ett lärosätets övergripande vägval och satsningar det har vem som sitter på den posten.
Göran Sandberg har haft ett mycket gott renommé, vilket erbjudandet om och övergången till den nya tjänsten bekräftar.
Han har lyckats etablera nya samverkansformer med externa aktörer - som i projektet med Konstnärligt Campus - och han anses med en i viss mån ny stil ha förnyat universitetets utvecklingsarbete på ett sätt som legat rätt i tiden och lagt en långsiktig grund.

Det har varit lite mer av entreprenörsanda och lite mindre av traditionell förvaltning som präglat framtoningen de senaste åren. Allt har inte varit frid och fröjd eller konfliktfritt, men universitetet har på det stora hela stått sig bra i konkurrensen under 2000-talet och kommer hyfsat förberett till den period av förändrade förutsättningar inom högre utbildning som väntar. Politiska reformer med ett perspektivskifte från kvantitet till kvalitet - till det bättre - europeisk samordning av grundutbildningar, kanske en förändrad regional arbetsmarknad efter strukturomvandlingar - ett nytt läge.

Det här är ingen tid för ett ledande universitet i norr att tappa tempo. Beslutet om efterträdare kommer att kräva både noggrannhet och rapphet för att rätt person ska hittas; någon som är kapabel att ta över stafettpinnen i fart nästa år, både för att fullfölja det som inletts och för att titta framåt.

Umeå Universitet har en bredare norrländsk förankring än namnet anger och har genom sina utbildningar, sin forskning och sina inätverk en avgörande betydelse för hela regionen.
Inte som kvantitativ tillväxtfaktor när det gäller ny inflyttning knuten direkt till kärnverksamheten, den epoken är över; men som en absolut förutsättning för hela regionens status, stämning och konkurrenskraft - i inlandskommunerna likaväl som i Umeå-området. Det handlar om företagande, innovationer, investeringar och möjligheterna att behålla, utveckla eller rekrytera rätt kompetens i näringsavseende.

Men det handlar lika mycket om kulturell och intellektuell atmosfär och livskvalitet. Att en stad i Västerbotten har ett av landets främsta och bredaste universitet bidrar till framtidstro och identitet hos unga människor som växer upp här, ger möjligheten för fler att stanna kvar i regionen och gör andra nyfikna på att prova några år här. Att vara rektor för Umeå Universitet är att haett större regionalt ansvar än som kan överblickas på en vandring runt campus.

Det snabba rekryteringsarbetet blir en tuff utmaning, för universitetsstyrelsen, även om den ledande befattningen vid Umeå Universitet torde vara så pass attraktiv att kvalitetskraven kan och bör sättas högt.'

Vår huvudledare i dag handlar om det statsfinansiella kraftprov som stundar.

Att Göran Sandberg slutar som rektor vid Umeå Universitet är en tung nyhet.

Den konkreta betydelsen av vem som faktiskt sitter som rektor vid ett universitet är ofta större för lärosätets övergripande vägval och satsningar än många nog i förstone antar.

Göran Sandberg har haft ett mycket gott renommé som rektor vid Umeå Universitet, vilket övergången till den nya tjänsten bekräftar. Han har lyckats etablera nya samverkansformer med externa aktörer - som i projektet med Konstnärligt Campus - och han anses med en i viss mån ny rektorsstil ha förnyat universitetets utvecklingsarbete på ett sätt som legat rätt i tiden.

Allt har inte varit frid och fröjd, allt har inte varit konfliktfritt, men Umeå Universitet har på det stora hela stått sig bra i konkurrensen så här långt under 2000-talet och kommer hyfsat väl förberett till den period av förändringar och nya förutsättningar inom den högre utbildningen som väntar.

Det här är ingen tid för ett ledande universitet i norr att tappa tempo i fullföljandet av ett sådant utvecklingsarbete, så beslutet om efterträdare kommer att kräva både noggrannhet och rapphet för att rätt person ska hittas; någon som är redo och kapabel att ta över stafettpinnen i fart nästa år.

Det snabba rekryteringsarbetet blir knappast någon helt lätt uppgift, snarare en svår utmaning, för universitetsstyrelsen, även om den ledande befattningen vid Umeå Universitet torde vara så pass attraktiv att kvalitetskraven kan och bör sättas högt.

Vissa nedläggningar vore inget att sörja.

Andra nedläggningar däremot är beklagliga. Eftersnack är en alldeles för bra programidé för att inte ges fortsatt utrymme. Vågar man hoppas på en snar återkomst för själva programupplägget? Jag tycker att det har fungerat väldigt väl i Västerbotten, och lyft fram en bred norrländsk offentlighet som man annars lätt missar, i synnerhet om man inte själv är uppväxt i regionen.

(Gårdagens program med Staffan Ling och Mikael Hansson som gäster tittade jag på samtidigt som jag började virka på en ny halsduk, med blandfärgat garn i blått och grått, ganska luftiga stolpar rakt upp och ned utan mönsterfinesser, med virknål 5.)

Nu talar jag lite i egen sak, som småbarnsförälder själv, men det här utbrottet låter mer som en analys byggd på udda bekantskapskrets som kanske borde breddas lite innan generella slutsatser om småbarnsföräldrars attityder dras. Eller är det ett Stockholmsfenomen? Eller är det kanske jag som har en udda bekantskapskrets som inte känner igen något av exemplen?

(Att barnfamiljer däremot är en sedan länge politiskt gynnad grupp och inte har anledning att beklaga sig för uteblivna subventioner är givet, men en annan diskussion.)

Vår huvudledare i dag handlar om gårdagens riksdagsdebatt om vårbudgeten:

------------------------

"Krisen och alternativen

Regeringen vinner förtroende för sin krispolitik, men lever på oppositionens misslyckanden. Det räcker inte på sikt.

Ingen kan anklaga Thomas Östros och den socialdemokratiska ledningen för inkonsekvens. Gårdagens riksdagsdebatt om den ekonomiska vårpropositionen blev i huvudsak en repris på de senaste månadernas krisdebatter. Ju lägre väljarnas förtroende blir för socialdemokraternas retorik i den djupa krisen, desto högre skruvar partiet upp volymen.
Man agerar som om problemet med partiets ras i opinionen vore att människor inte hört och förstått, och tar därför i ännu mer. Med ännu grövre anklagelser mot regeringen och ännu fler kortsiktiga och ekonomiskt våghalsiga åtgärdskrav hoppas man kunna återta initiativet.

Inte heller i gårdagens debatt verkade Thomas Östros vilja erkänna att väljarnas kritik mot socialdemokratin skulle ha något att göra med det politiska alternativ som han och Mona Sahlin företräder. Det var återigen långa stunder väldigt onyanserat. Han lät som han låtit under hela krisen. Det är en konsekvent hållning som hittills lika konsekvent avvisats av väljarna som icke trovärdig.
Oppositionens problem är nog i själva verket att väljarna hört mycket väl vad både regeringen och oppositionen föreslår för att motverka krisen, värna jobben och säkra välfärden över tid.
Regeringens politik bedöms helt enkelt som mer genomtänkt och ansvarsfull. Socialdemokraternas traditionalistiska framtoning med gapig oppositionsretorik, ekonomiska överbud, luddig arbetslinje och stränga inkomstskattehöjningar som genidrag i djupaste lågkonjunktur, går inte hem.

Replikväxlingarna kring vårbudgeten lär inte ha förändrat något på den punkten. Allianspartiernas företrädare backade relativt samordnat upp regeringens krispolitik, medan oppositionen ännu inte förmått att forma någon gemensam hållning eller något sammanhängande alternativ.
Regeringen har lyckats med att etablera sig som det politiska alternativet för regeringsduglighet, stabila statsfinanser och prioritering av jobben.
Socialdemokraterna har slösat bort sitt förtroendekapital på rader av förhastade kravutspel och ett samarbete med vänsterpartiet som inte går att förena med förnyelse av den egna politiken. Det är ett historiskt rollbyte i svensk politik när alliansen förknippas med regeringsduglighet och socialdemokratin ses som en riskfaktor i kristider.

Men även om regeringen i huvudsak välförtjänt lyckats vinna medborgarnas förtroende som kompetenta krishanterare, betyder det inte att alliansen kan slå sig för bröstet med alltför stor kaxighet.
Det finns svagheter även i regeringens hållning till jobbfrågan. Den starka inriktningen på arbetsmarknadspolitiska åtgärder som finansminister Anders Borg och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin lyfte fram på gårdagens DN-debatt har givetvis poänger i dagens konjunkturläge.

Men den återspeglar också i viss mån alla regeringars klassiska instinkt att söka dölja ofördelaktig statistik bakom det magiska men ofta innehållslösa begreppet åtgärder.
Även den obekymrade synen på det låga taket i a-kassan förblir oroväckande och ouppklarad inom alliansen.
Oförmågan att komma till skott konkret med förbättringar av småföretagarklimatet och möjligheterna för mindre företag att anställa börjar bli akut. Småföretagsklimatet känns oförklarligt nedprioriterat. Hur alliansen tänker sig fortsättningen när det gäller arbetsgivaravgifter, bolagsskatter, byråkratiska regler och faran för en ny avdragsdjungel är inte lätt att veta.

Om alliansen inte ser upp riskerar den att tappa balansen i den långsiktiga jobb- och välfärdspolitik som alltid måste grundas samtidigt i bättre förutsättningar för entreprenörskap, investeringar, konkurrens, riskvillighet, livslångt lärande, robusta trygghetssystem, hållbar utveckling och högre utbildning. Nyckeln är nya jobb i växande företag inom framtidsbranscher.
Parallellt med en glidning i riktning mot grundtrygghetstänkande i stället för generell välfärdspolitik, kan en överbetoning av kompensations- och åtgärdsperspektivet sluta med ett möte mellan det sämsta från två skolor.

Ännu räddas regeringen från hårdare kritik eftersom oppositionen på de flesta av dessa punkter antingen företräder långt sämre alternativ eller inte klarar av att ge besked om var man står. Men oppositionens misslyckanden är inte den måttstock alliansen bör utgå i från när den förbereder sig för att be väljarna om förnyat förtroende inför nästa mandatperiod.

I en signerad text på dagens ledarsida filosoferar jag lite grand om Umeås utveckling och självbild med anledning av nya befolkningsprognoser:

Har Umeå lust att bli Norrlands storstad?

Det är dags igen, för slagdängan. Umeå, berättar VK i dag på nyhetsplats, har enligt preliminära befolkningsprognoser för första kvartalet 2009 passerat 113 000 invånare. Refrängen, oh, that old tune, är given: lågkonjunktur och svår arbetsmarknad tvingar unga människor att söka sig till eller dröja kvar på universitetsorter.
Så växer Umeå, som vanligt, lite extra när tiderna är sura.

Det är inte någon tillväxt att skryta med direkt, att vara staden som expanderar när folk inte har något annat val än att komma hit eller stanna kvar.
Umeå - när allt annat skiter sig.
Det är inte någon tillväxt att skämmas för heller, att vara staden som erbjuder en attraktiv högre utbildning och som är det givna valet för många när kompetensen ska grundläggas, breddas eller fördjupas.
Umeå - när det verkligen gäller.

Umeå förblir Umeå förblir Umeå, med välkända brister och väldokumenterade kvaliteter, med bestående image, i huvudsak på gott, i några avseenden på ont. Det rullar på, bättre än för de flesta, men sämre än förväntningar och officiella mål skulle ge anledning att tro. Mönstren består. Inga skäl till panik. Få skäl till jubel. Många skäl till eftertanke om var Umeå egentligen befinner sig just nu i sin ovissa utveckling.

En omvänt konjunkturberoende tillväxt betyder oundvikligen en långsiktig stagnation på nuvarande nivå. Om det är ett oroväckande eller välkommet scenario kan man ha olika åsikter om. Men om målet är att även Norrlandsstäder - till fromma för omgivande landsbygd - ska duga i den nationella urbana konkurrensen om människor, investeringar, företag, kulturliv och lockande miljöer är det inte till universitetets antagning som hoppet ska sättas.

Jobben är grunden för det mesta. Och Umeås arbetsmarknad och företagsklimat är för sårbara. Då handlar det om att bli bättre på områden där staden i dag sett till sina resurser har tydliga brister. Det politiska ledarskapet måste hänga med i utvecklingen och de egna höjda ambitionerna.
Men det handlar inte enbart om saker som kan beslutas fram i ett vakuum eller i en atmosfär av ständig skepsis.
Det handlar nog också om att umeborna i grunden måste välja väg: bejaka rollen som växande, prestige- och tävlingsinriktad, förändringsivrig, storstadsambitiös Norrlandsmetropol eller vända tillväxttänkandet ryggen och hellre värna om småstadens välbekanta överblickbarhet i lite fattigare, ensammare men också lugnare skydd från världens jäkt?

Det sistnämnda har sitt stora värde. Men det låter inte som en bristvara i landsbygdens Västerbotten, och kan inte ensamt skapa de resurser som krävs för solidarisk välfärd, hållbar infrastruktur och ett framstående kulturutbud. Norrland behöver metropoler som erbjuder vad många människor annars tvingas söka söderöver.
Umeå borde låta sig entusiasmeras mer av sin roll som Norrlands främsta urbana skyltfönster.'

Min lördagskrönika den här veckan handlar om det låga intresset för Europaparlamentsvalet:

'Blir det en Europavalrörelse med glöd?

Fakta först: I Europaparlamentsvalet 1999 låg valdeltagandet i Sverige på 38,8 procent. I riksdagsvalet 2002 låg valdeltagandet på 80,1 procent. I Europaparlamentsvalet 2004 låg det på 37, 9 procent. I riksdagsvalet 2006 låg det på 81,9 procent.
Intresset ljuger inte, skrev Marx. Valdeltagandet ljuger inte heller. Inte när skiftningarna mellan de nationella valen och Europaparlamentsvalen är så dramatiska.

En opinionsundersökning av Synovate som presenteras i veckan nummer av Fokus visar att bara var tredje svensk känner till att det är Europaparlamentsval i år, och att bara 17 procent kan pricka in rätt månad - juni. Detta trots att vi befinner oss i en politiskt turbulent tid där den ekonomiska krisen intensifierar debatten och oavbrutet påminner om det internationella perspektivet.

Det är frestande att söka förklara det pinsamt låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen med svepande fraser om allmänt växande demokratisk likgiltighet i samhället och koppla det till folkrörelsemodellens kris, partiernas problem att rekrytera nya medlemmar, brister och kravlöshet i skolundervisningen, mediernas prioritering av snutt och dutt och ett generellt förfall från de gamla goda till de nya bistra tiderna.

Så där kan man riktigt jaga upp sig, komma igång och sjasa ut varenda käpphäst i hagen när tillfället ändå ges. Med okunnigheten inför årets Europaparlamentsval som grund kan man bygga en ståtlig teori om demokratins kris. Genom att förgylla problemet till något abstrakt, allmängiltigt och ödesdigert kan man söka smuggla det vip-vägen förbi en avslöjande och detaljerad analys i röntgenapparaten.

Det håller inte. Fakta talar klarspråk. Orsakerna till varför Europaparlamentsvalet inte ens varit i närheten av att behandlas och betraktas som ett demokratisk val av samma värde och relevans som riksdags- och kommunalval kan inte skiljas från vad valet formellt handlar om: fördelningen av mandat i och valet av parlamentariker till Europaparlamentet.

Det finns många lättfunna förklaringar till varför det beslutet inte får hjärtan att slå fortare: Avståndet till Bryssel upplevs fortfarande som långt. Parlamentet har ett traditionellt rykte om sig att vara dyrt, byråkratiskt och maktlöst. Insynen i och kunskapen om beslutsprocesserna är dålig. Oklarheten om vilka sakfrågor som egentligen behandlas i Europaparlamentet är stor, och när dimmorna skingras är det inte alltid till parlamentets fördel. Suddiga partigrupper och majoritetsförhållanden, ingen tydlig "regeringsfråga", inga enkla ideologiska skiljelinjer, gör valets dramaturgi och spänningsmoment lite bleka.

En styvmoderlig behandling av valet inom både partier och medier - och försöken att förvandla det till en nationell opinionsmätning, eller till en repris av folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994 - underblåser också många fördomar om valet som i sig irrelevant.

Det betyder inte att alla fördomar har fog för sig eller att det övergripandet ointresset är motiverat. Det räcker med ytliga kunskaper om Europas historia för att inse vilket värdefullt och framgångsrikt samarbete Europeiska Unionen utgör och vilken självklarhet det är att Sverige inte bara ska vara medlemsland, utan en av de mest aktiva medlemsländerna.
Mot Europaparlamentet kan och bör mycket kritik riktas, när det gäller arbetsformer, demokratiska missförhållanden, prioriterade sakfrågor och sammansättning. Det har inte heller den tyngd och det inflytande som man skulle förvänta sig av ett direktvalt parlament (ett skäl till varför Lissabonfördraget vore ett steg framåt).

Men parlamentet är för den skull inte oviktigt. Det har tunga ansvarsområden, centrala befogenheter och viktiga kontrollfunktioner som gör det relevant, intressant och betydelsefullt, även ur ett vardagsperspektiv, hur det är sammansatt. Europaparlamentet kan både uträtta mycket nyttigt och ställa till stora problem, utmärka sig både positivt och negativt.

Men att det skulle vara likgiltigt vilka representanter som sitter där är en obegriplig inställning.

Och att Europadimensionen inte engagerar fler medborgare - trots att klimathotet och den ekonomiska krisen på ett övertydligt sätt visat hur mycket som avgörs av framgångar eller motgångar på EU-nivå - är en varningssignal om att Europadebatten i Sverige inte de senaste åren förts på ett tillräckligt konstruktivt och intresseväckande sätt.

De politiska partierna och de enskilda kandidaterna börjar nu dra i gång sina valkampanjer. Några kommer att vilja förvandla det till en inrikespolitisk förövning inför 2010, eller betona det nationella perspektivet i ett misstänkliggörande av det internationella. Några kommer att vilja lyfta fram EU-medlemskapets fördelar respektive nackdelar i ännu en tröttsam folkomröstningsrepris. Några kommer kanske att våga tala vuxet, informativt och med glöd om frågor som faktiskt behandlas i parlamentet, och göra det utifrån en fast tro på samarbetets stora värde, men också en kritisk, problemorienterad attityd.

Den sistnämnda typen av Europavänner förtjänar stöd. EU-anhängare har de senaste femton åren ofta - med ett par av väljarna belönade undantag - fallit i fällan att för säkerhets skull, som påminnelse, i varje debatt på nytt rabbla argumenten för svensk medlemskap. Istället borde man konstatera att medlemskapet i dag är ett populärt faktum och låta debatten handla om konkreta avgöranden och problem som kandidaterna på valsedlarna kommer att ha något att säga till om. Då kommer fler att lyssna. Då kommer fler att gå till vallokalerna.'

Interna utbildningsdagar i nya redaktionella datasystem under veckan och obligatorisk påskstädning av skrivbord på redaktionen denna skärtorsdag (jag har kämpat emot detta byråkratiska påbud, men med begränsad framgång, och har redan haft ett antal besök på mitt rum av sarkastiskt folk som velat bevittna mötet mellan mig och en papperskorg) har gjort att bloggandet fått stå tillbaka.

Vår huvudledare i går handlade om de höjda statsbidragen till kommunerna.

Vår huvudledare i dag handlar om valsystemet och den regionala balansen.

Sådana här veckor när tiden inte räcker till börjar jag förstå poängen med nanobloggande, typ så här:

Vårlängtan

...

Välskrivet

...

Trisslott-tänkvärt

...

Högoddsare

...

Omdebatterat

Osv, osv...Nja, det blir varken plats för analys eller ställningstagande. Nanobloggandet får nog vara ändå.

På dagens ledarsida konstaterar jag i ett stick att det på nytt blivit uppenbart hur pinsam, mossig och konstlad den krampaktiga armkroken mellan LO och socialdemokraterna är och att den borde brytas upp.
Men i min tisdagskrönika argumenterar jag samtidigt för varför beslutet att låta Wanja Lundby-Wedin fortsätta som LO-ordförande var rimligt och begripligt, och varför förhastade avgångar i av drev uppjagade stämningslägen inte är något att applådera:

-----------------------------------

Rimligt att Lundby-Wedin stannar

På en presskonferens i går kväll - efter ett maratonmöte med LO:s styrelse - meddelade Wanja Lundby-Wedin att hon stannar kvar som LO:s ordförande trots den senaste tidens turbulens.
Jag kan inte se annat än att det är ett rimligt och begripligt beslut, trots att den hårda kritik som riktats mot henne i allt väsentligt varit berättigad och trots att hon som en del av socialdemokraternas högsta ledning är medansvarig för partiets förtroenderas.

Det måste bli slut på förhastade avgångar i av drev uppjagade stämningslägen. Flockmentalitet utan tålamod att lyssna till förklaringar eller överväga förlåtelse leder på sikt till ett sorgligt slöseri med kompetens och erfarenhet.
Att makthavare efter enstaka felsteg jagas bort långt innan deras uppdragsgivare haft en chans att utvärdera läget bortom de feta rubrikerna är inte något självklart positivt för demokratin. Den här mandatperioden har redan sett ett par sådana helt onödiga avgångar.
Ingående granskning, rejäl debatt och tuff ansvarsutkrävning, är nödvändiga för att lära makten veta hut. Så tvingas privilegierade etablissemang att behålla kontakten med vanligt folks vardag. Bonusdebatten har varit nyttig och avslöjande.

Men avgångar som yttersta troféer för medier, eller interna och externa motståndare, är inte alltid något att belöna med beundran och applåder. Hellre än en belägra och jaga iväg-kultur i den politiska debatten borde vi försöka odla en låta lära av misstagen-kultur.
Det måste vara tillåtet att göra fel - Lundby-Wedin har, tillsammans med andra, gjort grova fel - och ändå få nya chanser i ett uppdrag. Förutsatt givetvis - och där finns fortfarande många frågetecken kring självinsikten hos den bitvis patetiskt floskelbemängda LO-eliten - att vederbörande inser sina misstag, medger ansvar och drar självkritiska slutsatser.

Lundby-Wedin har i det avseendet uppträtt ömkligt. Att det lett till ytterligare kritik är helt i sin ordning. Och politiskt är det en jättechansning av henne att stanna. Den interna stämningen inom socialdemokraternas högsta ledning kan inte vara bra just nu. Mona Sahlins position undergrävs hela tiden. Partiets företrädare tävlar i att uttala märkligheter. De konkreta besked som kommer övertygar inte. Det var länge sedan svensk politik upplevde en så i sakdebatter sargad opposition. Att opinionssiffrorna rasar är logiskt.

Men kritik och granskning kan tjäna många andra syften än tvinga fram avgångar. Att tillåtas resa sig igen efter blåsväder kan få makthavare att bli ödmjukare och skickligare. Det är ett samhällsklimat att eftersträva, där vi vågar stanna upp och söka efter fler avgörande kvaliteter hos ledare än enbart förmågan att aldrig hamna snett. Om vi inte ser upp kommer enbart personer utan normala mänskliga brister, som förberett sig på ett liv i offentligheten sedan första blöjbytet, att kunna inneha ledande poster. Det skulle bli rent, skinande blankt - och förfärligt.'

Natos ansvar och USA:s förändrade strategi under Barack Obama är ämnet för vår huvudledare i dag.

Helgens uppmärksammade opinionsmätningar är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

-------------------------

'Myror i huvudet och sömniga, dåliga bortförklaringar

Under flera månader har en rad opinionsmätningar bekräftat trenden: moderaterna vinner anhängare, stödet för socialdemokraterna sjunker; alliansens samlade väljarstöd växer, oppositionens krymper. Regeringens krishantering belönas med ökat förtroende. Oppositionens krisretorik utlöser misstro.

I helgen kom nya mätningar som tyder på att det som länge under mandatperioden var ett jätteövertag för de rödgröna nu vänts i en ledning för regeringspartierna. Båda mätningarna gav även vid handen att moderaterna på allvar börjar utmana socialdemokraterna om positionen som Sveriges största parti.

Enskilda opinionsmätningar, i synnerhet dem som visar på stora svängningar under kort tid, ska tolkas med stor försiktighet. Kommande mätningar från olika institut lär nyansera bilden. Också i de senaste mätningarna är läget mellan regeringsalternativen mycket jämt.
Viktningen inom alliansen - med rekordstora moderater, relativt stabilt fp, men både centerpartister och kristdemokrater under fyra procent i en mätning - lär sätta myror i huvudet på alliansstrategerna och med säkerhet utlösa en lurig diskussion om eventuella valtekniska samarbeten.

Helgens mätningar påminner dessutom om att sverigedemokraterna som vågmästare är ett mardrömsscenario som måste bekämpas och som kräver klara besked om att inget regeringsalternativ tänker överväga att regera med stöd av sd. Det är dags att alliansen ger det beskedet.
Men den övergripande scenförändringen - att alliansen fått medvind och oppositionen motvind, att alliansens ledande företrädare framstår som mer kompetenta än oppositionens - är uppenbar.

Den socialdemokratiska ledningens sätt att reagera på helgens mätningar riskerar att ytterligare förvärra partiets läge. Den hysteriska fixeringen vid Wanja Lundby-Wedins person är rätt ointressant både i bonusdebatten och som försök att bortförklara socialdemokraternas opinionsras. Det handlar i det senare fallet om en socialdemokratisk förtroendekris som hade inletts långt innan bonusaffärerna.
Varken partiets politik eller ledning uppfattas som tillräckligt trovärdig i ett läge när väljarna värderar regeringsduglighet högst. Det är grundproblemet för ett parti som tidigare under mandatperioden låtit sig sövas av goda opinionssiffror och nu borde låta sig väckas av de dåliga."

Moderaternas uppsving och centerpartiets nedgång visar väl förresten hur avgörande och ibland 'orättvis' fördelningen av statsrådsposter är.

Man kan väl utgå ifrån att krishanteringen är ett av skälen till att stödet för regeringen ökar. Och när ekonomisk krishantering står i centrum faller ljuset i ännu högre grad än annars på statsministern och finansministern.

I alliansregeringen representerar de, på grund av moderaternas storlek, samma parti. Så trots att exempelvis näringsminister Maud Olofsson tagit några av de tuffaste debatterna i den krishantering som nu belönas med väljarnas förtroende, får hennes eget centerparti se sina siffror falla.

I en högkonjunktur när andra typer av reformer, löften och prioriteringar står i centrum riktas mer uppmärksamhet mot andra departement. Men just nu gynnas moderaterna kraftigt av den interna statsrådspostfördelningen inom alliansen, där de står i centrum genom både statsministern och finansministern.

Vår huvudledare i dag handlar om det svenska exportberoendet och att en konjunkturvändning är nödvändig för att lösa de svåra problem svensk ekonomi råkat i.

Norrland, klichéerna och möjligheterna är rubriken på min lördagskrönika den här veckan. Den fortsätter ett resonemang om landsbygden, glesbygden, Norrland och Västerbotten som jag varit inne på i ett antal tidigare krönikor, bland annat dessa:

Stad och land tillsammans i nöd och lust

Fem monologer om Västerbottens inland

Västerbotten, nybyggarandan och tvivlet

Landsbygden, staden och utvecklingen

Om Mumindalen och hatade, älskade turister


Den första frågan man kanske måste ställa sig i ljuset av turbulensen i regionfrågan är väl också: Men existerar Norrland överhuvudtaget?
För oavsett hur man ställer sig till en ny storregion som organisatorisk lösning har retoriken och invändningarna från deras sida som inte vill ha några nya regioner eller åtminstone inte vill ha något Stornorrland avslöjat att motsättningarna och misstron mellan olika områden inom Norrland är omfattande, både mellan och inom de existerande länen.
Det är lite oroande. För regionfrågan bu eller bä, oavsett organisatoriska lösningar och gränser på kartan så är en gemensam norrländsk kraftsamling i någon form helt nödvändig om den här landsändan ska kunna stärka sin konkurrenskraft så mycket som krävs för att inte halka efter. Så oavsett hur ni ställer er till storregioner, upp ur de lokalpatriotiska skyttegravarna, vore väl första uppmaningen.

Så till själva krönikan:

-------------------------------
Norrland: klichéerna och möjligheterna

...hur är det egentligen: alla dessa Norrlandsklichéer som finns i reklam och populärkultur - är de bara harmlöst smålustiga eller småfåniga (beroende på smak och humor), eller kan de faktiskt tänkas ha långsiktigt negativ eller positiv effekt på Norrlands attraktionskraft, på möjligheter att locka till sig investeringar och få gehör för stora infrastrukturbehov?
Jag vet att det finns norrlänningar som hatar dem. Jag vet att det finns norrlänningar som älskar dem. Vilka har rätt?

Är det bra för en landsända att betona, eller åtminstone inte värja sig emot, stereotypa bilder, för att överhuvudtaget representera någonting här i världen? Eller fastnar skrattet i halsen? Byggs hämmande fördomar - både egna och andras - upp bakom de kärvänliga leendena?
När det kommer till kritan, när tuffa prioriteringar ska göras, när artighetspoesin övergår i korthuggen, osentimental prosa vid etableringsbeslut, anslagsgivanden och budgetförhandlingar: vilken bild har omvärlden egentligen av Norrland som modern, offensiv, satsande region? Och vad eller vilka har präglat den?

Det finns inga givna svar, men dilemmat är gammalt. Jag har i en tidigare lördagskrönika citerat vad dåvarande landshövdingen Elof Lindberg skrev i en bok om Västerbotten vid mitten av 1950-talet:

"Vi har nämligen erfarenhet av, att västerbottningar flyttat ur länet endast därför att de trodde, att det är sämre här i alla avseenden än på andra håll. Genom brist på upplysning har det nämligen gått förbi dem, att det varit en mycket stark och rik utveckling här uppe (...) Men vi har också exempel på att duktigt folk vägrat komma hit, därför att de hört och läst att vi har det alldeles för dåligt för att man skulle kunna trivas här.'

Det där håller än. Och de svåra år som väntar kommer att visa om Norrland lärt av misstagen. Till vilka instinkter och stämningar vill Norrland knyta an? Offensiv strävan efter egenmakt, nybyggaranda, invandring, entreprenörskap, mångfald, småföretagsamhet och ett slitstarkt civilt samhälle? Eller en uppgiven väntan på nåd från centralt håll, misstänksamhet inför förändringar och en orubblig tilltro till det bestående, socialistisk retorik och Jante? Det har betydelse om man förändrar för att åstadkomma ett uppsving eller sitter blixtstilla för att undvika en undergång. Det ena aktiverar, det andra passiviserar.

Den ekonomiska krisen har visat hur sårbart det är när näringslivsstrukturen och arbetsmarknaden är för smal och förankrad enbart i tidigare epokers tillväxtmotorer. Tack och lov för de traditionella näringar som finns, som burit upp decenniers tillväxt, som nu kämpar för överlevnad utan egen förskyllan och utan vilka ljuset skulle vara släckt på många håll.
Problemet är att de nya företagen, branscherna och arbetsplatserna inte växer fram som de borde; att de inte efterfrågats eller prioriterats - tvärtom ibland direkt motarbetats - av politiken, särintressena och den allmänna opinionen.

Om det dominerande perspektivet i den norrländska krisretoriken därutöver blir utjämningssystem, statsbidrag, regionalt kompensationstänkande, kommunala järngrepp, EU-motstånd och jämmer och ve vad det är synd om oss, befästes fel instinkter.

Frågorna som borde få norrländska aktörer att vakna kallsvettiga mitt i natten lyder: vad skapar framtidens resurser när gamla framgångsrecept inte längre ensamt räcker? Hur gör vi Norrland till en liberal förebild för småföretagande i nya branscher, valfrihet och entreprenörskap inom offentlig sektor, inflyttning, internationalism och underifrånperspektiv? Hur kan vi göra oss så oberoende från centralmaktens välvilja som möjligt? Om frågan som skapar kallsvett istället lyder: hur kan vi undvika förändring, hur kan vi frysa ögonblicket, hur kan vi värna de partikommunala bolagskomplexen så länge som möjligt? - Då slutar det som det slutar.

I de aktiva protesterna mot hutlösa neddragningar av statlig service i inlandet och i kraven på strategiska investeringar som Botnia- och Norrbotniabanan knyter Norrland an till sina bästa och mest självmedvetna traditioner. Där är det upp på barrikaderna som gäller.
Men där kraften enbart läggs på att stanna tiden, bevara det invanda, låsa befintliga strukturer och snegla fientligt på förändringar, där stannar också tiden, där stelnar strukturerna, där tvingar sig förändringarna på utifrån, istället för att växa och gestaltas lokalt.

Norrland har utmärkta förutsättningar att lyckas med ett liberalt utvecklingssprång. Här finns djupa traditioner av folkrörelseengagemang, kulturliv, bildningsperspektiv, oförskräckt entreprenörstänkande och solidarisk, tolerant, välkomnande människosyn.

Här finns ett satsande näringsliv. Här pågår internationellt ansedd utbildning och forskning på för regionen avgörande områden. Här finns en rotad grön, ekologisk kompetens. Här finns en erfarenhet av omvärldskontakter, export och globala perspektiv som aldrig legat mer rätt i tiden. Här finns konkurrenskraftiga transportmöjligheter. Här finns stora värden både under jord och i den vilda naturen med pregnanta årstider, som rätt exploaterade och vårdade ger inflöde av industriella investeringar och modern turism.
Här finns urbana experiment, prestigeprojekt och bygglust i föränderliga städer. Här finns traditionellt byaliv i levande landsbygd. Som helhet kan Norrland bättre än de flesta tillfredställa livsstilstrender. Förutsättningarna finns. Norrland har vad som krävs. Men ingenting kommer av sig själv, och Norrland är, när fel attityder tar över, sin egen värsta fiende.

I sina "bästa stämningars längtan" är Norrland en av Sveriges mest liberala, nyfikna, frihetliga och förändringsbenägna regioner. Ge de stämningarna fritt och förnyat spelrum.'

Martin Ådahl skriver klokt som vanligt.

Om varför det är småföretagande, entreprenörskap och jobbtillväxt inom nya branscher som vi bör sätta vårt hopp till och prioritera bättre förutsättningar för, handlar en signerad text av mig på dagens ledarsida. Här i en något längre version än den som fick plats i papperstidningen:

-----------------------------

'I småföretagandet slumrar vändningen

Enligt myten ska den åldrande Karl IX ha lagt handen på sonen Gustav II Adolf och yttrat de berömda orden "Ille faciet". ("Det är han som skall göra det.")

Ska man, i dagens dystra, allvarliga situation, lägga händerna någonstans och viska "Ille faciet" är det på det lilla, kämpande, underbemannade småföretagets axlar. Det är där vändningen och framtiden slumrar.
Den tunga varselvågen och djupa krisen visar hur farligt beroendet av några få stora aktörer och enstaka branscher i kombination med en stel arbetsmarknad är när konjunkturen faller samtidigt med en strukturomvandling. Dagens kris är en blandning av konjunkturras, kollaps på finansmarknaderna - G20-toppmötets huvudutmaning - och svåra strukturomvandlingar. Även om allt skulle vända snabbare än vad som är realistiskt att tro, kommer en del av de förlorade jobben tyvärr att förbli borta.

Den marknadsekonomiska välfärdsstaten med demokrati, fred och frihandel är en överlägsen kombination för att skapa sysselsättning, främja tillväxt och bekämpa fattigdom. Barnet ska inte spolas bort med badvattnet. Alternativen - planhushållning, stängda gränser, monopolisering, centralisering, eller vad det vara månde - förskräcker.

Men finanskrisens excesser har visat vilket ansvar staten och stater har att vara närvarande och agera långsiktigt. Beskeden från G20 London i går om stora gemensamma åtgärder för att få igång och få ordning på det finansiella systemet och stärka konjunkturen var nödvändiga. Men lika viktiga var markeringarna för frihandel och mot protektionism och det faktum att man faktiskt kom överens.

För svensk del väntar nationellt samma utmaning: att klara av en kortsiktig krishantering samtidigt som grunden för en långsiktig återhämtning och stabil tillväxt läggs. I det senare borde mycket mer handla om villkoren för nytt företagande och modernt entreprenörskap.
En förutsättning för välfärdens bestånd, och drabbade regioners återhämtning, är att små företag inom nya branscher får chansen att skapa framtidens jobb. Där kan staten göra mycket. Klimatet för entreprenörskap måste bli bättre, forskningens konkurrenskraft öka, möjligheterna för mindre företag att anställa underlättas och de generella trygghetssystemen hållas robusta.

När blickarna riktas bortom den akuta krishanteringen bör de fästas på det som skapar resurser för morgondagen. Sätt småföretagandets villkor i centrum.'

Om hur ett nytt avtal om kärnvapennedrustning skulle kunna minska motsättningarna mellan Ryssland och omvärlden handlar vår huvudledare i dag.

Jag har så smått börjat fundera på min lördagskrönika, som eventuellt kommer att handla om Norrland, omvärldens bild, självbilden, attityderna, utmaningarna, problemen och framtiden.
En kanske lite marginell fråga som dyker upp då och då i samtal och som jag inte har något givet svar på men som jag ska försöka snudda vid i en sådan krönika: Är till synes harmlösa eller kanske smålustiga Norrlandsklichéer i exempelvis reklam långsiktigt bra eller dåliga för investeringsklimatet och investeringsattraktiviteten i norra Sverige? Bygger de hämmande fördomar bakom leendena?

'And he still managed to look relaxed.' Spiegel International om Obamas första dag i London.

Det blev inte den bästa och mest principfasta lösningen, men gårdagens ja till en könsneutral äktenskapslag är förstås trots det ett stort steg framåt. Förhoppningsvis är tiden om några år mogen att ta steget fullt ut och införa en rent civilrättslig äktenskapsbalk.

Sitter och retar upp mig på Ipred-lagen igen, så här efter, för tillfället, fullbordat faktum. Ur personvalsperspektiv kommer det att vara många riksdagsledamöter som får svårt att motivera förnyat förtroende om ingenting händer fram tills dess och integritetsfrågorna landar så högt upp på dagordningen i nästa val som de borde.
Men redan Europaparlamentsvalet borde vara ett utmärkt tillfälle till omstart för de kandidater och partier som vill markera att de hört, förstått och delar kritiken mot det framväxande storebrorssamhället.

Twittrandet fram och tillbaka genererar intressanta bloggposter. Jacob Christensen bloggar här intressant om smarta, vältajmade och lyckade politiska avgångar.

Ola Theander på Norra Västerbotten skriver om Norrbotniabanan.

Vår huvudledare i dag handlar om G20-mötet som börjar i morgon:

------------------------------
'Mödosam väg ur krisen
G20-länderna måste hitta sätt att minska sårbarheten i det globala finanssystemet.

Viktigaste uppgiften för deltagarna som samlas till G20-mötet i London på torsdag är att vidta nödvändiga åtgärder för att stabilisera det finansiella systemet så att krisen kan övervinnas och att åstadkomma gynnsamma förutsättningar för förnyad tillväxt. Andra ömmande frågor lär få anstå tillsvidare, hur angelägna alla de organisationer, grupper och demonstranter som sökt sig till London dessa dagar än finner dem.
Några mirakel är inte att vänta. I stället är det en tålamodskrävande process som skall följas upp. Den sattes i gång av samma grupp länder vid ett möte i Washington i november. Den globala finanskrisen hade då övergått i brant konjunkturnedgång med kraftigt fall i världshandeln som följd.

Globaliseringen har inneburit förtätade och ihopknutna finansiella marknader. Det har tillsammans med slopade handelshinder öppnat nya möjligheter för många länder vad gäller finansiering och investeringar. Men samtidigt har sårbarheten ökat för störningar i ekonomin.
Bland deltagarna vid G20-mötet finns en rad folkrika länder med snabbväxande ekonomier. Till den gruppen hör Kina, Indien, Indonesien och Brasilien som kunnat konkurrera allt mer framgångsrikt på världsmarknaden. Det har gett drägligare tillvaro för miljoner människor som genom att de fått arbete kunnat häva sig ur fattigdomen. Ökade kreditmöjligheter till företagande i liten skala är en mycket viktig faktor bland andra bakom framstegen.
Kampen mot fattigdomen i världen går genom arbete, ökat företagande och slopade handelshinder. Den positiva utvecklingen måste komma i gång igen. Förutsättningen är dock att stabiliteten kan återupprättas på de finansiella marknaderna och att nya överenskommelser om slopade handelshinder kan nås.

Finanskrisen härrör från problemen i handeln med nya typer av värdepapper. Innovationerna på området duggade tätt ett tag när aktörerna började ta stora risker och jagade allt snabbare och högre avkastning. Till slut gick problemen inte att bemästra. Banker och finansinstitut levde i tron att likviditeten i systemet inte var hotad. De som mest inriktat sig på kortsiktig finansiering hamnade hastigt i akut nöd när värdet av placeringarna föll och brist på likviditet uppstod.

En kris av det här slaget har inte förekommit tidigare, helt enkelt för att den sorts värdepapper som utlöst krisen inte funnits förut. Hanteringen av krisen kräver i sin tur unika lösningar. Det kan mycket väl ankomma på en samling som G20 att ta ansvar för enhetlighet i de åtgärder och regeländringar som krävs på nationell nivå för att återställa förtroendet på kreditmarknaderna och få banker och finansinstitut tillbaka i normal verksamhet. Av största vikt är att sårbarheten i det integrerade internationella finanssystemet minskas.
Rent konkret handlar det om att hushåll och företag behöver kunna låna till rimliga villkor igen och att förutsättningarna för jobb, företagande och tillväxt stärks.'