Abborrtjärn var utflyktsmålet i helgen. En tredje bild därifrån.

Så här ser en slänt ned mot vattnet ut i samma by.

I helgen blev det en utflykt inåt landet, till bland annat den här vackra platsen. Någon som vet var kortet är taget?

I en krönika på dagens ledarsida funderar jag lite vidare kring Fredrik Reinfeldts tal på universitetet i Umeå i går. (David Lloyd George-citatet är inom parantes sagt hämtat från Herbert Tingstens essä-bok "När Churchill grep makten" och så bjuder jag på en fotnot också som inte fick plats i papperstidningen):

---------------------------------------------------

Reinfeldt testade sin valstrategi i Umeå

Walesare - lär den brittiske liberalen David Lloyd George ha svarat en gång när han i underhuset 1940 uppmanades att tala högre så att han hördes bättre - talar lågt i början men brukar sedan höja rösten.

Hade inte Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt haft mikrofon och högtalarteknik till sin hjälp skulle samma uppmaning kunnat riktas till honom också: tala högre. Åtminstone i retoriskt avseende.

Liksom David Lloyd George, inga jämförelser i övrigt, behöver Reinfeldt en viss startsträcka.

Statsministern började gårdagens anförande på universitet lite som vore det en samhällsvetenskaplig föreläsning mitt under en hösttermin: Hej, trevligt att vara här, i dag ska vi tala om hur bolånekrisen uppstod i USA, fram med anteckningsblocken; typ.

Man spärrar inte upp ögonen direkt. Man kastar sig inte på mobilen för att ladda upp något klipp på YouTube. Men faktum är att Reinfeldts metodiska, pedagogiskt överskådliga steg-för-steg-beskrivning av finanskrisens tidiga förlopp var riktigt träffsäker. Även hans beskrivningar av psykologin bakom klimatförhandlingarna inför Köpenhamnmötet i december var intresseväckande.

I förra veckan var det miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand som höll ett tal på universitetet. Hon ägnade sig nästan uteslutande åt klimatfrågan, med samma blick fram mot toppmötet i Köpenhamn som Reinfeldt. Inte heller Wetterstrand lägger någon större vikt vid det teatrala och retoriska*, men har likt Reinfeldt en pedagogisk talang i sakliga genomgångar av stora, komplicerade förlopp.

En jämförelse mellan Reinfeldts och Wetterstrands framträdanden på universitetet ger några ledtrådar om kanske framför allt Reinfeldts strategi inför nästa års val:

Språkröret talade som nationell oppositionspolitiker i polemik mot den inhemska regeringen. Statsministern talade som EU:s ordförande lyft högt över inrikespolitikens vardag, som till en global publik, utan polemik.

Det kan tyckas orättvist att Reinfeldt nu får spela denna roll av ett slags europeisk talesman för höga klimatambitioner. Han vaknade för egen del sent till insikt. Långt in i förra valrörelsen förklarade han aningslöst och omodernt att miljöfrågan inte var någon prioritet för honom, som vore den ett område isolerat från övriga frågor om tillväxt, jobb, företagande och välfärd. Verkligheten tvingade honom att lära om fortare än kvickt. Fortfarande håller han sig egentligen till klimatpolitikens standardformulär för ledare som vill framstå som handlingskraftiga utan att riskera för mycket. Maria Wetterstrand har en poäng i att en hel del av det som regeringen skryter om i klimatpolitiken på global nivå kan hänföras till tidigare regeringar.

Å andra sidan har Fredrik Reinfeldt i alla fall visat förmågan att flytta fokus och sätta sig in i ett nytt, tidigare ignorerat område.

Det är en kvalitet som inte ska underskattas. Oppositionen har svårt att vinna poäng i klimatdebatten. Frågan uppfattas inte som partiskiljande. Reinfeldts personliga popularitet hos medborgarna har förstås mer med den ekonomiska krishanteringen och hans ledarstil att göra, än med trovärdighet i klimatfrågan. Men genom statsmannaframtoning och Sveriges ordförandeskap i EU försöker han neutralisera sina svagare områden – som miljö och hållbar utveckling – samtidigt som han söker behålla greppet om områden där han åtnjuter högt väljarförtroende – som arbetslinje och värnandet av kvaliteten i välfärdens kärna.

Gårdagens tal visade ganska bra hur Reinfeldt hoppas kunna styra dagordningen inför nästa års val för att inte bjuda oppositionen på några blottor. Hans strategi i klimatfrågan – att tona ned och dämpa debatten som vore alla redan överens – påminner inte så lite om den som nu gett den lågmälda föreläsartypen Angela Merkel en andra mandatperiod

Det blir inte helt lätt för oppositionen att hitta en motstrategi.

-----------------------------------------------

Fotnot: Det är inte helt sant. Wetterstrand skickade i början av sitt tal ut en Rubiks kub till publiken, som någon fick snurra till och vrida fel. Mot slutet av sitt anförande bad Wetterstrand att få kuben tillbaka. Sista tio minuterna trixade hon den sedan långsamt och metodiskt rätt medan hon fortsatte att tala flytande och utan avbrott som förut om miljöpartiets syn på klimatutmaningarna. När alla färgerna stämde och kuben var löst, avslutade hon sitt tal med några ord om att fatta rätt beslut för att allt ska bli bra till slut. Sannolikt lyssnade inte åhörarna lika koncentrerat på vad hon sade de där sista minuterna, när kuben fångade en del av uppmärksamheten; å andra sidan var det en lekfull demonstration av koncentrationsförmåga.

Snabbrecension av Fredrik Reinfeldts tal på universitetet:

Bäst: den pedagogiska genomgången av finanskrisens inledande förlopp och psykologin bakom de stundande globala klimatförhandlingarna i Köpenhamn.

Sämst: det svajiga, ologiska svaret på en fråga om kärnkraft och uranbrytning i Sverige Där hängde det inte ihop.

I övrigt: Statministern är ingen retoriskt generös talare som bjuder på one liners, varierat tonfall, gester, skämt och bländande metaforer. Han är en saklig, grundlig, lite småtorr föreläsare som litar på sin publik. Men hans lågmälda framträdande kräver också koncentration.

Det är nog, opinionsmätningar tyder ju också på det, en förtroendeskapande stil, men fungerar inte så mycket längre än ungefär de 40 minuter som hans talade varade i dag. Liknelserna mellan Reinfeldt och Angela Merkel när det gäller politisk framträdanden är inte helt missvisande. Statsministern har säkert inget emot dem.

Och så hade det varit intressant med något lite mer om inrikespolitiken också, när Reinfeldt nu ändå var här och höll ett längre offentlig anförande. Det han sade i dag var i det stora hela ganska okontroversiellt och allmängiltigt. Men statsministern vill förstås inte kliva av från rollen som kringresande, upphöjd statsman under EU-ordförandeskapet för att gå i polemik med den inrikespolitiska oppositionen i onödan.

Reinfeldt har precis avslutat sitt tal.

Det ser ut att bli fullsatt i Aula Nordica.

I väntan på Reinfeldts tal på universitetet.

Min lördagskrönika den här veckan gör ett försök att argumentera mot antingen-eller-debatter om brottslighet och brottsbekämpning och istället argumentera för ett både-och-perspektiv där sambanden mellan ett socialt, förebyggande arbete, en tuff brottsbekämpning och en rehabiliterande, humanistisk kriminalvård hålls levande:

-------------------------------------------------

Brottsligheten kan bli stor valfråga 2010

Huruvida man tycker att Tage Danielssons ”Släpp fångarne loss det är vår” är en djupt och varmt humanistisk film om hårdhänt kriminalpolitik eller en förljugen, hånfull spottloska i ansiktet på sargade brottsoffer – båda åsikterna finns som bekant – beror nog både på dagshumör och egna erfarenheter.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag lite om studieavgifter för utomeuropeiska studenter och varför jag tycker att det är en feltänkt reform:

---------------------------------------------------

Studieavgifter är fel väg att gå

Regeringen vill från och med höstterminen 2011 införa studieavgifter för utomeuropeiska studenter vid svenska universitetet och högskolor. Även socialdemokraterna har funderat i liknande banor tidigare. Det är inga småsummor det handlar om. I beräkningarna av det tillskott avgifterna ska ge utgår regeringen från ett schablonbelopp på 70 000 kronor per student och år. 500 miljoner kronor årligen hoppas man kamma hem den vägen.

Motiveringen från regeringens sida för det nya avgiftssystemet lyder att utomeuropeiska studenter som kunnat läsa gratis på svenska utbildningar har gröpt ur för mycket av "den svenska högskolans finansiering".

Här har ett par allvarliga tankefel, en trist skorrande biton och en högst tveksam verklighetsbild koncentrerats till ett i mina ögon dåligt reformförslag.

Föreställningen, som dallrar under ytan, att utländska studenter snyltar på det svenska högskolesystemet, är grundfalsk. De berikar det, höjer kvaliteten, vidgar perspektiven och bidrar till ovärderliga kontakter och nätverk även för inhemska studenter. Svensk högre utbildning vore inskränktare, fattigare och torftigare om antalet utomeuropeiska studenter blev färre. Det gäller oavsett om de sedan stannar i Sverige.

Vinsten för samhället, och för lärosätena, har redan kammats hem, likgiltigt hur studenternas fortsatta rörelsemönster ser ut. Det handlar inte om ett nollsummespel, utan om en tillväxtfaktor.

Och utan att vilja vara oförskämd kan man nog konstatera att skulle Sverige börja ta ut avgifter för dessa studenter skulle deras närvaro med stor sannolikhet begränsas. Svenska lärosäten har inte så hejdundrande gott rykte ute i världen som en del kanske tror. Och den svenska skolans kunskapsproblem, med nedvärderade bildningsideal de senaste decennierna, där högstadier riskerar att bli grundskolor, gymnasier bli högstadier och universitet bli gymnasieskolor, hotar den högre utbildningens kvalitet ytterligare.

För dem som kan få ihop tiotusentals kronor om året för utlandsstudier lär andra länder framstå som mer lockande.

Men även om svensk högre utbildning skulle vara så bra att den kan konkurrera internationellt om de utomeuropeiska studenterna, även med årsavgifter på 70 000 kronor, är reformen trist till sin inriktning. Visst kan stipendier och biståndspengar kompensera en del för dem som helt kommer att sakna egna ekonomiska möjligheter att studera här. Men det är ofrånkomligt att ett avgiftssystem gör studierna mer till en fråga om resurser i hemmiljön. Då snävas rekryteringen in, blir till privilegium för färre. Snedrekrytering leder till både orättvisa och lägre kvalitet. Det sägs att Sverige avviker från de flesta andra genom den här avgiftsfriheten. Tja, må vara, det är i så fall något att lyfta fram och försvara.

Och även om förslagen inte ska blandas ihop - regeringen liksom socialdemokraterna har bestämt avvisat tanken på avgifter för svenska studenter - är det onödigt att öppna den dörren ens på glänt när kraven även på allmänna högskoleavgifter förs fram allt oftare. Den breda, jämlika rekryteringen till högre studier är livsviktig att slå vakt om.

Men träden är vana och står pall i höstblåsten.

Vinden var kraftig när vi fortsatte ut på stenarna.

Och sedan promenad längs stranden där vågorna löpte in.

En bra söndag började med fyndande på loppis i Norrmjöle.

Solnedgång bortom älven.

Kolbäcksbron i skymning.

Strosar omkring på Bondens marknad.

Min lördagskrönika den här veckan handlar lite om begreppet Norrland:

---------------------------------------------------

Är Norrland en myt? Existerar Norrland?

Är Norrland en myt? Existerar Norrland? När vi använder begreppet "Norrland" här på ledarsidan får vi ibland kritik. En del läsare anser att det är ett innehållslöst begrepp. Det finns de som tycker att vi istället konsekvent borde tala om Västerbotten, Norrbotten, Västernorrland, Jämtland; eller kanske ännu hellre om landskapen, kommunerna, städerna och byarna, alltså om de olika mindre regioner, orter och bygder som tillsammans utgör norra Sverige. Men utan att försöka klumpa ihop dem till ett vad gäller även ekonomiska, politiska och kulturella traditioner enormt vidsträckt och skiftande Norrland.

Jag vill inte ge kritikerna helt rätt, för jag tycker att Norrland är ett viktigt begrepp. Men invändningarna är intressanta, och att argumentera emot dem är inte lätt.

Strulet och den snåriga politiken kring regionfrågan - och oviljan lite varstans inför tanken på en storregion omfattande de fyra nordligaste länen - har avslöjat att begreppet Norrland kanske är ihåligare än vad vi anat. Likgiltigt om vi sedan tycker att det är bra eller dåligt. Den intressantaste passagen i den av Kammarkollegiet beställda rapporten om bildandet av Regionkommuner i norra Sverige handlar om regional identitet och tillhörighet. I resonemangen där finns en kärna av något slag, som inte går att karva ur eller spotta bort, utan som måste tuggas, sväljas och smältas, om regionfrågan ska få en vettig lösning.

Som påpekas i rapporten framhöll redan Ansvarskommittén i sitt arbete att en gemensam regional identitet är viktigt för att politiska beslut ska vinna legitimitet och förankring. Som byråkratisk konstruktion från ovan kan ingen ny region fungera.

Men den regionala identiteten är ofta överraskande svag redan i dag och följer sällan några länsgränser, hur gamla de sedan än må vara.

Den geografiska hemvisten trängs dessutom, av goda skäl, ständigt med andra identitetskapande faktorer som ålder, kön, yrke, övertygelser, fritidsintressen, religion, etnicitet osv.

Och att just den geografiska identiteten i våra bygder av människor förknippas med begreppet Norrland är nog mer ovanligt än man säkert tror på andra håll i landet.

Kammarkollegiets utredning, utgåendes från Anders Johnsons bok om Sveriges näringslivshistoria "Fånga platsen, delar in dagens Norrland i fyra olika regioner utifrån identitetsfaktor som geografiska lägen, befolkningsutvecklingar och historiska näringar: Medelpadregionen, Ångermannaregionen, Västerbottenregionen och Norrbottensregionen.

Under senare decennier har utvecklingen och förändringsprocesserna sett olika ut inom olika landskap, men också följt varandra åt som paralleller i vissa avseenden.

Det finns embryon och frön till en norrländsk identitet. Men som utredarna skriver i en analys av möjligheterna till en regional identitet som förenar de fyra nordligaste länen:

"De historiska, ekonomiska sambanden som indikerar en gemensam identitet för de fyra länen att bygga på, kan ur ett sydsvenskt perspektiv tyckas vara starka; "Alla norrlänningar". Men vi kan vid en närmare genomgång snarare se att även om man delat gemensamma villkor avspeglas det sällan i en gemensam kultur och de stora befolkningsförändringarna talar heller inte för en stark gemensam identitet."

Även om man ser att nuvarande samverkansmönster i de fyra länen "indikerar att det finns visst stöd för en gemensam regional identitet", så konstaterar man att avsaknaden av gemensam kultur och de stora befolkningsförändringarna inte talar för en "stark gemensam identitet och tillhörighet".

Det här är en knäckfråga för den nya regionbildningen. Jag tror inte att det finns förutsättningar för eller någon större vits med en starkt norrländsk identitet. Mångfalden, rörelsen och avstånden i norra Sverige är för stora för en sådan. Men jag är övertygad om att regionerna i norra Sverige måste arbeta närmare tillsammans, agera mer gemensamt och utnyttja varandras styrkor bättre på fler, strategiskt viktiga områden än i dag, för att norra Sverige ska ha någon chans att hävda sig tillräckligt bra i den framtida konkurrensen om investeringar och satsningar. Det behövs ingen norrländsk identitet, men frågan är om det inte behövs en norrländsk kraftsamling som pragmatiskt utgår från att det finns något slags Norrland. Om alla bara tittar söderut kommer regionerna i norr att gradvis tappa i konkurrenskraft.

En kraftsamling behöver inte, men kan, ske inom ramen för en ny storregion. Men om allt för få vill kännas vid begreppet Norrland är varje storregion dömd att misslyckas. Existerar det ett Norrland? Kanske måste vi svara på den frågan först.
 

Gårdagens stora nyhet i Umeå var fastighetsaffären mellan Västerbottens-Kuriren AB och Balticgruppen. Affären har givetvis klara poänger både för de inblandade aktörerna och för en stad som behöver starka, investeringsvilliga och för staden engagerade krafter i det utvecklingsarbete som väntar Umeå de kommande åren. Så långt allt mycket väl.

Men affären har också principiella baksidor, och blixtbelyser ett av Umeås stora problem. För när den dominerande fastighetsaktören och den dominerande mediekoncernen - ägare till båda de lokala dagstidningarna - går samman i en mångmiljonaffär, ska det ställas kritiska frågor om maktkoncentration, oberoende och balans mellan inflytelserika intressen.

Där makt koncentreras ökar faran för maktmissbruk, att debatten snävas in, beslutsprocesser raskas igenom och alternativ bländas ut. Föreligger en sådan risk här? Frågorna är relevanta. Och oavsett vilket är det viktigt att de ställs, och besvaras - teoretiskt och i praktisk handling.

Att invändningarna kan formuleras, att debatten kring dem kan föras och att en granskning av affärens konsekvenser görs utan några skygglappar är en förutsättning för att samgåendet ska behålla legitimitet. Att göra den och ge riklig plats åt det meningsutbytet blir en viktigt uppgift för både VK och VF framöver.

Men sedan visar affären, med både sina positiva och negativa sidor, på nytt hur få riktigt kapitalstarka och lokalt förankrade aktörer Umeå har. Det är ett problem.

Debatten om stadens framtida utveckling i planeringsfrågor kretsar hela tiden kring några enstaka. Tidvis känns det som om allt kretsar kring Balticgruppen. Den tillsammans med VK-koncernen i ett fastighetsbolag - det blir en maktfaktor i Umeå av ett slag som inte skulle väcka lika många berättigade frågor, om det fanns betydligt fler kapitalstarka, regionalt förankrade aktörer som agerade här; om mångfalden vore större.

Vi ska givetvis - även om de ska granskas - vara glada över att det finns sådana aktörer överhuvudtaget. Ett av de största problemen är att det inte finns fler, att konkurrensen inte är vassare.

Flera ledarsidor i norr skriver i dag intressant om regionfrågan:

Sundsvalls Tidning skriver under rubriken "Skynda långsamt" bland annat:

"I vart fall behöver det inte vara så förtvivlat bråttom. Förespråkarna av de olika regionalternativen vill nu att den eller de nya regionkommunerna skall träda i kraft 1 januari 2011. För att det skall kunna ske måste regeringen fatt sitt beslut i frågan i december i år. Bättre då att låta i vart fall ett riksdagsval komma emellan ett sådant beslut. Vi säger: skynda långsamt."

--------------------------------

Anders Rönmark skriver på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida under rubriken "Bromsklossen Sundsvall bland annat:

"Kammarkollegiets utredning visar att en norrländsk regionkommun är att föredra.
Nu måste Västernorrlands kommuner arbeta tillsammans. Den konsultrapport som Kammarkollegiet beställt är färdigställd och slutsatsen som dras är lika enkel som väntad. Det bästa alternativet när det gäller bildandet av regionkommuner i Norrland är att de fyra nordligaste länen – Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten – går samman i en region. Det är det bästa alternativet ur hälso- och sjukvårdshänseende. Det är det bästa alternativet ur ett ekonomiskt perspektiv. Det är det bästa alternativet om man ser till arbetsmarknad, infrastruktur och kultur."

--------------------------------

Gustaf Blomberg skriver i Norrbottens-Kuriren under rubriken "Snabbt och förvirrat" bland annat:

"Regeringen har inte gjort saken bättre med sitt velande. En Norrlandsregion utreds utifrån kriterier som en befolkning på minst en halv miljon och ett universitet med stora forskningsresurser. Samtidigt släpps pytteregionerna Halland och Gotland fram. En kompromiss som känns slarvig och framhastad, trots att det tog ett bra tag innan regeringen tog bladet från mun i regionfrågan. Förutom förvirring utmärks storregionfrågan av bristande folklig förankring. Den hastiga hantering av remissprocessen som Kent Ögren och hans kamrater driver på kommer inte att göra saken bättre. Men de verkar ha bestämt sig för att en dålig regionlösning får duga bara den blir snabb."

Regionfrågan och den beställda utredning som Kammarkollegiet lade fram i går är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida.

Den intressantaste punkten i Kammarkollegiets rapport är kanske den om Norrland och regionala identiteter. Man skriver visserligen att exempelvis en storregion skulle kunna bidra till utvecklandet av en regional identitet över tid, men där står också bland annat:

"De historiska, ekonomiska sambanden som indikerar en gemensam identitet för de fyra länen att bygga på, kan ur ett sydsvenskt perspektiv tyckas vara starka; ”Alla norrlänningar”. Men vi kan vid en närmare genomgång snarare se att även om man delat gemensamma villkor avspeglas det sällan i en gemensam kultur och de stora befolkningsförändringarna talar heller inte för en stark gemensam identitet."

Då folklig uppslutning också är ett viktigt kriterium på en framgångsrik regionbildning är det avsnittet det mest utmanande för regionförespråkarna. Till det ska jag återkomma mer utförligt i en krönika.

---------------------------------------------------------------

Dåliga kompromisser lyfter inte Norrland

I går presenterade Kammarkollegiet den utredning man beställt om bildandet av regionkommuner i norra Sverige.

Utredarna drar den enda rimliga slutsatsen att om en ny regionbildning ska ske med Ansvarskommitténs arbete och kriterier som grund bör det för Norrlands del i första hand handla om en storregion omfattande samtliga av de fyra nordligaste länen.

Acceptabelt, anser utredningen, vore också en storregion omfattande Norrbottens läns landsting, Västerbottens läns landsting och landstinget Västernorrland, även om en sådan lösning innebär att Jämtland hamnar helt utanför regionstrukturen.

Underkänt får däremot de liggande förslagen om att dela upp Norrland i två regioner där Region Norrland skulle omfatta Västerbotten, Norrbotten och delar av Västernorrland, medan Region MittSverige skulle bestå av Jämtland, Sundsvall och Ånge.

En sådan regionindelning, med osäkrare befolkningsunderlag och sämre samordning, ger inte de vinster för regional utveckling, ekonomiskt tillväxtarbete, arbetsmarknad, service, kultur, och administrativ effektivitet och funktionalitet som en större region har potential att ge och som är nödvändigt för Norrlands konkurrenskraft.

Beskeden är inte överraskande. Ska Ansvarskommitténs utredning i frågan överhuvudtaget ligga som bas för en framtida regionbildning är halvdana, veliga lösningar som splittrar upp ett redan befolkningssvagt Norrland, inte särskilt övertygande.
Det vore också att ignorera de redan existerande samarbetsstrukturer som finns mellan de fyra nordligaste länen på centrala områden.

Av uppenbara skäl rullar den här processen nu på helt utifrån förutsättningen att någon form av regionbildning kommer att ske. Själva grundfrågan, som moderaterna är relativt ensamma om att vilja ställa på nytt, huruvida en regionbildning överhuvudtaget är önskvärd, om det inte vore bättre att avskaffa den formella mellannivån helt, lägga ned landstingen och dela upp ansvaret för vården på stat och primärkommuner, är inte föremål för någon formell behandling. Det kan man i flera avseenden beklaga. En sådan förvaltningslösning för just vårdsektorn förtjänar att utredas närmare. Men så ser inte den politiska verkligheten ut.

Och dagens situation är synnerligen olycklig. Den sämsta utgången vore därför om olika krafter - politikska och regionala - blockerade varandra så till den grad att ingenting händer och allt blir vid det gamla.

Därför vilar det ett tungt ansvar på dem som vill se en tredje regional nivå i linje med vad nu flera tunga utredningar sagt, att hårdare driva på för en storregion, mer aktivt söka vinna och förtjäna folkligt stöd för regionidén och tala klarspråk om varför någon form av förändring behövs. Består låsningarna i Norrland väntar ett svårlöst dilemma; även på regeringen.

För om inte Norrlandslänen kan enas kring en regionlösning värd namnet, med en verklig kraftsamling av Norrlands resurser, så är det svårt att ha invändningar mot att moderaterna fortsätter ställa frågor om varför en regionbildning överhuvudtaget är något att satsa på.

En reform med så långtgående konsekvenser får hellre ta tid och göras rätt, än stressas fram till dåliga resultat.

Annorlunda syn genom bilrutan, i närheten av Håkmark.

Mariehemsängarna i höstsol, 10 sep.

I en signerad text på dagens ledarsida, som knyter an lite till och lånar lite från gårdagens blogg, kommenterar jag gårdagens kulturhuvudstadsbesked. Citatet av Matts Balgård gjorde för övrigt Sture Bergman påpassligt mig uppmärksam på i går. Han fick ingen cred för det på ledarsidan, men får det här på bloggen:

---------------------------------------------------------------

Det svåra och spännande börjar först nu

"Att vara uppkomling är sannerligen varken lätt eller avundsvärt", skrev VK:s mångårige politiske chefredaktör Matts Balgård 11 maj 1962 om en pågående kulturdebatt i den tidens Umeå, "antingen det nu gäller den individuelle ambitiöse gradpassageraren i den samhälleliga ståndscirkulationen eller en av gamble Gustav II Adolfs avsidesbelägna fadderstäder, som i en hastig vändning ställs inför uppgiften att ta klivet från halvsömnig småborgaridyll till nymornad norrländsk högskolestad med ansträngda kulturambitioner."

I Umeås värdskap som europeisk kulturhuvudstad 2014 ligger inte bara de senaste årens kulturpolitiskt emotionella, intellektuellt gedigna och allmänt kompetenta arbete med själva ansökan lagrat, utan decennier av idéer för, grubbel kring och bråk om Umeås kulturella självbild, inte minst sedan universitetets grundande.
Rötterna går rentav djupare än så, ned till 1800-talet; staden som den var innan branden, och som den blev efteråt.

När Umeås delegation i går väntade på juryns beslut var det inte bara som representanter för en hel region, utan också som representanter för en lång historia.

Självklart är det en stor framgång för Umeå att nu ha vunnit juryns förtroende. Som kulturpolitisk produkt var Umeås ansökan föredömlig- den lät sig inte avfärdas. Förankringsarbetet på orten har också varit grundligt. Det har skötts snyggt och övertygande.

Men juryns utslag borde trots det utlösa även en stor nervositet, en ilning längs ryggraden, inför det faktum att det är först nu som allvaret börjar.
Från och med i dag skulle ett misslyckande inte längre bara vara en lokal besvikelse, utan ske på en upplyst nationell och - åtminstone i någon grad - internationell kulturpolitisk scen.
Att bli kulturhuvudstad förpliktigar. Sådana här satsningar som kombinerar långsiktiga kulturpolitiska ambitioner med en del symbolbetonade satsningar och viss kortsiktig titelsjuka, är alltid kontroversiella.
Ibland blir de rentav lite förlöjligade, som kommunalpolitiskt storhetsvansinne.
Kritiken är ofta orättvis, men inte alltid. Det finns bland tidigare europeiska kulturhuvudstäder både lyckade och avskräckande exempel.

För de bästa kulturhuvudstadskandidaterna spelar det inte så stor roll för slutresultatet om det blir ett ja eller ett nej till ansökan. Ambitioner består och genomförs ändå - idéerna och drivkrafterna är inte beroende av själva titeln.

Men även hos de sämsta spelar det inte så stor roll vad juryn säger. Om ansökningen är tomt prat och de kulturpolitiska ambitionerna bara en fasad som döljer drömmar om lite pr-mervärde och en del extra turistbesök några månader, är det också likgiltigt om utmärkelsen vinns eller inte.

Nu faller det på Umeås lott att som vinnare bevisa att man tillhör de bästa kulturhuvudstadskandidaterna.

Två punkter är, ur ett politiskt perspektiv, värda att framhävas lite extra:

(1) Att inte tappa bort den nordliga dimensionen. Kulturhuvudstadskapet är inte bara en angelägenhet för Umeå, utan för hela Västerbotten, för resten av Norrland och för en gryende Kvarkenregion. Så har det sagts, och det får inte tänkas annorlunda nu när ansökningsprocessen är lyckligt avklarad.

(2) Att med Open Source-konceptet som ledstjärna även för det kommunala beslutsfattandet och debattklimatet komma loss ur gamla motsättningar, slentrianmässig misstro och ruinerade samtalsklimat i stadsplaneringsfrågor med relevans för kulturhuvudstadsåret.

En kritik som funnits mot Umeås ansökan är att den inre kulturpolitiska kärnan i projektet varit något av ett kommunalt universum för sig. Ett tight gäng som kanske även gett ett sammansvetsat intryck eftersom inte hela kommunapparaten varit lika involverad i, eller medveten om, processen.
Inför 2014 krävs kraftsamling, samarbete och prestigelös eftertanke inom kommunledningarna av nytt slag.

"Då och då", avslutade Matts Balgård sin artikel 1962, "tas initiativ, som knyter an oss till samtidens aktiva kulturliv och skeendet i världen. (...) Sådant värdefullt kulturutbyte och sådan kulturinspiration kan utvidgas efterhand som flera tar initiativ och de initiativ som tas, möts av ett växande intresse från de "kulturmedvetnas" sida. Det är inte så långt från land rott än. Bevars, än är uppkomlingsstaden Umeå inte något kulturcentrum. Men det kan bli - om fler lägger manken till."

Det har skett. Nu är Umeå där.

Så här skriver kollegorna på Sydsvenska Dagbladets liberala ledarsida inför dagens besked.

Lindellhallen by night, fridfull stämning på campus.

Byskolornas framtid är ämnet för min lördagskrönika den här veckan:

---------------------------------------------

Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Byskolornas framtid i Norrland är ett oändligt mer tacksamt ämne för en ledarskribent än för en kommunpolitiker.

Det är lätt att kritisera nedskärningsförslag som ovisionära när man inte själv behöver tala om i detalj hur den omöjliga ekvationen borde lösas istället.Visst kan man fortfarande hitta exempel på orimligt kommunalt slöseri. Men för de flesta Norrlandskommuner gäller att marginalerna är rysligt knappa.

Något fett att skära bort, överflöd att stryka, lyx att dra in på finns sällan. Varje besparing gör ont. Valet står bara i undantagsfall mellan att spara eller inte spara. För det mesta handlar det om att välja mellan olika typer av jobbiga, jädra-skit-också-neddragningar.

Så jag underställer ingen kommunpolitiker en önskan att lägga ned byskolor. Självklart är det inget någon föreslår med lätt hjärta. De kommunala ekonomierna är ofta, med demografin i åtanke, ren ångest. Att fatta obekväma beslut för att inte allt ska rasa samman är ibland själva ansvarstagandets essens. Det ansvaret är inget att avundas.

Beundransvärda de lokalpolitiker som ändå beger sig ut på den leriga åkern för att staka ut något slags stig framåt. Ingen torrskodd ledarskribent ska stå och moralisera med tvål och handduk. Ska byskolorna värnas måste annat stryka på foten i kommunerna. Svida kommer det också.

Men med det sagt vill jag ändå söka förklara varför jag tycker att just byskolorna kanske är det allra sista som landsbygdkommuner borde spara in på.

Byskolorna har självklart ett antal nackdelar. De uppvisar ofta ett bräckligt elevunderlag i kombination med obräckliga kostnader så länge skolorna hålls i drift. De kan vara svårtåtkomliga för andra typer av samordningsvinster inom kommunen. Att behålla dem även i kärva ekonomiska tider är att bibehålla en service av hög standard trots ett mycket litet befolkningsunderlag och trots att utsikterna att prioriteringen i närtid ska leda till ett uppsving som ekonomiskt motsvarar kostnadsbilden är mycket dystra.

Ska byskolorna värnas trots detta till synes skeva användande av kommuninvånarnas gemensamma skattemedel måste alltså skälen för deras existens vara synnerligen tunga.

Jag vill påstå att de skälen föreligger.

Byskolornas framtid symboliserar något av ett vägval för svenska landsbygds- och glesbygdskommuner. Att bevara dem signalerar till omvärlden: vi tror på framtiden, vi har inte gett upp, vi inväntar inte det bittra slutet när bygden dör ut och någon sista kvarlevande släcker lampan, utan tror med gott självförtroende på ett kommande uppsving, på inflyttning och tillväxt.

Jag överdriver och dramatiserar lite, men i någon mån står många Norrlandskommuner inför det vägvalet: att söka göra de sista decennierna så bekväma som möjligt för de som blir kvar, eller att satsa allt på att stå väl rustade som möjligt när en fullt tänkbar och av den tekniska utvecklingen möjliggjord flyttrörelse hos familjer, ut från inte särskilt charmfulla storstadsförorter till betagande landsbygder, tar fart inom en överblickbar framtid.

Om hoppet om det senare – unga familjer som söker sig ut på landet för åtminstone barnens uppväxtår – fortfarande lever, och det borde leva, så är just byskolornas både praktiska värde och symbolvärde oersättligt. Det gäller såväl för den stadsnära landsbygden som för den verkliga glesbygden.

En by med barn på skolgården ger ett alldeles eget, värmande intryck. För barn, det är min bestämda övertygelse, är möjligheten att få gå de första skolåren i en byskola mycket värdefull – pedagogiskt och mänskligt.

En by med en nedgången, uppenbart övergiven skola, däremot, kommer inte att få någon ung stadsbo att söka ett hus i närheten när andra byar fortfarande har sina skolor kvar.

Jag skulle till och med vilja hävda att för landsbygdens överlevnad är de riktiga byarna förmodligen överhuvudtaget långsiktigt viktigare än kommunernas små tätorter. Det är i byarna, inte i tätorterna, som tillväxtpotentialen och inflyttningspotentialen finns. Och av all service och infrastruktur som kommer att vara viktig för att vända flyttströmmarna, finns inget som är så viktigt som dels barnens utbildningsmöjligheter och dels de kommunikationstekniska förutsättningarna för egenföretagande och distansarbete.

I jämförelse med det betyder andra saker, även utbudet i tätortens centrum, subventionerade turistprojekt eller kommunala fritidsanläggningar i initialskedet mycket lite. Landsbygden kan avstå från många investeringar, koncentrera många verksamheter och släppa och hänvisa mycket till de större stadskommunerna – i värsta fall även delar av äldrevården – men infrastrukturen och servicen för barnfamiljer i byarna kan man inte släppa utan att signalera uppgivenhet inför framtiden.

När byarna kämpar för sina skolor, eller inlandet kämpar för Lycksele BB, är det på mycket goda grunder. De kämpar för något av det bästa Sverige har att erbjuda.

Sverige är, globalt sett och definitivt ur ett europeiskt perspektiv, en relativ nybörjare på det där med att leva i, gestalta och planera utifrån städer och urbanitet. Livsstil och livskvalitet i staden är inte Sveriges styrka. Vi håller på att lära oss, övar, blir allt bättre. Men ändå finns det inte sällan något konstlat och ovant över Sveriges förhållande till det urbana. Sveriges urbana instinkter och miljöer är fortfarande, vid en internationell jämförelse, outvecklade.

Att tänka stad, att bygga stad, att våga stad fullt ut handlar mycket om attityder. Svenska halvstora städer, exempelvis längs Norrlandskusten, borde anamma renodlat urbana attityder oftare i stadsplaneringen.

Det handlar om sådant som att förtäta där det går, bygga centrumnära hellre än att klicka ut nya förorter, låta arkitekturen bli mer experimentell, skapa så bilfria miljöer som möjligt i stadskärnan med smidiga kollektivtrafiklösningar inom de tättbefolkade stadsdelarna, samtidigt som man upprätthåller goda förutsättningar för bilismen till och från omgivande landsbygd.

Försöken att vara lite halvlantlig idyll och lite urban smältdegel på samma gång, är dömda att misslyckas, i städer såväl som kommunala tätorter. Då är det bättre för en region att satsa på tydliga kontraster. Städer vinner på om landsbygden runt om hålls levande och lantlig, och landsbygden är chanslös om det saknas en större stad i någorlunda närhet. Umeås uppgift i Västerbotten är att erbjuda det utpräglat urbana alternativet.

Men för landsbygdskommunerna ligger chansen i att bejaka det som en levande, liten kulturby står för. I byarna har Västerbotten sitt bästa guld.För på landsbygden, när det gäller livsstil och livskvalitet i glesbefolkade regioner, är Sverige inte en nybörjare, utan en erfaren mästare.

I den genren har vi, ännu så länge, något av världsklass att erbjuda. Och byskolorna representerar det bättre än kanske något annat.

Jag skriver på en lördagskrönika för morgondagens ledarsida om varför det är viktigt, en långsiktig överlevnadsfråga, för landsbygds- och glesbygdskommuner i Sverige att bevara byskolorna trots svåra budgetsituationer.

Tänker tillbaka och konstaterar att i den hälsingeby dit vi flyttade när jag var sju år låg en då redan nedlagd byskola. Den skola där jag gick från tredje till sjätte klass, i en annan by, är i dag också nedlagd. Så har det sett ut på många håll. Det har varit en trist utveckling.

I ett litet nytt moment kallat "rakt på sak" på dagens ledarsida tar jag upp ett antal ämnen till kort behandling. Byskolorna och varför jag ser dem som lite av en ödesfråga för landsbygden är ett ämne som jag kommer att återkomma till mer utförligt i en ledarkrönika:

Små byskolor – är de så himla viktiga att bevara?

Tveklöst, det är något av en ödesfråga för landsbygd och glesbygd.

---------------------------------------

Evenemangsarena på Hamrinsberget – är det inte en lite för bra idé för att inte bli av?

Jo, men det verkar som om den inte tagits på riktigt politiskt allvar.

--------------------------------------------------

Nya, karga, gågatan i Umeå: fridfullt flanerande eller stressigt cyklande?

Ett antal cyklister kör i alla fall som vore det en självklar cykelväg. Tendens: stressigt.

----------------------------------

Christer Lindvall: rätt eller snett ute när han kritiserade att Björklöven har gräddfil i Umeå kommun?

Rätt. Kul att någon i S tar upp en sådan debatt offentligt.

--------------------------------------

Kommunsammanslagningar: dags att börja tänka intensivare på sådana i inlandet?

Tyvärr är det nog oundvikligt på sikt. Bättre att vara ute i tid.

---------------------------------------

Att inte bli kulturhuvudstad: Vore det störst ångest och prestigeförlust för Umeå eller Lund?

Papperslösas rätt till vård är ämnet för en signerad text av mig på dagens ledarsida:

--------------------------------------

Hur svårt kan det vara?

Frågan om rätten till vård för papperslösa flyktingar som gömmer sig i Sverige har en konkret, praktisk och en ideologisk, principiell aspekt.

Den första – hur ska vård av papperslösa organiseras i de enskilda fallen ­inom vårdsystemet – är komplicerad och snårig, men möjlig och nödvändig att hantera.

Den andra – ska papperslösa överhuvudtaget ha en grundläggande rätt till vård på samma villkor som alla andra, inte bara akutvård med full betalningsskyldighet – är enkel och borde inte tvinga något humanistiskt sinnat parti till hårklyverier.

Svaret borde komma med magstöd, instinktivt och utan omsvep: ja, självklart, något annat vore otänkbart i ett rikt, demokratiskt och i det innersta solidariskt, liberalt land. Att sätta någon annan princip på pränt i lagstiftningen än att även papperslösa ska ha rätt till vård, att stadfästa att vissa människor med olyckliga öden i största nöd ska stängas ute från det som är alla andras okränkbara rättighet, vore ett moraliskt nederlag.

Invändningarna om att kostnaderna är oförutsägbara, att resurserna kanske inte räcker, att frågan måste ses ur ett budgetperspektiv, är med förlov sagt råbarkade och krystade. Det rör sig med all sannolikhet om i sammanhanget försumbara kostnader för att upprätthålla vad som under alla omständigheter borde vara en helig princip: alla människors lika värde.

Invändningarna att de papperslösa förverkat sin rätt att vistas i Sverige gör en oacceptabel, villkorande koppling mellan asylprocessens utslag och vårdens innersta, etiska kärna.

Ekot rapporterade i går på nytt om splittring mellan regeringspartierna i ärendet. Kristdemokraterna, folkpartiet och centerpartiet vill nu att även papperslösa ska få rätt till vård som andra; en position som vänsterpartiet och miljöpartiet intog redan förra året när frågan var aktuell. Moderaterna är emot, som en liten nostalgitripp tillbaka till tidigare mandatperioder när man gick armkrok med socialdemokraterna för en inhuman asylpolitik.

Att regeringen, som förra året lovade att utreda ärendet, fortfarande inte är beredd att ta ställning är beklämmande.

Mönstret med sega utredningar i frågor som i ärlighetens namn inte är särskilt komplicerade, utan handlar om värderingar, går igen. Rätten till skolgång för papperslösas barn ligger också under maklig utredning.

Även när det gäller fyrkantiga förslag om försörjningskrav för anhöriginvandring är regeringen splittrad. Kristdemokraterna har hållit emot på ett förtjänstfullt sätt. Även inom folkpartiet finns ett växande motstånd. Definitivt förslag väntas i höst. Backar inte regeringen inför kritiken borde alliansledamöter göra gemensam sak med delar av oppositionen och sänka det.

Det är beklagligt att regeringen på dessa områden verkar vilja tala med lika dubbla tungor som det i asylpolitiken mest hårdföra partiet i riksdagen, socialdemokraterna, gjort och gör.

Det hela ger ett cyniskt, beräknande, sjabbigt intryck.

Oj, vad snabbt löven blev gula. Ekorren springer från gren till gren i piskregnet utanför fönstret. Nu är det höst. That long black cloud is comin' down. Nu testas den regionala identiteten.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om angreppen från vänsterpartierna på friskolan Minerva:

--------------------------------

Värna valfriheten i Umeå

På gårdagens fullmäktige i Umeå gick vänsterpartierna till nya angrepp mot den framgångsrika friskolan Minerva.

Man söker uppenbarligen efter halmstrån för en kampanj mot valfriheten på skolområdet. Inför nästa års val är det Minervaskolan som ska hudflängas lokalt.

Man kan undra om det är epitetet fri eller framgångsrik som retar upp vänsterpartierna mest, men kombinationen får dem i alla fall nästan alltid att se rött.

Verksamheter som avviker från mallen och dessutom uppvisar bra resultat, effektiv drift, engagerade anställda och nöjda brukare – sånt står inte vänsterpartierna ut med. Då vill man baktala, bromsa, försvåra och förbjuda.

För vänsterpartierna tycks alltid fridfullt nöjda och belåtna så länge en verksamhet inom utbildnings- eller välfärdssektorn bara är tillräckligt toppstyrd och byråkratiserad och ett område tillräckligt oflexibelt och centraliserat; likgiltigt hur kvaliteten ser ut och likgiltigt vad elever, lärare, föräldrar, anställda, patienter eller andra berörda anser och upplever. För den så kallade vänstern är systemet viktigare än resultatet, formen viktigare än kvaliteten, likriktningen viktigare än jämlikheten.

När en större mångfald av driftsformer uppstår som skapar valfrihet även för vanligt folk, blir socialisterna oerhört stressade. Hur kvaliteten på de nya verksamheterna och drivkrafterna bakom dem ser ut, intresserar inte dogmatikerna.

Medborgarna ska i socialismens drömsamhälle som bekant inte lägga sig i det som partibossarna där uppe redan bestämt och vet bäst. Och nu är socialisterna, via en kampanj mot att Minerva går med vinst, ute efter friskolorna.

I grunden är man givetvis ute efter privata entreprenörer inom välfärdssektorn överhuvudtaget. För vinster får, i vänsterns patriarkala värld, bara skapas inom traditionellt strikt manligt dominerade branscher. Annars är det fult och ska beläggas med tabu, utan hänsyn till om verksamheterna faktiskt är lyckade eller inte.

Skulle en sådan bakåtsträvande, endimensionell politik få fullt stöd av socialdemokraterna (som borde veta bättre) och lokala vänsterkrafter få rikspolitiskt klartecken att driva igenom den, vore det ett stort bakslag för Umeås strävan att vara en modern, attraktiv och jämlik stad med mångfald som ledstjärna.

Det finns fantastiska och usla kommunala skolor i Sverige, med fantastiska eller usla ledningar. Det finns fantastiska och usla friskolor, med fantastiska eller usla motiv. Man bör inte romantisera någon driftsform i sig. Det är själva mångfalden, konkurrensen och valfriheten som berikar och höjer den samlade kvaliteten.

Problemet med vänsterpartierna i Umeå är att de i retoriken ofta låter som om de utan att blinka hellre skulle tvinga in alla i en nystartad usel kommunal skola för att få nöjet att stänga en omtyckt, lovordad och vinstgivande friskola.

Det är lika illa som motsatsen skulle vara. Det är nedvärderande mot både de kommunala skolorna och friskolorna. En sådan politik, dominerad av misstro mot medborgarnas förmåga att göra egna bedömningar, skapar ett både orättvist och ofritt samhälle.

Kommunen har problem så det räcker på såväl utbildningsområdet som det sociala området värda en konstruktiv debatt. Exempel på framgångsrika skolor i Umeå – kommunala eller fristående – borde väl alla läger bara glädjas åt. Men inte den socialistiska vänstern uppenbarligen. Det säger en del.

Skräp på marken, krossat glas på vägen, ölflaskor på gräset och ölburkar inslängda överallt i buskarna, men givetvis ingen av de som ställt till griseriet där för att städa upp efter sig.

De vanliga spåren, dagen efter, av den svenska alkoholkulturens helgvanor, kring vilken medierna slagit en hycklande järnring av tystnad.