I går morse var jag, uppkopplad till Stockholm från radiohuset i Umeå, för första gången med i Godmorgon Världens panel, som den här gången handlade om Saab framtid, Lars Leijonborgs avgång och sponsring av kulturevenemang.

Det var roligt att vara med, och lite spännande blev det också när tekniken inte riktigt fungerade vid ljudtestet kort före sändning. Coola tekniker och radiomedarbetare löste dock med rutinerat lugn situationen lagom med ett par minuters marginal, efter att jag fått byta studio och mikrofoner ett par gånger.

Programmet finns att lyssna till här.

Det spörs. Det får bli som det kan. Vad fan ska det vara bra för? Såna jävla busar som er. Men hur ska det bli med årensningen? Vilken oförskämd fan. Jo, som sagt var, det kan ju bli lite mycket ibland. Resignera! Det är ju rena skansen. Slit och släp, aldrig är det något annat. Man kan väl få vila benen lite. Värmen söker. Nu är du förlorad. Nu bjuder jag farväl.

I veckan, efter intensiv dvd-genomgång av hela tv-serien, har jag börjat tala som karaktärerna i underbara Hedebyborna - baserad på Sven Delblancs romaner. En del har trott att jag varit på dåligt humör. Svenska språkets karga uttrycksfullhet från förr. Uttrycksfullheten finns kvar, men uttrycken är nya.

Det har varit väldigt passande att Hedebyborna och Hammarkullen, två suveräna, charmiga och mångtydiga bilder av Sverige kring kriget och Sverige på 90-talet, sänts relativt samtidigt på tv senaste tiden.

En lite banal text om Saab, spekulationerna kring nya ägare och vad som är pudelns kärna utgör min lördagskrönika den här veckan. Med det tar också mina lördagskrönikor ett uppehåll och återkommer 18 juli.

-----------------------------

'Saab måste överleva på egna meriter

Pudelns kärna är ett banalt och för de drabbade dystert faktum: fordonsindustrins globala kapacitet att tillverka bilar överstiger vida vad människor kan och vill köpa. Ekvationen går inte ihop. Överetableringen och överkapaciteten var kännbar i redan innan den djupa finanskrisen fick försäljningssiffrorna att rasa för nästan alla märken.

Lågkonjunkturen har i vissa avseenden grumlat bilden och fått mångåriga förluster och ohållbara situationer att ibland felaktigt framstå som rena konjunkturfenomen. Skillnaden mellan exempelvis lastbilsbranschen och personbilsbranschen i det avseendet tål att understrykas.

I en Nutek-rapport tidigare i år om 'Fordonsindustrin i nationell och regional belysning' konstateras:

'Krisen inom svensk fordonsindustri är två överlappande kriser. En global konjunkturell kris för både lastbils- och personbilstillverkning. För personbilarna tillkommer mer djupgående och strukturella faktorer: global överkapacitet, förstärkt av bristande anpassning till förskjutningar i efterfrågan; efterfrågan; akuta finansiella problem för GM och Ford, det vill säga ägarna till Saab och Volvo Personvagnar.'

Lastbilstillverkarna är i huvudsak offer för den av finanskrisen förstärkta lågkonjunkturen, med goda utsikter att kvickt återta mark när det vänder igen. Det är ett skäl till varför företagsledningarna där borde vara varsamma med varslen och söka alternativa lösningar så länge det går för att behålla kompetens och snabbt kunna öka produktionen igen när det krävs.

Inom personbilsindustrin, däremot, är krisen för de hårdast utsatta bolagen inte överdrivet konjunkturrelaterad. Den växte fram redan under de goda åren, och förstärktes av strategiska felbeslut och arroganta omvärldsanalyser. Likgiltigt vilka fusioner, försäljningar och restaureringar som genomförs, eller vilka lurendrejeriaktigt kontraproduktiva och kortsiktiga subventionsåtgärder som regeringar runt om i världen vidtar - även efter ett ekonomiskt uppsving med stärkt efterfrågan finns inte plats för hela dagens globala bilindustri.

En del fabriker och jobb, sannolikt även ett par bilmärken, kommer att försvinna, för att ersättas av tillväxt, arbetsplatser och framgångssagor i andra branscher. Så har det alltid varit.
Strukturomvandlingarna har över tid, trots jobbiga omställningar för drabbade i omvandlingens mitt, skapat fler jobb och ökat det samlade välståndet.

Det mönstret lär fortsätta. Ansträngda statliga resurser, som behövs för att bära upp trygghetssystem, utbildningsväsende, arbetsmarknadsinsatser och social service genom lågkonjunkturen, ska inte slängas bort i hopplösa försök att frysa tiden. Vissa subjektivt utvalda branscher bör inte räddas från ekonomiska realiteter på bekostnad av alla andra löntagare och företag, med på sikt förvärrad arbetslöshet som följd.

Frågan nu är bara vilka som kommer ur bilindustrins oundvikliga och nödvändiga strukturomvandling som vinnare och förlorare. Även där är pudelns kärna banal, men ärlig: Det bestämmer konsumenterna.

Biltillverkare som erbjuder fordon folk är beredda att betala tillräckligt för i relation till produktionskostnaderna kommer att överleva. Biltillverkare som år efter år säljer för lite för att gå runt kan och bör inga statliga åtgärder i världen rädda.

För Saab - med gott branschrykte men också en lång historia av förlustbringande verksamhet - är enda chansen till överlevnad att hitta fler köpare av företagets produkter än som funnits hittills. Att vara uppskattade och framgångsrika på den svenska marknaden räcker inte.
Det finns ett skäl till att både Volvo personvagnar och Saab Automobile har utländska ägare. Svensk industrinostalgi betalar inte räkningarna.

Det är på den internationella marknaden Saab måste lyfta med nästa generations bilar. Att kompetensen för slagkraftiga innovationer, förädlade i en traditionsrik tillverkningsmiljö, finns inom Saab tvivlar nog få på. Men den finns även hos konkurrenterna. Och bilköparna är inte tillräckligt många för alla.
Med tanke på det mycket svåra utgångsläge som Saab har kommer det att krävas nya ägare med inte bara uthålliga, tålmodiga och mycket starka finansiella muskler, utan också nya, fräscha och obekväma idéer om vad som varit fel med Saab under alla dessa år, och vad som måste förändras i grunden för att företaget inte ska bli ett av dem som slås ut.

Om de nya svensk-norska intressenterna kring supersportbilstillverkaren Koenigseggs, som nu sägs vara beredda att köpa Saab, har de idéerna och det tålamodet återstår att se.
Å ena sidan kan man, som många framhävt de senaste dagarna, starkt tvivla på om de verkligen har resurser, erfarenheter och affärsplaner som duger för den extremt svåra räddningsaktion som krävs.
Å andra sidan kan kanske inslag av lite mindre, lite modernare och lite mer fritänkande entreprenörstyper vara precis rätt medicin för ett blödande företag som kört fast.

För existenshotade och nästan redan avskrivna Saab är det givetvis en framgång att någon seriös aktör överhuvudtaget är beredd att ta risken. I så måtto finns inte mycket att förlora.
Men avgörande är att företagsledningen och eventuella nya ägare mitt under alla diskussioner om lån och krediter inte glömmer bort vad som är det banala villkoret för överlevnad: att långt fler människor än i dag tycker att där värt att betala vad som krävs för just de bilar Saab tillverkar. Något annat sätt att rädda jobben på finns inte.'

Partier har alltid i första läget grundats kring vissa, enskilda intresseområden. För hundra år sedan var det kring engagemang för eller emot demokrati, rösträtt, sociala reformer, näringsgrenar och ny maktbalans på arbetsmarknaden olika partier drogs igång. Med tiden växte deras program.

Senare har det varit kring så olika saker som kommunism, kristna moraliska värderingar, ekologi och miljöfrågor, politikerförakt, invandring, feminism och EU-motstånd. För kristdemokraterna tog det lång tid att få fotfäste. För miljöpartiet gick det snabbare. Ny Demokrati försvann snabbt. Sverigedemokraterna verkar tyvärr vara på väg att etablera sig långsiktigt åtminstone i vissa regioner. Feministisk initiativ har inte lyckats ännu, men finns kvar med viss valrörelsevana.

Nu har ett parti bildats kring frågor om personlig integritet och teknikskifte på internet.

Har piratpartiet någon långsiktig framtid i nationella och kommunala beslutande församlingar? Det kan förstås ingen veta säkert i dag, eftersom det är svårt att bedöma hur partiet kommer att utvecklas efter framgången i Europaparlamentsvalet.

Historien lär att det är genom att lyckas bli inkluderande och ideologiskt expanderande som nybildade partier överlever och etablerar sig, inte genom att vara exkluderande och ideologiskt statiska eller skryta om frånvaron av idébas.

För att ett parti ska kunna växa och få en permanent plats i partilandskapet krävs att det öppnar sig för människor med olika infallsvinklar, förutsättningar och bakgrund, att det förmår utveckla viss ödmjukhet och lyhördhet inför verklighetens komplexitet och att det förmår införliva fler och fler sakområden i sin samhällsanalys tills något slags åtminstone lös ideologisk helhet uppstår.

Piratpartiet står lite grand inför ett vägval, så känns det när man följer debatten kring partiet och hur partiets anhängare reagerar på kritiska invändningar.

Dels förstås när det gäller huruvida man vill utveckla en politik på fler områden än man gjort hittills eller medvetet förbli ett parti som avstår från att ta ställning i, eller rentav föraktfullt avfärda, en mängd centrala frågor som är avgörande för de flesta medborgares vardagsliv - även om man då riskerar att falla sönder. Det kan bli en svår balansgång. Men alla partier som etablerat sig har stått inför liknande vägval och dilemman.

Dels när det gäller om man vill vara ett exkluderande, introvert, mot utomstående hånfullt parti, eller ett inkluderande, öppensinnat, på sätt och vis lyssnande parti.


Ska piratpartiet bli ett större parti än det är i dag krävs sannolikt både att det expanderar sin samhällsanalys och förmår bli en inkluderande rörelse. Antar det istället en exkluderande, lite elitistisk "de som inte är med oss är idioter"-hållning, får det svårt att överleva mer än en mandatperiod.

Kring det kommer säkert en diskussion att föras internt i partiet under förberedelserna inför nästa års val.

Om det sedan överhuvudtaget är partiets mål att hitta en permanent plats i partilandskapet är en annan fråga. Kanske nöjer det sig med att driva sina nuvarande frågor stenhårt några år tills de etablerade partierna genomgått generationsväxlingar och införlivat integritetsfrågorna på nätet i sina program på ett definitivt sätt.


Nödvändigheten av att vara inkluderande och ha förmåga att ta in nya perspektiv, förstå nya fenomen, lyssa till och omfamna nya grupper gäller även de etablerade partierna.

De som stelnar och sluter sig förlorar.

Jag tror att det var MUF-ordföranden Niklas Wykman som i en eftervalsanalys insiktsfullt sade att moderaternas ledning (och det gäller ju partiledningarna i övriga allianspartier och socialdemokraterna också) försökt skilja internet från verkligheten och därför inte förstått hur de unga lever med den nya tekniken. Det är en träffande sammanfattning av ett exkluderande förhållningssätt.

Lyckas och vill de etablerade partierna utöva självkritik och införliva de nya frågorna kring integritet och teknikutveckling i sina traditionella samhällsanalyser, och därmed även med större trovärdighet gå in i debatten kring upphovsrättsproblematiken?

Lyckas och vill piratpartiet med bevarad sammanhållning införliva klassiska politikområden i sina besked till väljare inför nästa nationella val och visa en viss lyhörd öppenhet för fler perspektiv och infallsvinklar än hittills, även på sina kärnområden?

Det är en av kapplöpningarna inför 2010.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om Lars Leijonborgs avgång som minister:

'Leijonborg går vid rätt tillfälle

Lars Leijonborg kunde knappast ha valt ett lägligare tillfälle för sin avgång som högskole- och forskningsminister.

Han har en lång, intressant och uthållig politisk karriär bakom sig, präglad av både rejäla nederlag och spektakulära succéer, kritik och segertecken. Men kanske blir de senaste årens insatser de på sätt och vis mest bestående.

Som högskole- och forskningsminister har han sedan sin avgång som partiledare fört en lätt undanskymd tillvaro, men får nu välförtjänt goda vitsord, även från socialdemokratiske föregångaren Leif Pagrotsky, för effektiva insatser på ett ibland bortglömt, men mycket viktigt fält. I rollen som fackminister kom han till sin rätt.

Den nya högskolepolitiken med ökade forskningsanslag har sjösatts, Globaliseringsrådet lämnat slutrapport, kårobligatoriet avskaffats och det prestigefyllda ESS-projektet säkrats. Leijonborg lämnar ett välstädat skrivbord bakom sig.

Samtidigt är det över ett år kvar tills nästa val. Folkpartiet är säkert sugna på att lansera ett nytt namn som statsråd även av valrörelseskäl. Leijonborgs avgång redan innan sommaren lämnar tid för en efterträdare att någorlunda hinna komma in i rollen. Om det sedan blir ett statsråd med samma ansvarsområde, eller om en lätt regeringsombildning sker med nya statsrådstitlar, är redan föremål för spekulationer - alla kopplade, givetvis, till frågan om vilken ledande folkpartist som nu lyfts in i regeringen.

Det personvalet kan bli en signal om vilka områden och vilken fp-profil Jan Björklund vill stärka inför nästa års val. Litet grand tvingas han nu bekänna färg på ett sätt han sluppit hittills. Kommunalrådet i Göteborg Helene Odenjung, utrikespolitiska talesmannen Birgitta Ohlsson och partisekreteraren Erik Ullenhag är namn som snabbt dök upp när Leijonborgs avgång blev känd. '

Några randfunderingar på dagens ledarsida kring valresultatet utifrån ett inrikespolitiskt perspektiv med blicken mot nästa års riksdagsval:

-----------------------
Osäker spåsump inför 2010

Europaparlamentsvalen, med sina låga valdeltaganden, brukar vara opålitliga som spåsumpar för efterföljande riksdagsval. Man ska akta sig för att söka mer i valnattens siffror än det finns fog för. Trenden sett över riket var liberal, grön och Europavänlig, och det var glädjande. Men väljarna tenderar allt mer att sudda ut tavlan och ta fräsch ställning inför varje val.

Allra intressantast ur ett inrikespolitiskt perspektiv är nog därför hur valresultatet kommer att påverka partiernas egna strategier. Då tror jag att tre detaljer i valresultatet förtjänar uppmärksamhet: (1) Resultatet i Stockholm, (2) stödet för småpartierna som blev utan mandat och (3) röstfördelningen inom de så kallade blocken.

(1) Redan tidigare har det funnits skäl att tro på en ökad Stockholmscentrering inför valet 2010. Starka krafter inom socialdemokraterna fruktar en utveckling där partiet håller ställningarna någorlunda i Norrland men långsamt förvandlas till småparti i huvudstaden, medan alliansen kämpar förgäves i norr men dominerar helt i storstadsregionerna. Ren väljarmatematik förklarar varför socialdemokratins ledning inte vill se ett sådant geografiskt renodlat partilandskap.

I gårdagens val blev socialdemokraterna med 15,1 procent bara fjärde största parti i Stockholms stad, mindre än moderaterna, folkpartiet och miljöpartiet. Sådant stressar och tär på den socialdemokratiska självbilden. Stockholmscentreringen i riksdebatten lär stärkas ytterligare nästa år.

(2) Feministiskt initiativ spurtade starkt och blev på valnatten åter synlig med egen procentstapel. Resultatet med 2,2 procent och större stöd i flera universitetsstäder ger partiet möjlighet att hålla ihop organisationen och finnas med som en faktor i ett riksdagsval till, antingen i kamp om egna mandat eller som röstdragare på marginalen. Deras närvaro kan få betydelse på flera sätt vid ett jämnt val.

Sverigedemokraterna vann inte något mandat. Några främlingsfientliga kandidater skickar de svenska väljarna inte till Europaparlamentet. I det tycks Sverige glädjande nog ha gått emot en annars oroväckande tendens på flera håll i Europa till ökat stöd för extrema, populistiska partier. Men sd befäste sin position i södra Sverige och är fortfarande farligt nära att nå upp till fyraprocentgränsen. Övriga partier kan inte andas ut, och alliansen borde en gång för alla ge besked om att man inte tänker regera med stöd av sd eller ge sd vågmästarroll.

(3) Under våren har det förts en diskussion om moderaternas helt dominerande ställning inom alliansen på de andra partiernas bekostnad. Att folkpartiet blev tredje största parti och kristdemokraterna gjorde ett överraskande bra val, kan både få en lugnande och splittrande effekt på samarbetet inom regeringskretsen, beroende på hur den moderata ledningen reagerar.

Inom oppositionen är miljöpartiet dragplåstret för dagen, alliansens svåraste konkurrent om mittenväljare. Vänsterpartiets nedgång och socialdemokraternas nationella bakslag visar på nytt att ju längre vänsterut oppositionen placerar sig, desto sämre resultat. Troligen söker Mona Sahlin nu åter att inom det rödgröna samarbetet närma sig mp och distansera sig så gott det går från v. Men får hon det egna partiet med sig?

Väljarna har för stunden sagt bestämt nej tack till ett tvåpartisystem. I övrigt lämnar valresultatet vad inrikespolitiken anbelangar fritt spelrum för spekulationer.

Valdeltagandet ljuger inte. Kampanjerna inför gårdagens Europaparlamentsval går visserligen inte att jämföra med den intensitet och bredd som präglar månaderna inför ett riksdagsval. Men både partierna, enskilda kandidater och medierna ägnade den här gången mer kraft åt Europaparlamentsvalet än tidigare skett.

Att en bit över 43 procent valde att rösta återspeglar därför väldigt väl hur valrörelsen engagerade och hur relevanta sakfrågorna kändes för väljarkåren. Om nästan 44 procent, en klar uppgång från 2004, ska ses som hoppfullt med tanke på valdeltagandet 2004 eller erbarmligt med tanke på hur det brukar se ut i riksdagsvalen, beror på vilket perspektiv man har och vilka förväntningar man hade.

Även bortsett från valdeltagandet kan gårdagens valresultat tolkas, och övertolkas, på många olika sätt. Men i grunden tycker jag att det var rätt uppfriskande. Det blåser en liberal och grön vind genom det svenska valresultatet - på ett helt annat sätt än i opinionsmätningarna det senaste året.

Folkpartiet gick till val som det mest Europavänliga partiet, och med Marit Paulsens i väljarnas ögon obrutet höga trovärdighet överst på listan belönades det med 13,6 procent. Folkpartiet blev även största alliansparti i Västerbotten. Det tydliga linjen uppskattades uppenbarligen av väljare som är i grunden positiva till EU. Lägger man ihop folkpartiets stöd med resultatet för centerpartiet, det andra svenska partiet i den liberala gruppen i Europaparlamentet, kan man konstatera att fp + c tillsammans blev lika stora som moderaterna.

Miljöpartiet bytte inför det här valet, med hänvisning framför allt till klimatfrågan, äntligen åsikt om det svenska EU-medlemskapet. Trots en toppkandidat med motsatt hållning i just den frågan, kunde man tack vare det bedriva en mycket mer genomtänkt valrörelse inriktad på sakfrågor. Där har miljöpartiet haft en bra tajming. Precis som fp:s framgång känns även miljöpartiets lyft välförtjänt och logiskt.

Piratpartiet (som antytt att de vill ansluta sig till antingen den liberala eller den gröna partigruppen i Europaparlamentet) har organiserat sig skickligt och fångat upp en ung opinion centrerad kring personlig integritet och teknikskifte på internet. Även om pp får det svårare att övertyga i ett riksdagsval, när granskningen av partiet börjar gå mer på djupet och kraven på gedigna besked i fler frågor ökar, är deras mandat en viktig signal till etablerade partier att ta integritetsfrågor på större allvar.

Myten om det framväxande tvåpartisystemet fick sig en knäpp på näsan i gårdagens val. Men valresultatet visar också att det svenska EU-medlemskapet mognat till en självklarhet. Socialdemokraterna, moderaterna, junilistan och vänsterpartiet blev valets förlorare - sett till tidigare resultat, förväntningar den här gången och nivåer i de inrikespolitiska opinionsmätningarna. De två stora partierna och de mest EU-kritiska partierna tappade.

En signal från väljarna i går var att det nationella navelskåderiet inte är särskilt populärt. Socialdemokraterna, vars EU-kritiska toppkandidat Marita Ulvskog bitvis kört med skrämselpropaganda mot östeuropeiska arbetare, hamnade åter igen på ett för partiet mycket lågt resultat.
Moderaterna, som valde att satsa på ett mer nationellt sinnat tonfall i valrörelsen än partiets faktiska kandidater nog hade önskat, kom inte över tjugo procent.
Vänsterpartiet, som i motsats till mp inte släppt kravet på svenskt utträde ur unionen, mer än halverades. EU-kritiska junilistan tappar tre mandat och försvinner ur parlamentet, trots ett långt större stöd i Västerbotten än i riket.

Glädjande och viktigt i går var också att Sverigedemokraterna inte nådde fram till något mandat, och att Sverige därmed inte bidrog till några främlingsfientliga Europaparlamentariker.

Det var, sammantaget, ett liberalgrönt valresultat som sände flera positiva signaler.

Gårdagens slutdebatt i Sveriges Television mellan toppkandidaterna inför Europaparlamentsvalet blev väl kanske ingen höjdare, men kändes ändå intressantare i det här läget än partiledardebatten häromveckan.

Plus i debatten utifrån givna förväntningar, höga eller lite lägre, gick nog Marit Paulsen (fp), Carl Schlyter (mp), Ella Bohlin (kd) och Sören Wibe (junilistan).

Fullt godkända utifrån sina respektive ståndpunkter, men kanske utan att sticka ut riktigt eller lyckas vinna många nya anhängare utöver de redan existerande, var Lena Ek (c), Gunnar Hökmark (m) och Eva-Britt Svensson (v)

Marita Ulvskog (s) bekräftade intrycken från hela den här valrörelsen, att hon ger socialdemokraterns Europapolitik, som är bättre än så, en oförtjänt negativ framtoning. Eftersom hon redan är ifrågasatt och sitt partis toppnamn lär hon inte ha förlorat så många röster åt socialdemokraterna just i går kväll, men något övertygande uppträdande var det inte.

Några fler ledarbloggar som kommenterade slutdebatten:

Expressens Anna Dahlberg tycker så här.

Alex Voronov, Eskilstuna-Kuriren, i två inlägg om första respektive andra halvlek.

Södermanlands Nyheter skriver så här.

Svenska Dagbladets ledarblogg summerar sina intryck.

Peter Wolodarski i Dagens Nyheter bloggade detta.

Ingen lördagstidning denna vecka, därför kommer min helgkrönika redan i dagens tidning. Den handlar om söndagens Europaparlamentsval:

-------------------------------------
Framgångsrikt EU måste bli ännu bättre

"Ingen har någonsin lyckats att skapa ett epos över freden. Vad är det med freden som gör att den inte begeistrar över längre tid och att det knappt går att berätta om den? Ska jag ge upp nu?"
Homer i "Himmel över Berlin"

Europeiska Unionen är ett av historiens mest framgångsrika fredsprojekt. Till vardags, när vi med rätta tittar framåt och koncentrerar oss på missförhållanden och oacceptabla inslag i EU:s arbete, är det ofta en irrelevant, beskäftig anmärkning.
Men så här strax inför ett Europaparlamentsval, när vi försöker sammanfatta alla det europeiska samarbetets förtjänster och problem, är det en grundläggande insikt som inte får tappas bort.

Till stor del tack vare det europeiska samarbetet har det senaste halvseklet sett en fantastisk utveckling för fredlig samvaro, demokrati, välstånd och mänskliga rättigheter på en under århundraden av krig, förtryck, övergrepp, militarism, lidande, fattigdom och konflikter plågad kontinent.

Att det i dag kan framstå som ett nästan banalt påstående säger, i ett historiskt perspektiv, det mesta om?EU:s förtjänster. Bakslagen har varit många och svåra, men framstegen, trots allt, fler. Den positiva och värdefulla kraften i det Europasamarbete som växte fram efter andra världskriget är otvetydig. Sverige, med en egen historia länge ständigt förvecklad i de europeiska krigen, hör hemma i det samarbetet.

Att Sveriges medlemskap under de senaste åren mognat bort från gamla konflikter kring folkomröstningen 1994 och idag blivit något för en stor majoritet självklart och givet, befriar den svenska Europadebatten. Det gör att tidigare EU-motståndare långsamt börjar inta mer konstruktiva, samarbetsvilliga attityder, samtidigt som varma EU-anhängare börjar ägna mer tid åt att granska och kritisera de missförhållanden som trots allt är uppenbara i EU:s komplicerade vardag. Europadebatten i Sverige är på väg in i en ny och mer spännande fas. Invanda rollfördelningar från folkomröstningsbataljerna löses upp. Det berikar.

De senaste veckornas kampanjer inför Europaparlamentsvalet har inte alltid, men stundom, bjudit positiva exempel på den utvecklingen. Fortfarande finns krafter, kandidater och partier, mestadels på ytterkanterna, som i EU ser något ont och som vill avskaffa unionen eller åtminstone kräver svenskt utträde. Men de är få och får allt svårare att vinna gehör för ett reaktionärt budskap.

De flesta partier och kandidater ser nu EU som något i grunden positivt och som en given nivå för Sverige och svenska politiker att agera på.?Sedan kan graden av engagemang för samarbetet och graden av kritisk inställning till olika delar i EU:s politik växla. Så ska det vara, så bör det vara. Det mesta av meningsutbytet sker ändå inom en allt robustare ram av insikt om det europeiska samarbetets stora värde. På det sättet möjliggörs en friskare och fräsigare debatt om sakfrågor utifrån ett EU-perspektiv än det hämmande medlemskapsträtet tillät.

Klimathotet och miljöfrågorna har på ett övertydligt sätt visat hur avgörande det är med internationellt, gränsöverskridande samarbete för att möta problem som inte känner några gränser. Till och med EU är för litet i klimatfrågan för att ensamt kunna åstadkomma tillräckligt, men 27 europeiska länder i gemensamma åtaganden är i varje fall långt bättre än om nationell inskränkthet skulle leda till att varje land stängde dörrarna om sig och fördjupade sig i de egna navlarnas detaljer.
Det är inte någon slump att just EU:s relativt offensiva uppträdande i klimatfrågan är ett vanligt skäl som anges när tidigare EU-motståndare förklarar varför de nu är för det svenska medlemskapet.

Den globala finanskrisen, men hotande massarbetslöshet, har påmint EU:s medlemsländer om att man tillsammans, med samordnade insatser och koordinerade ram- och regelverk kan åstadkomma mycket mer än var för sig.
Då handlar det lika mycket om att värna jobb- och välståndsskapande liberala reformer, marknadsekonomi, frihandel och ökad rörlighet för människor och företag, som om att bekämpa fattigdomsalstrande protektionism, ekonomism nationalism och främlingsfientliga misstänkliggöranden. Här pågår en dragkamp i krisens spår där risken för att kontraproduktiva panikåtgärder i enskilda medlemsländer ska förvärra krisen kvarstår.

Integritetsfrågan är en av det här valets allra viktigaste. EU vacklar mellan fortsatt slentrianmässigt övervakningstänkande och en tillnyktring inför hotet om storebrorssamhället. Lyfter man in upphovsrättsproblematiken i debatten blir det uppenbart hur stort behovet av framåtsyftande lösningar är. Men när lagar stiftats och direktiv antagits har det nästan hela tiden varit till privatsfärens nackdel. En klar bekännelse till den personliga integriteten hör till grundkraven i det här valet.

EU:s jordbrukspolitik måste reformeras. Den nuvarande ordningen är inte bara obegripligt dyr, utan också omoralisk gentemot fattigare delar av världen. Ingen kan påstå att det blir en okomplicerad reform, självklart finns det jordbruksvärden att värna, men det är dags för radikala förändringar av en ohållbar situation.

EU:s alltför stängda gränser och hårda asylpolitik är en skamfläck. En union som i de öppna gränserna och den stora rörligheten mellan sina medlemsländer ser en väg till fred och välstånd får inte brutalt sluta sina yttre gränser mot nödlidande. Att stå upp för öppnare gränser, humanare flyktingpolitik och internationell solidaritet är en viktig uppgift för nästa mandatperiods parlamentariker.

Ett mer fullödigt samarbete mot grov kriminalitet och människohandel måste utvecklas mellan medlemsländerna. EU-apparaten skulle må bra av ett mer betonat feministiskt perspektiv och en på fler områden genomförd genusanalys. EU behöver en restriktivare syn på alkohol och en större medvetenhet om alkoholskadorna som motvikt till alkoholindustrins lobbyism.

Så där kan man hålla på länge. Den gemensamma nämnaren är att lösningarna ofta måste sökas i samarbete med andra.

"Europa ­ det svåra, men härliga ackord, i vilket dissonanserna flyter samman utan att någonsin gå upp i varann."
Klaus Mann (1906-1949)

Det fantastiska med EU ­gör det självklart med ett helhjärtat bejakande av unionens existens och fördjupade samarbete. Det bedrövliga i EU manar intensivt till reformer och förändring på viktiga områden. Det är när engagemanget för och kritiken av EU går hand i hand som både engagemanget och kritiken blir som mest effektiva.
Jag håller tummarna för ett högt valdeltagande på söndag.

Alltid vara vaksam

Ytterligare en bild från i helgen. Föraren av bilen, själv har jag fortfarande inget körkort, på sin första inlandsresa konstaterade att de goda råden från trafikskolan om hur man ska reagera vid sådana här möten var just goda och kom väl till pass.

Fatmomakke

Det här är en sådan där intern grej, men bland vk.se:s bloggare råder otålig väntan på den nya bloggportal som är under utveckling, och vilkens lansering också kommer att betyda nysatsning på den här ledarbloggen. På twitter kan man följa små - i för mig obegriplig men kanske just därför fantasieggande terminologi - utrop från det fortlöpande arbetet.

Nu har vk.se bett mig publicera lite fler bilder på den här bloggen, så att de har lite att testa med i det arbetet. Så varför inte en bild från Fatmomakke, ut över vattnet, som kunde ha kompletterat min krönika om inlandet och utvecklingen från i tisdag.

I går kväll fick jag förmånen att leda en debatt inför Europaparlamentsvalet arrangerad av integrationsprojektet PREI i Umeå i samband med deras trevliga öppna hus. Med hela sju partier representerade i panelen (socialdemokraterna, moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, vänsterpartiet, arbetarinitiativet och junilistan) under en timmes debatt blev det som ofta lite svårt att hinna med fler än de inledande frågorna.

Debatten snuddade vid de vanligaste frågorna som om Sverige ska vara med i EU eller inte, vad EU kan göra för att möta exempelvis den ekonomiska krisen och klimathotet och om Sverige borde inför euron eller inte. Frågorna från publiken sedan fördjupade diskussionen och handlade bland annat om EU:s asyl- och flyktingpolitik, studentutbyte över gränserna och EU:s jordbrukspolitik.

Som avslutning bad jag debattörerna gissa hur högt valdeltagande blir på söndag och den samlade åsikten var att det åtminstone blir högre än i förra Europaparlamentsvalet. Det slog mig efteråt att jag själv aldrig sade vad jag trodde. Så min gissning, kanske i optimistiskaste laget, kommer här istället, grundad på reaktioner till tidningen, uppslutningen på olika debatter och torgmöten, tryck på insändar- och debattsidor och 'snack på stan': 48,7 procent.

När jag tittade på söndagens tv-debatt mellan Sahlin och Reinfeldt, fick jag känslan att Mona Sahlin i debatterna med Fredrik Reinfeldt nu söker efterlikna schackspelaren Tigran Petrosian, defensivmästaren som tycktes neutralisera motståndarnas planer redan innan de upptäckt dem själva.
Han tråkade ut motståndarna tills de begick avgörande misstag.

Sahlin har lärt av nederlagen. Den gapiga retoriken förde förtroendesiffrorna ner i källaren. Nu har hon byt stil och försöker neutralisera Reinfeldt - själv 2000-talets oslagbare Petrosian-look-a-like i svensk politik ­-, spelar på remi, i hopp om att frustrera fram misstag från Reinfeldts sida. I söndagens tv-debatt lyckades remin. Reinfeldt behåller initiativet, men var inte lika effektiv som i tidigare dueller. Jag vidhåller att Mona Sahlin inte ska underskattas som oppositionsledare, trots att hon inte får sitt parti med sig på någon förnyelse värd namnet.

Ett par mycket trevliga dagar i Saxnäs och Vilhelmina förra veckan sätter avtryck i en signerad text av mig på dagens ledarsida:

-------------------------------
Inlandet och de nya, globala möjligheterna

I fredags satt jag och tittade ut över kyrkstaden Fatmomakke, med Kultsjön nedanför och Marsfjällen i bakgrunden. Samtidigt lyssnade jag till ett poddinslag på min koreanska mp3-spelare med Ulrich Deppendorfs analys i tysk tv om krisdrabbade Opels framtid efter försäljning från amerikanska General Motors.

Världen har både vidgats och krympt tack vare en förbluffande kommunikationsteknisk utveckling. Den bryter ned geografiska hierarkier och förutfattade meningar. Stereotypen, ibland även i inlandskommunernas egen marknadsföring, är att man med norrländsk landsbygd i viss mån väljer bort världens brus för lugn, ro och naturliv, att man medvetet ställer sig "lite vid sidan av". Det är en i många avseenden förlegad bild av en inbillad motsättning. Man behöver ofta inte längre välja.
Det lilla, internetorienterade företaget kommer lika snabbt ur blocken på den lilla orten som i betongdjungeln. Den trendtörstande ungdomen kan vara med i matchen på toppvillkor vid älvkanten likaväl som tunnelbaneperrongen.

Modernt landsbygdsliv är förvisso naturskönt med utbud för det stora friluftslivet. Med det erbjuder också global närvaro som aldrig förr. Det brusar i kablar och modem. Medialiserade globala skeenden kan man följa och analysera i stort sett lika lätt från en fjällby som ett café på Manhattan.
Och det är lika självklart att man gör så, med samma delaktighet, i Vilhelmina som i Stockholm.

I lördags anordnades en debatt på Inlandsmässan med rubriken "Guldläge för inlandet". Jag gillade både rubriken på och tonfallet i debatten. Inlandet har, på flera sätt, guldläge. Kombinationen av naturresurser, ett nytt, platsoberoende småföretagande och unga, kvalitetsmedvetna småbarnsfamiljer trötta på förortstristess kan bli en vinstlott för Norrlands inland.

Ett grundläggande lokalt utbud av service, skolor och konsumtionsmöjligheter måste räddas genom de tuffa åren. Och de närmsta städerna som Umeå bli/förbli attraktiva urbana centrum. Men då kan bitarna falla på plats. Inte i form av en jättelik befolkningstillväxt, men i form av bromsad nedgång och långsiktigt återväxt baserad på en mer varierad arbetsmarknad med fler intäktskällor.

Debatten vid mässan bjöd på en konstruktiv blandning: Kärv realism om de djupa problem som finns med skev demografi, genusproblematik och hotad offentlig service. Optimism om de möjligheter som ny teknik, livsstilsmönster i snabb förändring och tunga investeringar skapar. Medvetenhet om hur viktigt det är att motverka stereotypa, ofta självodlade, bilder av Norrland och norrlänningar.

För Västerbottens inland, för gruvorna, för turistbranschen, för företag i nya gebit, för politiken, är det globala perspektivet avgörande. Inlandets överlevnad hänger samman med internationella händelseutvecklingar som påverkar förutsättningarna för jobb och företagande i en globaliserad tid. Att EU-motståndet och euromotståndet varit så starkt i Norrland, som har mest av kanske alla regioner att vinna på internationalism och rörlighet, är svårförklarligt.
Mobiltelefoner, mediaspelare och bredbandsmodem går varma i den nya landsbygd där man är på hugget. På söndag borde det synas också genom ett högt och entusiastiskt valdeltagande i ett Europaparlamentsval som på många sätt är viktigare för inlandskommuner än för storstäder.

I min lördagskrönika den här veckan gjorde jag en liten, snabbgenomgång av partierna inför Europaparlamentsvalet:

--------------------------------------------
Blir det ett riktigt Europaval 7 juni?

Det vore skönt, skrev Stefan Kornelius häromdagen i tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung, om det här blev det sista Europavalet där man måste förklara varför den unika gemenskapen förtjänar lite mer politisk uppmärksamhet, och varför ett samarbete mellan 27 större och mindre länder är en stor fördel i en rasande snabbt föränderlig värld.
Blir det så?

I Sverige pågår åtminstone tre parallella valrörelser inför Europaparlamentsvalet 7 juni.
En handlar om inrikespolitiken, nästa års riksdagsval och regering vs oppositionen. Den bedrivs av alla, inte minst på partiledarnivå, som vågade man ändå inte låta det senare stå riktigt i centrum.

En annan, inte att underskatta, handlar om själva valhandlingen och Europaparlamentsvalet som fenomen: är det viktigt att överhuvudtaget gå och rösta eller inte?
En tredje, och den viktigaste, handlar om sakfrågor som faktiskt rör Europaparlamentet, eller i varje fall allmänt EU-relevanta teman som även om de inte alltid avgörs i Bryssel hör hemma i en bred Europadiskussion. Den bedrivs framför allt mellan de olika partiernas listkandidater och böljar kring sakfrågor som euron, personlig integritet på nätet, jordbrukspolitiken, utsläppsmål i klimatprogrammen, kampen mot internationell brottslighet, jaktfrågor och sjukvård över gränserna, men också om synen på EU överhuvudtaget.

Fortfarande är det de nuvarande riksdagspartierna som dominerar även Europaparlamentsvalet. Men vilka som har medvind av dem är svårbedömt.

Moderaterna - som fått kritik för att ha satsat på en nationellt självgod framtoning i sin valkampanj men som har tunga statsråd och är snubblade nära att bli största parti i opinionsmätningarna - och socialdemokraterna - som utstrålar allmän tvehågsenhet inför det här valet med ett även internt ifrågasatt val av toppkandidat - hoppas nog att inrikespolitiken ska väga tyngst för väljarna. Då kan moderaterna bli valvinnare och socialdemokraterna undvika ett ras.

Centerpartiet lider fortfarande under sitt klassiska nja, med stor spännvidd från djup EU-skepsis till ärlig EU-entusiasm. Det gör centerns kontaktyta till olika väljargrupper bredare än de andra mindre partiernas, men också profilen något luddigare. Om det är en framgångsrik helgardering med flexibilitet från söder till norr eller en omöjlig ekvation som gör att både EU-anhängare och EU-motståndare söker sig någon annanstans är en öppen fråga.

Kristdemokraterna har med tanke på partiets jobbiga läge i opinionen inte mycket att förlora och är kanske det parti vars kandidater mest målmedvetet driver enskilda, begränsade sakfrågor i hopp om att få fäste i debatten. Kd:s envetna och inopportuna framhävande av exempelvis alkoholpolitiken är värd en eloge. Om det räcker till förnyat mandat i Europaparlamentet är dock tveksamt. Kanske med hjälp av en del moderata stödröster.

Vänsterpartiet är ensamt av riksdagspartierna att kräva svenskt utträde ur Europeiska Unionen. Det är ett budskap som attraherar allt färre i takt med att medlemskapets och unionens fördelar blir uppenbara, men ger samtidigt vänsterpartiet en möjlighet att vinna en hård kärna av EU-motståndare.

De två riksdagspartier som borde ha mest att vinna, om än utifrån olika utgångspunkter, på en entydig Europavalrörelse är nog folkpartiet och miljöpartiet.

Sedan miljöpartiet svängt i synen på det svenska EU-medlemskapet och samordnat sig mer med EU-positiva gröna partier ute i Europa borde man ha möjlighet att bredda sin väljarbas. Men miljöpartiets nya, mer konstruktiva attityd motsägs av att toppkandidaten fortfarande tycker att det svenska EU-medlemskapet är fel. Det är inte särskilt trovärdigt. Av oppositionspartierna ligger Mp rimligen ändå närmast en valframgång.

Folkpartiet har, tillsammans med piratpartiet, bäst tajming i den här valrörelsen. Att gå till val som det mest Europavänliga partiet, i ett skede när klimathot och global lågkonjunktur får de flesta att inse behovet av fördjupat internationellt samarbete, ger ett liberalt försprång. Folkpartiet är det parti som bäst undviker en nja-stämpel, trots irrelevanta kärnkraftsutspel. Folkpartiets dilemma är att det lätt kan tolkas som förnekande av missförhållanden inom unionen. Utmaningen för partiets toppkandidater blir att ge EU-entusiasmen en kritiskt tänkande och reforminriktad, inte naiv och godtrogen, framtoning.

Desto hårdare konkurrens får de etablerade riksdagspartierna ju mer valrörelsen handlar om Europaparlamentet - också om utrymme och uppmärksamhet från de fyra övriga partier som hoppas på nya eller bevarade mandat i Europaparlamentet. Har uppstickarna några chanser?

Piratpartiet lever på integritetsfrågan och torde ha någorlunda goda chanser att knipa minst ett mandat om mobiliseringen på nätet omsätts i mobilisering till valurnorna. Den relativt korta valrörelsen gör att partiets utpräglade enfrågekaraktär inte blir lika belastande som vid ett riksdagsval.
Den kritiska granskningen av partiet i övrigt blir knappast heller lika omfattande som den skulle bli om kraven på sammanhängande politik som möjliggör ett ansvarsutkrävande vore större. Ett piratmandat blir en väckarklocka för inte minst allianspartiernas ledningar om att kritiken av det framväxande storebrorsamhället är på allvar.

Junilistan, nu med Sören Wibe i spetsen, gynnas framför allt om de gamla, lite abstrakta ja- och nej-motsättningarna från 1994 väcks till liv. Men eftersom det svenska medlemskapet är mindre ifrågasatt är någonsin och eurons popularitet växer är Junilistan sannolikt på väg att åka ut efter en mandatperiod i Europaparlamentet. Möjligen kan man ta ett mandat på socialdemokraternas bekostnad.

Sverigedemokraterna åker förhoppningsvis på ett rejält bakslag utan att komma i närheten av något mandat, och inget i debatten just nu tyder på att de skulle ha fått särskild medvind. Men hur deras främlingsfientliga budskap går hem under ytan av debatten är alltid osäkert och det finns ingen anledning för de övriga partierna att sänka garden. Det är viktigt att extremister och nationalister till höger och vänster inte lyckas ta genvägen via Europaparlamentsvalet till nya plattformar.

Feministiskt initiativ får svårt att vinna tillräckligt stöd den här gången också. Partiet når, trots Gudrun Schymans förmåga att driva valkampanj, inte ut i debatten på alls samma sätt som i de senaste valrörelserna. Ett mandat för Fi vore en jätteskräll, även om den konservativa antifeministiska motrörelse som tagit fart i samhällsdebatten säkert ger en viss mobiliseringseffekt även för Fi.

Valtemperaturen känns, med tanke på farhågorna för rekordlågt intresse från medborgarnas sida, hetare än väntat inför 7 juni. Om det sedan faktiskt omsätts i högre valdeltagande, jag tror det, är som alla experter påpekar ovanligt svårt att förutsäga. Och hur mandaten fördelar sig beror mycket på huruvida det i första hand får karaktär av Europaval eller inrikespolitisk val.
Spännande är det i alla fall.