Anteckningar kring partiledardebatten

Lite andra, lösa anteckningar kring partiledardebatten:

Roligast: att följa Göran Hägglunds flitiga, och underhållande, twittrande under riksdagsdebatten. Det har inget större informationsvärde, men definitivt ett underhållningsvärde som säkerligen omsätts i ökad uppmärksamhet kring hans egna inlägg i riksdagsdebatten. Twitter ersätter/kompletterar/utvidgar/offentliggör i viss mån, åtminstone i marginalen, gamla tiders kollegiala, men icke-publika, smågnabb i riksdagskorridorerna. Och Hägglund bekräftar även i Twitter-form att han är den repliksnabbaste av partiledarna.

Plumpast: de socialdemokratiska ledamöter som i kollektivistisk klump lämnar salen när Maud Olofsson ska tala. Ett sekteristiskt beteende som avslöjar demokratisk omognad. Måtte valrörelsen föras på en högre nivå än så.

Mest avspända: Björklund, Eriksson och Ohly. Det finns alltid i varje partiledargeneration en del som, milsvida motsättningar i sak till trots (eller snarare tack vare dem), slappnar av i sina ömsesidiga replikskiften och förmår att lyfta debatten ur den värsta grälsjukan och istället betona riktigt tydliga ideologiska skiljelinjer.

I gårdagens partiledardebatt var det Jan Björklund och Lars Ohly (och, i hans fall eftersom det är hans stil, och eftersom MP knappast känner sig särskilt stressat över sitt opinionsläge, Peter Eriksson). Det kan nog i Björklunds och Ohlys gemensamma replikskiften förklaras av att de inte i någon större utsträckning konkurrerar om samma väljare, och att motsättningarna faktiskt är djupt ideologiska, och att deras debatter därför inte drabbas av det som Herbert Tingstens beskrivit som: "Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare,och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken. Till detta kommer att de aktuella frågorna blir alltmera invecklade och att röstningen därför mera måste bero på förtroende för ett parti än på ståndpunkt i en sakfråga."

Förtroendeduellen: För Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin handlar mycket av valrörelsen om att övertyga som statsministerkandidater, som potentiella regeringschefer 2010-2014. Utgångspunkterna för de båda skiljer sig starkt åt.
Reinfeldt leder stort i förtroendemätningarna och vet att hans ledarstil vinner brett stöd i väljarkåren, att han är populärare som statsminister än alliansen är som regeringsunderlag. Det är både en möjlighet och en risk för honom när han möter Mona Sahlin i direkt debatt.

Å ena sidan kan han, som ingen annan i alliansen, få oppositionen på defensiven och för alliansens räkning återta initiativet i ett läge när oppositionen leder alla mätningar av partisympatier.

Å andra sidan har han också vad gäller den egna populariteten mest att förlora på ett misslyckat framträdande, vilket kan göra honom för tillbakadragen, polemiskt sparsmakad, rädd för att ta de svåraste debatterna i vilka regeringskollegorna behöver hans stöd mest.

För att alliansen ska ha någon chans att bli återvald måste Reinfeldt gå på offensiven och investera sitt förtroendekapital i de mest kontroversiella frågorna. Men i det ögonblick han gör det sätter han samtidigt sin statsmannaframtoning på spel, kliver ner från sin upphöjda position och tvingas polarisera mer. Av gårdagens partiledardebatt att döma börjar Reinfeldt inse att han inte har något större val än att gå i svaromål med, och ställa motfrågor till oppositionen, agera som om det är han – inte Sahlin – som måste hämta igen ett underläge.

Sahlin, som kämpar mot ett för att vara en socialdemokratisk partiledare ovanligt stort misstroende kring sitt ledarskap, vet å ena sidan att statsministern hittills under mandatperioden enkelt vunnit statsministerkandidatsduellen mellan dem. Å andra sidan räcker det för henne att spela jämt med Reinfeldt, att någorlunda matcha honom, att klara sig hyfsat, för att en debatt ska bli ett plus för henne (jämför Kerry-Bush-debatterna 2004) i kampen om regeringsmakten.

Och i ett jämnt val när de många osäkra väljare som opinionsmätningarna inte fångar och återspeglar bestämmer sig strax före valet, kan trovärdighet i regeringsfrågan, en trovärdig statsministerkandidat, bli en av de mest utslagsgivande faktorerna. Därför är det viktigt för Mona Sahlin, trots hennes underläge i förtroendemätningarna, att söka upp Reinfeldt för debatt regelbundet.
Så oppositionens övertag i partisympatimätningar tvingar Reinfeldt att söka debatt och söka lyfta fram kontraster gentemot Mona Sahlin. Och Reinfeldts övertag i förtroendemätningar tvingar Sahlin att söka debatt för att neutralisera alliansens grepp om regeringsfrågan.

Tv-duellen dem emellan i slutet av den här veckan ger möjligen en tydligare bild av hur deras respektive debattstrategier kommer att se ut under året.