Är det dags att förändras igen, Umeå?

Av , , Bli först att kommentera 0

Umeå, förändringar och epokskiften är temat i en krönika av mig på dagens ledarsida. Det är första delen i en serie om två Umeå-krönikor på det temat (jag lyckades inte hålla ned textlängden i går kväll trots tappra försök, så av nöden och en tickande deadline blev en tvådelad krönikeserie). Den andra delen kommer på lördag.

——————————-

Är det dags att förändras igen, Umeå? (del 1)

Det är alltid lockande att tala om vändpunkter, epokskiften, avgörande ögonblick och präglande erfarenheter, även i städernas historia. Ibland talar vi om dem som vore de människor, eller som vore minnet kollektivt; nedärvt i gator, kvarter, byggnader, parker, vattendrag, skogsdungar, vyer, bilder, föreningar, organisationer, företag, kulturella verk. Nätet.

Man flyttar till Umeå, promenerar runt en sommar, gör utflykter till kommundelar och stadsdelar i öst och väst, norr och söder. Man läser, lyssnar och kopplas gradvis upp till detta kollektiva minne, blir en av dess tusentals bärare.
I en stad där de som flyttat hit i vuxen ålder är så många, blir det där föreställda, kollektiva minnet brokigt, motsägelsefullt och – förstås – mer grovhugget än sentimentalt kring små detaljer.
Och så finns det där epokgörande hållpunkterna som skiljer ett före från ett efter.
Det sägs i de historiska återblickarna på Umeå och den torra, blåsiga och ödesdigra junidag 1888 när staden brann ned till grunden, att branden blev en vändpunkt inte bara i bebyggelsen, utan även för Umeås attityder och självbild.

Den gamla näringsidkande handelsstaden med låga skatter, sparsamhetsfilosofi och en trygghet i sakernas gilla gång blev fram emot sekelskiftet en stad med högre skatter, lånefinansierade projekt, en aktivare kommunledning och en ny självmedvetenhet i konkurrensen med andra Norrlandsstäder om prestigefulla etableringar och statusen som Norrlands huvudstad.
Så blev Umeå bland annat regementsstad och fick prägel av förvaltning, militär och ämbetsmannaskap.
Det var på gott och ont, mörka inslag fanns också under seklets första decennier. Men där inleddes något som skulle ge Umeå djärvhet och expansionslust nog att vinna dragkamper om både institutioner och infrastruktur.
Branden 1888 lade i aska ett Umeå som sedan inte återkom. Det som byggdes upp fysiskt såg annorlunda ut. Men även det som byggdes upp ekonomiskt, politiskt, kulturellt och administrativt hade en ny karaktär.

Nästa stora skiljelinje blev den utveckling som inleddes i mitten av 1900-talet, tog fart med universitetets tillkomst, skapade den atmosfär av bildningssökande öppenhet, oförväget kulturliv och livstilstolerans som Umeå i dag förtjänt förknippas med, men som i stadsbilden också symboliserades av en olycklig men tidsenlig rivningsiver i de centrala delarna.
I slutet av den epoken lever vi nu. Även sedan 1960-talet har mycket hänt, men det har funnits en logisk, övergripande berättelse bakom förändringarna. Så började det, så fortsatte det, nu står vi här.
Det är alltid lockande att leta efter avgörande ögonblick som vittnar om en ny tids inbrott även i den egna samtiden. Står Umeå i dag inför ännu ett epokskifte?

Kanske är det så. Umeå står i alla fall inför vägval och utmaningar som påminner om dem staden stått inför tidigare. Vill kommunen växa? I vilket tempo? Och vilka nya tillväxtfaktorer kommer att spela den roll som handel, militär och högre utbildning spelat i tidigare historiska skeden?
Debatten om stadsmiljön, byggnadsplanerna, prestigeprojekten, budgetprioriteringarna, relationen mellan politik och företagare – de givna svaren saknas, men frågeställningarna känns igen.

———————–
Detta är den första av två krönikor om Umeå. Del två kommer på lördag.

Bli först att kommentera

Tillbaka i djupaste misär

Av , , Bli först att kommentera 0

Utan tillväxt och fungerande kreditsystem i världsekonomin slås de fattiga länderna ut. Det är ämnet för vår huvudledare i dag.

Bli först att kommentera

Twitter-intervjuer av politiker

Av , , Bli först att kommentera 0

När jag såg den här grejen med Twitter-intervjuer första gången var jag skeptisk. Den var innan jag hade någon egen erfarenhet av Twitter. Nu när det blir aktuellt lokalt, vet jag bättre vad det handlar om, och är mindre skeptisk, tvärtom nyfiket positiv.

Som ofta i sådana här sammanhang handlar det inte om någon ersättning av andra former för intervjuer, dialog, meningsutbyten, utan komplement eller alternativ.

Varje form har sina fördelar och nackdelar. Det blir intressant att följa hur det här utvecklar sig under nästa års valrörelse, både inför de kommunala valen och inför riksdagsvalet. Redan nu är det uppenbart här i Umeå hur intressant det är att följa några av ledamöternas bloggande och twittrande direkt från fullmäktigedebatterna.

Hur agerar och reagerar vi i de traditionella medierna, vad uppstår parallellt till oss, vad blir det nyskapande och vad blir snabbt övergivna stickspår, hur värnas fördjupning och eftertanke i de nya former för kommunikation som tekniken möjliggör?

Att öppenheten och tillgängligheten som bloggar, mikrobloggar och andra sociala medier skapar i grunden är mycket bra för demokratin, även, tror jag, för rekryteringen av nya generationer till de politiska partierna (och för den klassiska journalistiska rapporteringen och granskningen i tidningar, tv och radio), håller jag för högst sannolikt.
Men på samma sätt som det blir fel när kritiker talar om hur det är på ‘bloggarna’, som om formen och tekniken sade något om innehållet och mångfalden, så är det förstås farligt att tro att de nya kommunikationskanalerna i sig utgör någon lösning på problem. De blir vad de görs till. Det är både spännande och uppfordrande.

Bli först att kommentera

Och så var det dags igen

Av , , Bli först att kommentera 0

Man ska vara rejäl nörd för att se fram emot fullmäktiges dagordning som inför en VM-lottning i fotboll. Men visst är det lite spännande varje gång.

Det ser ut att kunna bli några rejäla debatter, i synnerhet kring ett par av interpellationerna, den här månaden också.

Återstår att se om det kommer att märkas på inläggen att socialdemokraterna och riksdagsoppositionen har kraftig motvind och ratas i förtroendemätningar för sin politik på riksplanet. Ibland används ju nämligen fullmäktigedebatterna även för vad som egentligen är meningsutbyten om den nationella politiken.

För ett år sedan gjorde socialdemokraterna gärna sådana hänvisningar, i dag kanske de är mindre hågade att lyfta fram riksperspektivet.

Bli först att kommentera

Alkoholen och våldsbrotten – sambandet som förtigs

Av , , 2 kommentarer 0

Det förtigna sambandet mellan alkoholen och våldsbrotten är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

Alkoholen och våldsbrotten – sambandet som förtigs

Radioprogrammet Kaliber rapporterade i går om forskning som visar att alkoholen är en stor och vanlig faktor bakom både vardagsbrotten och de allra grövsta våldsbrotten.
God morgon, kan man tycka. Det låter ju inte som den mest revolutionerande upptäckten i världshistorien. Något mer självklart får man i själva verket leta efter.

Men faktum är att den uppenbara kopplingen mellan alkoholen och våldsbrotten ofta konsekvent och omsorgsfullt tonas ned i svenska mediers nyhetsrapportering.
Så i en vardag där det moltigs om sambanden har forskning som påvisar dem paradoxalt nog ett nyhetsvärde. Alkoholens destruktiva roll i samhället är en av svenska mediers stora blinda fläckar, något man bara i nödfall talar om, och då helst abstrakt, så att det inte stör vinprovningen, storhelgshyllningarna av alkoholkulturen och det evinnerliga nervösa skålandet i rutan.

Vad den skeva bevakningen spelar för roll när missbrukarvården och det förebyggande arbetet – verksamheter utan starka lobbyintressen bakom sig – hamnar långt ned på prioriteringslistorna, kan man fundera på. Välfärdsdebatten kan nå orkanstyrka över en halv procentenhet hit eller dit, men ha väldigt svårt att skåda ner i de riktiga djupen av socialt lidande och sociala missförhållanden.

Det grova supandet vid evenemang eller helger – långt ner i åldrarna – och acceptansen av detta, är en beklämmande och pinsam del av det svenska vardagslivet.
Särskilt sportevenemang på elitnivå anses ju av något skäl alltid ge legitimitet åt måttlös alkoholkonsumtion och grisigt beteende runt omkring. Det tas liksom för givet att det ska vara så. Vad det beror på borde kanske både den välfinansierade idrottsrörelsen med höga ideal och medierna grubbla ett par varv kring.

Så hur är det nu med det där oproblematiska, mogna förhållandet till alkohol i Sverige – långt bortom våldsbrotten, avgiftningarna, trafikdöden, de förstörda familjerna och de ruinerade tonåren – som alkoholromantikerna framhäver som skäl för en nedrustning av den restriktiva alkoholpolitiken och en acceptans av långt mer omfattande totalkonsumtion?
Det är väl som alltid: de rekommenderas ett besök i verkligheten och en stunds eftertanke. Men det är klart, av verkligheten som stör har dessa illusionister aldrig varit särskilt intresserade.’

2 kommentarer

Släpp prestigen – samordna inlandsflyget

Av , , 1 kommentar 0

Min lördagskrönika den här veckan handlar om att flygplatsfrågan i inlandet måste få en lösning som bygger på rationell samordning mellan kommunerna, för att de inte ska förlora makten och kontrollen över frågan ännu mer än vad som redan börjat ske:

‘Släpp prestigen – samordna inlandsflyget

Oavsett med vilka komponenter man sätter samman ett optimistiskt framtidsscenario för Västerbottens inland spelar fungerande flygförbindelser en central roll. Gruvnäringen, skogs- och verkstadsindustrin, biltestningen, fjällturismen, småföretagandet, distansutbildningen, inflyttningen av unga familjer; anlägg vilket perspektiv som helst: flyget har avgörande betydelse för inlandets möjligheter att överleva och utvecklas.

Men att värna flygets framtid i inlandet är inte liktydigt med att värna alla i dag existerande flygplatser i inlandet. I själva verket kan de två ambitionerna på sikt stå i motsättning till varandra. En destruktiv konkurrens och ett ömsesidigt rackarspel mellan inlandskommunerna i flygplatsfrågan kan försämra – och har redan så gjort – möjligheterna att genom samordning och samarbete behålla så mycket det går av makten över flygets framtida organisering och omfattning inom regionen.

Flygplatsfrågan i Västerbottens inland måste få en rationell, framtidsinriktad och långsiktigt hållbar lösning.
Då måste antalet flygplatser med upphandlad trafik minska och en gemensam satsning på en av dem komma till stånd. Ibland går kritisk självinsikt om egna begränsningar och offensiva satsningar för framtiden utmärkt väl hand i hand. Ur ett tillväxtperspektiv och en både konstruktiv och realistisk bedömning av den norrländska landsbygdens utvecklingspotential och geografiska förutsättningar behövs inte alla nuvarande flygplatser i länet.

Det är inte en pessimistisk slutsats, utan en vädjan till kommunerna om att inse allvaret, samla befintliga resurser och söka få ut maximal infrastrukturnytta av dem i ett helhetstänkande.
Kommunledningarna måste ta ansvar, resa sig ur byatänkandets destruktiva prestigesåpa och – om det är problemet – sluta surblänga på varandra.
Samordna flyget på frivillig väg genom att välja en entydig strategi, kraftsamla, uppträda enigt utåt och behålla avgörandet i egna händer. Annars kommer flyget att samordnas med tvång – av resenärerna och centralmakten i kombination. Och efter ett sådant fiasko kommer inlandskommunernas synpunkter att tillskrivas långt lägre relevans än tidigare.

Hanteringen av flygplatsfrågan är ett skolboksexempel på beteendemönster och ryggmärgsreflexer som kommunerna i Norrlands inland måste komma bort ifrån om den framtida infrastrukturen ska kunna räddas. Även för debatten om ett framtida Stornorrland har flygplatsdilemmat i inlandet en symbolisk betydelse. Så ska man inte snava över varandra, så ska man inte misstänka varandra, så ska man inte investera stora summor var för sig på ett område där samordning är enda sättet att behålla konkurrenskraft, makt och handlingsfrihet. Står och faller gör man i det avseendet tillsammans.

Det är – oavsett hur man ser på de enskilda flygplatserna i Västerbottens inland, deras historia, tillkomster, lägen och kapaciteter – ohållbart och verklighetsfrämmande att tro på en framtid för flera flygplatser samtidigt i Vilhelmina, Lycksele och Storuman. Den visionen tar inte hänsyn till några realiteter vad gäller ekonomi, befolkningsunderlag och passagerartal. Tvärtom riskerar den att undergräva inlandsflygets framtid helt och hållet.
Det enda vettiga och det enda offensiva vore naturligtvis att det upphandlade flyget i inlandet samordnades till huvudsakligen en flygplats.

Vilken flygplats av de tänkbara som i så fall är det bästa alternativet – sett till läge, kapacitet och politiska bedömningar – kan bara en uppgörelse i sig ge klart svar om. Utgångspunkterna för samtalen måste från alla parters sida vara att en uppgörelse under alla omständigheter ska nås, inte att en uppgörelse ska nås på vissa villkor och att det gäller att övertyga de andra eller lämna rummet. Klarar man inte att lyfta sig över gamla motsättningar har man inte förstått allvaret i situationen.
Men om låsningarna faktiskt är så starka att ingen kompromiss är möjlig, tja, be då exempelvis universitetet att tillsätta en oberoende expertgrupp som får analysera frågan ur ett långsiktigt tillväxtperspektiv och komma med en rekommendation.

Är det kommunala attityder av ömsesidigt sårade stoltheter som spökar är det dags att snyta sig, sätta plåster över skrubbsåren, ta djupa andetag, se varandra i ögonen, stänga in sig i ett rum och inte låsa upp dörren förrän gemensamt ansvar tagits för regionens gemensamma överlevnad i en gemensam framtidsfråga.’

1 kommentar

Feminismen självklar del av liberalismen

Av , , Bli först att kommentera 0

Varför är det så få som utmanar den vulgärpropaganda mot feminism och genusvetenskap som just nu sveper fram i debatten, framför allt i gränslandet mellan liberaler och högerdebattörer? Det håller på att bli slentrian inom en högerkonsvervatism och högerliberalism att angripa feminismen med egna fantasier, vantolkningar eller enskilda, extremt avvikande exempel som utgångspunkt. Även i den allmänna debatten dyker ibland parodiskt arga utfall mot genusvetenskap upp i de mest udda och ologiska sammanhang.

Det må så vara, reaktionärer kommer alltid att finnas.

Men varför bjuds det så lite motstånd från liberalt håll i debatten? Har det feministiska perspektivet institutionaliserats och försvunnit in i etablissemangets omfamnande och kanske delvis okritiska anslagsgivande så till den grad att det helt frikopplats från samhällsdebattens yta och inte längre vill riskera att synas?

Eller är det så illa att många av de krafter som arbetat under beteckningar som feminism och genusvetenskap låter det perspektivet underordna sig ett partibefallande socialistiskt vänsterperspektiv, så att den senare dogmen tillåts förråda den förra insikten och därmed paradoxalt nog ge bränsle åt högerretoriken?

Men sedan när ger liberaler upp en sådan fight? Och varför ersätta missbruk av begrepp till vänster med flumtolkningar av samma begrepp till höger?

Att stå upp för och bejaka en feministisk grundhållning och det genusvetenskapliga perspektivet är för mig en självklar del av en liberal, individualistisk upplysningstradition.

Det handlar inte om ett kvinnoperspektiv eller en kvinnofråga, utan gäller genusstrukturer, könsmaktsordning och könsförtryck av alla slag, alltså även diskriminering av män, även om kvinnors underordning fortfarande är ett mycket vanligare, djupare och mer utbrett fenomen.

Ändå är den liberala feminismen pinsamt marginaliserad i idédebatten. Varför?

Det är nedslående hur meningsutbytena om jämställdhet, genusstrukturer, könsroller och könsförtryck sänkts till rekordlåga nivåer och i samma process tagits över av en antiintellektuell höger som ser spöken lite här och var och avsvär sig en tidigare tilltro till kunskap, fakta och rationell vetenskapsdebatt.

Riktiga liberaler är feminister, skrev Birgitta Ohlsson och Jenny Sonesson i en debattartikel på newsmill.se häromveckan. Det är bara att instämma.

Identifiera, medvetandegör och motarbeta kvardröjande könsmaktsordning i samhället.

Kräv lika lön och karriärmöjligheter i arbetslivet för män och kvinnor.

Intensifiera arbetet för att minska våldet mot kvinnor.

Fortsätt att utveckla genusperspektivet inom skolväsendet till vinst och ökad individuell frihet för flickor och pojkar.

Ge mer resurser till genuskurser och genusforskning inom den högre utbildningen, och öppna samtidigt upp genusforskningen, bredda den, låt den inte bli introvert.

Individualisera föräldraförsäkringen.

Öppna upp för entreprenörskap, nyföretagande, mångfald och privata alternativ inom den offentliga sektorn och bryt det centralistiska monopoltänkandet.

Konsumentbojkotta sexistisk reklam. Genomskåda och diskutera könsstereotyper inom populärkulturen.

Bryt den fackliga vänsterns skönmålning av industrisamhällets patriarkaliska hierarkier – satsa på småföretagande inom framtidsbranscher.

Stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter och bekämpa alla former av könsförtryck och hederskulturer som söker vinna legitimitet genom att horribelt hänvisa till kultur eller religiösa seder – nationellt och globalt.

Bli först att kommentera

Om en Stockholmsresa

Av , , Bli först att kommentera 0

Tillbaka i Umeå efter ett par dagar i huvudstaden för dels som alltid givande och stimulerande samtal med professorn på teatervetenskapliga institutionen i Stockholm Willmar Sauter – som just hade kommit tillbaka från gästundervisning i Kina och som skulle iväg till Berlin morgonen efteråt. Vi pratade om livet, universitetsvärlden, dagstidningsvärlden, Strindberg, Brecht, Palme, politisk kommunikation, videopodcasts och så lite om avhandlingsplaner också.

Dagen efter var det möte med Vänsterpressföreningen och liberala ledarskribenter. Vi träffade bland andra ordföranden för Lärarnas Riksförbund Metta Fjelkner, miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och representanter för ett antal olika friskolor.

Och så blev det förstås mycket mellansnack med kollegor, vilket alltid är trevligt. Teman som avhandlades eller kort snuddades vid i pauserna:

Opinionsläget före och efter den ekonomiska krisen (värderingsskifte, och i så fall vilket?)
Bör man använda begreppet ‘borgerlig’ för någonting, exempelvis de ‘borgerliga’ partierna? (svaret är givetvis nej, eftersom ingen någonsin lyckats definiera det på ett vettigt sätt, men att företräda den hållningen är en ensam kamp)
Norrbotniabanan och Kvarkenbron (båda, ingen eller en av dem?)
Uppsala som ickeförort till Stockholm (betoning på icke)
Umeå som norra Europas urbana centrum (betoning på självklarhet)
Hellboy I och II (jag har inte sett någon av dem)
Vinterkläder – vägra eller bära året om? (Jag står på toppluvans sida)
iPhone – meningen med livet? (Eller ska man som mp3-spelarnörd satsa på exempelvis Cowon S9 och ett annat koncept istället?)
Teorier kring mordet på Olof Palme (det var inte Christer Pettersson, eller kanske ändå)
Ritualer vid doktorspromoveringar (ska de bojkottas eller ses som belöningar för hårt slit?)
Norrländska kuststäder som avgörande för valet 2010 (min tes)
Ålidhem i Umeå (legendariskt, för vissa)
Östermalmstorg i Stockholm (att hitta dit)
Vikten av att hålla på rätt Göteborgslag i fotboll (Degerfors ligger väl i Värmland?)
Körkort (ta eller inte ta?)
Osv, osv.

Bli först att kommentera