Bortom frasradikalismen och hysterin

Av , , Bli först att kommentera 9

Veckans lördagskrönika fortsätter min lilla serie om vad återblickar på svensk inrikespolitisk historia kan lära oss inför valet 2010, och vilka klassiska fallgropar som lurar för socialdemokraterna respektive allianspartierna.

——————————————————————–

Bortom frasradikalismen och hysterin

Minneslapp 1: När frågan skulle avgöras 1928 var socialdemokraterna rasande motståndare till lagen om kollektivavtal och arbetsdomstol i Sverige. De framstod som vilda av vrede. Först i efterhand har de accepterat och sedermera förälskat sig i den liberala reformen så mycket att många av dagens aktiva socialdemokrater nog glömt bort att partiet ursprungligen var emot den.

"Dådet skall fullbordas idag", sade socialdemokraten Gustav Möller när han i riksdagen 1928 varnade för införandet av en lag om kollektivavtal och arbetsdomstol. Och han fortsatte: "För min del skulle jag kunna säga: ‘Fader, förlåt dem, ty de veta icke, vad de göra!’"

När den frisinnade-liberala regeringen under C.G. Ekmans ledning lade fram det epokgörande förslaget målade socialdemokraterna, påhejade av LO, upp en undergångsstämning. Den av liberala politiker i lagstiftningen genomdrivna princip som de i dag håller helig, tog de då till bibelord för att fördöma.

Per T Ohlsson påminde i en krönika i Sydsvenska Dagbladet förra året inte bara om Möllers tal, utan också om Arthur Engbergs tillägg till riksdagsprotokollet om kollektivavtalslagen som "den nedriga handling, som genom beslutet förövats mot Sveriges arbetarklass". Det var så det lät från socialdemokratiskt håll när lagen om kollektivavtal stiftades i Sverige.

Det tog, som vi vet, bara några år så insåg socialdemokraterna hur pinsamt fel de hade haft, och motståndet omvandlades till en reservationslös omfamning av principerna bakom reformen.

En del sansade krafter i partiet visste förstås bättre redan då, även när den socialdemokratiska vreden offentligt kokade. Frågan om hur en stabilare rättsordning och ett ordnat skiljedomsförfarande skulle kunna åstadkommas på en allt konfliktfylldare arbetsmarknad var inte ny, och socialdemokraterna hade i högsta grad varit involverade i hanteringen av den under tjugotalet. Per-Albin Hansson var också, som Anders Isaksson visat, i grunden positivt inställd till det frisinnade lagförslaget. Men han vågade inte, när debatten spårade ur, ta konflikten med frasradikalerna internt i sitt parti. Isaksson skriver: "Hur överdrivna han än fann reaktionerna och hur principiellt riktig han än fann den föreslagna lagen tänkte han inte offra partiledarskapet på samförståndets och den samhälleliga rationalitetens altare. Det var både lugnast och säkrast att tjuta med ulvarna".

Det fanns många orsaker till det socialdemokratiska valnederlaget samma år. Men den frisinnade politikern Gustaf Andersson i Rasjön, är nog riktigt ute i sina memoarer när han tillskriver en del av socialdemokratins tillbakagång 1928 med "partiets uppträdande vid behandlingen av kollektivavtalslagen".

När socialdemokraterna skriker sig högröda i ansiktet i protest mot liberala reformförslag, är det sällan deras bästa instinkter som tagit över. Och de brukar vara snabba efteråt med att glömma bort sina egna förvillelser.

Minneslapp 2: när icke-socialistiska partier på grund av splittring, bristande engagemang eller av snåriga partitaktiska skäl sänkt sina ambitioner i sociala trygghets- och rättfärdighetsdebatter har socialdemokraternas ställning nästan alltid stärkts.

Den generella välfärdspolitiken i Sverige har vuxit fram i växelverkan mellan liberalt och socialdemokratiskt idé- och reformarbete.

Men även de liberala och frisinnade har stundom förirrat sig ut i taktiserande och överdrifter av motsättningar som straffat sig på sikt. Även här kan Gustaf Andersson i Rasjöns på det området ganska självkritiska memoarer tjäna som vägledning. Han antyder vid flera tillfällen att de frisinnade både 1923 och 1926 drev taktiserandet i riksdagen kring arbetslöshetsdirektiven för långt och därmed gav socialdemokratin ett långsiktigt förtroendeinitiativ i sådana frågor trots att, som Rasjön skriver, det varken 1923 eller 1926 egentligen gällde "huvudgrunderna för statens arbetslöshetspolitik och ej heller anslagsbeloppen."

Han antyder också att det ur ett liberalt perspektiv var olyckligt att inte de frisinnade, som i arbetslöshetspolitiken låg socialdemokraterna närmast och även 1934 med dem drev igenom arbetslöshetsförsäkringen, var mer flexibla i förhandlingarna som, efter Ekmans fall i Kreuger-affären, mynnade i kohandeln mellan socialdemokrater och bondeförbundare 1933 . Från frisinnad synpunkt, menar Rasjön, innebar krisuppgörelsen inte "i sak några större märkvärdigheter". Men den grundlade socialdemokratins långvariga regeringsinnehav.

Ytterligare ett exempel på när en liberal opposition tappar rättfärdighetsperspektivet ur sikte är folkpartiets hanteringen av ATP-frågan i slutet av 1950-talet efter folkomröstningen 1957. Trots att det system som genomfördes krävde korrigeringar i efterhand, och Bertil Ohlins kompromisslinje i sak fått upprättelse, blev det snabbt otänkbart att kräva ATP-systemets avskaffande sedan det väl var genomförts, eftersom det tekniska brister till trots fyllde ett uppenbart och grundläggande socialt trygghetsbehov. ATP-frågan är en delförklaring till att socialdemokratin kunde förlänga sitt regeringsinnehav ytterligare nästan två decennier.

Vad lär oss dessa historiska erfarenheter inför valrörelsen 2010? Tja, ett par saker. Om socialdemokraterna och LO tar fram sin mest upprörda propaganda, försöker brännmärka motståndare och målar en tänkbar liberal arbetsmarknadsreform i undergångsfärger så, tja, känner vi igen det. Det brukar tyda på att de fastnat i frasradikalism för att kompensera en dåligt uppdaterad verklighetsuppfattning och att de anar det själva. En sådan debatt behöver övriga partier inte frukta.

Och de lär oss också att när icke-socialistiska partier uppfattas som okänsliga eller teknokratiskt oförstående inför social och ekonomisk utsatthet i samhället bådar det inte gott för deras chanser i kommande val.

Det är regeringsalternativens respektive fallgropar inför valet: verklighetsfrämmande och tomt frasmakeri när det gäller jobben och oengagerat ointresse för brister i trygghetssystemen.

Den kanske viktigaste frågan i årets val är vilka krav framtidens arbetsmarknad – när nya företag inom tjänstesektorn blir allt viktigare för jobben och den klassiska tillverkningsindustrin får en mer begränsad roll – ställer på företagsklimatet, regelverken och socialförsäkringarna.

Liberal reformering av LAS – som alltmer förstärker snarare än bryter ned hierarkier och orättvisor på arbetsmarknaden, och som skadar framväxten av nya jobb mer än skyddar gamla jobb – och ett värnande av den generella välfärdspolitiken – vars grundläggande inkomstbortfallsprincip långsamt börjar knaka i fogarna – hänger ihop. Båda behövs och förutsätter varandra.

Fores-chefen Martin Ådahls formulerade det bra i sin krönika i förra veckans Fokus om hur den stela svenska arbetsmarknaden skapar klyftor över landet: "Men till slut måste något ske. Tudelningen kommer som i Danmark att ersättas med ett enda realistiskt, flexibelt arbetskontrakt, utan turordningsregler, med större löneflexibilitet, där tryggheten ligger i socialförsäkringssystemen och omskolningsmöjligheter. Den dagen kommer klyftorna minska i Sverige."

Liberalt nytänkande i arbetsmarknadspolitiken och ett tydligt försvar av generella trygghetssystem är den gyllene kombinationen. Vilket av regeringsalternativen vågar bejaka den fullt ut?

När väljarna ger nyttiga tankeställare

Av , , Bli först att kommentera 6

I min lördagskrönika den här veckan försöker jag praktisera den uppmaning som jag avger i texten, nämligen att tolka valresultat man personligen hade önskat skulle gått i en annan riktning med viss förståelse, trots att det svider.

Det handlar om senatsvalet i Massachusetts efter Ted Kennedys död, om den svåra konsten att tolka ett valnederlag på rätt sätt, om demokraterna i USA och om några förhoppningar utifrån allt detta inför höstens svenska val i kommuner och landsting runt om i landet:

———————————————————

När väljarna ger nyttiga tankeställare:

Plötsligt tycks de ideologiska kompasserna ha fått fnatt. Vissa valresultat får rutinerade politiska väderkorn att bryta ihop och springa totalvilse. Mönster som alla tagit för givna sedan årtionden krackelerar under loppet av en valvaka.

I grunden är det, även om man sympatiserar med den förlorande sidan, uppfriskande när bortglömda väljare vars åsikter tagits för givna, överraskar och visar att varje val är nytt, och att den enskilda väljaren inte tillhör någon annan än sig själv.

För oss som sympatiserar med Barack Obamas presidentskap, föredrar demokraterna framför republikanerna i amerikansk inrikespolitik och vill se grunderna i den föreslagna sjukförsäkringsreformen genomförda, var fyllnadsvalet i Massachusetts till senaten på flera sätt en rejäl besvikelse.

Den bittra paradoxen kunde, ytligt betraktad, inte vara större: Ted Kennedy – som mer än någon annan personifierat arbetet för en sjukförsäkringsreform, och som suttit för demokraterna i Washington sedan tidigt 1960-tal – går bort just som hans hjärtefråga är på väg mot ett avgörande. Han hyllas på alla möjliga sätt som en folkhjälte.

Men bara några månader senare bestämmer väljarna, de som varit Kennedy trogna i decennier och som 2008 gav Barack Obama stort stöd i presidentvalet, att han ska efterträdas i senaten av en okänd republikan, som gått till val på att utnyttja sin röst för att stoppa just det liggande sjukförsäkringsförslag över vilket Kennedys ande svävar.

I förstone verkar det obegripligt. Hur kan medborgarna i Massachusetts inom loppet av bara några år svänga så radikalt? Jag tror att demokraterna i USA gör ett jättemisstag om de söker svaret på den frågan i en panikslagen teori om att något hänt med väljarna, istället för en hypotes att något anses ha hänt med det demokratiska partiet.

Historiskt har det nästan alltid varit så, att när sådana för samtidens bedömare lätt chockartade, men demokratiskt helt korrekta valresultat räknats in, har väljarkåren anat och förstått något som medierna inte ännu fångat upp, och som de förlorande lägren givetvis inte gärna vill medge.

Så är det – även om det svider för en socialliberal att erkänna det och även om det republikanska partiet i USA inte rimligen kan sägas ha förtjänat framgången – med största sannolikhet även fallet i Massachusetts 2010. När samma väljarkår ger en präktig tumme upp åt ett parti och en reform ena året, och en brutal tumme ned åt samma parti och samma reform nästa år, är det rimligt att söka förklaringen i det styrande partiets förehavanden och reformens utformning, inte i väljarkåren.

Barack Obamas påfallande försiktighet och lyssnande attityd inför demokraternas valnederlag i Massachussets visar att han nog också bättre än de flesta förmår tolka de signaler väljarna sänder genom valet av Scott Brown.

Det handlar knappast om att en sedan decennier Kennedy-liberal väljarkår plötsligt bytt alla sina åsikter och blivit ärkereaktionär. Utan det handlar om att det demokratiska partiet, trots total kontroll över kongressen och trots en populär president i Vita Huset, inte lyckats övertyga om att det överhuvudtaget vet vad det vill. Partiet har alldeles på egen hand, utan möjligheter att skylla ifrån sig, sjabblat katastrofalt i just sjukförsäkringsfrågan.

En annan sak som Ted Kennedy var berömd för, utöver sitt engagemang för en sjukförsäkringsreform, var sin förmåga att smida fram partiöverskridande kompromisser i kongressen. Kanske röstade väljarna i Massachusetts i den andan, när man tog ifrån struliga demokrater supermajoriteten och markerade att man hellre ser ett nytt försök till en partiöverskridande uppgörelse.

Tolkningsmöjligheterna är många, men min poäng är att väljarna med säkerhet visste vad de gjorde och att det parti kommer bäst rustat till höstens mellanårsval som hellre söker förstå orsaken till den dramatiska omsvängningen, än oreflekterat jubla eller svära över den.

En slutsats ligger nära till hands direkt: Tacksamhet inför historiska insatser och sentimentala bindningar till en berömd familj vägde lättare för de rörliga, lyhörda marginalväljarna än vad partierna anses representera för de kommande åren.

Och det kan påminna oss om något väsentligt även inför de svenska valen på riksnivå och i kommunerna senare i höst.

Att acceptera och balanserat tolka demokratiskt korrekta valresultat man personligen ogillar utan att balla ur i förgiftade stämningar, hat, påhopp, förtal, sekterism, vulgärpropaganda, aggressivt beteende och illvilja är en svår konst. Men också ett test av demokratisk mognad, mänsklig fördragsamhet och respekt för medborgarna.

Man behöver bara följa svensk inrikespolitik med ena ögat och halvtaskig uppmärksamhet för att slås av hur svår den konsten är för många. För dem som vant sig vid att sitta vid makten och börjar betrakta det som en rättighet, men plötsligt får gå. Och för dem som misstänker att de aldrig kommer att nå den, och får känslan bekräftad gång på gång.

Ett annat inte ovanligt sätt att bearbeta bitterhet över ett valresultat är att börja skälla på väljarkårens omdöme. När föreställningen att ett parti ju egentligen – en ramsa man rabblar – företräder ”folket”, går på pumpen i mötet med väljarmajoriteten, slutar det lätt med auktoritära tirader över att människor är köpta, korkade eller lurade som röstar på motståndarna. Snart befinner man sig i spegelvärlden, där bortvalda pampar börjar önska sig ett annat, fogligare folk som röstar ”rätt”.

En tredje vanlig förklaringsmodell som dåliga förlorare flyr till är att alla som inte gick och röstade i själva verket, i något slags hemlighet då får man förmoda, hör till den egna sidan och att det demokratiska valresultatet därför inte är fullt legitimt. Som frånkände man människor deras ställning som fria, självständiga individer som fattar i ordets rätta mening suveräna beslut.

(Allra lättast är det för oss att fly in i sådana attityder när det handlar om demokratiska val i andra länder, som vi har relativt begränsad kunskap om, men som vi av historiska eller andra skäl känner oss engagerade i. USA är, förstås, typexemplet. De svenskar som bott utomlands någon period och följt det nya landets medierapportering om Sverige, brukar snabbt kunna dra slutsatsen att den förmedlade bilden är, milt sagt, skev och stereotyp. Detsamma gäller för svenska mediers rapportering om andra länder. Man får en aning om vad som pågår, men sällan någon fylligare bild. Vill man ha det får man gå till det aktuella landets egen media. Det är ytterligare ett skäl till viss ödmjukhet när man försöker tolka valresultat ute i världen.)

Misstron mot väljarnas omdöme ekar återkommande i historien. Under den långa vägen från auktoritära styresformer till demokratiska rättsstater har de flesta länder i sina konstitutionella grubblerier brottats med gnagande tvivel på om man verkligen kan lita till en helt frisläppt väljarkår, om inte begränsningar, dämpande och fördröjande system, något över folkviljan upphöjt, behövs för att inte allt ska gå på tok.
Så försvaras som bekant monarkin än i dag. Samma tankegångar var framträdande i det konservativa motståndet mot demokrati och lika, allmän rösträtt i början av seklet. Äldre typer av tvåkammarsystem byggde ofta på inställningen att folkviljan måste just dämpas och fördröjas.

Eller som när Alexander Hamilton, en av USA:s grundarfäder, vid det konstitutionella konventet 1787 – utan att få gehör – argumenterade för ett halvmonarkiskt system med senatorer som valdes på livstid, men vars uppdrag inte gick i arv. På sätt och vis kan man säga att väljarna i Massachusetts agerat i enlighet med Hamiltons teorier. I det här fallet råkade det gynna en beundransvärd liberal som förstås inte valdes på livstid, utan valdes om gång på gång ända till sin bortgång. Men ur ett principiellt liberalt perspektiv finns det mycket redan kring fixeringen vid bestämda efternamn, speciella familjer och dynastitendenser som är tvivelaktigt.

Kampen för liberalism och demokrati har ofta handlat om att bekämpa just olika auktoritära överheters misstro mot enskilda medborgares omdöme, förmåga och ansvarskänsla. Och i det ingår att bejaka att makt skiftar, att politiska uppdrag inte är någons egendom och att valresultat inte är på förhand givna. Kanske var det även i den andan som väljarna i Massachusetts röstade 2010.

Låt oss hoppas att även de svenska väljarna på lokala nivåer, runt om i kommuner och landsting där makten inte växlat på åratal, bjuder på en eller annan knall och överraskning, röstar för förändring där bedömare och statistiker inte väntat sig det, låter en del stereotypa antaganden om olika ”blåa” och ”röda” regioner komma på skam och bjuder mångårigt makthavande partier som betraktar sina lokala återval som något självklart på lämpliga tankeställare.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

En tröttsam spekulation i Jantelag och politikerförakt

Av , , Bli först att kommentera 8

Första reaktionen: Men jösses, släng både det hycklande politikerföraktet och den fåniga jantelagen på soptippen. Vem bryr sig om Mona Sahlins väska?

Tja, det är väl i stort sett den enda reaktionen. Men ska jag ändå ta upp några anledningar till varför hela historien är outsägligt ointressant, så blir det följande:

Det är väl utmärkt att högavlönade personer konsumerar. Det är inget fel med att högt uppsatta, utsatta och hårt arbetande politiker tjänar bra. Och Mona Sahlin har inte i sin politiska retorik förnekat att hon personligen hör till en privilegierad grupp. Så även om det hade handlat om ett eget inköp, inte en gåva, hade det fortfarande varit en icke-fråga. Och vad man har för synpunkter på Mona Sahlins politiska insatser är i det sammanhanget fullständigt irrelevant.

Som jag varit inne ofta på i mina ledartexter om fåniga mediedrev, obehagliga krav på felfria politiker och dubbelmoral i mediernas sätt att behandla livsstilsfrågor när det kommer just till politiker, så finns det anledning att vara bekymrad över vilka människor som i framtiden kommer att våga ta på sig offentliga uppdrag.

Men uppmärksamheten kring Mona Sahlins väska (eller fåniga försök i nästa våg att skapa liknande uppmärksamhet kring eller misstänkliggöra andra politikers konsumtionsvanor) är ännu mer ledsam, eftersom den inte ens handlar om något litet misstag, utan om en privat konsumtion eller en privat gåva, som inte rimligen kan angå någon utomstående, som inte har någon politisk relevans, som inte säger något viktigt, positivt eller negativt om Mona Sahlin överhuvudtaget.

De medier som försöker väcka starka emotioner i frågan avslöjar mest bara sina egna fördomar om hur olika väljare ska reagera och känna inför en sådan nyhet. Jag tror att de har fel. Det är en tröttsam spekulation i Jantelag och politikerförakt. Men ska förakt riktas i någon riktning på grund av denna väskdebatt är det inte mot Mona Sahlin.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Värmningen, försäsongsträningen, repetitionen

Av , , Bli först att kommentera 10

Inom travsporten talar man om att hitta värmningsvinnare, genom att studera och klocka de uppmjukningsvarv hästarna får trava runt banan nån timme innan start. Vem ser pigg och glad ut, vem ser trött och seg ut?

I teaterns och filmens värld är det att kika bakom kulisserna, eller på repetitioner och scentagningar; ana atmosfären, höra repliker, få en hum om vad som väntar vid premiären.

Motsvarigheten inom fotboll och ishockey är när insiders och journalister står och hänger vid nån försäsongsträningsmatch för att snappa upp det senaste kring trotjänare och nyförvärv. Hur är skadeläget, hur är stämningen i truppen? Vilket spelsystem övas in?

En partiledardebatt i riksdagen är, även ett valår, en händelse som framför allt intresserar en mindre krets politiker, debattörer och journalister. Det är valårets motsvarighet till värmningen, försäsongsträningen, repetitionen.

Riksdagsdebatten ses som en förövning, en uppvärmningsarena, mer än som ögonblicket då allt avgörs. (Så har det inte alltid sett ut, och denna historiska förskjutning hänger samman med en gradvis nedvärdering av riksdagen som institution och offentlig debattarena.)

Andelen väljare som av rent intresse söker sig till en tv- eller radioapparat för att följa debatten är sannolikt försvinnande liten. För partierna är det därför långt viktigare hur debatten sammanfattas och vinklas i tv-nyheterna, tolkas i tidningarna dagen efter och kommenteras under och efteråt på internet – än hur debatten uppfattades av de få väljare som följde den i realtid.

Men för den som söker värmningsvinnare inför valet, inte segrare i träningsmatchen, var det väsentliga i gårdagens debatt vad den sa om valrörelsen, vilka starka respektive svaga punkter regeringsalternativen har i dagsläget och vilka sakfrågor som troligen kommer att få störst utrymme.

10 snabba slutsatser:

1.Mantrat jobb-skola-vård-omsorg kommer att stå i centrum för både regering och opposition.

2. Alliansen kommer att tala så mycket den kan om den globala finanskrisen, med budskapet: det går bra för Sverige givet de svåra omständigheterna. Oppositionen kommer att tala så lite den kan om samma sak, med budskapet: det är regeringens fel, och det går extra dåligt för Sverige.

3. Ju fler frågor den rödgröna oppositionen får om sin egen politik desto svårare får den att ge begripliga svar. Ju fler frågor alliansen får om sin gemensamma politik desto mer låter de som ett fyra år gammalt eko.

4. De rödgröna har svårt att förklara varför de vill höja skatterna så mycket för låginkomsttagare. Alliansen har svårt att förklara hur den egentligen ser på framtidens socialförsäkringssystem.

5. De rödgröna får problem i jämställdhetsfrågan när deras sätt att göra skillnad på traditionellt manligt dominerade branscher (där konkurrens, företagande och valfrihet är okej) och traditionellt kvinnligt dominerade branscher (där monopol ska råda och företag motarbetas) lyfts fram. Alliansen får problem när den ska förklara varför vårdnadsbidraget har en framträdande roll i familjepolitiken trots att det strider mot både arbetslinje, integrationsmål och jämställdhetsambitioner i övrigt.

6. Rättspolitiken – å ena sidan kampen mot brottslighet, å andra sidan kampen mot övervakning och integritetskränkande lagstiftning – är ett område som inget av regeringsalternativen ännu lyckats göra till sitt.

7. Klimatfrågan får en väldigt liten betydelse.

8. Alliansen kommer att vilja lyfta fram skillnader i skolpolitiken. Socialdemokraterna kommer att vilja lyfta fram likheter.

9. Debatten om den stela arbetsmarknaden blir inte så het som den borde eftersom S och M är relativt ense.

10. Gladast vinner.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Anteckningar kring partiledardebatten

Av , , Bli först att kommentera 8

Lite andra, lösa anteckningar kring partiledardebatten:

 

Roligast: att följa Göran Hägglunds flitiga, och underhållande, twittrande under riksdagsdebatten. Det har inget större informationsvärde, men definitivt ett underhållningsvärde som säkerligen omsätts i ökad uppmärksamhet kring hans egna inlägg i riksdagsdebatten. Twitter ersätter/kompletterar/utvidgar/offentliggör i viss mån, åtminstone i marginalen, gamla tiders kollegiala, men icke-publika, smågnabb i riksdagskorridorerna. Och Hägglund bekräftar även i Twitter-form att han är den repliksnabbaste av partiledarna.

 

Plumpast: de socialdemokratiska ledamöter som i kollektivistisk klump lämnar salen när Maud Olofsson ska tala. Ett sekteristiskt beteende som avslöjar demokratisk omognad. Måtte valrörelsen föras på en högre nivå än så.

 

Mest avspända: Björklund, Eriksson och Ohly. Det finns alltid i varje partiledargeneration en del som, milsvida motsättningar i sak till trots (eller snarare tack vare dem), slappnar av i sina ömsesidiga replikskiften och förmår att lyfta debatten ur den värsta grälsjukan och istället betona riktigt tydliga ideologiska skiljelinjer.

I gårdagens partiledardebatt var det Jan Björklund och Lars Ohly (och, i hans fall eftersom det är hans stil, och eftersom MP knappast känner sig särskilt stressat över sitt opinionsläge, Peter Eriksson). Det kan nog i Björklunds och Ohlys gemensamma replikskiften förklaras av att de inte i någon större utsträckning konkurrerar om samma väljare, och att motsättningarna faktiskt är djupt ideologiska, och att deras debatter därför inte drabbas av det som Herbert Tingstens beskrivit som: "Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare,och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken. Till detta kommer att de aktuella frågorna blir alltmera invecklade och att röstningen därför mera måste bero på förtroende för ett parti än på ståndpunkt i en sakfråga."

 

Förtroendeduellen: För Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin handlar mycket av valrörelsen om att övertyga som statsministerkandidater, som potentiella regeringschefer 2010-2014. Utgångspunkterna för de båda skiljer sig starkt åt.
Reinfeldt leder stort i förtroendemätningarna och vet att hans ledarstil vinner brett stöd i väljarkåren, att han är populärare som statsminister än alliansen är som regeringsunderlag. Det är både en möjlighet och en risk för honom när han möter Mona Sahlin i direkt debatt.

Å ena sidan kan han, som ingen annan i alliansen, få oppositionen på defensiven och för alliansens räkning återta initiativet i ett läge när oppositionen leder alla mätningar av partisympatier.

Å andra sidan har han också vad gäller den egna populariteten mest att förlora på ett misslyckat framträdande, vilket kan göra honom för tillbakadragen, polemiskt sparsmakad, rädd för att ta de svåraste debatterna i vilka regeringskollegorna behöver hans stöd mest.

För att alliansen ska ha någon chans att bli återvald måste Reinfeldt gå på offensiven och investera sitt förtroendekapital i de mest kontroversiella frågorna. Men i det ögonblick han gör det sätter han samtidigt sin statsmannaframtoning på spel, kliver ner från sin upphöjda position och tvingas polarisera mer. Av gårdagens partiledardebatt att döma börjar Reinfeldt inse att han inte har något större val än att gå i svaromål med, och ställa motfrågor till oppositionen, agera som om det är han – inte Sahlin – som måste hämta igen ett underläge.

Sahlin, som kämpar mot ett för att vara en socialdemokratisk partiledare ovanligt stort misstroende kring sitt ledarskap, vet å ena sidan att statsministern hittills under mandatperioden enkelt vunnit statsministerkandidatsduellen mellan dem. Å andra sidan räcker det för henne att spela jämt med Reinfeldt, att någorlunda matcha honom, att klara sig hyfsat, för att en debatt ska bli ett plus för henne (jämför Kerry-Bush-debatterna 2004) i kampen om regeringsmakten.

Och i ett jämnt val när de många osäkra väljare som opinionsmätningarna inte fångar och återspeglar bestämmer sig strax före valet, kan trovärdighet i regeringsfrågan, en trovärdig statsministerkandidat, bli en av de mest utslagsgivande faktorerna. Därför är det viktigt för Mona Sahlin, trots hennes underläge i förtroendemätningarna, att söka upp Reinfeldt för debatt regelbundet.
Så oppositionens övertag i partisympatimätningar tvingar Reinfeldt att söka debatt och söka lyfta fram kontraster gentemot Mona Sahlin. Och Reinfeldts övertag i förtroendemätningar tvingar Sahlin att söka debatt för att neutralisera alliansens grepp om regeringsfrågan.

Tv-duellen dem emellan i slutet av den här veckan ger möjligen en tydligare bild av hur deras respektive debattstrategier kommer att se ut under året.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Vilka lyckas övertyga mest i regeringsfrågan?

Av , , Bli först att kommentera 9

Min lördagskrönika den här veckan:

——————————————————–

Att vilja regera och kunna förklara varför

Ebbe – the Movie, tv-dokumentären om Ebbe Carlsson som sändes på nytt i Sveriges Television häromkvällen, ger en ovanligt avslöjande illustration av varför regelbundna maktskiften är nödvändiga i en demokrati. Utan dem, slammar det igen. När ett och samma parti sitter ensamt vid makten decennium efter decennium är växande korruption nästan oundviklig.

Rågångarna mellan partiapparat och stat suddas ut. Grundläggande regelverk börjar ignoreras i stort som smått, under långsamt förfall. Anpasslighet till och instinktiv lyhörd inför ledande makthavarna breder ut sig i förvaltning, rättsutövning och samhällsdebatt. Till slut tillåts maktinnehavet i sig helga fler och fler medel i lagens gråzoner, och bortom dem. Och när korruptionen avslöjas vänds systemets vrede inte mot ljuget, brotten och övergreppen, utan mot budbärarna.

Sverige i mitten av 1970-talet, efter över fyrtio års nästan oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav (som om alliansen skulle sitta kvar vid makten fram till år 2050), hade, vilket dokumentären om Ebbe Carlsson visar, allvarliga drag av det tillståndet.
IB-affären har blivit den kanske främsta symbolen för ett politiskt förfall som var långt gånget när valet 1976 bröt mönstret och Sverige gick över i den fas av regelbundna regeringsskiften som vi fortfarande befinner oss i. Men som Ebbe Carlsson-affären visade mot slutet av 80-talet, tog det lång tid innan de förödande enpartistatreflexerna gav med sig.

Socialdemokratins långa maktinnehav har få internationella motsvarigheter. Men liknande processer har i modern tid kunnat beskådas även inom exempelvis det liberala partiet i Kanada (”The Sponsorship Scandal”) eller det kristdemokratiska partiet i Tyskland (”Die Spendenaffäre”), när regeringsinnehav har tagits för givna. Regelbundna maktskiften rensar luften och håller demokratin fräsch helt enkelt.

 

Men sjuttiotalets Sverige är inte intressant och lärorikt enbart ur det perspektivet. En annan konsekvens av uteblivna maktskiften är att oppositionens företrädare snart nog, efter ett par generationsskiften, plötsligt helt saknar egen erfarenhet av regeringsansvar och ledning. Att vara skicklig och effektiv i opposition är något annat än att vara det i regeringsställning. Så när makten plötsligt skiftar för första gången på decennier är det i flera avseenden rena nybörjare som tar över.

Så var utan tvekan, trots det tidvisa samarbete som ägt rum mellan socialdemokraterna och bondeförbundet, fallet med de icke-socialistiska partierna vid mitten av sjuttiotalet. Deras regeringserfarenhet var minimal. Deras meriter när det gällde att samarbeta med varandra för någonting gemensamt, inte bara mot någonting, var minst sagt ihåliga. Deras förberedelser i sak var slarviga. Och deras samstämmighet, ideologiskt och på personplanet, var långt sämre än vad man i dag skulle acceptera för att kalla ett regeringsalternativ trovärdigt.

De ville åstadkomma maktskifte, men i grunden inte så gärna regera tillsammans.

Moderaterna under Gösta Bohman försökte bygga upp sin ställning som ledande borgerligt parti med en gradvis mer markerad systemskiftesretorik av ett slag som senare skulle ge både Reagan och Thatcher utdelning i USA och Storbritannien. Det skänkte profil, men isolerade också moderaterna något från de tänkta samarbetsparterna.

Centerpartiet kämpade, som det blev mot dåliga odds, för att behålla det initiativ och uppsving kärnkraftfrågan gett partiet, och för att samla den brokiga, begynnande miljö- och småskalighetsrörelse man under en period vann stöd hos. Det var en omöjlig uppgift även för Fälldins jordnära ledarskap.

Folkpartiet önskade upprätthålla en radikal, socialliberal mittenprofil utan att fastna i blockpolitik. Det var ett återkommande och svårt tema under perioden. Partiledarbytet 1975 från Gunnar Helén – som var sugen på samarbete med socialdemokraterna men också med Fälldin hade sneglat på en ihopslagning av FP och C – till Per Ahlmark – som mer kompromisslöst ville profilera folkpartiets självständighet – innebar därvidlag en förändring i strategi, men inte i position. Som Sven-Erik Larsson skriver i ”Mellan Palme och Bohman” (1992): ”Vägen i mitten innebar för Helén samarbetsmöjligheter åt båda sidor, medan Ahlmarks inställning var att markera gränser av ideologisk karaktär åt vänster och höger.”

Det var också länge uttalat, skriver Larsson, att ”centern och folkpartiet vid en borgerlig regeringsbildning gemensamt skulle utarbeta programpunkter som moderaterna senare skulle få ta ställning till”. Efter valsegern 1976, i skarpt förhandlingsläge, vägrade Gösta Bohman att godta en sådan underordnad ställning för sitt parti.
Så truligt såg det ut, och så gick det som det gick i samarbetsfrågan. De tre partierna hade sällan skådade svårigheter att hålla ihop och lösa problem inom ramen för en stabil regering. Trots korta mandatperioder sprack trepartisamarbetet två gånger i rad: 1978 på energifrågan och 1981 på skattefrågan. Det stod inte pall för regeringsansvaret.

 

Om det var logiskt att sönderregerade socialdemokrater förpassades till oppositionsbänkarna 1976, får man väl säga att väljarna hade rationella skäl att undra över de icke-socialistiska partiernas regeringsduglighet 1982. En då ung Carl Bildt, som citeras av Larsson, skrev i ett PM 1979: ”Lyckas inte trepartialternativet snabbt återvinna sin trovärdighet och i regeringsställning visa sina möjligheter, kommer det att försvinna.”

Sakpolitiskt var det tur för Sveriges bestående tillväxt och välfärd att regeringsskiftet kom 1976, just när socialdemokratin syntes på väg att sladda ut i långtgående statssocialism. Någon större kursförändring jämfört med föregående S-regeringar innebar inte den nya regeringens tillträde, trots vissa reformer. Västvärldens ekonomiska problem mot slutet av 1970-talet begränsade handlingsutrymmet.
Flera misstag som begicks berodde rentav på viljan att vara mer socialdemokratiska än socialdemokratin själv.

Det värdefulla, som framträder i efterhand, med regeringsskiftet 1976, var kanske paradoxalt nog snarare kontinuiteten i en osäker tid; att socialistiska experiment aggressivt riktade mot företagande och entreprenörskap kunde undvikas och att socialdemokraterna fick coola ner sig i opposition.

 

Men till regeringsduglighet hör att förbereda och forma hållbara regeringsunderlag som tål motgångar. Att även regeringen Bildt 1991-1994 sprack på ett hörn, och att socialdemokraterna kunde behålla makten i 12 år efter det, visar hur lång tid det tar att vinna och återställa väljarnas förtroende i regeringsfrågan.

När alliansen bildades inför förra valet var det första gången i svensk politik som inblandade partier på allvar såg ut att både vilja regera tillsammans och ha en tydlig föreställning om varför. Det satte en ny standard för regeringskoalitioner i Sverige, mot vilken både alliansen anno 2010 och den rödgröna oppositionen kommer att bedömas i år.

Det bottnar i två lärdomar från 1970-talet: (1) Sittande regeringar ska inte förvänta sig automatiska återval, utan måste kunna motivera ingående varför man söker förnyat förtroende. 
Och (2) regeringsduglighet i form av goda förberedelser med konkreta, ärliga besked om vad man själv vill, inte bara vad man är emot, och en lust att regera tillsammans, bör väga tungt när regeringsalternativ vägs mot varandra.
 

Umeå och havet

Av , , Bli först att kommentera 9

De planerade satsningarna på fler båtplatser i centrala Umeå tar jag på dagens ledarsida som utgångspunkt för en liten reflektion kring frågan om Umeås förhållande till havet.

————————————–

Umeå och havet – en gammal, kärv historia

Är Umeå en kuststad? Är havet något man omedelbart förknippar med Umeå? Vad har den gamla skepps- och rederistaden för känslomässig och intellektuell relation till sjövägar, sjöfart och båtliv i dag?

Ställer man frågorna till umebor skiftar svaren väldigt. Och en orsak till det är att definitionerna av ”Umeå” och ”stad” är olika och godtyckliga.

 

Jag tycker att det är en underskattad, snårig språkförbistring i den lokala debatten.

Ibland syftar Umeå på hela kommunen som en självklar helhet, där begreppet umebo automatiskt omfattar alla 114.000 invånarna.

Då har ju Umeå flera kommundelar helt präglade av sina lägen direkt vid havet, med hamnar, färjor och båtliv av långt större dimensioner än vad som går att beskåda i centrala Umeå.

Ibland ses själva kommunen som ett administrativt, konstlat hopplock med olika organisatoriska lösningar för beslutsfattandet, medan beteckningen Umeå anses syfta på framför allt den centrala tätorten. Och där, centralt, är känslan av kuststad ibland nästan obefintlig.

Nyheten i veckan om de planerade satsningarna på över 100 nya båtplatser i centrala Umeå, för att möta ett behov och en efterfrågan man hoppas ska växa, snuddar vid många aspekter av kommunens historia.

 

Det har alltid funnits ett visst gnissel och krångel i Umeås växelfyllda relationer till havet. Både kulturellt och rent praktiskt.

I ”Umeå sockens historia” (1970) kan man i kapitlet ”Handel och samfärdsel” läsa en bra sammanfattning om hur omgärdad av inskränkningar den s.k. bondeseglationen var under århundraden: begränsad av det bottniska handelstvånget, handelsrestriktioner i förhållande till städerna, förbud mot användande av ”större och däckade båtar” och så ”de ständiga krigen”.

I sin historik över Holmsunds köping skriver Oskar Kriström att ”en av de bidragande orsakerna till att inte kustlandet vid Umeälvens mynning ännu tidigare blev föremål för fast bosättning, då så rika utkomstmöjligheter här förelåg, torde ha varit den osäkerhet man kände inför de hotande farorna utifrån.”

 

Längre fram ledde den fortgående uppgrundningen av älven, står att läsa i ”Umeå stads historia 1588-1888”, till ”att blott fartyg av mindre djup kunde taga sig upp till staden, som hotades att avskäras från den omedelbara förbindelsen med öppna havet”.

I modern tid har först järnvägens ankomst och sedan låga brobyggen hämmat kontakten mellan den centrala stadskärnan och båtlivet. Att Umeås uthamn redan låg i Holmsund var symboliskt. Med åren har känslan av närhet till havet i Umeå tätort reducerats kraftigt. Gamla fotografier ger en aning om det som gått förlorat.

 

Att nu mer uppmärksamhet ägnas åt båtlivet utifrån ett turismperspektiv är i linje med den mer upplevelsebaserade tjänste- och serviceekonomi som börjar växa fram. I den kan kanske Umeå upptäcka sitt hav på nytt. Om det sedan är fler båtar in till centrum eller flexiblare, större utbud i de renodlade kustkommundelarna under högsäsong som bäst skulle lyfta Umeå på detta område kan man diskutera. Fler båtplatser vore hur som helst en markering av att även tätorten kommer ihåg var älven mynnar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Av , , 1 kommentar 14

I min lördagskrönika den här veckan tar jag en titt på några aspekter av socialdemokratins historia och konstaterar att vissa typer av slitningar alltid präglat partiet.

——————————————————————-

Nordebo, lördag: inför valet 2010

 

Socialdemokraterna vid sitt gamla vägskäl

 

”Det talas om att Hjalmar Branting alltid hade ”Kapitalet” i portföljen”, skriver Herbert Tingsten i en av sina tankeböcker, “men hans skrifter tyder på mycket begränsad kunskap; greppet att alltid föra med sig en bok tyder, som min och många andras erfarenhet visar, snarast på att man inte står ut med att läsa den, har samvetskval över detta och hoppas på en sinnesändring som aldrig kommer.”

Tingsten – som själv under en längre tid var socialdemokrat och fick LO:s uppdrag att beskriva socialdemokratins idéutveckling, innan han, delvis som följd av det arbetet, blev liberal – träffar här ett evigt socialdemokratiskt dilemma: slitningen mellan pragmatism och dogmatism, mellan problemlöseri och testuggeri, mellan vad bredare väljargrupper intresserar sig för och vad kampretoriken uttalar.

Spänningen fanns där från början. Med Karl Marx var socialdemokratin aldrig bekväm, fast hans terminologi fortsatte att slänga omkring nere i partiportföljen till långt in på 1970-talet. Socialdemokratin har överhuvudtaget aldrig mått bra av dogmer.

 

Socialdemokratin som idérörelse – om man lite schematisk söker skilja ur den aspekten från partiets övriga historia som folkrörelse – är född ur konflikt och splittring kring tidiga marxistiska framtidsteorier under 1800-talets andra hälft. I det skede när den gryende socialismen ännu brottades med frågan om huruvida förändringar skulle uppnås genom reformism eller revolution, demokrati eller proletariatets diktatur, om huruvida mödosamt parlamentariskt arbete var vägen att gå eller inte för dåtidens arbetarrörelse, så utgjorde den svenska socialdemokratin ett entydigt och pålitligt svar för reformism, demokrati och parlamentariskt arbete.

Det var det ursprungliga socialdemokratiska vägvalet, ett medvetet steg bort från Marx själv, i en marxistisk idédebatt där andra grupperingar valde andra, mer bokstavstroende vägar.

Och det var, i vissa aktivistkretsar, en kontroversiell strategi att vilja arbeta för reformer inom det existerande samhällets ramar. Svekdebatten började direkt. Den drogs igång av dem som inte fick, eller anade att de inte skulle få, internt gehör.

 

Läser man Brantings egna skrifter återkommer denna slitning gång på gång som tema. I den debatt om statssocialism som fördes mot slutet av 1800-talet formulerade Branting 1892 med övertydlig åskådlighet den pragmatiska ”från fall till fall”-linje som också blev partiets:

”Det synes under sådana förhållandena vara mera skäl att i varje särskilt fall klargöra socialdemokratins intresse i ett statssocialistiskt förslag, om vi ha orsak att vara för eller emot, än att konstruera upp allmänomfattande förkastelsedomar, från vilka man i praktiken skulle nödgas göra undantag. (…) Låt oss socialdemokrater alltid dra fördel av det för oss nyttiga fullkomligt fördomsfritt, varhelst vi finna det. Varför skulle vi icke unna även våra konservativa motståndare att någon gång gå våra ärenden, liksom ju ej så sällan de liberala ha vänligheten att göra?”

 

Det påminner om den hårda, samtidiga striden inom den tyska socialdemokratin om revisionism kontra mer renlärig marxism i vilken revisionisten Eduard Bernstein – som snart nog skulle få helt rätt – hade skrivit: ”Socialdemokratins inflytande skulle bli större om den hade mod att emancipera sig från en föråldrad fraseologi och synas vara vad den är: ett demokratiskt-socialistiskt reformparti”. (Citatet återfinns i Brantings egen skrift ”Socialdemokratin, dess uppkomst och utveckling” från 1909.)

Även i sitt mest berömda tal, vid författningsdebatten 1918, när det demokratiska genombrottet äntligen stundade, snuddar Branting vid det: ”Vi har alltid i hela vår politik sökt driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen.”

Det uppnåeliga: även i triumfens stund en maning till pragmatism.

 

Socialdemokratins parlamentariska framgångsrecept under 1900-talet i Sverige blev också att alltid i kritiska lägen välja pragmatismen framför dogmatismen, möjliga reformer framför omöjlig marxism. Och att senare i regeringsställning konsekvent söka dämpa de statssocialistiskt mest långtgående kraven på samhällsomvälvning och istället söka dra nytta av och implementera andra partiers idéarbete, oftast det liberala och frisinnade, för att vara i bättre samklang med bredare väljargrupper än dogmatisk socialism skulle tillåta.

Den insikten växte fram under Brantings långa partiledartid. Den var själva grundkärnan i Per-Albin Hanssons folkhemtema, där en konservativ term och ett socialliberalt tankegods tillsammans skulle forma ett socialdemokratiskt adjö till den hårda klasskampsretoriken. Och Tage Erlander kunde sin historia.

 

Den socialliberala marknadsekonomi och välfärd som präglar det moderna Sverige har formats genom en växelverkan och kapplöpning mellan liberalt och socialdemokratiskt idéarbete – och en ömsesidig lyhördhet för det bästa hos båda.

De gamla goda tiderna har aldrig existerat. Det gäller för det mesta här i världen, även för politiska partier. Bilden av ett socialdemokratiskt förflutet där idealen var självklara, alla överens och barrikaderna riktade åt ett håll är falsk.

Vänstersocialister har alltid – sedan långt över hundra år tillbaka – pyrt av missnöje över partiets utveckling. Det är inget modernt fenomen som ibland görs gällande i påståenden om vad partiet ”brukade stå för”, utan tvärtom en ursprunglig socialdemokratisk förlossningsvärk som aldrig klingat av.

Skäll från missnöjda falanger om att partiet gått till ”höger”, blivit för liberalt och svikit sina ideal är lika gamla som partiet självt, och har drabbat alla socialdemokratiska partiledare genom historien, utan undantag. De gånger som partiledningarna inte orkat stå emot det interna falangmissnöjet har partiet nästan alltid fått problem hos väljarna. Att partiet förlorade regeringsmakten under sitt radikala sjuttiotal var ingen slump.

 

Det är också värt att notera hur socialdemokratins opinionsutveckling just nu – efter månader av retorik anpassad till partiets vänsterfalanger, långt från de förnyarambitioner Mona Sahlin formulerade i början av sitt partiledarskap – är tämligen svag. Oppositionens uppgång tycks istället kopplad till miljöpartiet.

Mona Sahlins problem är att hon – till skillnad från sina företrädare – tvingas hantera de här klassiska motsättningarna i opposition, utifrån en för socialdemokratiska förhållanden svag parlamentarisk ställning och i ett skede när partilandskapet håller på att förvandlas och omöjliggöra att enskilda partier ensamma dominerar debatten.

Tiden med statsbärande partier är, tack och lov, sannolikt förbi. Men historiska erfarenheter kan ge vägledning ändå. Det spekuleras inför hösten val om huruvida Mona Sahlin och socialdemokraterna ska satsa på förnyelse och söka utmana alliansen om mittenväljare eller med en vänsterprofil söka konkurrera med Lars Ohly och vänsterpartiet om vänstersocialistiska röster.

Det är ett klassiskt dilemma för socialdemokratin. Hur medvetet är partiet om egna, tidigare erfarenheter från vägval av motsvarande slag? Det får stor betydelse för valrörelsen och valutgången.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Att lära av det förflutna

Av , , 1 kommentar 9

Min lördagskrönika den här veckan handlar om att vi kan lära av historien:

———————————————————

Svensk politisk historia är en guldgruva

Att veta lite mer om varifrån vi kom, underlättar när vi söker treva oss framåt eller vill rusa häftigt åstad.

Det är ett av skälen till varför mänsklighetens kulturhistoria präglas av ett oupphörligt berättande – muntligt, måleriskt, skulpturalt, musikaliskt, kroppsligt, skriftligt, nu även filmiskt och i digital form. 

Det är förklaringen till den nästan tvångsmässiga vilja människan haft och har att hela tiden gestalta, tolka och dramatisera självupplevda eller av andra återberättade erfarenheter.

Vad som på det sättet berättas och gestaltas avslöjar mycket om en tid och en epok.

Och det som inte berättas kan ibland säga ännu mer.

Om det hade varit någon tåga, bildning och anamma i svensk drama- och dokumentärproduktion hade vi haft långt fler, och långt bättre, moderna gestaltningar i teve (och på teater) av svensk politisk historia från de senaste två århundradena.

Sveriges politiska historia sedan revolutionen 1809 rymmer inte, jämfört med vad  andra länder upplevt under samma period, de stora krigen, de stora revolutionerna eller de stora katastroferna.

Men Sveriges politiska historia sedan 1809 är lika fullt en storslagen guldfyndighet för potentiella berättare.  Där finns en rikedom av politiska, sociala, kulturella och ekonomiska historier och öden – kollektiva och individuella, omvälvande och anekdotiska – som bara väntar på att bli nyupptäckta, tolkade, omdebatterade och belysta.

Var finns dokumentärerna om och dramatiseringarna av dem när vi slår på teven i dag?

Sällan har en så lättillgänglig och potentiellt räntabel guldgruva blivit så medvetet ignorerad – eller förvanskad – som Sveriges historia blivit av svensk drama- och dokumentärproduktion på senare år.

Ett antal glimrande undantag, nästan alltid lossbrutna av enskilda eldsjälar, ändrar inte den dunkla helhetsbilden. Djärvare ambitioner tidigare i SVT:s historia är ingen ursäkt för senare, tunnare utbud.

Sådant skapar historielöshet i debatten, en brist på gemensamma referenser, en frånvaro av tidsperspektiv, som historiska kungareportage av kändisjournalistikkaraktär bara förvärrar.

Bilden av Sveriges politiska väg från djup fattigdom, orättfärdighet och förtryck till demokrati, välstånd och välfärd under 200 år av tillkämpade politiska reformer, sociala omvälvningar, tekniska framsteg och ekonomisk tillväxt, är för de flesta svenskar nog tämligen diffus.

Vi talar sällan om den på ett mer ingående sätt. Inte ens förloppet bakom demokratins genombrott under 1900-talets första decennier är särskilt känt, trots att det bjuder filmiskt material så det står härliga till.

När den historiska bakgrunden till både demokratin och välståndet i ett land är svagt belyst, och diskussionerna om den ibland helt isolerade till akademiska sammanhang, blir det offentliga samtalet oundvikligen torftigare, och mer sårbart för populism, mytbildning och extrema stereotyper.

Det är inte utan skäl som historia är, och borde betraktas som, ett av skolans viktigaste ämnen. Men även kulturen är en viktig och kritisk bildningskälla i ett samhälle. Här går det inte att komma ifrån att svensk television underpresterar.

Skillnaden jämfört med USA i just det avseendet är påtaglig. När nu den utmärkta HBO-serien om John Adams och USA:s första decennier sänds i Sveriges television kan det vara på sin plats att reflektera kring hur så stora summor som skickas in i public service varje år kan ge så på det området betänkligt svagt resultat.

Om vi bara har en vag, dunkel aning om varifrån vi kom, försämrar det våra möjligheter att hitta bra vägar framåt och undvika irrvägar.

 

Historien håller aldrig andan, men blir ibland så stilla att vissa år i efterhand framstår som en  andhämtningspaus i övergången från en epok till nästa.

En brytningstid och en parallell:

När Adolf Hedin i mitten av 1860-talet skrev sina berömda ”Femton bref från en demokrat till svenska riksdagens medlemmar”, utgivna som broschyr 1867, blåste det symboliskt igång en ny epok i svensk politisk historia, efter en kort andhämtning.

Tillväxten var redan på gång. Ekonomiska reformer för ett friare, mer avreglerat  och jämlikare näringsliv, institutionella reformer för bättre rättsordning och bättre utbildning och strategiska investeringar i infrastruktur för tillvaratagande av naturresurser och bättre transporter inom landet och inom regioner, skulle sakta börja lyfta Sverige mot välstånd.

Politiskt var läget oklarare: Ståndsriksdagen var just avskaffad och ersatt av tvåkammarriksdag. Det tidigare partisystemet befann sig i förändring och oreda (”gråaktigt kaos” som Hedin skrev), med stort behov av nya formationer som kunde fånga upp tidens stämningar och reformkrav. För reformarbetet var ännu bara halvt och ofullgånget.

De pusselbitar som fattades och återstod i det svenska välståndsunder som inletts handlade i hög grad om demokratin, medborgarrätten, rättssäkerheten och den sociala tryggheten. Det skulle ta över ett halvt sekel innan ett genombrott kom till stånd där.

Adolf Hedin (1834-1905) var en av den svenska socialliberalismens föregångare – och formades till det av de lottlösa människor vilkas öden, olyckor och förtrampade rättigheter han gjorde till sin politiska utgångspunkt.  Som liberal ”folktribun” i riksdagen och talesman där mot sociala missförhållanden, byråkrati, statlig maktkoncentration, statligt maktmissbruk och övergrepp i arbetslivet beredde han väg för det som skulle följa när bredare och fastare partibildningar fått form och fart.

Hedins motioner om olycksfalls- och ålderdomsförsäkringar på 1880-talet pekade fram mot det välfärdssystem uppbyggt kring socialförsäkringar om vilken sedan länge konsensus råder i Sverige. Hans vakthållande kring grundläggande medborgerliga rättigheter förblir en liberal inspirationskälla, och har snarast fått ökad relevans som historisk förebild de senaste åren.

"Femton bref från en demokrat…” var hans stora programförklaring, på tröskeln till den nya tiden. En lika betydelsefull som i dag bortglömd debattskrift i svensk historia. På ett ställe ger Hedin några råd som även dagens riksdagspartier kan lära av. Och som väljarna borde låta vägleda sina val nästa höst. Det är vad man gör och har på fötterna i sak, vad man kan förverkliga och leva upp till i handling, som räknas – inte vidlyftiga men tomma löften, falska förespeglingar eller populistiska förenklingar. Hedin talar som liberal, men råden är allmängiltiga:

”Med ett ord: man skall ej uppställa ett program, där man är liberal i allmänhet, i teorin, i ordalagen, för att sedemera ha tillfälle att vara räddhågad och konservativ i hvarje särskildt fall af den praktiska tillämpningen.

Å andra sidan skall man ej yrka mer, än hvad man verkligen menar och vill. (…) Det är en dåraktig inbillning, att man bör fordra mycket, för att få något; man skrämmer onödigtvis sådana, som man bort och kunnat vinna. Uppriktigheten är här, som alltid, bäst. Ett ärligt, klart och bestämdt program skall visa sig vara den segerrikaste fanan.”

1 kommentar
Etiketter: , , , ,