Ola Nordebo

Sysselsättning: Politisk chedredaktör på VK, Umeå

Ålder: 34 år

Politisk inriktning: frisinnad socialliberal

Intressen: Politik, politisk historia, poesi, litteratur, teatervetenskap, schack, trav, tennis, kaffe

Fritidssysselsättningar: Läsa biografier, lyssna på ljudböcker och podcasts, virka, cykla, lyssna på musik, äta chocklad.

Skrivs av

Visar inlägg från juli 2009

Värna svenska språket på universiteten

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag litet grand om svenska språkets ställning och varför det skulle skada Sveriges intellektuella konkurrenskraft om svenska språket blev marginaliserat inom den högre utbildningen:

 

Värna svenska språket på universiteten


En JO-anmälan mot Stockholms stad för användningen av engelska på bekostnad av svenska i stadens slogan "Stockholm - The Capital of Scandinavia" har lett till en debatt om svenska språkets ställning. Även regeringens engelskspråkiga e-postadresser har JO-anmälts.

Det är en angelägen debatt, med ett par fallgropar som först måste nämnas. Ett levande språkkan bara växa vilt och i fria former. Det står, i en rörlig värld, alltid i förbindelse till andra språk. Och det kan inte skiljas från de människor som använder det för att kommunicera.

Till det vitala språket hör att det hela tiden förändras och får nya nyanser. Svenskan har de senaste århundradena öppnat sig, ibland på vid gavel, för franska, tyska och engelska influenser. Det har varit berikande. Utan dessa avtryck vore det ohjälpligt fattigare.

Men det betyder inte
att alla förändringar är önskvärda eller ofrånkomliga i likgiltig relativism.
Alla som talar och skriver på svenska, det gäller även organisationer och myndigheter, är en del av den fria skapande processen.

Vi kan ta ställning; exempelvis genom att söka kreativa svenska lösningar, istället för passiva, fantasilösa engelska. Det är inte att bromsa utvecklingen, utan att söka ge den en medveten riktning.

Det finns inte, ska sägas
, någon anledning att känna oro över svenska språkets ställning i stort. Svenskan uppfyller fullt ut de kriterier som krävs för att ett språk ska vara synnerligen stabilt, inklusive en tillräcklig utbredning som modersmål.

Språkforskningen skiljer på olika faser i ett språks förändringsprocess när influenser från andra språk är starka. Importen av enskilda betydelseord som substantiv, adjektiv och verb, som pågår ständigt, är den egentligen enbart positiva fasen. Ofta är det den som uppmärksammas, trots att sådana låneord vanligtvis aldrig hotar ett språks överlevnad. De arbetas för det mesta snabbt och elegant in i modersmålets övriga ordförråd och grammatiska struktur.

I andra faser, om ett språk är instabilare, kan även så kallade funktionsord - prepositioner, adverb, personliga pronomen, konjunktioner - börja importeras i större omfattning. Det kan vara en tidig varningssignal, som dock inte ljuder i dagens svenska.

I direkt kritiska faser tas hela grammatiska strukturer över från det utländska språket. Även ett sådant scenario för svenska språkets del är inom överskådlig framtid helt orealistiskt. Svenska språket står alltså i grunden mycket starkt.

Men vad som kan ske även i ett mycket stabilt språk är att det försvagas och rent av går förlorat på vissa enskilda områden, så kallade domäner. Ett område där man kan känna viss oro för svenskans ställning är inom den högre utbildningen.

Att värna modersmålet inom högre utbildning, hellre än att allt oftare slentrianmässigt satsa på en halvdan engelska, är viktigt för att långsiktigt värna Sveriges globala konkurrenskraft och viktigt för att bidra till en internationell språklig mångfald som gynnar forskning och långsiktig utveckling.

Förlorar svenska språket mark
inom högre utbildning sjunker den intellektuella nivån i landet. Den trängre språkliga kostymen och den osäkrare språkbehandlingen kan inte kompenseras av i jämförelse oundvikligen mer begränsade engelskakunskaper (så viktiga de än är givetvis för internationell forskarkommunikation).
Suveräna modersmålskunskaper underlättare tvärtom tillämpningen också av nya språk på nya domäner (vilket är ett starkt argument för modersmålsundervisning även i andra sammanhang). Universiteten har skäl att tänka efter.

Stora brusande älven

På eftermiddagen blev det utflykt till en av mina favoritplatser i Västerbotten, Kvarnområdet i Vindeln, med en lång promenad som precis hann avslutas innan regnet tog ny fart. Men älvlandskapet funkar även lite gråare dagar.

Vindelälven

 

Stora brusande älven, lugna, stillsamma älven, lilla, ivriga skogsforsen, många vyer möter en under promenaden runt området:

 

Vindelälven 2

Nytt radioinhopp

I går morse gjorde jag, uppkopplad via radiostudion i Umeå, ett nytt inhopp i Godmorgon Världens panel i P1. Det handlade om vaccinationer, Vattenfall och svenska språket.

Västerbotten är av det krokiga virket

Min lördagskrönika den här veckan blandar lite liberal idéhistoria och politisk filosofi med ett par funderingar kring lokal- och regionalpolitik:

-----------------------------------

Västerbotten är av det krokiga virket
 
”Av så krokigt virke som det människan är gjord av, kan ingenting helt rakt snidas”, skrev filosofen Immanuel Kant.
 
Bilden tas ofta som utgångspunkt för resonemang om vad som utmärker en liberal samhällsanalys i motsats till utopiska eller totalitära samhällsvisioner.

Den liberala människosynen bygger på en nykter insikt om att motsättningar, konflikter, motstridigheter och spänningar är ofrånkomliga, ofta rentav välkomna, i mänskliga miljöer. Det öppna, pluralistiska, demokratiska samhället försöker hantera och leva med dem. Utan konflikter kan det inte finnas något mänskligt samhälle, som Karl Popper formulerat det.
 
Liberalismen vill inte spänna fast, räta ut, hamra rätt och hyvla till människan efter någon utopis stränga instruktionsbok och obevekliga måttstock. Och fasar inför konsekvenserna av sådana försök.
 
Förankrad i förnuftstänkande och upplysning är den liberala ansatsen (till vilken givetvis även många socialdemokrater och konservativa under andra beteckningar på avgörande sätt bidragit) att söka förvandla själva det fria, rationella, prövande och kritiska mötet mellan idéer, erfarenheter och viljor till en drivkraft för utveckling och mödosamt framåtskridande.
 
På det sättet kan också de ofrånkomliga konflikterna trots allt hållas begränsade inom en ram av demokrati, grundläggande tolerans och rättsstat.
 
 
Totalitära samhällen och slutna utopier däremot, vars förverkligande alltid får helga de brutala medlen, söker på olika sätt skapa en ny, rätlinjig, enhetlig människa. Därför slutar det alltid med att totalitära regimer söker avlägsna individer som inte passar in och söker utplåna spänningarna, egenheterna och mångfalden som är ofrånkomliga i det öppna samhället. Den yttersta konsekvensen blir alltid människor kvästa och plågade under regimernas våld.
 
 
Den nyligen bortgångne tysk-brittiske liberale sociologen och författaren Ralf Dahrendorf funderar i sin bok ”Versuchungen der Unfreiheit” (”Ofrihetens lockelser)” (2006) om orsaken till att vissa intellektuella i avgörande ögonblick tycks immuna mot ofrihetens läror, medan andra intellektuella ständigt fascineras av, letar ursäkter för och blir medlöpare till nazism, kommunism, fascism, maoism och andra antiliberala ideologier.
 
Vad utmärker de intellektuella, de engagerade betraktare, i historien som håller fast vid en liberal grundhållning även i totalitära tidevarv? Det frågar sig Dahrendorf och ger ledtrådar i ett tänkvärt och nyanserat, ofta överraskande, resonemang som med ständiga reservationer tar avstamp i de fyra klassiska kardinaldygderna: mod, rättrådighet, vishet och måttfullhet. Boken är synnerligen läsvärd, jag rekommenderar den varmt.
 
Kants bild av människan som krokigt virke återkommer även hos Dahrendorf, i samklang med Poppers argumentation i ”Det öppna samhället och dess fiender”.
Den liberala hållningen ställs i kontrast till allehanda drömmar i idéhistorien om den slutliga enigheten, det perfekta kollektivet, den enda objektiva sanningen, det svunna paradiset eller det framtida lyckoriket där motsättningarna inte fanns eller kommer att upphöra/avskaffas. .
 
Utmaningen för det liberala samhället är att skapa institutioner och ramverk som kan hantera motsättningarna utan att hota de centrala friheterna. Ändamålen kan inte tillåtas helga medlen.
 
 
Tar man ett skutt från sådana här grundläggande tankegångar ur den liberala idéhistorien till dagspolitiken, inte minst på lokalt och regional nivå, finns det många paralleller. Hur ofta kväljes inte politiska debatter med lokal eller regional tyngdpunkt av floskler om att man måste ”sluta käbbla och börja arbeta tillsammans för kommunens bästa”, att man ska ”tala väl” om sin stad eller sitt län, ”umeborna tycker” ditt eller datt eller att nu ”måste vi sluta oss samman och stå upp för vår ort”.
Som funnes det en given högre enighet eller sanning om hemortens bästa som de lokala debatterna, meningsutbytena, grälen och motsättningarna till vardags döljer och trycker ned.
 
Det är nonsens. Det finns inget objektivt ”bästa” för en kommun. Och det är naivt och odemokratiskt att kräva uppslutning bakom villfarelsen att detta ”bästa” (som inte existerar) skulle uppstå i all sin glans bara alla kom överens.
Talet om kommunernas bästa i absoluta termer gör långt mer skada än nytta. Ropen på mindre debatt och mer körsång i de lokala församlingarna är i grunden antiliberala. Även den enskilda kommunen är av krokigt virke. Hanteringen av, inte avskaffandet av, spänningarna, motstridigheterna och mångfalden är framstegets källa.
 
Det betyder inte att man inte i exempelvis kommunalpolitiken ska försöka komma överens och hitta bred samstämmighet bortom överkomliga motsättningar. Självklart ska man göra det. Men pragmatiska kompromisser som inte grundar sig på föregående debatt mellan olika egensinniga viljor och klart formulerade, ursprungliga ståndpunkter är livsfarlig, även för små kommunerna.
 
Att det finns en anda i sig, låt säga en Umeanda, säger inte så mycket. Om den blir framgångsrik eller hämmande, beror på vilken grundhållning och människosyn den vilar på.
 
 
Ett till exempel: det talas allt mer om motsättningar mellan stad och landsbygd i Sverige, mellan storstäderna i södra landshalvan och kommunerna i Norrland, om en klyfta som växer. En studie från SOM-institutet i Göteborg, ”Medierat centrum – marginaliserad idyll. Svenskarnas föreställningar om stad och land”, av André Jansson, har stimulerat den diskussionen ytterligare på ett intressant sätt på ledarsidor och fristående bloggar. Diskussionen är nyttig, och delvis mycket givande, men full av antiliberala fallgropar för den som inte ser upp när de djupare studierna går över i mer korthuggna sammanfattningar.
 
Trots att jag finner stad-land-frågor spännande känner jag alltid visst motstånd när de formuleras i termer av motsatser och kollektiva enheter.
 
Ofta illustreras den påstådda klyftan mellan storstäderna och landsbygden med kartor där regionala valresultat sammanfattas i antingen blått och rött. Även regionala attityder, på alla möjliga områden, beskrivs gärna i antingen-eller-termer. Stora områden stämplas med etiketter som handlade det om relativt enhetliga kollektiv. Så tycker norrlänningen, så tycker nollåttan.
 
Vi som bott i både storstäder och i glesbygd vet att sådana stereotyper sällan tål många minuter i sällskap med verklighetens obändiga individer i innerstaden, i förorten, i byn och i stugan. De gör den lokala mångfalden stor orättvisa, och leder tankarna fel. Jag tror att det är på sikt negativt, inte minst för Norrland, att acceptera, eller rentav söka bejaka, sådana darrhänt kollektivistiska beskrivningar av landets regioner.
 
Norrland är av krokigt virke. Västerbotten är av krokigt virke. Överallt är det en styrka. Bejaka det istället för de oliberala stereotyperna.

 

Och så en avslutande bild

En sista bild från vackra Norrbyskär:

Inlopp

Norrbyskär, Macahankänsla

Den här gamla dragfärjan ingav lite familjen Macahan-vibbar (framför allt avsnittet med pojken som kunde tälja vackra figurer i trä, för er som minns serien mer i detalj). Notera de gamla, nedgångna skeppen från förr också bredvid färjan:

Norrbyskär, se upp

I skogen gäller det att se upp:

Linbana

Norrbyskär, för barnfamiljen

Här hamnar barnfamiljen förr eller senare, hos de små husen:

Barnen

Norrbyskär, huvudgatan åt andra hållet

Huvudgatan åt andra hållet:

Norrbyskär, huvudgatan

Den långa huvudgatan:

Huvudgatan 1

Norrbyskär, fotbollsplanen

Mitt personliga favoritställe, den gamla, övergivna fotbollsplanen som minns fornstora dagar:

Fotboll

Norrbyskär, havet

Blick mot öppna havet:

Utsikt

Norrbyskär, på väg till picknick

En utflykt till Norrbyskär, ett av de första besöksmål man får rekommenderat när man flyttar till Umeå, förgyllde helgen. Och jag passade på att ta några bilder.

 

På väg ut till picknickstället:

Picknick

Intressant om svensk minnesförlust

Åke Wredén skriver intressant i Eskilstuna-Kuriren om en svensk minnesförlust gällande 1809 års händelser.

Rävar och igelkottar i politiken

 

Min lördagskrönika den här veckan virkar lite kring Isaiah Berlins klassiska liknelse om rävar och igelkottar:
 
 
Rävar och igelkottar i politiken
 
”Räven vet många saker, men igelkotten vet en stor sak.”
 
Det berömda citatet stammar från den grekiske poeten Archilochos, men är i dag mest känt tack vare en essä av liberale filosofen och historikern Isaiah Berlin.
 
1953 tog han liknelsen med räven och igelkotten som utgångsmaska för en numera klassisk betraktelse av LeoTolstojs historiesyn: ”The Hedgehog and the Fox” (1953).
Den symboliska liknelsen med räven och igelkotten kan, menade Berlin i sin inledning,  lyfta fram en av de djupaste skiljelinjer som finns mellan olika författare och tänkare, och mellan olika människor i allmänhet.
 
Rävarna kännetecknas, enligt Berlin, av att de har många olika, ibland rentav motstridiga mål som inte nödvändigtvis hålls ihop av någon enskild moralisk eller estetisk princip. Rävarnas tankar tenderar att vara splittrade och diffusa, löpa på många olika nivåer och knyta an till en bred mångfald av olika erfarenheter tolkade var för sig. De måste inte till varje pris pressas in  i en enskild, allomfattande vision eller underordnas ett bestämt, allt annat överskuggande mål.
 
Igelkottarna däremot, skriver Berlin, relaterar allt till en enskild, central vision, ett system som styr deras tankar, känslor och analyser. Det finns en universell, dominerande princip eller moral som allt vad de är eller säger kan förstås utifrån.
 
Räven riskerar att fastna i överkomplexitet och principlös relativism, igelkotten i enkelspårighet och stel dogmatism. Men i sina bästa ögonblick är båda imponerande.
 
Alla förenklade kategoriseringar av det här slaget hotar att bli ointressanta och absurda om de dras för långt, påpekar även Berlin. Men med den reservationen försöker han ändå visa hur berömda kulturpersonligheter genom historien lite grovt skulle kunna sägas tillhöra antingen rävarnas eller igelkottarnas skara.
 
Dante, Platon, Pascal,Hegel, Nietzsche, Ibsen och Dostojevskij definierar Berlin som igelkottar.
Shakespeare, Aristoteles, Montaigne, Goethe, Balzac och Molière kallas rävar.
 
Övergången till politiska aktörer ligger nära till hands. Isaiah Berlins distinktion dyker ofta upp när politiska ledarskap ska definieras.
För att en politisk ledare eller politisk rörelse ska bli framgångsrik över tid krävs en kombination av rävens och igelkottens egenskaper.
 
Politiker som alltför enkelt kan hänföras till den ena eller andra kategorin tenderar att också höra till de mest kritiserade. Politiker som växlar mellan att vara räv och igelkott, men alltid med fel tajming, är ofta tragiska fall. Politiker som växlar friskt mellan de båda, men med exakt rätt tajming och känsla för ögonblicket kan förändra historien (Abraham Lincoln under amerikanska inbördeskriget för att nämna en).
 
En inte ovanlig utveckling för enskilda politiker är att ungdomens igelkott förvandlas till medelålderns räv för att sedan bli ålderdomens igelkott. Igelkotten skaffar sig ansvar och inflytande, räven utövar och förvaltar det, igelkotten knyter i minnena an till ungdomen på nytt.
 
Även politiska partier och organisationer genomgår ofta liknande processer. I början, kanske ur en opposition i enskilda frågor, är det igelkottens instinkter som dominerar. När åren går, nya frågeställningar tar över, ursprungliga utmaningar är lösta eller blir irrelevanta och opposition förvandlats till etablissemang växer rävens läggning stark. Hotar sedan ny marginalisering eller maktlöshet spänner igelkotten gärna taggarna igen.
 
Men det finns många exempel även på motsatta eller helt andra förlopp.
Sådana här etikettövningar är givande mest som utgångspunkt för diskussioner som sedan måste föra djupare.  
 
För det mest är det inte antingen-eller-distinktionen som är intressant, utan hur de båda instinkterna samverkar eller trängs med varandra samtidigt och ständigt inom en och samma politiska gärning,en och samma människa eller en och samma organisation.
 
Förtryckare, fanatister och despoter kan vara både utpräglade rävar och utpräglade igelkottar. Glödande demokrater, frihets- och människorättskämpar kan ibland vara lätta att sätta en entydig etikett på. Vanligtvis är det dock gyllene kombinationer av olika slag mellan starka principer, pragmatism, målmedvetenhet och vidsyn som leder till framgång för demokratiska ledare.
 
När man försöker förstå olika politiska stridsfrågor eller sakområden är det ingen dum idé att fundera kring när balansen är som mest efterfrågad, när rävarna bör stödjas och när igelkottarna förtjänat sin stund.
 
Hur man bäst främjar demokrati, frihet, fredlig samlevnad, tolerans och mänskliga rättigheter i regioner plågade av förtryck, konflikter och intolerans är en sådan evigt kontroversiell fråga. George W Bush var utpräglat och vridet igelkott i sin ansats. BarackObama är, med de sorgliga erfarenheternas från Bushs presidentperiod som givet skäl, betydligt mer räv. (Även om en del konservativa, som Peggy Noonan i Wall Street Journal, kritiserat Barack Obama för att vara varken räv eller igelkott.) Men om ens Obama, vilkens strategi känns betydligt insiktsfullare än föregångarens men inte satts på prov ännu, lyckas hitta den gyllene balansen återstår onekligen att se.
 
När det gäller en personliga integriteten och individens rättigheter vs brottsbekämpning i en tid av snabba teknikskiften måste igelkottarna, med den personliga integriteten som helig princip,  återta förlorad mark från rävarna,
 
Klimatfrågan är ett exempel på en fråga med så många olika, svåranalyserade bottnar, men också en ödesdiger laddning, att varken den extrema igelkotten eller den extrema räven bör ges för stort utrymme.
 
Klassiska teman som välfärdssystem och arbetsmarknad avhandlas ofta som igelkottgräl i den offentliga debatten, men som rävseanser vid faktiska beslut och bakom utredningskommittéernas slutna dörrar.
 
Kommunal- och regionalpolitik är med automatik inramad av en igelkottattityd. En kommun eller en region står alltid helt i centrum som central vision. Den nationella politiken måste istället ta hänsyn till många olika, ibland direkt motstridiga regionala erfarenheter och intressen.
Men i inomkommunala eller inomregionala tvister, i den lokala politikens vardag, är som tvärtom ofta rävattityderna betydligt starkare än på riksplanet, där igelkottretoriken ibland kan vara plågsamt överdriven utan täckning.
 
Igelkotten och räven, med sina manér; för en rik politisk debatt och ett klokt, framåtsträvande, handlingsdugligt och mänskligt beslutsfattande behöver vi lyssna till dem båda.

 

En avslutande bild

En sista övningsbild för i dag. Berlintemat får avsluta. Bilden är tagen på en bro över Spreefloden direkt framför nya tågstationen Hauptbahnhof. I bakgrunden till vänster skymtar en liten del av Kanzleramt.

Spress.

Inget inlägg i konstdebatten

Jag ber om ursäkt för alla bilder av tvivelaktig standard här på bloggen denna min första dag på nya bloggportalen. Men man tar vad man har och jag måste lära mig lite hur det fungerar, så här kommer ytterligare ett test med en bild. Virktemat får en chans till.

Jag vill betona att dessa egenhändigt virkade grytlappar med lite olika mönster inte ska ses som ett inlägg i den pågående konstdebatten i Umeå.

 

Grytlappar

Demonstrationståg där som här

Eftersom det är så kul att lära sig vk.se:s nya bloggverktyg testar jag med en bild till. Den har viss dagsrelevans, då den visar ett litet demonstrationståg vid Potsdamer Platz i Berlin för ett par veckor sedan mot övervakning på internet (piratflaggor syntes i vimlet).

Demonstration

Bilden är värdelös i sig, men min mobil tar en mindre evighet att starta.

När jag satte på den stod jag precis rätt placerad för att fånga demonstrationståget på nära håll och på väg fram mot mötesplatsen. På bilden har de redan hunnit fram och börjat samla sig kring något slags talarpodium, tror jag att det var.

Illustration och boktips

Här nedan är en illustration till min lilla sidokommentar "Denna vecka" på dagens ledarsida om filévirkning, virkhandbok och inköpta biografier på semestern.

("Denna vecka

...började jag klaga på min under semestern införskaffade virkhandbok för att dess mönstermallar inte stämde och min fina filévirkning blev mer deformerad för varje ny rad. En eftertanke senare insåg jag att rutorna inte skulle fyllas med tre utan två helstolpar, vilket efter ett tag blir en väsentlig skillnad. En symbolisk läxa: Man ska alltid tänka efter innan man vänder missnöje utåt. Filévirkning och hörbok är för övrigt en oslagbar kombination.

...läser jag mer under semestern införskaffad litteratur:
* ”Abraham Lincoln. Amerikas großer Präsident.”, av historikern Jörg Nadler.
* ”Die rot-grünen Jahre. Deutsche Außenpolitik vom Kosovo bis zum 11. September”, av Tysklands tidigare utrikesminister Joschka Fischer.
* ”Versuchungen der Unfreiheit” av nyligen bortgångne tysk-brittiske, liberale sociologen Ralf Dahrendorf."
)

I går kväll rev jag upp mitt pågående virkprojekt, man ska alltid riva upp och börja om när man virkar fel har jag lärt mig.

Med Ralf Dahrendorfs betraktelser kring vad som lockar en del intellektuella att i avgörande ögonblick försvara frihet och mänsklighet och andra att i samma skede lockas av totalitära förtryckarläror, i lurarna som hörbok, började jag om på nytt och på rätt sätt den här gången. Boken rekommenderas

Så småningom ska det växa fram en bild av två mot varandra stående hjortar ur mönstret, man kan ana benen nedan:

 

Fungerar alla årstider

Vänster-höger-skalan är värdelös

Efter några veckors semester gör jag i dag comeback på ledarsidan med en betraktelse över den värdelösa vänster-höger-skalan:

-----------------------------

Vänster-höger-skalan är värdelös

Som verktyg för att förstå olika skeden i svensk politisk historia de senaste hundra åren är vänster-höger-skalan tämligen oduglig. Det har den alltid varit. Den är ungefär lika sopig som försöken att tvångsmässigt indela världen i borgerligt och socialistiskt. Ingen har på ett intellektuellt hållbart sätt lyckats visa att skalan skulle ha något förklaringsvärde.
En redlig förklaring av vad som mer i detalj kännetecknar den, med avstamp i verkligheten, har åtminstone inte jag stött på.
Tillämpad på samtiden är den en söndertrampad kvarleva. Tillämpad på historiska förlopp är den en med något undantag en missvisande efterhandskonstruktion.
Vänster-höger-tjafset lockar den svartvita dramaturgin, antingen-eller-tanken, lägermentaliteten som får stora skälvan redan på några meters avstånd från gruppkramen. En del brukar hänvisa till synen på det offentliga eller till skattenivåer i försök att ge den slöa jargongen fäste någonstans.
Men med den breda och blocköverskridande konsensus – ibland kritiserad som socialliberal – ­som trots differenser råder i Sverige kring de övergripande principerna för den kapitalistiska välfärdsstaten, är inte ens där vänster-höger-skalan särskilt givande. Den är kass nästan jämnt. 
I några sammanhang har själva etiketterna vänster och höger – till skillnad från vänster-höger-skalan – automatisk relevans. Framför allt när aktörer själva definierar sig med hjälp av dem. Socialdemokrater som kräver att partiet ska gå åt ”vänster”, enskilda debattörer som kallar sig för vänsterliberaler eller pophöger, för att ta några exempel. Eller partier som skriver in dem i partinamnen (exempelvis vänsterpartiet, tidigare även högerpartiet).
Etiketterna vänster och höger blir flummiga först när de används i syfte att täcka in hela det ideologiska eller politiska landskapet, som tillhörde alla antingen det ena eller det andra. Då ignoreras en stor del av den liberala eller för all del socialliberala (eller vänsterliberala eller högersossiga, beroende på tyngdpunkt) tradition som med några bakslag dominerat den svenska samhällsdebatten under hundra år. Inte heller den är enhetlig, men med vänster vs höger, eller någon vänster-höger-skala går den inte att analysera.
I eftersnacket till Europaparlamentsvalet har det sagts att piratpartiets framgång pekar på ett nytt politiskt landskap bortom vänster-höger. Det vore träffande om det gamla landskapets motsättningar hade kunnat sammanfattas av en vänster-höger-bild, vilket de inte kan. Problemet med den svenska vänster-höger-skalan är inte att den är förlegad, utan att den aldrig varit särskilt relevant någon gång.
I jämförelse småtriumferar istället ständigt på nytt de beprövade och lite mer krävande ideologiska ism-begreppen – liberalism, konservatism, socialism, och de nya som alltid lanseras. Debatter som tar sin utgångspunkt i det myllret, med otaliga och varandra korsande underavdelningar, blir djupare, roligare och mer tankeväckande.