Min lördagskrönika den här veckan:

'En gyllene och svår politisk balansgång

'Att tiden från slutet av 1700-talet är ett märkligt, ja ett underbart skede i mänsklighetens utvecklingshistoria är ett faktum, som till den grad införlivats med den allmänna uppfattningen, att dess omnämnande verkar banalt.
De omgestaltande upptäckterna på naturkunskapens alla områden äro åtminstone till sina förnämsta huvuddrag välbekanta för alla. Man förstår, att genom dem världens utseende förändrats och den materiella kulturen stegrats långt mera under årtionden än förut under lika många århundraden.
Och man tänker med en blandning av undran och medlidande på huru människorna hade det, innan den stora tiden hade begynt.'
(Liberalernas ledare Karl Staaff (1860-1915) i inledningen av sitt postumt utgivna verk 'Det demokratiska statsskicket')

Det jag tycker är fascinerande med Staaffs pampiga, romantiska inledning till ett i övrigt knastertorrt statsvetenskapligt verk, är att den fångar den dubbelbottnade attityd som vägledde hans generation liberala och socialdemokratiska politiker. Passionerad tro på att utvecklingen går framåt och allergi mot dystopi och det var bättre förr-förljugenhet gick hand i hand med en reformistisk vrede över bestående förtryck och sociala missförhållanden.

Den balansgången - tack vare vilken 1900-talets demokrati, ekonomiska tillväxt och sociala välfärd blev möjlig - mellan lättnad över och insikt om det redan uppnådda, och otålig frustration inför allt som ännu återstår, allt som ännu är fel, borde varje ny generation sträva efter att uppnå. Eyvind Johnson formulerade det ur ett annat perspektiv så här i sitt vårtal 1951:

'Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska. Men vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt - men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre.'

'Jag tycker inte om', sa Tysklands legendariske tidigare utrikesminister Hans-Dietrich Genscher (liberala FDP) i en tv-intervju häromveckan när utfrågaren Jörg Thadeusz antydde att Genschers efterträdare som partiledare Guido Westerwelle inte förtjänar att nämnas i samma andetag som sina mer intellektuella föregångare, 'när yngre inte ges en chans'.

Det var bättre förr, har varit ett tema den senaste tiden; lokalt med Börje Hörnlund om centerpartiet, Anders Sjölund om moderaterna i kommunen och stadsplaneringsdebattörer i Umeå med Vasaplan och Ålidhem som förebilder. Europadebatten är ofta svårt nostalgisk. förprogrammerade Europadebattörer brukar inför varje nytt EU-toppmöte drömma sig tillbaka till tidigare generationer visionära europeiska toppolitiker och fnysa över samtidens cyniska egoister.

Vi i medierna älskar generellt att vid fötterna hylla och söka upp avgångna politiker (se min inledning ovan som exempel) som kontraster till nutidens maktspelare, som förvandlades politiska ledare till vishetens och idealismens rena källor just i det ögonblick de lämnar sina uppdrag.

Det skulle krävas många USB-mojänger för att rymma hela listan över allt annat som vi också, snälla, måste förstå var bättre förr: Tidningarna var bättre förr, ledarsidorna var, givetvis, bättre förr, tv-programmen var bättre förr, grönsakerna var bättre förr, jularna var bättre förr, hundägarna var bättre förr, operasångarna var bättre förr, livsmedelsbutikerna var bättre förr, älgjakten var bättre förr, finlandsfärjorna var bättre förr, leksakerna var bättre förr, ryggsäckarna var bättre förr, kollektivtrafiken var bättre förr, schlagerfestivalerna var bättre förr, vintrarna var bättre förr, vägarna var bättre förr, kaffet var bättre förr, Ikea var bättre förr, regionalpolitiken var bättre förr, somrarna var bättre förr, soptunnorna var bättre förr, influensorna var bättre förr, dokusåporna var bättre förr, blyertspennorna var bättre förr, snöröjningen var bättre förr, tonåringarna var bättre förr, bakverken var bättre förr, surströmmingarna var bättre förr.

Jag ironiserar, och självironiserar.
För jag deklarerar ofta för egen del instinktivt och surt att mycket var bättre förr på vissa, specifika områden. Jag älskar att gotta ned mig i den bitterljuva känslan av att samtiden befinner sig i förfall jämfört med hjältarnas glänsande epoker i historieböckerna. Det är en dramatisk känsla att låta fylla bröstet, men orättvis och ytlig i sin värdering av vår egen tid.

Samtidigt ropar jag ofta entusiastiskt ut att vi i de lyckligt lottade delarna av världen trots allt, och sett till helheten, lever i den bästa av tider. En kort blick i valfri historisk skildring vaccinerar mot önskan att vrida klockan tillbaka till kvalen och hemskheterna tidigare generationer kämpat sig igenom. Det är en insikt att lyfta som sköld när negativa nyheter väller in. Men den skölden skymmer både nyanserna i historien och de svarta hålen i vår egen tids lokala, relativa, alltid relativa och aldrig allomfattande, lycka.

Studerar jag ett område lite närmare, med jämförelser mellan då och i dag, drar jag nästan alltid slutsatsen att debatten om huruvida det var bättre förr eller inte är rätt meningslöst. Vi kan och måste lära av historien, men inte som något från vår egen tid separerat, varken idealiserat eller demoniserat, utan som arv och åker - att bygga vidare på, så i, korrigera eller kämpa emot. Epoker med början, slut och släckt lyse, existerar egentligen inte. Tiden bara larvar på, som Alf Henriksson dagsversade.

EU och EU-politiken var inte bättre, hjältemodigare eller ädlare förr. Och den är inte utan röveri, idiotier och skamlöshet i dag. Men Europeiska Unionen har haft en enormt positiv, en ovärderlig, betydelse för Europas utveckling det senaste halvseklet. Och den rymmer fortfarande många oacceptabla och djupgående problem som måste angripas. Av båda dessa skäl, det finns många fler, förtjänar Europaparlamentsvalet 7 juni vår uppmärksamhet.'

Globaliseringsrådets slutrapport lär bli en ofta återkommande referenspunkt i samhällsdebatten det närmaste året. Trots en del rena dumheter - talet om avgifter på högre studier, vilket bör avvisas omgående - vidgar rapporten perspektiven. Om det handlar vår huvudledare i dag:

Utvecklingskraft och omställningsförmåga.

Om regeringsalternativen, partiledardebatten i söndags och Mona Sahlins dilemma handlar en signerad text av mig på dagens ledarsida:


'Många hemläxor kvar för regeringsalternativen

Renodlade laguppställningar, övertydlig konfliktdramaturgi med blockpolitikens alla kännetecken, grundläggande skiljelinjer kring ett antal finslipade profilfrågor: det var på många sätt startskottet för valrörelsen vi fick se.
Men inte i panik med bara några veckor kvar till valet, utan i lugn och ro, nästan ett och ett halv år innan valdagen.
För när partiledarna drabbade samman i SVT:s Agenda på söndagskvällen var det - tyvärr - riksdagsvalet 2010, inte Europaparlamentsvalet 2009, som stod i centrum.

Den rödgröna oppositionen uppträdde mer enat än någon gång tidigare under mandatperioden. Det underlättar för Mona Sahlin som statsministerkandidat att kunna företräda ett formellt regeringsalternativ. Och alliansens inbördes oenighet på en del viktiga områden - exempelvis när det gäller integration, arbetsmarknadslagstiftning, företagsklimat och flykting- och asylpolitik - kommer på nytt att granskas hårdare, när oppositionen går från att vara hopplöst och djupt splittrad till att vara, efter tandagnissel, enad i alla fall kring regeringsfrågan.

Men för både socialdemokraterna och miljöpartiet - nu bundna vid vänsterpartiet - kan den enigheten visa sig bli långsiktigt dyrköpt. Det blir svårt med trovärdigheten hos avgörande väljargrupper om ekonomiska överbud, oseriösa krisutspel och genomgripande skattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare blir det gemensamma temat, medan förnyelse i utbildnings-, företags-, välfärds- och arbetsmarknadspolitik omöjliggörs genom Lars Ohlys vetorätt.

Då vinner alliansen matchen om vilket alternativ som är mest regeringsdugligt och tar störst ansvar för jobb, välfärd och tillväxt utan problem. Att Fredrik Reinfeldts förtroendesiffror är så överlägsna Mona Sahlins i opinionsmätningarna är en indikation på hur väljarna, efter att ha sett både regering och opposition reagera på den ekonomiska krisen, värderar regeringsalternativen.

Något paradoxalt har alltså det rödgröna samarbetet möjliggjort för Sahlin - som ju på goda grunder hellre ville samarbeta med bara miljöpartiet - att äntligen kunna lämna tydligare besked. Men de beskeden, med påtaglig traditionalistisk vänsterprägel, torde å andra sidan göra många av de väljare besvikna som hoppats på en modernisering av socialdemokratin.

Å andra sidan har inte heller alliansen anledning att skryta alltför högt om sin interna enighet. Hur blir det med småföretagarfrågorna, arbetsgivaravgifterna, arbetsmarknadsreglerna, integrationspolitiken, asyl- och flyktingpolitiken, sjukförsäkringen, a-kassetaket, integritetsfrågorna osv? Även alliansen har, trots övertag på tunga sakområden, många hemläxor kvar att göra innan man kan möta väljarna som alternativ 2010.

Det hade varit bättre om partiledarna fått ta en renodlad debatt om EU och Europa i söndags istället. '

I helgen var jag moderator för en debatt i Umeå mellan Håkan Larsson (c), Britt-Marie Lövgren (fp) och Sören Wibe (junilistan) inför Europaparlamentsvalet. Det övergripande temat för debatten var 'Den nordliga dimensionen i EU', även om diskussion som sig bör rörde sig över många olika frågor och tack och lov inte fastnade i någon snäv och ängslig regional försvarsställning. Ändå tror jag att det regionala perspektivet är underskattat i debatten inför Europaparlamentsvalet. Om det har jag en text på dagens ledarsida, här i en något längre version än den som fick plats i tidnignen:

Det regionala perspektivet är underskattat

Hur viktigt är det regionala engagemanget i valet till Europaparlamentsvalet? Tillför det en enskild kandidatur något om ett sådant betraktelsesätt anläggs vid sidan om det europeiska, eller förminskar det den till effektlös lokalpatriotism? Kan man anlägga ett västerbottniskt perspektiv på Europaparlamentsvalet? Bör man göra det, är det en vettig priortering, när det redan är så svårt att lyfta blicken ens över nationsgränserna?

Tycker man att euron är bra, tycker man rimligen att den är bra både för nation och region. Vill man bejaka EU-samarbete i klimatfrågan eller i kampen mot grov brottslighet vill man det sannolikt oavsett var man bor. Vill man värna den personliga integriteten gör engagemanget inte halt vid länsgränsen. Det största problemet i den pågående valrörelsen är givetvis att det europeiska perspektivet inte slår igenom tillräckligt starkt.
Och att nationella perspektiv och sakfrågor som avgörs i de nationella parlamenten blir överbetonade även i en valrörelse som handlar om att fördela makt i Europaparlamentet är ett problem som partierna (vissa mer än andra), medierna (framför allt i betoningen av 'spelet') och väljarna (jo, även väljarna) gemensamt bär skuld till.

Gårdagens partiledardebatt i SVT hade exempelvis en förvånansvärt stark sådan slagsida i sitt upplägg, trots att den hölls bara några veckor inför ett val där partierna fruktar och medierna varnar för ett nytt rekordlågt valdeltagande. Var det partiledarna eller Sveriges Television som inte vågade ta Europaparlamentsvalet på allvar?

Men när det gäller det regionala perspektivet lutar jag åt att det, till skillnad från det nationella, snarare är underskattat, och att det egentligen borde ses som en självklar del av det europeiska.
Alltför ofta förväxlas det regionala perspektivet med budgetfrågor om defensiva regionalfonder och stödbidrag, istället för att kopplas till offensiva tillväxt- och utvecklingsfrågor på ett mer övergripande och liberalt Europaentusiastiskt sätt.
Att koppla de stora Europafrågorna till den egna regionens framtid vore inte att snäva in diskussionen, fastna i ett lokalt perspektiv eller att sänka blicken, utan att visa på sambandet mellan det visionära och det jordnära och att hålla emot tendenserna till att rikslikande teman och nationell trångsynthet tar över Europadebatten. Det lokala och det internationella hör ihop, förutsätter varandra.

Därför tror jag att valrörelsen här skulle berikas med mer kreativ debatt om, låt säga, den förvisso lite vaga men också eggande 'nordliga dimensionen' i EU.
Nog är den mer intressant än de insnöat rikspolitiska frågeställningar som ännu dominerar inför den 7 juni?

Rektorn för Umeå Universitet Göran Sandberg påpekade häromdagen en intressant sak på ett seminarium om Kunskapshjältar i Västerbotten som anordnades på Länsresidenset: inom det privata näringslivet förstår man att värdera och belöna högre utbildning mycket bättre än inom den offentliga sektorn, där exempelvis en fullföljd doktorsexamen kan vara en ren nackdel ekonomiskt och karriärmässigt.

Varför är det så, varför skiljer sig inställningen till högre utbildning och kunskap så åt mellan olika sektorer av samhället och vad kommer det att få för konsekvenser på lång sikt för Sveriges globala konkurrenskraft?

Inom parantes sagt: Kampanjerna inför Europaparlamentsvalen har alltid haft tendenser till att bli en tummelplatser för plötsligt enfrågevindflöjeri (och då i avseende på kandidater mer än på partier) och virrig nationalistisk självtillräcklighet (i det fallet inte minst i avseende på partier). Men de flesta partier brukar ha ett stort antal enskilda kandidater med sammanhängande program som för en seriös debatt. Rösta på någon av dem.

Mats Wiklund skrev bra i VK i veckan om det där med den nationalistiska självcentreringen.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om varför public service av kvalitetsskäl bör upprätthålla ambitionen att merparten av riksproduktionerna ska förläggas utanför Stockholm:

'Satsa på kvalitet - bryt Stockholmsfixeringen

Vilket är det största problemet: att det ibland blossar upp en extrem Stockholmsfixering i övriga Sverige eller att det ständigt råder en förunderlig Stockholmsfixering i Stockholm?

Om jag generaliserar lite: för framför allt de norra delarna av Sverige är Stockholmsfixeringen och den egna självkänslan i viss mån kommunicerande kärl: stiger den ena sjunker den andra.
De som är på hugget, driftiga, aktiva, satsande och kaxiga i Västerbotten på olika områden - likgiltigt om kust eller inland - talar väldigt sällan, det är min erfarenhet efter några år i länet, om huvudstaden.
Den är helt enkelt inte särskilt viktig som ekonomisk, politisk, social och kulturell referenspunkt, varken som inspiratör eller konkurrent. Perspektivet är lokalt och globalt på samma gång: Stockholm är då sällan relevant.

Inte heller för dem ur olika generationer - både äldre och unga om jag får tro läsarkontakter under våren - som på olika sätt och med ibland mer bekymrade miner fördjupat sig i regionens, länets eller den egna hemkommunens historia, identitet och själ - frågor om stad och land, hembygd och utflyttning, gradskillnaderna mellan landsbygd och glesbygd - är Stockholm särdeles intressant, provocerande eller hotfullt.
Det är ett annat rotsystem, en jord för andra att gräva kring och påta i. Gott så; lycka till där, vi kämpar på här, och så tackar vi domaren med ett hej.
Och när Stockholm kommer på tal - som besöksmål eller som symbol för centralmakt och centrum - är tonfallet inte särskilt emotionellt - varken positivt eller negativt, utan präglat av avspänd distans.
Hur befriande, oneurotiska är inte dessa attityder?

I Stockholm kommunicerar det egna navelskåderiet med omvärldsanalysen: fördjupas det förstnämnda begränsas den sistnämnda. Att så mycket av det offentliga Sverige finns där, den formella makten, prestigefulla institutioner, många invånare, vital arbetsmarknad och starka ekonomiska muskler förvrider lätt perspektiven på motsatt sätt.
Det riskerar alltid att skapa en självupptagen, mot omvärlden lätt nedlåtande, arrogans som skymmer sikten mer än skapar metropolens öppenhet och nyfikenhet.
Inom de politiska och mediala etablissemanget är just det fenomenet uppenbart. Ju mer Stockholmsdominerad debatten är, desto mer Stockholmsprovinsiell tenderar den att bli, medan den intellektuella nivån höjs och perspektiven vidgas när referensramarna famnar mer av landet.

I en diskussion om public services framtid, kvalitetsmål och prioriteringar är det senare en aspekt som inte får underskattas.

När public service-utredningen förra året föreslog att den så kallade 55-procentregeln - föreskriften att över hälften av allmänproduktionen i Sveriges Televisions och Sveriges Radios rikssändningar ska produceras utanför Stockholm - ska slopas, väckte det viss debatt.
Det finns alla skäl att hålla den debatten, och kritiken som riktades mot förslaget, levande.
Inte för att 55-procentsregeln är helig eller ens i sin stela form lyckad, utan därför att syftet med den - att undvika en centralisering av de tunga riksproduktionerna och att upprätthålla en regional närvaro i hela landet - framför allt kan motiveras ur ett kvalitetsperspektiv.

Tyvärr har kravet på att hela landet ska speglas i sin mångfald ofta motiverats från aktörer och regioner utanför Stockholm med helt fel argument, som om det handlade om en regionalpolitiskt styrd reglering, en nödvändig kompromiss till fromma för den stackars landsbygden, trots nackdelar för effektivitet och kvalitet.

Det påstås också ofta från dem som vill släppa Sveriges Television fritt att ohämmat kvotera in Stockholmsproduktioner att 55-procentsregeln skulle hämma möjligheterna för public service att bedriva en rationell verksamhet. Nonsens.
Som Folkbildningsrådet träffande skrev i sitt remissvar på public service-utredningen: 'En allsidig spegling av verkligheten i olika delar av landet och olika sociala sammanhang bör vara ett av de viktigaste kvalitetskraven för public service. Det är en av grundvalarna för förtroende och legitimitet för public serviceverksamheten.'

Från Göteborgspolitiker och Göteborgs-Postens ledarsida har ett förslag lanserats om att hålla emot Stockholmsfixeringen genom att flytta en hel tv-kanal till Umeå...nej då, bara skämtar, till Göteborg förstås. Gör den reklamfinansierad, som kvalitetsinriktade public service-kanaler är i exempelvis Tyskland, föreslår Gert Gelotte i en ledarkrönika i GP.
Ja, varför inte? Attityden är helt rätt.

Minska inte andelen produktioner som står fria från Stockholms introverta kotterier, öka den istället. Sök nya finansieringslösningar i ett läge när det byråkratiska licensfogderiet ändå håller på att gå över styr och andra modeller måste hittas.

Public service måste styras av ett grundläggande och disciplinerat kvalitetstänkande för att ha någon legitimitet kvar, i sin samhällsbevakning och traditionsrika kulturgärning.
Då vore en ökad andel Stockholmscentrerade produktioner - öppet eller under falsk flagg - ett allvarligt problem. Det sänker den intellektuella nivån, begränsar perspektiven och snuttifierar innehållet, precis som all övergripande ensidighet gör, oavsett var den har sin utgångspunkt.

Ambitionen att spegla hela landet, dess människor och regioner, mångfalden, utvecklingen och miljöerna, och därmed att sprida produktionerna, är inte rätt av regionalpolitiska skäl, utan därför att slutresultatet med största sannolikhet blir bättre, kvaliteten högre och innehållet djupare, än om ett enskilt perspektiv och en enskild kommun blir helt dominerande.
Public service har en skyldighet att prioritera kvalitet och substans. Då kan inga lokalpolitiska hänsyn tas till Stockholm.'

Att det blir tuffare för Norrland framöver att få gehör av omvärlden för krav på stora infrastruktursatsningar framöver och att regionen nu måste ta initiativet själv är temat för min lördagskrönika den här veckan:

------------------------------------------

'Tuffare för Norrland att få gehör

Exempel 1: Norrbotniabanan finns inte med i den nationella planen för transportsystemet perioden 2010-2021. Det kunde VK berätta i går på nyhetsplats.
Pengarna går till projekt söderut.
Projekt kring Storstadsregionerna prioriteras.
No shit, vilken skräll.

Låt mig måla fan på väggen en stund: Att hitta engagerade röster söder om Sundsvall, kanske rentav söder om Umeå, som tycker att Norrbotniabanan - kring vilkens funktion och beräknade lönsamhet okunnigheten i debatten utanför Norrland är anmärkningsvärt stor - borde prioriteras högt av staten är inte helt lätt.
Inte ens i Umeå är engagemanget för Norrbotniabanan - i jämförelse med den oerhörda laddning Botniabanans ankomst omgärdas av - mer än pliktskyldigt.

Attityderna och ryggmärgsreaktionerna i övriga landet inför stora investeringar i norra Sverige håller på att förändras, till det sämre. Botniabanan, som kommenteras med större respekt söderöver än Norrbotniabanan, hinner fram i grevens tid, räddad av gonggongen. Hela landet ska leva är i allt lägre utsträckning en slogan som tas på allvar i storstadsregionerna.

Beredskapen att lyssna på fakta och rationella argument för varför infrastruktur borde prioriteras just i länen med de största avstånden och de stora naturresurserna är inte obefintligt, men på väg att sjunka dramatiskt.

Den kärva behandlingen av Norrbotniabanan, som är så långt kommen i planering att den rimligen borde prioriteras, talar klarspråk om det nya debattklimatet och de nya styrkeförhållandena mellan regionerna när det gäller lobbymuskler.

Obygden och vildmarken är etiketter som i den centralistiska vulgojargongen bestås även de mer tätbefolkade sträckorna längs Norrlandskusten. Intresset för och insikten om de glesbefolkade inlandskommunernas verklighet, problem, satsningar och möjligheter är rekordlågt.

I värsta fall blir dragkampen om pengar till Botniabanan den sista avgörande tekning i anfallszon som Norrland vinner över konkurrerande projekt söderöver på ett långt tag, likgiltigt regeringens sammansättning. Så tufft ser det ut.

Men Norrlandsfördomar i den Stockholmscentrerade debatten är förstås en sak, verkligheten något helt annat. Förhoppningsvis. För nu, i den djupa men övergående ekonomiska krisen, avgörs om Norrland orkar titta framåt och dra rätt slutsatser.

Exempel 2: Som VK också berättade om på nyhetsplats i går hölls i veckan ett seminarium där Cecilia Hermansson, chefsekonom på Swedbank och Dan Hjalmarsson, generaldirektör för nybildade Myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser, talade om hur finanskrisen och den pågående strukturomvandlingen faktiskt kan vara en chans för Umeå. Via nytt entreprenörskap, innovationer och småföretagande skulle Umeå kunna lägga grunden till långsiktig tillväxt, stärka sin konkurrenskraft och vitalisera sin arbetsmarknad.

En ny tjänstesektor byggd på vård- och omsorgsprodukter, med exportpotential, stimulerad av miljön kring universitetet och universitetssjukhuset, togs upp som ett exempel på i vilken riktning utvecklingen skulle kunna gå.
Men även global tjänsteexport av specialutbildningar kring exempelvis hur man kör skogsmaskiner, byggd på existerande kompetens i regionen, fick illustrera möjligheterna.

Exempel 3: Stockholm har hittills klarat sig lindrigare undan lågkonjunkturen än andra regioner visade den senaste Småföretagarbarometern, som presenterades i förra veckan. Per-Erik Eriksson, chef för Företagarna i Stockholm, förklarade det med att Stockholm har en stor befolkning, en stark tjänstesektor och därmed inte är lika beroende som andra regioner i landet av enskilda, dominerande industriföretag.

Exempel 4: I en underlagsrapport på uppdrag av Globaliseringsrådet skriver Bengt Johannisson, professor i entreprenörskap Växjö universitet, och Anders Lundström, professor Mälardalens högskola, att det blir allt viktigare att bejaka entreprenörers och innovatörers lokala eller regionala förankring.

Regionala kunskapsmiljöer som står pall i den globala konkurrensen, lokala nätverk som bygger upp nödvändigt, ömsesidigt förtroendekapital och effektivare samarbete och idéutbyte mellan stora och små företag kan inte nog värderas. Framtiden, menar forskarna enligt rapporten, kräver en global näringspolitik som "är mer lokalt och globalt anpassningsbar än nationellt orienterad."
Mer makt åt regionerna alltså, kan bli en nödvändighet.

Man kan sticka ned håven lite var som helst i nyhetsrapporteringen om krisen just nu. Bilden av vilka utmaningar som väntar Norrland de kommande decennierna bekräftas hela tiden: Det är genom småföretagande inom nya branscher - en smältdegel av toppklassig utbildning och gynnsamt klimat för modiga entreprenörer - som framtidens jobb skapas.

De större, i grunden livskraftiga, företagen i traditionella branscher - av det slag som bär upp mycket av arbetsmarknaden i Västerbotten och nu ofta kämpar med rent konjunkturrelaterade problem i kreditkrisens spår - kommer givetvis alltid att ha en stor betydelse för lokal tillväxt. Men att vinna matchen om landets bästa småföretagarklimat är en överlevnadsfråga för Norrland, ännu mer än för storstadsregionerna.

Det behövs också många fler lokalt och regionalt förankrade kapitalister (fler Balticgrupper) som kombinerar starka, långsiktiga finansiella resurser, idérikedom och engagemang för staden, orten, bygden. Och Norrland måste samla sig i de stora utvecklings- och framtidsfrågorna, oftare höja en gemensam stämma, för att ha någon som helst chans att hävda sig i konkurrensen om och sätta tillräcklig tyngd bakom kraven på statliga investeringar.

Om det sker i form av en formell storregion eller inte är av underordnad betydelse. Men mentalt, attitydmässigt, är storregionstänkandet enda chansen om Norrland vill spela i högsta divisionerna.

Då duger det inte att låta förlegade fiendebilder mellan kapital och välfärd, nedstämd "det är synd om oss vi behöver mer statsbidrag"-stämning eller ömsesidigt misstroende, destruktiv, lokal "lita inte på de andra"-patriotism mellan olika Norrlandsstäder dominera. Läget är svårt på många håll, men det här är fel tid att framhäva för omvärlden vad Norrland inte klarar av i hopp om central givmildhet. Nu gäller det att visa vad Norrland kan - och låta kalla fakta tala för sig.'

Det börjar närma sig den heta fasen av valkampanjerna inför Europaparlamentsvalet 7 juni. En hel del talar för att valdeltagandet faktiskt blir högre den här gången.

Den mediala bevakningen framstår som mer alert.
Flera aktuella frågor - som nu senast Telekompaketet - har visat att det har betydelse både hur styrkeförhållandena mellan partigrupperna i Europaparlamentet ser ut och vilka enskilda ledamöter som sitter där. Inställningen till EU har gradvis blivit allt mer positiv och avspänd i Sverige.

Den globala ekonomiska krisen liksom klimatfrågan har visat hur viktig EU är som aktör och arena. Och även om bilden av Europaparlamentet i sig, dess funktion, arbete, roll, partiförhållanden, sakfrågor och ledamöter är grumlig och vag, så borde det kännas som en naturlig sak för fler att rösta i år.

Även krassa inrikespolitiska skäl talar för att fler medborgarna kommer att vilja gå iväg till valurnorna än senast det begav sig, för att sända en signal inför nästa års riksdagsval i ett ganska spännande inrikespolitiskt läge och som en konsekvens av att partierna lägger ner mer möda på att mobilisera sina anhängare nu än 2004.

Det är närmast en ritual inom de flesta partier att någon tidigare företrädare inför varje kongress går ut med våldsam och bitter kritik mot hur den nya ledningen förvanskar arvet från de gamla goda tiderna (och att det var goda tider brukar tas för givet, som en självklarhet).

Dagens mest förutsägbara utspel måste därför vara Börje Hörnlunds vilda attack mot Maud Olofsson på DN-debatt.

Min gissning är att centerpartiets ledning ser Börje Hörnlunds invektiv som en indikation på att de ligger hyfsat rätt i linje, och att flertalet aktiva centerpartister resonerar ungefär som Sven-Olov Edvinsson.

Det betyder inte att kritiken från Hörnlund är oproblematisk för centerpartiet, framför allt inte medialt och dramaturgiskt. Men den är nog nu för tiden i första hand att betrakta som en kritik av Maud Olofsson riktad utifrån, inte inifrån, det aktiva centerpartiet eller dess väljare i dag.

Andra tänkbara motsättningar inom centerpartiet mellan falanger, regionala intressen och traditioner är säkert mycket större och i sak mer svårhanterade för partiets ledning. Kanske är den rentav lättad över att Hörnlunds 'externa', och för partiet relativt lätthanterade, kritik stjäl uppmärksamheten.

Borgfred under Sveriges ordförandeskap i EU vore flummigt och odemokratiskt, ett nederlag för Europatanken - det är linjen i en signerad text av mig på dagens ledarsida:

'Flummigt och odemokratiskt med borgfred

Fredrik Reinfeldt snurrar till det rejält med sitt flummiga krav på borgfred under det svenska EU-ordförandeskapet senare i år. Och att oppositionen delvis gått med på det är ännu snurrigare. Kravet borde ha avfärdas prompt som principiellt oacceptabelt. Men det är intressant att betrakta som led i en gammal tradition av skepsis inför demokrati och partipolitik.

Den reserverade hållningen inför just partipolitisk debatt har långa anor.
Länge företräddes den av konservativa krafter, samlade kring ståndsprivilegier och kungamakt. Med hänvisningar till Konungen, Folket, Nationen eller andra mytologiska väsen sökte man bromsa och misstänkliggöra kraven på fullödig demokrati med allmän och lika rösträtt.

Den högre folkviljan och nationens samling måste sättas framför partipolitiskt käbbel och söndrande debatt, ungefär så gick resonemangen. Udden var riktad mot framväxande partier, intresseorganisationer och folkrörelser, som påstods förstöra den gamla, fina gemenskapen. Folket och Nationen var i den argumentationen alltid något annat, mer metafysiskt, än de enskilda individer med olika åsikter, bakgrunder, intressen och viljor som tillsammans formade både folk och nation. I själva verket handlade det förstås om att bevara gamla hierarkier.

Attityden togs senare över av det socialdemokratiska partiet, vars elit sedan det egna maktinnehavet tycktes bli evigt inte ville störas i sitt permanenta regerande av granskning och ifrågasättanden.

Även medierna har under decennier odlat det kombinerade demokrati- och politikerföraktet genom ständiga hänvisningar till att 'vanligt folk' (som vore det en ansiktslös, kollektiv enhet med bara en åsikt, den medierna väljer att förmedla) är trötta på 'käbblet' mellan partierna. Hur många infantila frågor har inte ställts genom åren om varför politikerna inte slutar bråka och arbetar tillsammans för 'landets bästa' eller 'ortens bästa' (som funnes det alltid ett objektivt, entydigt, statiskt, värderingsfritt 'bästa')?
Som vore demokratisk debatt och konflikt mellan skilda argument något formellt nödvändigt ont, inte något välkommet, berikande och utvecklande.

Göran - 'vi ska tala väl om vårt fina land' - Persson var politiskt fostrad i den traditionen. Kommunpolitiker - från alla partier - som börjar tala om plikten att tala väl om den egna kommunen, är den andans barn.
Fredrik Reinfeldt har haft Göran Persson-tendenser under hela mandatperioden. Med det orimliga kravet på inrikespolitisk tystnad under EU-ordförande-skapet bryter de fram fullt ut: misstron mot demokratisk debatt och flummiga hänvisningar till vad Nationens bästa kräver i form av anpassning till makten.

Visst finns skäl för oppositionen att uppträda konstruktivt i en del EU-relevanta frågor där enigheten kring en svensk förhandlingslinje är bred. Men det är oppositionens sak att avgöra, inte statsministerns.
Även under ett EU-ordförandeskap ska debatten föras precis som vanligt, kritiskt och intensivt. Allt annat vore ett nederlag för hela Europatanken. Med borgfredsspektaklet lyckas det politiska etablissemanget på ett parodiskt sätt bekräfta många fördomar om Europeiska Unionen som något suspekt, ljusskyggt, konstigt, klumpigt, lyft över vanliga demokratiska spelregler. Illa och olyckligt.'

Utspelet på DN-debatt tidigare i veckan av Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg om riksdagen och valsystemet är ämnet för vår huvudledare i dag:

------------------------------
'Inför riktiga personval

Färglösa, anonyma, toppstyrda, inåtvända, övertaliga ledamöter gör riksdagen kraftlös - Sacos samhällspolitiske chef Gunnar Wetterberg skrädde inte orden i ett utspel på Dagens Nyheters debattsida tidigare i veckan där han krävde en rad reformer för en vitalare riksdag.
Bland Wetterbergs förslag återfinns en övergång från ett proportionellt valsystem till någon form av majoritetsval i enmansvalkretsar; en neddragning av antalet ledamöter från 349 till 151; en reducering och koncentrering av antalet riksdagsutskott; och en ökad betoning av riksdagens funktion som kontrollmakt.

Vitalare debatter, tydligare ansvarsutkrävande och bättre koppling mellan väljare och valda skulle bli resultatet av sådana reformer för färre men mer fristående, självständiga riksdagsledamöter, menar Wetterberg.

Han har stora poänger i sin problembeskrivning och kritik av hur den svenska riksdagen fungerar.
Riksdagsledamöterna är för anonyma och för osjälvständiga, med luddiga mandat i förhållande till sina väljare. Partiledningarnas makt och kontrollanspråk är överdrivna. Det försvagar riksdagen som demokratisk institution och får till följd att den inte alls spelar den roll man skulle förvänta sig som en central debattarena.
Därför är det värdefullt och välkommet med inlägg som bidrar till en fräsigare debatt om valsystem och författningsfrågor i Sverige.

Det betyder däremot inte att alla Gunnar Wetterbergs förslag till lösningar är önskvärda eller lyckade. Både en övergång till majoritetsval i enmansvalkretsar och en kraftig neddragning av antalet ledamöter skulle skapa stora representationsproblem, inte minst geografiskt. Inställningen att det finns för många riksdagsledamöter är principiellt tveksam och inte särskilt konstruktiv om målet faktiskt är att skapa bättre kontakt mellan väljare och valda i hela landet.

Utvecklingen mot ett system där kanske bara två stora och något mindre parti i realiteten spelar roll och har organisation nog att konkurrera skulle också beröva den politiska debatten nyanser och mångfald på ett olyckligt sätt. Färre medborgare skulle känna sig representerade eller kunna hitta tilltalande politiska alternativ.
Dagens partisystem fungerar ur de aspekterna förhållandevis bra på riksplanet och det finns inget belägg för att färre partier i ett mer utpräglat tvåpartilandskap på sikt skulle innebära en vitalare debatt eller ett ökat politiskt intresse. Tvärtom får inte dagens starka betoning av blockpolitiken ses som något ideal för all framtid. Det bör avgöras från val till val.

En mer naturlig lösning för att uppnå de mål som Wetterbergs förslag syftar till - tydligare koppling mellan väljare och valda och mer självständiga riksdagsledamöter - vore därför istället att så snart som möjligt införa ett renodlat personvalsystem med helt slopade spärrar.'

Räntan och utvecklingen på bolånemarknaden var ämnet för vår huvudledare i går.

Jag tror faktiskt spontant att det här är den relevantaste frågan med anledning av diskussionen om huruvida politikers sms ska vara offentliga handlingar: Vem kommer överhuvudtaget att vilja ta på sig politiskt ansvar i framtiden?

Flera Norrlandstidningar kommenterar Svenskt Näringslivs företagsklimatundersökning ur olika, regionala aspekter:

Anders Rönmark kommenterar den på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida under rubriken 'Bryt ihop och kom igen'.

Gustaf Blomberg kommenterar den på Norrbottens-Kurirens ledarsida under rubriken "Förstå företagarna".

Sundsvalls Tidnings ledarsida kommentarer den under rubriken: 'Kvinnorna i toppen'.

Västerbotten, havet, älvarna, sjöarna, länet och dess olika vatten, är ämnet för en krönika av mig på dagens ledarsida:

'Västerbotten, havet, älvarna, sjöarna

Vi människor söker oss gärna till vatten, om så bara den lilla bäcken på fjället eller i skogen. Där tar vi rast. Kanske söker vi ett ursprung, eller anar vad som utgjort skillnaden mellan liv och nöd.

Den gångna helgen gjorde jag utflykter till Bettnesand, Tavelsjö och Vindelälven i höjd med Vindeln. Västerbotten är en märkvärdig skapelse i norra Europa, på många sätt. Också dess vatten fascinerar. Regionen sträcker sig från fjällsjöar till innanhav, och genomkorsas av älvar med rik historia. De olika vattnen har präglat lokalorternas och människornas överlevnad, näringar, kulturutveckling och omvärldskontakter genom århundraden, ja rentav genom några årtusenden.
Byt vatten och historien blir en annan. Skillnaderna är markanta även inom det som så småningom blev ett administrativt län.

Ibland frågar jag bekanta vad de föredrar: det svallande, väldiga havet, en forsande, stänkande älv eller en hemlighetsfull, stilla insjö? Svaren brukar variera, men har ofta med uppväxt och tidiga erfarenheter att göra, och är aldrig likgiltiga.

En del andas ut i samma ögonblick som det öppna havet skymtar mellan träden och vågorna skyndar in. Andra anar något hotfullt, okontrollerbart när blicken inte finner något fäste, tanken inte gör någon halt.
Skeppen där ute skvallrar om globala skeenden - Ekelöfs svallvågor som "slår och brusar till dess allt blivit som förut. - Allt är ändå annorlunda." Och som berättar "att folk har färdats, att några av de möjliga befriats". Havet är porten utåt. Tanken stressas och stimuleras av avstånden och bristen på detaljer.
Har man sällan eller aldrig upplevt havet som barn, utan först som vuxen, förblir det något monumentalt och kanske innerst inne lite främmande, i vars närhet man aldrig helt slappnar av.

Jag tror att det är historikern Bo Eriksson som i sin bok "Lützen 1632" påpekar hur skrämmande havet första gången måste ha tett sig på den tiden för många av de unga bondpojkar som rekryterades till armén. Även älven är vän eller fiende - en kraft att tämja, nyttja eller lämna orörd, men alltid en mäktig, frisk rörelse. Hos vissa är bruset symbolen för norrländsk trygghet. Förändring, rörelse - Herakleitos flod - men med inlopp, flöde och utlopp i en logisk, begriplig, återkommande helhet.

I andra finns fortfarande en nedärvd respekt från timmerflottningens dagar för älvforsarnas krafter.
Respekten återfinns i litteraturen. August dör i Eyvind Johnsons "Nu var det 1914" när timret sprängs loss och han inte hinner i land. Stor Ingmar dör i Selma Lagerlöfs "Jerusalem" efter att ha träffats av en framforsande timmerstock. Det är ingen slump att älvar skördar liv i romaner om ett Sverige i sociala och ekonomiska brytningstider.
Kring älvarnas ställning som oersättliga, fria naturvärden och som ekonomisk räddningspotential i krisbygder, stod senare några av 1900-talets mest dramatiska och intressanta debatter i Sverige, även som bekant i Västerbotten.

Sjöarna är kanske det märkligaste av allt, med sina hemligheter och visdomar, som fått tid att mogna. Om de "lappländska sjöarnas melankoli", skriver, återigen, Ekelöf. Sjöarna, till skillnad från havet och älven, binder inte samman regioner, utstrålar inte näring och tillväxt på samma sätt, väcker inte politiska strider med samma laddning, har ingen riktning, utan blickar inåt. Havet tar man sig ut till.
Älven ser man dra förbi eller följer med. Sjön samlas man kring, utan stora åthävor. Det är små hjärtan som slår överallt i landskapet, ibland utan att knappt en människa vet om att de alls finns. Hav, älvar, sjöar - vilken nåd att Västerbotten bjuder dem alla.'

Företagsklimatet i länet diskuteras nu utifrån den senaste rankingen från Svenskt Näringsliv. Några kommuner lyckas ganska bra, andra hamnar riktigt långt ner.

Umeås fortsatt medelmåttiga resultat utlöser, som i en årlig ritual, allt hetare debatt. Givetvis borde en topplacering när det gäller bästa företagsklimat i landet vara det självklara långsiktiga målet, utan att man för den skull fastnar i en enskild rankingmodell, inte att alla rankinglistor som inte stödjer kommunens officiella slogans ska avfärdas och angripas. Här finns ett uppenbart attitydproblem.

För Umeås företagsklimat måste lyftas över det genomsnittliga om kommunen ska kunna nå sina tillväxtmål och på sikt kunna värna både välfärd och framtidssatsningar på olika områden.

Detta är även ämnet för vår huvudledare i dag:

----------------------------

'Kommunernas företagsklimat måste bli bättre

Dorotea är bäst. Bjurholm har tappat något, men är god tvåa. Vännäs ligger också på övre halvan.
Men resten av kommunerna i Västerbotten underpresterar kraftigt. De borde kunna bättre när det gäller att skapa fruktbart näringslivsklimat. Organisationen Svenskt näringslivs årliga rankning av företagsklimatet i landets kommuner är som vanligt ingen uppmuntrande läsning för Västerbottens del. Ljuspunkterna är få.
Resultatet är en besvikelse mot bakgrund av den uppryckning som skedde på många håll under högkonjunkturen de senaste åren. Företagen hävdade sig då väl även i inlandet och glesbygden.

Friskt satsande, expansiva småföretag visade att det finns optimism och livskraft. En positiv och påtaglig effekt var att arbetslösheten pressades kraftigt tillbaka. Men uppsvinget var uppenbarligen mycket företagens eget verk. De lyfte sig i den gynnsamma konjunkturen. Förutsättningarna lokalt och regionalt förbättrades däremot inte tillräckligt. Kommunerna tog inte vara på tillfället.

Svenskt näringslivs rankning bygger på en enkätundersökning där företagen betygsätter kommunens service till företagen, hur infrastrukturen fungerar och den attityd allmänhet, politiker och tjänstemän har till företagande. Företagen ger också ett allmänt omdöme om företagsklimatet i kommunen. Underlaget för rangordningen kompletteras sedan med olika allmänna statistiska faktorer så som skattenivå, arbetslöshet och nyföretagande.

Efter hand har denna ranglista, med förtjänster och brister som alla rangordningar, kommit att bli något av en institution i sig. För de kommuner som ligger i topp är det god reklam. En placering bland de främsta kan förväntas öka chanserna till nya företagsetableringar och ökad sysselsättning. En placering bland de sämsta är i sin tur till skada vad gäller utvecklings- och tillväxtmöjligheter. Möjligen säger företagens betygsättning också något om det politiska ledarskapet i respektive kommun.

Utfallet kan på sina håll tolkas som att förtroendet ute i företagen för den styrande majoriteten i kommunen är lågt. Orsakerna därtill kan vara många, bland annat att politikerna inte anses behandla alla företag och företagare lika eller att konkurrensvillkoren snedvrids genom politiska beslut. Umeå skyltar med dåligt betyg. I längden är det mycket allvarligt.
Arbetsmarknaden i Umeå var till och med i de senaste årens högkonjunktur hopplös för de flesta ungdomar. Och i den rådande lågkonjunkturen är läget ännu värre. Ett mycket bättre företagsklimat behövs om de unga skall kunna se någon framtid för sig i kommunen.
Det är avgörande i Umeå såväl som i övriga kommuner i länet.'

Inom parentes och helt kort sagt: När Umeå brann 1888 flydde människorna med sitt räddade lösöre ut på fälten utanför staden. När sedan staden skulle byggas upp igen var det många, skriver Gunnar Balgård i en essä om branden i boken "Norrifrån. Essäer om norrländsk litteratur, konst och historia", av stadens småfolk med ringare hus som föredrog att stanna kvar ute i periferin i stadsdelen Amerika eller på Haga och bygga nytt där, istället för att flytta tillbaka:

"Då behövde de heller inte vänta i två år på stadsplaneförändringen, vilken handelsmännen i centrum tvangs till. En viss omstrukturering av befolkningen blev alltså en följd av branden. Bara bättre folk och affärsmän återvände till den inre stadskärnan"

Så vidgades även staden i en småfolkets rörelse, kanske om man så vill och lite tillspetsat, från brända tomter till gröna vågen.

Senare gick drömmarna åter in mot centrum, sedan tillbaka ut i en kort, i dag obegriplig men under några år och för en generation med minnen av nöd och elände stark förortsromantik.

Nu är det åter centrumnära förtätning som gäller, något som ringledstänkandet i trafikplaneringen delvis understryker, delvis motsäger, beroende på vad man tror om bilismens framtid.

Så har synen på centrum och periferi växlat genom Umeås historia. Den lär fortsätta växla.

Varför finns det ingen ordentlig cykelväg från Umeås centrala delar till Holmsund/Obbola?

Om att behålla realismen men ändå satsa i kristider, om att det är rätt att ha visioner och förändringslust, om socialliberal framtidstro och om när kung Oscar II väntades på besök till Umeå 1896 handlar min lördagskrönika den här veckan, som hänger lite ihop med tisdagskrönikan:

--------------------

'När Umeå inte knusslade med lamporna

När Umeå år 1896 väntade besök av kung Oscar II till invigningen av järnvägsförbindelsen mellan Umeå och Vännäs var man måna om att imponera och göra intryck på den höge nådige. I det syftes hängdes för tiden pampiga ljusramper upp över de gator där kungen väntades åka fram.

"Man skulle", skrev Elsa Åström i en underhållande historisk tillbakablick på 1950-talet om hur el-ljuset kom till Västerbotten, "riktigt visa honom, hur ljust det var i Umeå, och man knusslade inte alls med lampor." Problemet var bara, som mäster Åström - ansvarig för kraftverkets fortfarande mycket begränsade maskiner - påpekade, att de många lamporna krävde för mycket ström. "Det här", sade han, "går inte. Maskinerna orkar inte. Det kommer att bli fullständigt mörker istället för strålande ljus."

Upplösningen strax, men om vi stannar för ett ögonblick i detta varningens ord, har vi i Umeås festförberedelser 1896, inför kungens och järnvägens ankomst, nått ett symboliskt dilemma för den lilla, ansenliga norrländska staden med ambition att bli en annan, en större och mer ansedd stad.

Satsar man, å ena sidan, för stort utan att ta hänsyn till realiteter, sakkunskapens invändningar och stadens ekonomiska förutsättningar kan det sluta med fiasko. Men satsar man inte alls, å andra sidan, vågar man aldrig något, klamrar man sig enbart fast i grått jämmer vid det bestående utan drömmar om utveckling, förändring och framsteg, kommer man inte heller någonvart. Då söker sig människor, idéer, investeringar och välstånd någon annanstans, och mörkret är garanterat lika fullt. Innan kvällen kom lyckades dock Mäster Åström hitta på råd, berättar Elsa Åström: "Strömmen släpptes på allteftersom kungen färdades fram, men bakom honom lades allt i mörker. Kungen märkte det aldrig utan var mycket belåten."

En genial lösning för stunden, som elaka tungor skulle säga att Umeå, med sina många ansökningar till tävlingar om lösa utmärkelser med lagom begränsad konkurrens, upprepar än till denna dag, medan gedignare undersökningar av exempelvis företagsklimatet avfärdas i vrede. Vill man vifta flagg vid utmärkelser måste man för bevarad trovärdighet även idka självkritik när resultaten uteblir.

Å andra sidan är det uppfriskande med idéer i gnäll-jante-land, och en hel del av kritiken mot "prestigeprojekten" missar faktiskt målet.
I synnerhet tycks arbetet med och inför kulturhuvudstadsprojektet genomgående grundats i en insikt om att den strategin som mäster Åström tillämpade 1896 precis motsvarar många fördomar om hur en kulturhuvudstadssatsning gärna slutar: pompa, ståt och glitter medan omvärldens dignitärer åker förbi, sedan grå vardag igen när de lämnar stan.
Umeås ansökan och förberedelsearbete i kulturhuvudstadssatsningen har i stort undvikit att gå i den fällan, undvikit att fastna i ett bestämt årtal, och istället bemödat sig om ett långsiktigt perspektiv bortom utmärkelsen i sig.
Det är inte bara en av förklaringarna till "finalplatsen", utan också det starkaste argumentet för varför satsningens kulturpolitiska visioner bör fullföljas med övertygelsen om att de inte syftar på en lillfingerlyx för goda tider, utan utgör en väsentlig del av vad som skapar ett varmt, solidariskt, tolerant, spännande och kreativt lokalsamhälle. Den kommun som orkar stå upp för den analysen - även i kristider när stora byggkraneprojekt och dyra subventioner av lobbytäta näringar lätt slukar alla uppmärksamhet till nackdel för mjukare frågor - har nått långt.

Det är viktigt att inte sluta tänka strategiskt och långsiktigt under trycket från en kris som trots allt är av övergående natur och vilkens värsta konsekvenser över tid riskerar att skapas av felgrepp i krispaniken mer än av krisen i sig. Både när det gäller att bevara trygghet och välfärd, att förverkliga kulturpolitiska visioner eller att genomföra spännande byggprojekt är förutsättningen att mer resurser skapas genom arbete, företagande, entreprenörskap, kunskap, kompetens, investeringar och uppfinningsrikedom i ett så frisinnat, liberalt regionalt klimat som möjligt.

Tillväxt - välstånd - välfärd, är den socialliberala helhet som bevisat sig överlägsen alternativen gång på gång. I en dystopi där småföretag, entreprenörer, kunskapsskolor, privata investerare och individualistiska nytänkare jagas på flykten till förmån för en centraliserad, byråkratiserad, likriktad, toppstyrd socialistisk produktionshierarki, stannar utvecklingen, rasar välståndet och sotdör välfärden. Motsättningen mellan marknadsekonomiskt tillväxttänkande och solidarisk välfärd finns bara i vanföreställningar hos den yttre vänstern och den yttre högern.

Om inte människors vilja och möjligheter att stanna kvar i och flytta till kommunen är större än deras längtan bort eller deras möjligheter att hitta jobb och framtidsutsikter på annat håll, så spelar ambitionerna ingen större roll.
Umeå måste stå pall i en konkurrens med städer i söder; genom social medmänsklighet, valfrihet på välfärdsområdet, brett kulturellt och intellektuellt utbud, jobbtillväxt i framtidsbranscher på en flexibel arbetsmarknad, skolor av toppklass, glada shoppingmöjligheter och en stadsmiljö som utmärker sig för förtätning, urbanitet och vågad arkitektur i konflikt med dem som vill frysa tiden i tron att det befintliga är oöverträffbart.
Allt behövs. Antingen-eller-tänkandet är början på slutet.

Men i tider när smärtsamma prioriteringar måste göras i budgetprocesser överallt gäller det mer än någonsin att träffa rätt i framtidssatsningarna. Då är det framför allt det nya småföretagandet, kunskapsskolan, det breda kulturlivet och den medmänskliga omsorgen som bör ställas i centrum. Inte subventioner åt de största företagen, inte halvhjärtade kompromisser kring byggprojekt som ingen riktigt jublar åt (exempelvis badhuset), inte onödig, överlappande förvaltningsbyråkrati, inte äventyrliga, klåfingriga kommunala bolagssfärer och näringsverksamheter.
Visst går det att både satsa och bromsa. Slå inte dövörat till, behåll realismen, men håll lamporna tända.