Oacceptabelt hemlighetsmakeri

Av , , 1 kommentar 9

Del 1 av min lördagskrönika den här veckan:

————————————————–

Oacceptabelt hemlighetsmakeri kring Stasi-arkiven

Det är lätt för ett land att kokettera med bekännelser till öppenhet och offentlighetsprinciper kring det harmlösa, lätthanterade och ofarliga.
Det är lätt att blåsa upp sig med krav på att andra ska tvätta solkiga historiska bykar, när den egna synes ligga tryggt hopvikt i skyddad garderob.
Men när kraven på öppenhet plötsligt gäller obekväma sanningar om och dunkla aspekter av det egna landets förflutna, när offentliggöranden av arkivmaterial har ett pris, är det inte alltid lika kul längre. Då kan det hända att sekretesstämpeln, de krystade ursäkterna och hemlighetsmakeriet langas fram fortare än kvickt.

Sverige är, när det blir lite småjobbigt, ibland bättre på öppenhet i teorin än i praktiken, rättrådigare i uppmaningar till andra än i tillämpningen på hemmaplan. Uppgörelsen med Sveriges i många avseenden grumliga agerande under andra världskriget dröjde länge. IB-affärens soppa bubblar fortfarande regelbundet upp till ytan i det offentliga samtalet 37 år efter avslöjandet. Och nu står Säpos vägran, svårbegripligt nog bekräftad av Kammarrätten, att ge forskaren Birgitta Almgren tillgång till de så kallade Stasi-arkiven – med uppgifter om vilka svenskar som eventuellt samarbetade med den beryktade östtyska säkerhetstjänsten – i centrum för debatten.

Diktaturen i det forna östtyska DDR representerar ett av 1900-talets mörka kapitel. Dess förtryck och övervakningsapparat var avskyvärda. Brutaliteten och den systematiska förföljelsen av oliktänkande var typiska uttryck för kommunismens vansinne. 20 års-minnet av Berlinmurens fall förra året blev en nyttig påminnelse om hur regimen till slut tvingades mura in sina invånare och skjuta skarpt på dem som försökte ta sig ut, för att stoppa en massflykt från den auktoritära planekonomins elände över till fria, liberala demokratier och sociala marknadsekonomier.

Frågor som rör hur DDR-regimen under decennier agerade i sina kontakter med och sitt propagandaarbete i andra länder är alltså inte vilken fråga som helst, ingen liten petitessdetalj. Att söka ge en klarare och mer grundlig bild av hur kontakterna mellan DDR och Sverige såg ut, hur försöken till infiltration gick till, på olika nivåer är angeläget för att förstå en viktig aspekt av vår moderna historia; även i förebyggande syfte, för att brotten inte ska belysas med förskönat propagandaljus.

Vad materialet i Stasi-akterna innehåller av substans, hur det ska värderas och hur enskilda personers kontakter med DDR-regimen ska bedömas i efterhand, vilka av de förekommande namnen som har något att förklara och vilka som hamnat på listan oförskyllt, är givetvis frågor som måste vägleda ett balanserat och seriöst arbete med arkivet som källmaterial.

Materialet är inte vikigt för att lyfta fram enskilda namn, utan för en bättre förståelse av ett allvarligt historiskt skede. Men stängs arkiven för forskning kan ingen sådan diskussion överhuvudtaget föras.
Då kvarstår osäkerheten om vad materialet möjligen skulle visa. Då vet vi inte. Då försvinner heller inte misstankarna om att sekretessen faktiskt döljer något relevant.
Arkiven bör öppnas.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Bejaka ungdomars extraarbete

Av , , Bli först att kommentera 8

Del 2 av min lördagskrönika den här veckan:

——————————

Bejaka ungdomars extraarbete

Att ungdomar som så vill arbetar extra på kvällar och helger ibland för att tjäna lite extra (det kan vara viktiga kronor för många ungdomar i familjer med knapp ekonomi), för att skaffa sig meriter och kontakter för framtiden, för att förbereda sig på vuxenlivet eller för att fördjupa ett brinnande intresse, är något utmärkt som enbart bör bejakas. Det stärker ungdomarna. Det stärker civilsamhället. Det skapar en smidigare arbetsmarknad. Och det är ett bra sätt för företagen att erbjuda unga människor tidig arbetslivserfarenhet.
En utpräglad vinn-vinn-situation, alltså.

Från den typen av extraarbete bör hämmande, överbeskyddande och verklighetsfrämmande byråkratiska påbud hållas på långt avstånd. Därför är det viktigt att Arbetsmiljöverket tar till sig av den hårda och berättigade kritiken mot verkets förslag om att ungdomar under 18 år bara ska få gå i skolan och arbeta sammantaget 40 timmar per vecka och åtta timmar per dag, med en 48 timmars sammanhållen veckovila.

I praktiken skulle ett sådant regelverk, där skoltid och arbetstid räknas samman och företag hotas med böter om reglerna bryts, göra det omöjligt för många ungdomar att arbeta extra. Även en del föreningsarbete skulle riskera att falla under restriktionerna. Företag som redan i dag avskräcks av byråkratin kring att anställa och extraanställa skulle avskräckas ännu mer. Trösklarna för unga människor till arbetsmarknaden via extrajobb på fritiden skulle höjas.
Vem gynnar det?

Det här är ett exempel på när ”om det går så ska allt läggas till rätta in i minsta detalj”-tänkande förs för långt och får helt andra konsekvenser än vad som torde ha varit avsikten. Förslaget får i realiteten mycket lite med arbetsmiljö eller omsorg om ungdomars välmående att göra. Det kommer att uppfattas som en markering av att ungdomars extraarbete är något oönskat och problematiskt, inte något positivt och värdefullt. Det är orimligt.

Grundläggande regelverk måste förstås finnas, ramar och en uppföljning av hur de fungerar som hindrar att unga utnyttjas. Men de föreslagna direktiven går långt utöver vad som är motiverat. Betydligt större tilltro måste sättas till att ungdomarnas, deras föräldrars, företagens och föreningslivets egna omdömen, önskemål och förmåga att avgöra vad som är bra och lämpligt vida överstiger den detaljerade, misstänkliggörande mallen från centralt håll.
Arbetsmiljöverket signaliserar nu lite vagt att man ska lyssna på de remissynpunkter som kommer in angående riktlinjerna. 
Det bör lyssna till kritiken, och dra tillbaka förslaget.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Slipstvång fel prioritering

Av , , Bli först att kommentera 10

Låt mig säga det först: slipstvång är en fånig regel.

Att det ibland finns klädkoder på vissa arbetsplatser, och att en del jobb av informations- eller förtroendeskäl kräver uniform, är inte märkvärdigt.

Ibland kan problemet vara nästan omvänt: att arbetskläder inte ställs till förfogande. Så kan det vara när det handlar om kvinnodominerade yrken – exempelvis vid en del förskolor – där förmåner som finns inom många av män dominerade yrken stundom saknas.

Inte heller är det något underligt med att en arbetsgivare kan ställa krav på hur arbetstagare representerar ett företag utåt. Det är naturligt.

Men trots det torde just slipstvång vara svårmotiverat i de flesta sammanhang. Det är en sak, och mest en personlig åsikt.

En annan, och kanske viktigare, sak är att ett slipstvång– om det finns, och det finns ju ganska ofta – knappast kan anses som någon prioriterad sak att upprätthålla från arbetsgivarens sida i ett läge när situationen på arbetsplatsen är konfliktfylld och stämningen dålig.

Det borde åtminstone vara fallet inom bussbranschen och när det gäller förarnas kläder.

Situationen inom bussföretaget Nobina är inte bra i Umeå. Det kan man konstatera, även om orsakerna till det inte är lätta att reda ut utifrån, och säkert finns att söka på flera håll. Alla parter måste bjuda till för att det inte ska spåra ur.

Just därför, i det läge som råder, när ansträngningarna borde vara inriktade på att stabilisera situationen och skapa ett bättre, internt samtalsklimat, är upprätthållet slipstvång ingenting som borde prioriteras.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Ett bra klargörande

Av , , Bli först att kommentera 2

Till slut kom den reaktion från Mona Sahlin som många efterlyst. Ett bra klargörande.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Lite blandat

Av , , Bli först att kommentera 0

Bra sågning av dåligt förslag.

Ingen konstig reaktion, utan en sund reaktion.

Det kan bli ett jobbigt år om alla partier ska börja försöka använda bröllopsståhejet som ett sätt att få uppmärksamhet och försöka sola sig i "glansen" av evenemanget.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Onödig nervositet för internet på jobbet

Av , , Bli först att kommentera 6

I en signerad text på dagens ledarsida reflekterar jag lite kring de nya riktlinjer gällande internetanvändning för anställda inom landstinget som VK skrev om på nyhetsplats i gårdagens tidning:

————————————————-

Landstingets onödiga nervositet för anställda som surfar

Först: jobbar man på en tidning ska man akta sig för att raljera över andra arbetsplatsers ambivalenta, nervösa förhållande till sociala medier och kommunikation på internet. De etablerade medierna har i sina attityder till sociala medier på bara ett par år växlat mellan förfärade Karl Gerhardska ”katt bland hermelinerna”-falsetter och beundrande ”snälla, vi vill också vara med där, vi är coola också, vi lovar”-bedjanden. Någon enighet om var balansen ska ligga finns inte. Alla testar vi oss fram.

På VK råder ingen ambivalens i dag – sociala medier är något positivt. Vi vill vara aktiva där. Har man inte gjort något inlägg på ett tag smyger man nästan på redaktionen så att inte nån ska få syn på en. Det är attityden liksom:

– Hörrudu, Ola, jag har inte sett dig på Twitter på hela dan, vad hade vi sagt om det där, vad ska kidsen tro om oss, nån förklaring?”

– Nja, njä, vet inte…förlåt”.

Så med den reservationen att jag redan hör till de övertygade, men inte alltid hört till dem, tycker jag att Västerbottens Läns Landsting är snett ute med den teknikrestriktiva policy för användning av internet som VK skrev om på nyhetsplats i går.

Problemet med den är inte på något sätt att den lägger fast ett antal grundläggande självklarheter: att man ska sköta sitt jobb, att användningen av internet ska vara förenlig med arbetsuppgifterna, att man inte skada landstingets förtroende, att inte allt är tillåtet, osv.

Problemet uppstår inte heller om man tar itu med och markerar vid enskilda fall där internetkommunikation på arbetstid missbrukas på ett för arbetsuppgifterna och arbetsplatsen skadligt sätt. Och att man tar journalsäkerheten på största allvar är förtroendeingivande.

Problemet är att man i det sammanhanget pekar ut och inför förbud kring just internet, som vore tekniken i sig ett problem som i bästa fall kan tolereras på marginalen. Istället borde man se möjligheterna, lita på de anställdas omdöme och arbetsmoral och i övrigt utgå från det självklara att samma regler gäller där som överallt annars. Eventuell misskötsel vid internetanvändning på arbetsplatsen ska förstås hanteras på samma sätt som andra liknande problem. Internet i sig är varken ursäkt eller problemkälla.

Onödiga förbud, regelverk utformade i en stämning av misstro, förebyggande förebråelser och abrupta skillnader mellan interna regelverk och samhället utanför skapar inga bra eller lockande arbetsmiljöer. Det hämmar arbetslust och effektivitet.

Lite mer tillit, lite större frihet, lite mindre misstro och så det gamla vanliga sunda förnuftet, är en bra grundregel. I en föränderlig tid, är det en insikt många arbetsplatser kommer att tvingas värka fram de närmaste åren.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Gott så

Av , , Bli först att kommentera 19

Det här vore ett utmärkt besked, om sakskäl fick gå före prestige efter frågans olika turer. Och att Sofiehemsskolan, liksom likaledes utsatta Östra Ersbodaskolan, får vara kvar borde ju också vara en logisk följd av att en tydlig majoritet i fullmäktige står bakom den linjen. Gott så.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Valrörelsen i länet har börjat bedrövligt

Av , , 3 kommentarer 14

Den här förhoppningen som jag uttryckte vid årets början känns onekligen fjärran från att infrias så här långt i valrörelsen. Värst hittills när det gäller vulgär debattstil, groteska överdrifter och oseriös debatt har socialdemokraterna varit. Och tyvärr är det onekligen så att en del ledande socialdemokrater i Västerbotten börjat utmärka sig på ett negativt sätt, med förfalskade citat, smaklösa misshandelsskämt och nu senast horribla och för debatten djupt skadliga tillmälen mot motståndare med lätt homofoba anspelningar som särskilda bottennapp. Vilka ord återstår när de verkligen behövs?

Anders Ågren och Sven-Olov Edvinsson och andra har helt rätt i sin kritik av hur den här valrörelsen inletts från socialdemokratiskt håll i Västerbotten, framför allt i angreppen på centerpartiet. Det gäller givetvis inte alla socialdemokrater och inte all kampanj, och inte allt meningsutbyte kring centerpartiet. Låg debattnivå är förstås inte heller något renodlat socialdemokratiskt fenomen, och det är i mina ögon över tid inga större skillnader mellan de rödgröna som helhet och alliansen som helhet på den punkten.

Men de mer än betänkliga inslagen från just socialdemokraterna i Västerbotten är många för tillfället, och att det inte finns fler aktiva socialdemokrater som tar tydlig ställning för en seriös debattnivå när partikamrater spårar ur ger skäl för frågan: hur mår länets socialdemokrati för tillfället, var drar den gränsen för dålig stil i debatten, hur ser den på väljarnas rätt till en vettig valrörelse och vilken typ av företrädare tycker den att Västerbotten förtjänar, alldeles oaktat ideologisk tillhörighet?

Både Umeå och Västerbotten brottas med många svåra, och spännande, framtidsfrågor som förtjänar skarpa, rejäla debatter med kontraster, en mångfald av idéer och klart formulerade alternativ – på kommunal nivå, på landstingsnivå och på nationell nivå. Men en sådan tuff, saklig debatt omöjliggörs om allt geggas ner till lögner, smaklösa personangrepp och en fullständig devalvering av värdeord och omdömen. Det är inte Västerbotten värdigt.

3 kommentarer
Etiketter: , ,

Studieavgifter fel väg

Av , , Bli först att kommentera 4

Fel väg: I veckan lades förslaget om studieavgifter för studenter utanför EU/EES-området fram. Argument för en sådan reform finns och med stipendiemedel vägs somligt upp, men jag tycker att argumenten som talar emot förändringen väger tyngre. De positiva effekterna är på sin höjd marginella, de negativa konsekvenserna ska inte underskattas varken på kort eller lång sikt, principen bakom förslaget är tveksam och signalen det sänder i debatten om mer av avgiftsfinansiering inom högre utbildning överhuvudtaget är inte bra. Det är, sammantaget, ett steg i fel riktning. DN:s ledarsida drar alltså fel slutsatser.

här har jag skrivit tidigare om detta.

Bli först att kommentera
Etiketter: