Tog en promenad kring universitetscampus i går kväll. Lindellhallen är verkligen lyckad arkitektur. Den har kvaliteter som verkar hålla även över tid.

Dagtid kan den kanske ibland ge ett litet blekare intryck utifrån; men i första skymningstimmen, när den lockar med sitt speciella sken, är det helt enkelt vackert.

Kul när en ombyggnation ger ett fräscht intryck inte bara vid invigningen, utan också senare när man vant sig vid den.

Det är positivt att debatten om hur svenska biståndspengar används hålls vid liv. Att allt inte stått rätt till i den principiella utformningen och praktiska tillämpningen av biståndspolitiken kan ingen förneka.

Men det betyder inte att exemplen på missbruk är belägg för att allt bistånd är meningslöst eller att biståndet borde minskas. Det är svammel. Låt inte debattörer som bara blir engagerade när de får kräva sänkt bistånd få sätta dagordningen.

Enprocentmålet är viktigt och värt att försvara.

På dagens ledarsida skriver jag lite om Ted Kennedy:

Inflytelserika politiska dynastier – fäder, söner, syskon, släktingar, så småningom makar och döttrar, i invecklade, utbredda och över flera generationer bestående nätverk – är ett yngre fenomen i amerikanskt statsliv än i svenskt.

Men ända sedan självständighetsförklaringen 1776 har dynastier spelat en viktig, motsägelsefull, fängslande och ifrågasatt roll även i USA:s politiska utveckling.

Från The Adamses under den unga republikens första 150 år till The Clintons och The Bushes under senare decennier kantas en krokig väg av otaliga dynastier – nationella och regionala.

Störst populärkulturell lyskraft av dem alla har, mest omskriven och mytomspunnen är – förstås – Kennedy-klanen.

En del kanske tror att det började med brödraskaran John F, Robert och Ted. Men de föddes in i ett partipolitiskt etablissemang. Både deras farfar och deras morfar hade varit framstående politiker, och fadern innehade flera tunga uppdrag – bland annat som ambassadör i Storbritannien. Managen var krattad och förväntningarna på den nya, privilegierade, äregiriga generationen Kennedys stora från början. När äldste brodern Joseph Patrick Kennedy, Jr omkom i en flygolycka under andra världskriget, den första i en lång rad tragedier att drabba Kennedy-familjen under 1900-talet, sattes hoppet till näst äldste brodern John F Kennedy.

Vad som följde var några av de mest dramatiska, hoppingivande, progressiva, men också gång på gång desillusionerande decennierna i USA:s historia, med morden på JohnF Kennedy 1963, MartinLuther King Jr 1968 och Robert Kennedy 1968 som mörka ögonblick. Kennedy-klanen stod i centrum både som popglitter och ond, bråd död, både genom kändisflams och djupt seriösa politiska gärningar.

Under hela den eran – genom alla omvälvande prövningar – fanns Ted Kennedy, den yngste brodern, den ende av dem som skulle få leva till sin ålderdom, han som avfärdades som en lättviktare i jämförelse med tungviktarna John F och Robert, med i skuggan av, men alltid nära sina omsvärmade bröder.

När han avled i går, 77 år gammal, efter en tids kamp med cancern, skrev Richard Lacayo på time.com en minnesruna med rubriken: “The Death of Ted Kennedy: The Brother Who Mattered Most”. Han kallar honom för en av de främsta lagstiftarna i USA:s historia.

Joe Klein, också på Time, beskriver ett möte han hade med Ted Kennedy 1970: “But he was frightened of more profound things as well — overwhelmed by his own humanity in the face of his brothers' immortality, convinced that he'd never measure up, that Joe and Jack and Bobby had been the best of the Kennedys.”

Ted Kennedy hade inte sina bröders karisma. Kring hans namn stod inte det speciella skimmer som tragiska mord på framstående politiker skapar. Men efter 46 år i senaten som en betydande liberal lagstiftare på områden som medborgerliga rättigheter, utbildning och socialpolitik, och efter decennier som tung, omstridd liberal opinionsbildare i den amerikanska samhällsdebatten, finns det fog för påstående att han till slut blev den av bröderna Kennedy som lämnade det största politiska arvet efter sig.

Ted Kennedy hade, med de uppenbara mänskliga brister som ackompanjerade hans enastående förtjänster i en sammansatt personlighet, sannolikt inte haft en chans att göra politisk karriär om han varit ung i dagens hetsiga medieklimat. Det kan vara värt en tanke eller två.

Mot slutet av sin karriär kunde han luta sig mot unika erfarenheter från ett halvt sekel amerikansk politik. Uthålligheten var makalös. Det ligger stark symbolik i att han går bort just när sjukförsäkringsdebatten – hans hjärtefråga – i USA närmar sig ett nytt avgörande. Andra får föra det arbetet vidare.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om de senaste dagarnas våldtäktsdebatt:

--------------------------------------------

Unken rättsuppfattning i våldtäktsdebatt

Det har under veckan från en del håll hävdats att debatten kring kammaråklagaren Rolf Hillegrens kontroversiella uttalanden om vad som är våldtäkt och inte spårat ut; att en pöbelstorm uppstått som vill förvägra en åklagare hans yttrandefrihet.
 

Ser man till det som skrivits i tidningar och på politiska bloggar, och sagts i radio och tv, är det påståendet trams.

Debatten har stundom varit beklämmande. Men inte av det skälet. Det som varit beklämmande är att en del ledande debattörer, företrädesvis inom den konservativa sfären, faktiskt inte förmått se att Hillegrens stenåldersaktiga syn på vad män har rätt att göra mot kvinnor inte bara är illa i sig, utan därtill direkt diskvalificerar honom för uppgiften att som åklagare handlägga sexualbrott.
Att Hillegren ges andra arbetsuppgifter av sin chef vid City åklagarkammare i Stockholm, är rätt inte därför att han har yttrat en kontroversiell åsikt vilken som helst, utan därför att hans uttalanden avslöjar en uppenbar inkompetens i och olämplighet för den egna yrkesrollen.

Två uttalanden av Hillegren har väckt reaktioner. Som kommentar till två kontroversiella friande våldtäktsdomar i Högsta domstolen sade han i förra veckan:

”När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse.”

I ett försök att försvara sig mot den skarpa kritiken för liknelsen med ordningsförseelser skrev han några dagar senare i SvD:

”Att inte ha samlag mot någons vilja är en utmärkt umgängesregel som dock passar bättre i etikettböcker än i lagböcker.”

Här handlar det inte – som en del patetiska försök att ärerädda kammaråklagarens grymtande gjort gällande – om juridiska spetsfundigheter och intressanta nyanser. Här handlar det om ett renodlat ställningstagande för rätten att ha samlag mot någons uttryckliga vilja utan att rättssamhället överhuvudtaget ska ha med saken att göra. Då har en gräns passerats, bortom vilken det måste finnas vissa konsekvenser.

Rolf Hillegren är givetvis i sin fulla rätt att företräda sina åsikter i offentligheten och kräva att mäns överordnade ställning över kvinnor ska vara vägledande för rättssamhällets syn på våldtäkter. Men i rollen som handläggare av just sexualbrott kan han inte rimligen få fortsätta. Det har med professionell trovärdighet och lämplighet, inte yttrandefrihet, att göra.
 

Frågor om juridisk beviskraft, brottsrubriceringar och straffskalor på det här området hör, som även några av Hillegrens skarpaste kritiker påpekat, till de mest sammansatta och svåra som finns. De ställer utredare och domstolar inför stora utmaningar. De misstänkta brottens karaktär skapar oundvikligen juridiskt snåriga situationer. Det lär ingen kunna förneka, och är ett av de starkaste argumenten för att ytterligare resurser och prioriteringar bör läggas ned på att göra utredningar av sådana fall så effektiva, gedigna och rättssäkra som möjligt.
 

Debatten om behovet av en eventuell samtyckesparagraf har också visat att det utifrån samma grundvärderingar går att komma till ganska olika slutsatser om exakt hur lagstiftningen ska se ut. Kring allt detta förs och ska föras en kvalificerad, illusionslös och öppen debatt.

Men för att något vettigt ska komma ur den måste debatten föras inom ramarna för vissa grundläggande principer: att sexuella övergrepp mot någons uttryckliga vilja är ett allvarligt brott, inte en etikettfråga eller ordningsförseelse, och att kvinnor inte är mindre värda än män. Om vi inte ens är överens om det lär det dröja innan samhället hinner framåt. Om vi hela tiden ska behöva lotsa enskilda ärkereaktionärer upp från stenåldern in i 2000-talet innan vi går vidare med brådskande debatter på en mer seriös nivå blir situationen ohållbar.
Och om våldtagna kvinnor riskerar att behöva lämna sin anmälan till en åklagare som offentligt uttalat sig om just våldtäkter i stil med Hillegren är vi långt från ett rättssäkert förfarande.

Mot bakgrund av den kritik som länge funnits mot hur illa rättssystemet och polisen ibland bemöter våldtäktsoffer och utreder våldtäktsfall är Hillegrens uttalanden överhuvudtaget en påminnelse om att det pågående arbetet inom rättsystemet med att komma till rätta med sådana attityder måste fullföljas.
Hillegren är i sitt extrema synsätt knappast längre representativ för mer än en mindre klick bakåtsträvare inom rättssystemet – men hans uttalanden vittnar om vilka forntidsattityder som våldtagna kvinnor fortfarande riskerar att möta från enskilda myndighetsrepresentanter, även på höga nivåer.

Misstanken som åter luftas att åsikter liknande Hillegrens funnits med som delförklaringar till kontroversiella våldtäktsdomar de senaste åren är oundviklig. Redan det visar hur ifrågasatt rättssamhällets trovärdighet är på den här punkten.
Den största vreden över Hillegrens uttalanden borde därför rimligen finnas bland de av landets poliser och åklagare som dagligen i sina gärningar försöker visa att de fördomar som finns mot respektive kår på det här området allt mer saknar berättigande.

Men det finns också en vidare politisk aspekt på den senaste veckans turbulens, om man i bedömningen av den debatt som förts även tar en titt på en del som förekommit i så kallade, och vanligtvis anonyma, nätkommentarer. Antifeminismen i Sverige är i dag så upphetsad, obalanserad, historielös och paranoid att den inte förmår upptäcka en unken människosyn ens när den upprepar sig gång på gång i det offentliga samtalet. Det är värt att minnas när den lite småvulgära propagandan mot feminism och genusstudier från högerhåll breder ut sig.

För dem som inte anser att det fortfarande finns djupgående maktstrukturer i det svenska samhället som missgynnar kvinnor borde den gångna veckans debatt ha varit en väckarklocka. En ökad genusmedvetenhet har visserligen gjort att det går åt rätt håll på de flesta område. Gamla förtryckande mekanismer arbetas bort steg för steg, kunskaper och insikter om könsroller och maktstrukturer fördjupas – det har den gångna veckan också visat. Men de som arbetar för att vrida klockan tillbaka har inte gett upp.

Vissa dagar får man en säregen lust att skynda till bokhyllan och läsa Vilhelms Mobergs "Därför är jag republikan" på nytt.

200 år av fred är stort. Varför monarkin som institution ska stå i centrum för det firandet förblir en obegriplighet.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite friare till formen och med några korta ögonkast på historien lite om den svåra konsten att tolka en valseger, något Barack Obama nu kämpar med:

--------------------------------------

Den svåra konsten att tolka en valtriumf rätt

Att tolka ett valseger på rätt sätt kan vara lika viktigt – och lika svårt – som att vinna ett val.
Frestelsen att, med jublet och talkörerna från valvakan ringande i öronen, övertolka väljarnas besked, läsa in för mycket i några få procentenheter, kan föra politiska ledare på irrvägar.
Men även de som i triumfens ögonblick blir för ödmjuka, försiktiga och räddhågsna – nästan uppträder som om de egentligen inte vunnit valet överhuvudtaget – kan lätt bli offer för en brölande, bitter och revanschsugen oppositions försök att lamslå de nya makthavarna.

(När Barack Obama nu står inför sin djupaste kris hittills blir det uppenbart att han inte är säker på vilket förändringsmandat han och det demokratiska partiet fått av de amerikanska väljarna.
Var förslagen till sjukvårdspolitiska reformer ett viktigt skäl till hans valseger? Eller var det något väljarna ogillade men inte lade särskilt stor vikt vid när de, av andra skäl, röstade på Obama?
När han satte hårt mot hårt och – på mycket goda grunder i sak – satsade all prestige på en sjukvårdsreform: hade Obama då tolkat valresultatet rätt, eller hade han läst in saker i det som inte finns där?
Genom frenetisk kritik, delvis vulgär, och skrikiga attacker på offentliga möten, har republikanerna sökt förmedla en bild av Obama som helt ur takt med väljarna. Och Obama har plötsligt tappat greppet om dagordningen, pressats till eftergifter. De närmaste månaderna avslöjar vems tolkning av valresultatet som är rätt. Har Obama övertolkat sitt mandat, och det kan vara så, lär det få negativa återverkningar för resten av mandatperioden. Har han läst av stämningarna rätt, blir det en historisk framgång.)

De politiker och partier som lyckats bli framgångsrika och effektiva över längre tid har ofta haft både en försiktigt finstämd och en burdust osentimental känsla för hur ett valresultat ska tolkas – och hur det absolut inte ska tolkas.

(Socialdemokratins historia i Sverige har alltid varit lätt präglad av den motsättningen mellan realistiska, jordnära partiledningar, även i kommunerna, och frasradikala partifalanger i synen på vad som grundlagt socialdemokratiska valsegrar. När en intern socialistisk vänsterfalang kanske trott att väljarna gjort tummen upp för radikala samhällsexperiment har pragmatiska socialdemokratiska partiledningar för det mesta insett att en sådan uttolkning av resultatet skulle garantera en förlust vid nästa val.
Socialdemokratins ledning i Sverige var under sina glansdagar kanske rentav bäst i Europa på att tolka valresultat. Mona Sahlin ger tyvärr inget intryck av att vilja knyta an till den traditionen.)

Vilket budskap under valrörelsen utlöste den där sista, lilla, avgörande förskjutningen av opinionen till den ena eller andra sidans fördel? Vad gav väljarna klartecken för, vad sade de bestämt nej till?

(Det är också med den balansgången som alliansregeringen haft att brottas under mandatperioden. Relativt skickligt har man på flertalet områden, några sorgebarn undantagna, förmått att analysera sin egen valseger, utan att skynda fram bortom vad väljarna accepterade 2006 eller bli alltför passiva på områden där väljarna faktiskt bett om genomgripande förändringar.
Faran inför nästa val är dock att man förväxlar 2010 med 2006 och söker exakt samma mandat en gång till. Då glömmer man att varje nytt val kräver fräscha idéer, tydliga ställningstaganden i tidigare obesvarade frågor och en uppdaterad, självkritisk verklighetsbild. Vad som blir konsekvensen om man försummar ett sådant framåtblickande idéarbete bortom tidigare vinnarrecept kan Göran Persson upplysa om.)

Politiker utan genomtänkt uppfattning om vilket mandat, vilket konkret uppdrag, medborgarna egentligen tilldelat dem, får svårt att regera effektivt.

(De icke-socialistiska regeringarna i Sverige på 1970- och början av 1980-talet framstår, åtminstone i historieböckerna, som väldigt osäkra om vad de egentligen fått för mandat efter alla år i opposition.
François Mitterrand var visserligen en begåvad och tänkande politiker, utan tvekan, men hans första, och i efterhand kritiserade, mandatperiod som fransk president i början av 1980-talet visar hur oerfarna socialisterna i Frankrike var när det gällde att långsiktigt analysera en seger i ett presidentval efter decennier av nederlag.)

Partiaktivister inom det vinnande lägret vill gärna tro att det är de radikalaste, mest ideologiska budskapen som äntligen gått hem – det där som de kämpat för under alla år. Sällan är det sant. Om en partiledare ibland ser märkligt reserverad ut trots att röstsammanräkningen bara bjuder goda nyheter, kan det bero på insikten om att jublande anhängare övertolkar triumfens räckvidd.
Men ibland kan också en politisk ledare i oklara, svårtolkade lägen se ett tydlig mandat, ett historiskt tillfälle, som lite molokna partikamrater i första skedet missat.

(Som när annars ibland vankelmodige och tvehågsne Willy Brandt 1969 direkt på valkvällen insåg att tiden var mogen för en socialliberal koalition mellan SPD och FDP och med glöd drev igenom den trots motstånd inom högsta partitoppen.)

De som, på olika sätt, har en snabb och felfri fingertoppskänsla för valresultat blir svårslagna i åratal.

(Som genrens mästare Tony Blair, när Nya Labour kom till makten i Storbritannien 1997 eller föregångaren Margaret Thatcher efter de konservativas seger 1979 .)

Barack Obamas presidentskap står inför en avgörande höst.

I min lördagskrönika den här veckan diskuterar jag lite å ena sidan och å andra sidan kring svininfluensan, svåra avvägningar, risken för hysteri och en massvaccinering som i alla fall inte är helt oproblematisk. Ett svårt ämne:

Men ännu mer förtjust är jag nästan i kapellet vid Bjuröklubb och området nedanför ut mot havet.

En magisk plats med en alldeles egen stämning, var vårt omdöme även detta år. Den går inte att förmedla med mobilkameran, men här är vägen ned mot vattnet:

I helgen blev det en utflykt till mäktiga Bjuröklubb, ett favoritställe i Västerbotten. Utsikten uppifrån fyren slår det mesta, även om min mobil inte riktigt lyckas göra den rättvisa:

Man har egentligen ingen lust att vandra tillbaka ned igen, utan sitter gärna kvar och låter tankarna vandra istället.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite kring det socialdemokratiska utspelet om vinstförbud och Timbros utspel i går om att kultur och fritid står i vägen för välfärd:

----------------------------------------------

Socialdemokrater och Timbro låter dogmer förenkla världen

I går kväll blev det en utflykt till Tavelsjö och en liten, idyllisk strand som visade sig ligga vid ett sommarhem, eller en kursgård, tillhörande IOGT-NTO.

Perfekt väder och fridfull stämning i den sakta nedåtgående solen:

Sådana gamla kursgårdar med symboler från folkrörelsernas glansdagar har en speciell atmosfär:

Och bloggaren själv lät sig fotograferas framför kursgården:

Kort och koncist, och med ett oslagbart leende på slutet.

I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite på frågan om hur svensk demokrati kan vitaliseras och frågan om det proportionella valsystemet vs majoritetsval i enmansvalkretsar:

------------------------------------------------

Är det dags att låta vinnarna ta rubbet?

Är det dags att låta vinnarna ta rubbet? Är majoritetsval i enmansvalkretsar, med antalet partier reducerat till två, kanske tre, vägen till vitalare demokrati i Sverige?
Argumenten för är uppenbara: de valda ledamöterna får med majoritetsval ett långt tydligare mandat från väljarna i den egna regionen och en större självständig i de beslutande församlingarna. Partipiskornas makt minskar. Kandidater tvingas också att bekänna personlig färg gentemot medborgarna på ett annat sätt än i dag.
Så skulle majoritetsval bidra till en klar, lättfattlig valrörelsedramaturgi. Är det räddningen? Jag svarar ändå nej, men utan utropstecken. För behovet av något slags förändring låter sig inte förnekas.

Den gamla, svenska modellen av parti- och folkrörelsebaserad demokrati i kombination med ett proportionellt valsystem börjar se lite småhalt ut. En veterinär skulle kanske inte tvångsstryka, men säkert be om en extra provstart.
Anonyma ledamöter utan rejäla mandat i de beslutande församlingarna. Medlemsfattiga och toppstyrda partier som blir allt svårare att sätta ideologiska etiketter på. Ifrågasatta, avfolkade ungdomsförbund. Lokala frågor i ständig skugga av de nationella under valåren. Hur blev det så här?

Inte för att det är något fel på modellen i sig, varken principiellt eller praktiskt. Tvärtom, i sin glans dagar fungerade den förträffligt. Folkrörelsernas betydelse för det moderna Sverige kan inte överskattas. Och det proportionella systemet säkerställde en nyansrikedom i partilandskapet som ett majoritetsvalsystem aldrig hade klarat.

Farhågorna om svaga regeringar som fanns från den demokratiska sidan, alltså från liberalt och socialdemokratiska håll, mot ett proportionellt valsystem när rösträttsstriden stod som hårdast under 1900-talets inledande decennium, visade sig snart ha varit överdrivna. En liberal, frisinnad vågmästare som underskattade C.G. Ekman, Sveriges förste statsminister med arbetarbakgrund, ledde ganska effektiva regeringar under sent 20- och tidigt 30-tal trots rekordsvajigt riksdagsunderlag. Till och med det gick. Fördelarna med det proportionella valsystemet var, i en folkrörelsedominerad demokrati, större än nackdelarna.

Fortfarande tål modellen en internationell jämförelse. Sveriges problem är ju inte unika. Inte ens den lilla exklusivitetsstämpeln kan vi sprätta med. Många länder brottas med liknande dilemman.
Problemet med även den svenska folkrörelsemodellen är att den lever på ett gammalt, ihopsparat förtroendekapital som nu i allt högre grad börjat användas till den ”löpande driften”. En parti- och folkrörelsebaserad demokrati förutsätter just partier och folkrörelser med en viss förankring bland medborgarna. Men i dag söker partierna sin legitimitet i historieböckerna, och dess medlemmar, värda erkänsla, är för få för att på sikt orka bära upp organisationsformerna.

Det betyder inte automatiskt att den gamla modellen måste ersättas av något fundamentalt annorlunda för att demokratin ska kunna hållas levande. Men det betyder att om inte förändringar äger rum som erkänner att en del av det gamla spelat ut sin roll, så hotas på sikt även demokratin.

Ett sätt att knyta an till argumenten för majoritetsval, men ändå ge både det proportionella systemet och partierna en ärlig chans att visa vad de duger till på 2000-talet, vore att införa skilda valdagar och ett renodlat personval.

Gammlia är ett trevligt andningshål på sommaren, i synnerhet tillsammans med barn. Några bilder från sommarens olika djur.

Det ädlaste av alla djur först, en av hästarna:

Kvigorna hade ingen lust att stå upp bara för att vi ville ta en bild:

Och så djuren som alltid får mig att minnas något som Winston Churchill lär ha sagt: "Always remember, a cat looks down on man, a dog looks up to man, but a pig will look you in the eye and se his equal."

Jag blir lätt nervös vid sportevenemang, även när jag bara följer dem på tv eller via radio. Inför stora travlopp, när startbilen rullar, eller några game in i en Grand slam-final i tennis bultar hjärtat hårt, i synnerhet om jag håller på någon lite extra. För att inte tala om hockeysändningarna på radiosporten när jag kvällsvandrade runt i lägenheten under studieåren.

Men i helgen nådde min nervositet i sådana sammanhang nya nivåer när vi var på vallhundstävling utanför Lövånger och såg föräldrarnas border collies Frodo och Qoss tävla.

Det är en rolig sport om man har en liten aning om regler och poängsystem och gillar samspelet mellan hund och människa, med mycket psykologi och en viktig estetisk dimension där bedömningsmomentet kommer in i bilden.

Vallhundssporten är en liten folkrörelse med tävlingar runt om i landet vår, sommar och höst. Här nedan en bild på "publikplatserna". Tvyärr var jag så nervös under "våra" hundars insats att jag inte fick till några bra bilder alls under deras vallning.

”Bonden är den siste individualisten. Han nöter inte bort sin särprägel genom ständig gnidning mot andra människor. I en genuin bondby skiljer sig den ena människan betydligt skarpare från den andra än i ett stadssamhälle.

Bönderna kan vara och är nästan alltid envetna och ensidiga. Och ensidigare än stadsbon är de utan tvivel. Dock – de kan vara löjliga eller tragiska, sympatiska eller frånstötande, de behåller alltid något iögonfallande individuellt.”