Brott, straff, kriminalvård och människosyn

Min lördagskrönika den här veckan knyter an till en debatt om situationen inom svensk kriminalvård med anledning av Lo Kauppis nya pjäs Bergsprängardöttrar som jag var moderator för på Sagateatern i veckan.

Och på temat bör det sägas att justitieminister Beatrice Asks utspel om att skicka kuvert i starka färger till misstänkta (!) sexköpare kan vara mandatperiodens dummaste från en regeringsmedlem. Även om det var en groda visar det på faran för en förskjutning mot skampåletänkande i rättsdebatten. Det vore som att snabbspola utvecklingen bakåt åtskilliga decennier.

Här är krönikan, med ett PO Enquist-citat som inte fick plats i papperstidningen. Tidigare inlägg på samma tema finns bland annat här och här.

——————————————-

Brott, straff, kriminalvård och människosyn

Hur ser ett samhälle på människor som det gått åt helvete för? Att ha en varm, positiv, inkännande och tolerant människosyn i sams och harmoni är inte svårt. Men långt relevantare är hur ett samhälle – eller vi som individer – reagerar när idyllen rivs itu och blottar de avgrunder som vi vet finns bland oss, kanske även inom oss. Dem vi kämpar i våra liv för att hålla på avstånd, drömmer mardrömmar om, innerligt hoppas slippa egna erfarenheter av. Vad är oförbränneligt i en humanistisk människosyn, och självbild, oavsett prövningar? Vad bör vara det?

Den 29:e och 30:e mars kommer Lo Kauppis nya pjäs Bergsprängardöttrar till Umeå. Utifrån samtal med interner och vårdare på Hinsebergs och Ystads anstalter har Kauppi skrivit en starkt kritisk skildring av tillståndet i svensk kriminalvård.

Som ett led i den diskussion pjäsen utlöst om situationerna på olika fängelser anordnade teaterföreningen i torsdags kväll ett seminarium (som jag hade förmånen att få moderera) på Sagateatern med rubriken ”Vart är kriminalvården på väg? Historiska tillbakablickar, analys av nutiden och frågor om framtiden för kriminalvården.”

Med Lo Kauppi själv, historikern Lotta Vikström från universitetet, som gav en tänkvärd historisk återblick på 1800-talets svenska kriminalvård ur ett genusperspektiv, fängelseprästen Mattias Sahlén och Maria Strand och Kenneth Arestav från kriminalvården som deltagare blev det ett intressant, initierat och konkret samtal som varken förmedlade en nattsvart eller en förskönande bild av kriminalvårdens verksamhet och utveckling, men som pekade ut ett antal allvarliga problem och varnade för ett antal oroande tendenser.

Debattörerna återkom utifrån sina olika perspektiv exempelvis gång på gång till den viktiga eftervården, som ofta brister, ibland med regionala skillnader över landet. Betydelsen av att genom vård, rutiner och stöd komma till rätta med missbruksproblematiken som många dömda lider under lyftes fram. Men framför allt rådde konsensus kring att kriminalvårdens förhållningssätt och förutsättningar oundvikligen återspeglar de politiska stämningar, normer och värderingar kring synen på brottslingar – själva ofta brottsoffer – fängelser och straffsystem som råder i den allmänna debatten, och som beslutsfattare formaliserar i lagstiftning och regelverk.

Handlar debatten mer om säkerhet och straff än om vård får det konsekvenser i kriminalvården. Enstaka spektakulära rymningar kan utlösa reaktioner som påverkar vardagen för de flesta interner. Av retorik, rubriker och rapportering suggererade bilder av tilltagande brottslighet – kanske utan stöd i någon statistik – väcker krav på tuffare tag och inskränkningar även på fängelserna. Och hur människor som begått brott kategoriseras, sorteras in och stämplas i samhället under fängelsetiden och bortom avtjänat straff påverkar kriminalvårdens möjligheter att leva upp till sina fastslagna mål.

Vill man ta den allmänna tempen på ett samhälle kan termometern med fördel läggas an mot den debatt som förs om brottslighet, brottsbekämpning, brottsoffer, straff och kriminalvård. Det ger ett pålitligare utslag än många samtalsämnen som ägnas långt större tid och upphetsning.  Frågan återkommer: hur reagerar ett samhälle inför människor som det gått åt helvete för? Och, lika viktigt, hur borde ett samhälle reagera? Om samma människor dessutom tillfogat en omgivning lidande, kanske med brutalitet skapat ett helvete för andra, blir det ännu svårare. Orkar vi i tanke och attityd ge människor nya chanser, tro på försoning, förändring och återkomst till samhället under vilka omständigheter som helst? Förmår vi försvara kriminalvårdens portalparagrafer oavsett kontext? Har vi tålamod och kraft nog att närma oss varje individuellt fall med en av princip human människosyn?

I högtidstal om rättsstatens och kriminalvårdens liberala och humanistiska grundvalar är svaret självklart, och måste vara det. Men i den offentliga och mediala debattens vardag, antydningar och undertoner, i den allmänna opinionens skiftningar, är det sällan lika entydigt, och det förklarar svängningarna över tid i synen på brott och straff i ett samhälle.

Nyckeln till att vinna uppslutning kring hotade och ifrågasatta principer om en humanare och resursstarkare kriminalvård, alla människors rätt till en andra chans och att ett avtjänat straff är ett avtjänat straff, är att hela rättspolitiken hänger ihop och inger förtroende. Effektivare brottsbekämpning, omfattande insatser mot kriminella gäng, fler poliser, mer resurser till hela rättskedjan för snabbare och rättssäkrare processer, ett tydligare engagemang för de bortglömda brottsoffren, ökat skydd för vittnen och skärpt tillämpning av straffskalorna för grova våldsbrott – inget av det står i motsättning till en satsning på humanare kriminalvård där mer betoning läggs på vård och mindre på straff, där perspektivet är att människor ska få chansen att komma igen, inte spärras in och glömmas bort.

Tvärtom. Fungerar hela rättssamhället bättre i arbetet mot brottslighet och kriminalitet ökar också möjligheterna att i nästa skede värna en humanistisk, vidsynt och förlåtande människosyn i debatten, och få stöd för satsningar på kriminalvårdens alla delar.

Men hur ett samhälle se ser på människor som hamnat snett återspeglas inte bara i det som rör fängelser och kriminalvård. En oförsonlig människosyn som bara ger individer en enda chans innan de stämplas och utmärks som fallna återkommer i många sammanhang.

Hur ser den mediala offentligheten på människor som överhuvudtaget begått misstag, visat svaghet, i förtvivlan, arrogans eller tanklöshet gjort något dumt och vid ett enskilt tillfälle brustig i omdöme?

Det borde vi tala om oftare. För det finns en obehaglig tendens i samhällsdebatten att se på människor som statiska, endimensionella och oföränderliga, och därmed aldrig riktigt värda förlåtelse när något går på tok. Det märks i ökningen av utdrag från belastningsregistret från arbetsgivare. Det märks i hur politiker får till svars för detaljer, uttalanden, misstag och svackor från decennier av offentlig verksamhet. Det märks när kända personer som råkar i trubbel jagas av ritualiserade avgångskrav, eller idrottsmän som misslyckas vid ett uppmärksammat tillfälle sedan definieras utifrån det resten av sina liv (den första fråga årets Vasaloppsvinnare Jörgen Brink fick i triumfens stund handlade om ett misslyckande i en VM-stafett för sju år sedan).

Ett sådant ”en chans och sen är det kört”-samhälle blir omänskligt, räddhågat och slutet. Allt är inte så förbannat lätt och rätlinjigt här i världen. De enda som överlever i ett sånt klimat är de som antingen robotartat aktat sig för att någonsin sätta någonting på spel, eller de som från början ställer sig vid sidlinjen och lurpassar på andra. Vilka kommer någonsin att våga eller vilja att ta på sig offentligt ansvar då, eller dela med sig av rika och blandade erfarenheter från krokiga liv? 

PO Enquist skriver i sin essä om den danske politikern och kommunisten Aksel Larsen, som i några Gestapoförhör under kriget ska ha förrått medlemmar av den danska motståndsrörelsen, tänkvärt:

"Kanske blev han då en bra politiker just för att de här novemberveckorna 1942 funnits i hans liv; den svarta mittpunkt som ständigt påminde honom att han var en fattig syndig människa, att människor är svaga, att vi måste ta hand om oss, tolerera också dem som rämnar och sviker och tror sig färdiga. Kanske fanns det hos politiker av det riktigt stora formatet denna mittpunkt av sorg, eller självinsikt; ett slags brist på högmod inför sig själv."

Vad händer om människor med sådana mittpunkter av svart sorg inte längre får plats i det offentliga livet, om vi inte får chansen att växa även av negativa erfarenheter?

Då lär vi oss inget. Det blir torftigt, livlöst, otäckt.

Etiketter: , ,

5 kommentarer

  1. Elmar Friesli

    Det är så underbart att vk har så en oerhörd klok, förutseende, fördomsfri och tolerant politisk chefredaktör som har verkligen hjärtat på ”rätt” ställe. Uppenbarligen är det inte mycket vi lärt oss under årens lopp. Vi är nästa generations lärare. Det är vår plikt att målmedvetet söka efter nya lösningar och att lära oss nya sätt att leva tillsammans som ger oss möjlighet att växa, att skapa ett liv i fredens, hoppets, kärlekens och förlåtelsens tecken. Allt som har lärts in kan suddas ut och ersättas av ny kunskap, d.v.s. i förändringen ligger vår verkliga hopp.

  2. Angelika

    Mycket bra skrivet, nu för tiden är det väldigt få journalister (och även politiker) med goda erfarenheter, som dessutom bryr sig nämna om saker som detta. Världen behöver fler som du!

  3. Tveksam

    Fina ord. Men svensk kriminalvård funkar inte för 5 öre. Den ‘vård’ som erbjuds är ett skämt. Det bästa man kan hoppas på i dagsläget att dom grova förbrytarna tas bort från att ställa till med mer skada i några få månader. Öppenvården för personer med psykiska problem kanske inte är den bästa lösningen, varken för personerna i behov av vård eller allmänheten. Många grova brott som varit uppe i media den senaste tiden har förövarna vara kända, tidigare dömda alternativt redan omhändertagna när dom senaste brotten begicks. T ex. Babyface-mannen, Emma P-fallet och antagligen Nancy mördare också.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>